Nr 846: Utu

Originaltitel: Utu (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Stockholm och Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Maoriern Te Wheke (Anzac Wallace) slåss av nån anledning med britterna, men när hans hemby massakreras är det tack för kaffet. Det blir lagbyte, moko, haka, gerillakrigföring och en tungspetsteknik som skulle göra Gene Simmons grön av avund. Alla vita ska dö, och det är andarna som har bestämt det. Utu till varje pris. Öga för öga. Ganska rörigt stundtals, svårt att veta vem som är på jakt efter vem, särskilt eftersom det verkar pågå nåt slags krig mellan stammarna också. Man får ju lite Israel-Palestinafeeling. Men jag underhåller mig med omväxlande kameraarbete med blandade grodor, åkningar och olika povs. Mr Williamsons vapenmodifieringar och övningskytte är också en pärla. Kaboom, sänker hönshuset utav bara helvete. Till slut tillfångatas Te Wheke. Ställs inför nån form av friluftsdomstol. Skjuts till döds av sin brorsa om jag fattar det rätt. Utu; hämnd, balans, jämvikt. Nånsin?

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ibland är det som en b-film med ultravåld, i vissa delar blandas skräckestetik med farsartad västern, rätt som det här hamnar vi i krigsfilmsdramatik, men hela tiden finns en undertryckt desperation som kommer till uttryck i ett maoriuppror mot nybyggarna på Nya Zeeland. Stundtals är det i en del scener nästan briljant men oftast är det styltigt skådespeleri och inte särskilt engagerande. Det som glädjer mig är ändå att se en film som inte är eurocentrisk. Den kretsar kring Te Wheke som i början tillhör den brittiska armén men snabbt utkräver hämnd, utu, när soldaterna mördar och bränner ner hans hemby. Men hämnden riktas inte bara till armén utan hela den brittiska kolonialmakten i form av nybyggare och markägare. Det plundras, härjas och dödas och ursinnet hos Te Wheke finner nästan inga gränser. Det finns tydligen en verklighetsbakgrund till filmen. Genom att upproret skildras genom Te Wheke, som är en historisk symbol för maorierna, så finns även en moralisk tyngd, ett grundläggande rättvisepatos, som också gör berättelsen mer angelägen. Jag önskar dock att jag hade hittat in i filmen på ett bättre sätt.

