Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Woody Woody Woody. Man ser ungefär samma film om och om igen. Inte tycker jag att det är dåligt, men det är liksom lite varierande bra beroende på dagsform, veckodag och väder. Idag var det junisöndagförmiddag, kaffe och ganska trötta ögon som tittade. Vissa skämt och scener är riktigt roliga, medan vissa knappt kvalar in i Nakna Pistolen-serien (exempelvis den sönderkastade vasen). Det är intimfamiljära intriger, den ständigt hypokondriske lille författaren (som idag trott sig ha fått cancer i örat) och högtakade ateljéer på Manhattan. Den enes exman är den andres älskarinna, pinsamheter varvas med förtrolighet, romcom a-go-go. Mellan de olika avsnitten i filmen kommer skyltar med repliker eller beskrivningar; varför då, kan man ju undra ganska många gånger? Absolut inte en av de bästa Allisarna, men good enough för en söndag mitt i året. Men slutscenen? När hon är gravid, trots att det inte var möjligt? Vad menas? Mirakel? Inte rätta "matchen" tidigare? Det var märkligt.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Inledningsscenen för tankarna till Bergman. Det mustiga familjedramat. Festen. Anslaget. Sedan fortsätter det i klassisk Woody-stil. Likheterna med andra filmer finns där. Det är Manhattan. Det är den neurotiske hypokondrikern. Det är trassliga relationer. Det är den ältande dialogen. Karaktärerna är överlag bra tecknade och det finns inte mycket att klaga på vad gäller rollprestationerna. Men det är ändå långt ifrån hans bästa. Och jag undrar varför. Jag landar nog i Roberts analys att det snarare är dagsformen som avgör. Men när det gäller Hannah Och Hennes Systrar så finns det också en hel del frågetecken som jag inte lyckas släta ut. Den känns lite konstig. På ett icke Woody-sätt. Nja, ännu en film till handlingarna får man väl säga.
No comments:
Post a Comment