Nr 203: Independence Day

Originaltitel: Independence Day (1996) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Kanal 6 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det är bara specialeffekterna som gör den här rullen värd att överhuvudtaget dras igång. Jätteskuggan, de stormande eldväggarna, förödelsen och flygscenerna. That´s it. Det genomsvettiga patriotmanuset framkallar mest illamående. Och aldrig har väl en så felcastad presidentskådis gjort en så smaklös insats i så många scener? Strippan och presidentfrun möts i nationens ruiner. Stort. Tillåt mig kräkas.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Det svämmar över av äcklig amerikansk patriotism, ointressant manus och ett skådespeleri som lämnar en hel del att önska. Jag ledsnar direkt och hamnar i ryggläge i soffan. Inte ens specialeffekterna får mig särskilt imponerad. Filmen känns som en rutinartad dag på jobbet då tankarna g ärna dras åt ett helt annat håll. Rymdskeppen ger V-feeling. Det drar upp betyget. Kommer knappt ihåg hur den slutade.

Nr 202: Den Nakna Pistolen

Originaltitel: The Naked Gun - From The Files Of Police Squad! (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy och Robert på Regemenstsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2


Kommentar: Ja, vad säger man? Humorn är extremt torr och kändes lite ny och stöddig när det begav sig. Men nu, idag? Mest sömnigt, även om ett och annat fniss lockas fram. Hur värjer man sig mot statykuken? Eller de långa pauserna när Drebin funderar? Absolut bäst är på slutet när Drebin är basebolldomare. Då skrattar jag.


Jimmys betyg: 2


Kommentar: Den första filmen vi såg i det här smått galna projektet var Titta vi flyger. Den fick inget toppbetyg direkt. Samma gäng som låg bakom den filmen snickrade även ihop tv-serien Police Squad 1982 med Leslie Nielsen i huvudrollen. Sex år senare kom långfilmsversionen av tv-serien, Den nakna pistolen. Betyget blir ungefär detsamma. Det är krystat och dumt och kryllar av fåniga gags. Dansen på baseballplanen är det bästa. Då skrattar jag. På riktigt.

Nr 201: Pansarkryssaren Potemkin

Originaltitel: Броненосец Потёмкин, Bronenosets Potiomkin (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Göteborg.

 Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det maskätna köttet, upproret, barnvagnen i trappan, det monotona stöveltrampet, de trasiga glasögonen, avrättningarna.
Om jag fick välja en julklapp skulle jag vilja se den här med en professor i filmvetenskap som lotsar mig igenom alla scener. Jag har förstått att det är en klassiker, en milstolpe, ett historiskt verk. Men jag förstår inte varför. Jag vill gärna förstå det. Så, en professor i julklapp tack.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vissa scener är oförglömliga; massakern på Odessatrapporna, barnvagnen, tsarens soldatkängor. Denna scen är ett stycke filmhistoria som definitivt har en plats i filmfotots Hall Of Fame. I övrigt är Sergej Eisensteins spelfilm (som jag av nån anledning hade trott var en dokumentär) en väldigt rysk historia. Stabil. Men rätt medioker. Dock har jag ändå en viss fallenhet för den revolutionsromantiska estetiken och jag tror det finns massor med filmgodis att hämta ur den 75 minuter långa berättelsen. Därför ska jag se den igen. När jag är mindre trött.