Nr 807: Underground

Originaltitel: Underground (Подземље/Podzemlje) (1995) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Känns som att befinna sig på kulmen av en riktigt urspårad efterfest med lite olika gäster. Fellini snedtänder scenmässigt. Monty Pythongänget humorspånar. Tom Waits arrangerar blåsorkestermusik. Elfride Jelinek skriver tankegångar som i Pianolärarinnan. Jag sitter och tittar på det som händer framför mig, men jag fattar ganska omgående absolut ingenting. För mig är det mer eller mindre ett normaltillstånd i det här projektet. Jag vet inte hur många gånger jag har haft den upplevelsen, att jag liksom inte förstår ens det grundläggande i det jag tittar på. Som med Marketa Lazarová. Så även här. Det blir bara bilder som kommer efter varandra, scener som staplas på hög. Jag tycker för all del om det jag ser, men jag förstår det inte. Så när filmen är slut läser jag lite på nätet. Det är nästan som en chock. Är det samma film jag nyss tittade på? Visst, jag är yr och matt av nån infektion som vägrar ge med sig och som har cirkulerat i mig i tre veckor, men så här ute i terrängen har jag nog aldrig varit. Det finns tydligen en handling i filmen. Jag läser lite till och förundras. Bestämmer mig för att se filmen igen. Och då är det som en helt annan upplevelse. Den är fortfarande helt obegriplig på sina ställen, men jag lyckas klamra mig fast vid nåt slags skelett. Bombningar, gömställe i källaren, tre olika delar; 40-60-90-tal. Krigsskildringar. Arkivmaterial med forna höjdare med inredigerade skådespelare, precis som i senaste rullen Rätta Virket. Jag lyckas hålla isär personerna och vilken relation de har till varandra. Vilken skillnad.
Scenerna känns så fullspäckade med information. Hela tiden rörelse, ljud, förflyttningar, repliker. Bara på ett ställe blir det helt tyst, på slutet när far och son sitter i melonkanoten ute på öppet vatten i soluppgången.
Den parallella filminspelningen - "Våren kommer på en vit häst" - som pågår är fantastiskt rolig med sitt överspel och brutna, misslyckade tagningar.
Underground känns brutal, bisarr, absurd, grotesk, vimmelkantig och smått genialisk när det kommer till alla lekfulla scenlösningar. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan se den här filmen en gång och förstå allt som den verkar innehålla. Fast det kanske inte är meningen? Men jag inbillar mig att de allra flesta ser en film just en gång. Juryn i Cannes som gav den här rullen Guldpalmen lär ju bara ha hunnit se den en gång, om ens det. Med exempelvis musik är det annorlunda, nästan tvärtom. Jag hör något intressant i en låt, jag lyssnar igen, igen, tusen gånger om under en livstid. Samma med viss poesi. Väldigt få romaner har jag läst om, kanske ett tjugotal, men då långt senare. Romaner och filmer är mer lika varandra, så som poesi och låtar liknar varandra. Musik och poesi känns ju mer som gjort för att lyssnas, läsas om och om igen. Inte riktigt så med film, i alla fall inte biofilm. En visning, ett högtidligt tillfälle. Ska mycket till om man ska gå och se en film igen på bio. Förutom vissa giganter. Titanic var väl en sån? Folk såg den 20 gånger. Dirty Dancing kanske? Känns inte som att Underground är lika publik. Well well, är väl bara att bejaka antar jag, att jag behöver se vissa filmer flera gånger för att närma mig dem. Det är definitivt en av de grundläggande insikterna jag gjort i och med det här projektet; jag har väldigt svårt att bara titta, bara låta det flöda. Vad är det? Kontrollbehov? Behöver det vara något negativt? Behövs terapi?
Två repliker fastnade: "Vi är alla som tokiga, Natalija. Några av oss har bara inte fått diagnosen än." och "Inget krig är ett krig innan en bror mördar sin egen bror."

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det här är en av mina favoritfilmer av Emir Kusturica. Även om förvirringen kring det jag betraktar aldrig tycks ge med sig. Kanske är det det som är poängen och som gör att jag fascineras så mycket. Det jag fick med mig från första gången jag såg den för 20 år sedan har jag som utgångspunkt när jag nu ser om den; människor som lever flera årtionden i en källare i Belgrad, lurade att tro att andra världskriget ovanför dem fortfarande pågår. Skälet är helt enkelt rent ekonomiska och politiska då källaren är en vapenfabrik för kommuniströrelsen ovanför. Det var typ det jag hade med mig när jag nu ännu en gång gick in den absurda och mustiga värld som är Kusturicas. Det kändes skönt för nu kunde jag tänka lite mer på anledningen till källarlivet, vapenproduktionen, de ekonomiska, politiska och sociala aspekterna, karaktärerna, släktskapen, svarta börsen och så vidare. De är satir och fars men på ett väldigt briljant sätt, överdrivet men ändå fantastiskt underhållande. Bröllopsfesten och filminspelningen är två minnesvärda scener. Underground blev föremål för en livlig debatt om tolkningar, ställningstaganden, historieförvanskningar, anklaganden om att vara proserbisk och så vidare. Oavsett detta så är det en riktigt mustig och härlig film som aldrig vilar. 

