Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Redan från första början, och en bra början är ju så viktig, redan från mörkret med rösten, med den utzoomande kameran, med den bedjande, nästan lismande besökaren hos Don Corleone, kameran som till slut visar nacken på Gudfadern, låter oss ana den första av många fingervevningar; den nonchalanta handledsrullningen som blivit ett signum för Brandos karaktär, redan där är jag helt fast och såld. Resten är bara att njuta av. Det finns så enormt mycket att älska och gilla och upphöja till skyarna med den här filmen. Det är absolut en av de bästa hittills, kanske den bästa. Pacinos återhållsamhet, Caans yvighet, Cazales valpighet och Duvalls inhysta trofasthet; denna kvadrupla hederstinna figur som roterar lugnt och beräknande kring Vito, den bulldoggskindade, svagt rosslande överpappan. Bredvid, eller kanske utanför, men inte i bakgrunden, balanserar kvinnorna på sina mäns ytterst spända känslolinor. De verkar veta allt, förstå och misstänka allt, men trycker ner, förnekar, hoppas på en soligare dag imorgon. Så mycket finns att gräva ner sig i gällande den här filmen, särskilt vad gäller omständigheter kring uppkomst, inspelning och spel bakom kulisserna. Men det känns som ett sidoprojekt. Kanske återkommer i frågan. Men det finns nästan något mytiskt över den här filmen, och det känns som att det är en sån där produkt av att allt på något konstigt sätt föll på plats, trots usla förutsättningar. Typ som en oplanerad fredags-aw som bara sträcker sig längre och längre och till slut snuddar vid söndagen, när allt man trodde var att det skulle bli en helg med tvättid och storkok. Pasta.
Jimmys betyg: 5
Kommentar: Boxtime! Midsommar står för dörren och Gudfadern-boxen tas fram. Alla tre bjuds in till midsommarfirande. Men bara två får vara med i boken. Och det känns vettigt så här i efterhand. De unisona hyllningarna till den här filmen finner inga gränser och jag kan bara stämma in. Coppolas släktdrama har så många starka ingredienser så jag vet inte var jag ska börja. Det är en berättelse om heder, om patriarkat, om familjen framför allt, så mästerligt berättad genom Coppolas bildkänsla och skådespelarnas övertygande roller. Den långa inledningen som klipps mellan den mustiga bröllopsfesten ute i trädgården och Vito Corleones (Marlon Brando) dunkla planer inne i huset är fantastisk. Sedan rullar det bara på. Den unge sonen Michael (Al Pacino) som vägrar gå i pappas fotspår men som plötsligt ändrar sig efter att fadern utsätts för mordförsök. Familjehedern framför allt. Och kvinnorna (Talia Shire och Kathleen Turner) som kan tyckas perifera men som är högst närvarande i sina starka karaktärer, som kämpar för att hålla ihop familjen, som frustrerat ser på när männen är otrogna, dödar och dödas. Många utmärkta maffiafilmer har gjorts men det finns bara en Gudfader. Egentligen blir det ju inte så mycket bättre än så här. Men vad vet man.
No comments:
Post a Comment