Nr 716: Umberto D

Originaltitel: Umberto D (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Carlo Battisti, den gamle professorn i historisk lingvistik som gjorde denna enda filmroll i livet, spelar Umberto - en pensionär i Rom med halsfluss och för lite pension. Han är på vippen att bli utkastad från rummet han hyr, och tar med sin hund Flike ut på crowdfunding i huvudstaden. Det går inget vidare; Umberto tvingas sälja klocka och böcker för att få ihop småsmulor. Ofrivilligt tiggeri i dubbel bemärkelse och till sist återstår bara självmordet. Umberto kryper under bommarna vid vägskyddsanläggningen som börjat varna, och som lokförarstudent isar det i hela kroppen när han ställer sig och inväntar tåget. Lyckligt slut denna gång dock, och med glada skutt drar de vidare i livet, Umberto och Flike.
Italiensk neorealism, inspelad i Cinecittà, ett vad det verkar både enormt och världsberömt filmstudioområde i Roms utkanter, något jag aldrig hört talas om. Hela tiden nåt nytt. Dock ingen fråga om det i På Spåret som ju var i Rom alldeles härom veckan. Märklig prioritering.
Detta ska även ha varit Bergmans favoritfilm, och i boken utlovas den vara oförglömlig. Det första kan jag tänka mig, men det andra ber jag att få reservera mig emot. Låga odds på att jag kommer glömma denna, i alla fall största delarna av den. Inte dålig på nåt sätt, men inte heller taggripande eller så där underhudenkrypande. Den fattiges perspektiv, maktens hänsynslöshet, det mellanmänskliga tillkortakommandet, den hoppsan gravida hushållerskan, det överfulla sjukhuset, de missnöjda medborgarna som jobbat hela livet och demonstrerar för bättre villkor på ålderns höst, den gamle och hunden. Hon eldade liksom upp myrorna på väggen, hushållerskan. Det är lite oförglömligt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Fint och ovanligt om en sjuk fattigpensionär i Rom vars enda sällskap är en hund. Och den hunsade hushållerskan på pensionatet där han bor som tycks ha ett gott öga till honom. Italiensk neorealism. Vardagligt och fängslande om ett människoöde som ändå skulle kunna vara var som helst. Vem som helst. Amatörer i de viktiga rollerna står det i boken. Innebär det att det är professionella i de övriga rollerna? Det är väl nån slags övertygelse om autenticitet eller liknande. För mig spelar det ingen roll. Umberto D är klassisk melodramatik och en fin filmstund i all sin enkelhet. Helt enkelt.

Nr 692: Ukigusa

Originaltitel: Ukigusa (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ozu, regissören med låg tyngdpunkt i bildspråket. Stilla grodkamera, repliker rätt in i bild, som att man sitter mitt i korselden. Ukigusa, som på engelska heter Floating Weeds, är en remake av Ozus svartvita stumfilm från 1934, Ukikusa Monogatari, på engelska A Story Of Floating Weeds. Färg och ljud adderat alltså, 25 år senare. Bra argument för en remake - inte alltid det känns lika självklart. Upp i skallen dyker Den Allvarsamma Leken som jag tyckte var fantastisk i 70-talsversionen (och då är även det en remake), men sen såg jag Augusts version från 2016 och tänkte jaha, eh varför?
Men det är ju inte därför vi är här, utan nu ska vi tassa runt i kimonos och mjuka tofflor, ibland med en liten handduk på huvudet. Reseteatern kommer till byn, och med den undanhållen information om hur familjekonstellationen egentligen ser ut. Dessutom svartsjuka i kvadrat när den dalande stjärnan hälsar på gammflamman, vilket föranleder dumpade älskarinnan att fixa dejt innehållande sonen och unga skådespelerskan. Dramatik mellan, bakom kabukidramat. Vad kan det resultera i annat än en upplösning greek style, där fadern och sonen slåss i affekt och där fadern, högst oväntat för mig, drar vidare med älskarinnan för att starta om. Jag trodde nog det skulle bli till att slå ner pålarna med gammflamman, de verkade ju trivas så bra ihop där de satt och sippade ljummen sake. Men så är det, på film kan allting hända. Ut på vägarna igen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Andra filmen som vi ser signerad Yasujirō Ozus. Den förra filmen Föräldrarna var ett finstämt porträtt, lugnt och behagligt. I Ukigusa så är stämningen en annan. Det svartvita har ersatts av en pastellskala som drar tankarna till bland annat Paraplyerna I Cherbourg eller amerikansk Technicolor. Fortfarande är det en stilla kamera. Inga åkningar, inga zoomningar. Varje scen blir ett litet konstverk. Men det är framför allt temperamentet som skiljer den här filmen från den förra. Den sprakande mustigheten. Den turnerande skådespelaren som återkommer till familjen och pojken, ovetandes att han är mannens son. Den kvinnliga kollegans svartsjuka. Det frustrerande familjedramat. Asien fortsätter att leverera.

Nr 566: Under Nya Stjärnor

Originaltitel: Now, Voyager (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Helt sjukt, men jag kommer inte ihåg ett smack av den här filmen, förutom det där med cigaretterna. Att han tänder båda cigaretterna på en gång och sen ger henne en av dem. Otäckt att jag inte minns nåt mer, så länge sedan var det ju inte som vi såg den här. Idag är det 3 oktober, så det är inte ens en månad sedan. Ja, vad ska man göra? Jag kan ju inte hitta på något. Och vad ska jag ge för betyg? Det får bli nåt helt mittemellan. Bette Davis. Fantastisk skådespelerska. Etsar sig fast i minnet. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Historien om den fula ankungen har berättats åtskilliga gånger i olika variationer. Här är det dags för regissören Irving Rappers bidrag till temat (för övrigt hans enda bidrag i boken). Bette Davis spelar den tantiga ungmön Charlotte, överbeskyddad av den tyranniska modern, som genom mötet med psykiatern Jaquith börjar blomstra. Efter att han skickat henne på en befriande kryssning till Sydamerika återkommer hon till Boston och blir volontär på dr Jaquiths sjukhus. På resan inledde hon en affär med Jerry, en olyckligt gift tvåbarnsfar som visar sig ha sin deprimerade dotter på sjukhuset. Charlotte tar sig an dottern och därmed utmanas relationen med Jerry. Det är en vågad berättelse där bruket av cigaretter blir substitut för de obefintliga sexscenerna. En okej dag på jobbet. Kul att se Bette Davis.

Nr 511: Ubåten

Originaltitel: Das Boot (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Klaustrofobiskt och spännande. Realistiskt har jag ingen aning om, men tydligen tyckte inte författaren till boken som filmen bygger på det. Upp och ner, brytande havsytan jag vet inte hur många gånger. Alarm! Den gastkramande djupmätaren. Skäggen som växer, moralen som sjunker, vattnet som forsar och radarn som blippar. Sänkbomber, torpeder, eldsvådor, flatlöss, panikattacker (den där Johannes såg inte ut att må så bra), cynism, lort och hemlängtan. Ingen steadicam, även om det verkligen ser ut så, vilket innebär att fotografen Jost Vocano måste haft ett smärre helvete - utrustad med hjälm och diverse andra kroppsskydd inuti den där ubåten med de snabba rörelsesekvenserna som bjuds på i filmen. Tydligen hade han någon liknande variant, men mindre, kanske en sådan Erik Edlund bär med sig lite överallt? Tre och en halv timmes sardinlåda med ett slut som inte direkt luktar Hollywood. Nästan alla dör, känns det som. Sådant är kriget, även under ytan.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ubåten är ett fascinerande mästerverk. Filmen är byggd på krigskorrespondenten Lothar-Günther Bucheims memoarer. I filmen gestaltas han av den tyske motsvarigheten till Bruce Springsteen, rockmusikern Herbert Grönemeyer, åtminstone är karaktären byggd på denne korrespondent. Det där med verkliga händelser och så vidare är ju väldigt relativt. Filmen är nästan uteslutande inspelad i uppbyggda skalenliga ubåtar. Nästan hela budgeten gick åt till dessa och då känns det ju bra att man kunde återanvända dem i Jakten På Den Försvunna Skatten. Vidare spelades filmen in helt utan ljud eftersom det tydligen var omöjligt att banda ljudet inuti en ubåt. Fascinerande eftersom ljudmässigt är filmen en upplevelse i sig. Den klaustrofobiska känslan är obehagligt påträngande genom hela filmen. Jag kommer på mig själv med att spänna mig så jag blir alldeles trött. Det krävs enormt mycket av både skådespelare, regissör och fotograf att lyckas skapa och behålla spänningen under tre och en halvtimme, särskilt med tanke på att man endast har några få kvadratmeter till sitt förfogande. Ubåten är en av de mest spännande, rent av fysiskt påfrestande, krigsskildringar jag har sett. Det tyska technoprojektet U96 plockade upp det karaktäristiska ledmotivet och sopade hem ravefesterna i början av 90-talet. 1-2-3-Techno.

Nr 464: Ungkarlslyan

Originaltitel: The Apartment (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Jack Lemmon igen, som vi sett i I Hetaste Laget och Glengarry Glen Ross. Lemmon är här en kontorsråtta, C.C Baxter, som lånar ut sin lägenhet till cheferna på företaget när de behöver lite utrymme med sina älskarinnor. I gengäld avancerar Baxter i både rang och våningsplan, och blir samtidigt förälskad i hissoperatörskan Fran (Shirley MacLaine) som har en liten fling med en av cheferna. Efter en hel del förvecklingar och minsann ett självmordsförsök så får de båda varandra och filmen avslutas med ett älskvärt "Shut up and deal".
Filmen håller hög klass rakt igenom vad gäller det mesta; skådespeleri, övergångar, klippning, humor och spänning. Jag tänker på att vi såg det berömda stolpskottet Ingen Fara På Taket nyligen, en grovt överskattad film. Ungkarlslyan förtjänar verkligen sin plats i boken. Fingertoppskänsla i dialog och historieberättande. Gött.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Inspirationen kom från filmen Kort Möte men det dröjde ett drygt årtionde innan Billy Wilder kunde göra filmen Ungkarlslyan. Den amerikanska filmcensuren. den s.k. Motion Picture Production Code, hindrade honom från att göra en film som handlade om otrohet och prostitution. Trots detta kammade Ungkarlslyan hem inte mindre än fem Oscars. Inte minst för bästa film, bästa regi och bästa manus. Byråkraten Baxter (Jack Lemmon) hamnar i klistret när han börjar låna ut sin lägenhet till sina otrogna chefer och därför lyckas blir befordrad. Han blir naturligtvis kär i en av chefernas älskarinnor Kubelik (Shirley MacLaine) och förvecklingarna är ett faktum. Men det här är något annat än traditionell slänga-i-dörrarna-fars. Ungkarlslyan är en gripande satir, ett bitterljuvt drama, vackert filmad i svartvitt CinemaScope. Den kan beskrivas som en spark i skrevet på en kapitalism där den som har makt och pengar exploaterar den som inte har det men det är också en samtidskritik mot en amerikansk sexualiserad omoral. Oavsett vad så är det en skön och underhållande, skickligt gjord film. Fredagsmys på hög nivå.

Nr 443: Utflykt I Det Röda

Originaltitel: Week-end (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: "Johnny Guitar till Gösta Berling!". Anropsrepliken i slutet av filmen är så fantastiskt konstig. Jag tittar tillbaka i bloggen på tidigare filmer av Godard som vi sett och det är genomgående bra eller väldigt bra betyg. Det är genomgående en fascination för det experimentella, det humoristiska, det skruvade. Så också i denna fantastiskt brinnande road movie, denna pikanta pikaresk. Efter lite undersökande visar det sig också att både Johnny Gitarr och Gösta Berlings Saga är två filmer - som dessutom båda är med i boken. Mycket intressant, precis som hela Utflykt I Det Röda. En tidig säkert åtta minuter lång scen med sexuella beskrivningar i dunklet följs av den tydligen trademärkta bilköscenen. Tut! Tut! Till slut får man se vad kön beror på. Det är också inledningen till fler och fler bilvrak, vissa i lågor, vissa uppochner, vissa uppklämda mot träd. Bredvid vraken blödande, döda, hängande människor. Överallt dessa bilvrak och lik. En kvinna står och avgrundsskriker efter sin handväska som blivit kvar i en brinnande bil, samtidigt som en man äts upp av lågorna i bilen bredvid. Allt blir värre och värre, konstigare och konstigare. Jag tycker mycket om det. Kannibaler. Underliga figurer. Konstiga karaktärer. Jag gillar det surrealistiska, det absurda. Men hela tiden en känsla av logik. Kanske beror det på att det - enligt det jag läser om filmen - kryllar av historiska referenser och sammanhang. Det här är en film jag gärna tar med mig till rymden. Otäckt med grisen och hönan som slaktas. Jag får vibbar av Fear And Loathing In Las Vegas, Svart Katt, Vit Katt, och Jacques Tati. En fin födelsedagsrulle!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En åtta minuter lång tagning där Mireille Darc beskriver en sexuell händelse eller dröm för sin man följs av en tio minuter lång kameraåkning av en trafikstockning där djur, båtar, picknickar och en sjuhelvetes massa blod avlöser varandra. Det är de bästa scenerna i den här surrealistiska apokalyptiska mardröm om det äkta paret som är på väg till fruns föräldrar för att säkra arvet från sin döende mor. Den pikareska resan blir mer och mer urflippad och jag förstår mindre och mindre. Det smått lustiga vänds snabbt till obehag Eet obehag som är lika frånstötande som lockande. Usch.

Nr 288: Utpressning

Originaltitel: Blackmail (1929) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En stumfilm som efter inledningen går över till att bli en talkie och verkar betraktas som den första brittiska talfilmen.
Alice (Anny Ondra) knivdödar en närgången pianist men glömmer handskarna på mordplatsen. Pojkvännen och Scotland Yarddetektiven Frank (John Longden) hittar handskarna och gömmer dem för att skydda Alice. Entré småskurken Tracey som övar utpressning mot paret men själv blir huvudmisstänkt. Efter ett King Kongfall från British Museum tar Frank Alices förnuft till fånga och hindrar henne att erkänna mordet.
Det mest minnesvärda i den här filmen är nog ändå Hitchcocks 19 sekunder långa cameo på tunnelbanan, där han blir terroriserad av en liten pojke.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Utpressningen kommer först efter en timme och då känns det mest som ett "jaha". Alice (Anny Ondra) grälar med sin polispojkvän Frank (John Longden) och följer med konstnären mr Crewe (Cyril Ritchard) till hans lägenhet. Han försöker våldta henne och hon knivhugger honom. Han dör. Småtjuven Tracey (Donald Calthrop) bevittnar Alices vistelse i Crewes lägenhet och försöker utöva utpressning mot Alice och Frank men historien tar en oväntad vändning när Tracey själv blir huvudmisstänkt och dör efter en polisjakt över taket på British Museum. En typisk Hitchcock-historia kan man tycka med den psykologiska undertonen som tydligt tema. Tyvärr blir det inte särskilt intressant. Hitchcock bestämde sig mitt i produktionen för att överge stumfilmen och efter den långa stunmfilmsinledningen börjar man plötsligt snacka. Men inte alla... Den tjeckiska Anny Ondra som spelade Alice gjorde endast läpprörelser för att hennes engelska var så dålig. Istället stod Joan Berry i kulisserna och läste hennes repliker. Så kan man också göra film.

Nr 228: Utpressning

Originaltitel: The Big Sleep (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Bogart kliar sig på örat genom hela den här film noiren som jag inte fattar mycket av. Intrigen känns så intrasslad och onystad att jag skulle behövt en sekreterare för att hålla reda på vad som sägs och händer. När jag i efterhand läser om filmen på nätet för att försöka klarlägga bilden blir det bara värre. Jag ger upp och låter den här rullen förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Fattar ingenting. Och jag är tydligen inte ensam. När filmens regissör, Howard Hawks, bad författaren till boken Den stora sömnen (som filmen bygger på) om en förklaring till alla vändningar och bedrägerier som förkommer i boken svarade han: "Jag har ingen aning." Hawks verkar ha tagit författaren på orden och gjorde en film som man verkligen inte har en aning om vad den egentligen handlar om. Humphrey Bogart är en slags detektiv och antihjälte som hånglar upp Lauren Bacall vilket sex månader efter inspelningen ledde till bröllop. Det är nog det mest intressanta med den här filmen.

Nr 191: The Unknown

Originaltitel: The Unknown (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Lon Chaney, Mannen med tusen ansikten, presenterar sig och jag faller direkt. Historien om den knivkastande cirkusartisten som gömmer sina armar, blir påkommen av direktören, mördar honom och blir förälskad i hans dotter är en riktigt svängig bit. Spännande, en nypa oförutsägbar och skitigt frätt i kanten. När armarna senare åker av på riktigt för att bevisa att kärleken till dottern är starkare än beröringsbehovet - och när dottern väljer den store starke mannen istället - finns alla förutsättningar för Chaney att spela ut hela registret. Scenerna med växelvis skratt och gråt är helt fantastiska. Resan mot förödelsen kan börja rulla. The unknown kom fem år innan Freaks, även det en cirkushistoria där den vackra damen väljer starke mannen framför en kroppsligt avvikande man. Jag ser mycket fram emot fler filmer med Lon Chaney, en människa att spegla sig i.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Där ser man. Här låg en okommenterad film och väntade. Tod Browning har med The Unknown skapat ett litet mästerverk som följer liknande tema som hans senare filmer Dracula och Freaks. Det är outsiders i dess rätta bemärkelse och med en egen bakgrund som cirkusartist skapar han ett nära förhållande till de karaktärer han väljer att skildra. Förutom de intressanta karaktärerna så är The Unknown ett spännande drama med imponerande vändningar.

Nr 15: Ung rebell

Originaltitel: Rebel without a cause (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

kommentar: Det var länge sen nu, som jag såg den här filmen. Jag minns nästan ingenting. Förutom den klassiska chickenracescenen och en scen i trappan hemma hos Jim med hans papa och mama. Nej, inte ens den minns jag. Fuck James Dean. Och den här efterkrigstiden som det hänvisas till; befinner sig inte den amerikanska ungdomen i en ständig efterkrigstid? Och förkrigstid och underkrigstid? Det är James Deans djävla problem och han är ju dessutom inte alls särskilt snygg. Så. Skönt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ung Rebell är egentligen en ganska tragisk film som vars tema spänner över en slags ungdoms-manlighets-faderskapsproblematik som präglade den amerikanska efterkrigstiden. De tre huvudpersonerna Jim (James Dean), Judy (Natalie Wood) och Platon (Sal Mineo) förenas genom att de alla plågas av sina fadersrelationer och i sina roller som vilsna ungdomar känner sig både svikna av vuxenvärlden och utanför det mogna, finputsade medelklassamhället. Temat är intressant och sett ur ett genusperspektiv bjuder den in till mängder av analys. Där finns den av hustrun hunsade pappan som av sonen betraktas som en svikare av sin roll som manlig förebild, där finns den spända relationen mellan far och dotter där den pubertala tonårsbruden fortfarande vill vara pappas flicka och där finns den frånvarande farsan vars relation till sonen endast utgörs av ett ekonomiskt underhåll. Filmen är okej. Varken mer eller mindre. James Dean är sämre än jag hade förväntat mig och ser äldre ut än han ska föreställas vara.