Nr 200: Matrix

Originaltitel: The Matrix (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Matrix är en lekfull fantasilabyrint kryddblandad med thriller och orientalisk rytmgymnastisk. Utan specialeffekterna hade jag nog inte kunnat titta på den, så effektsökeriet är klockrent i mina ögon. Reeves balanserar sig igenom filmen med små marginaler. Ibland ser han så tappad bakom en vagn ut att jag undrar om han verkligen spelar. Jag har bara sett den här en gång tidigare - när den just kommit ut. Då hängde jag inte med i svängarna och fattade aldrig varför den blev så populär. Nu förstår jag det bättre och Matrix har för mig en självklar plats i 1001-boken med tanke på hur uppmärksammad den blev. Slow motionscenerna på taket med kulorna måste ju tillhöra toppskiktet av minnesvärda filmscener.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Den kodade inledningen är en klassiker. Vilka har inte haft den som skärmsläckare på datorn vid något tillfälle? Resten av filmen är ett episkt äventyr ackompanjerat av pulserande industrirock vars främsta behållning är på det sätt den triggar igång fantasin om vad som är verkligt och inte. Filmen kombinerar old fashioned sci-fi och classic film noir med tydliga inslag av asiatiska kampsportfilmer kryddat med mängder av sagoinfluenser från exempelvis Trollkarlen från OZ, Alice i Underlandet och Bibeln. Matrix slog mig lika kraftfullt som den samtida Fight Club med sina populärfilosofiska och kvasiintellektuella teman. Båda filmerna föranledde ändlösa diskussioner om verklighetens beskaffenhet på ett sätt som inte är i närheten av andra filmer. Bröderna Wachowski spar inte på specialeffekterna. Slo-mo-scenerna är oerhört imponerande men tyvärr blir det lite väl mycket effektsökeri emellanåt. Filmen har haft en enorm påverkan på mig och trots att jag tappar fokus mer än en gång så är det ändå en milstolpe i min personliga filmhistoria.

Nr 199: Top Gun

Originaltitel: Top Gun (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Så här flera veckor i efterhand är mitt starkaste minne den analys av filmen som Tarantino gjort och som finns att beskåda på Youtube. Den går ut på att alla män i filmen är bögar och att det är först när den kvinnliga Top Gun-instruktören Charlie klär sig typiskt manligt med keps och uniform som Maverick börjar smälta. Innan dess har han varit iskall i annars väldigt klassiska förförelsemiljön solnedgångsmiddag på veranda med vin.
Bögar eller inte - filmen är helt klart konsekvent proppfull av maskiner och män. Tuppfäktning i luften, revirpissande på marken. Bakom Mavericks hårda yta döljer sig den fruktansvärda hemligheten, gåtan som bara inte går att lösa: hans pappa piloten kraschade, men det var ju inte hans fel! Som sagt, en konsekvent rulle som säkert än idag väcker stridslystnaden i alfahannarna och trånaden hos honorna. Jag avslutar med cock pit.


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Top Gun är enda lång reklamfilm för varför man ska söka till marinkårens stridsflygarutbildning. Tydligen sköt också ansökningarna i höjden efter att filmen haft premiär. Hemma i Sverige började en nördig högstadiekille bygga modellflyglplan och gick senare med i Flygvapenungdom som en konsekvens av att ha haft Tom Cruise & co på rullning. Tack och lov lämnade jag sällskapet efter endast ett möte men fortfarande imponerar filmen ganska starkt. Dramaturgiskt följer den standardformulär 1 A vilket gör den behaglig och avslappnad att titta på. Förutsägbarheten är trots allt väldigt vilsam emellanåt. Regissören Tony Scott lägger dock det mesta krutet på det manliga testosteronet och de imponerade flygscenerna medan exempelvis kärlekshistorien mellan Maverick (Tom Cruise) och Charlie (Kelly McGillis) betas av väldigt slentrianmässigt. Filmen var det stora genombrottet för Crusie och födde storstjärnor som exempelvis Val Kilmer, Meg Ryan och Cityakutens Anthony Edwards som kompletterar Cruise oerhört bra som partnern Goose. He can be my wingman anytime.

Nr 198: Heaven And Earth Magic

Originaltitel: Heaven And Earth Magic (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Glasklart. En blandning av Monty Python, Linus på linjen och Benjamin Syrsa som smakat lite för mycket på glöggen. Ur kläckta ägg kommer allt utom kycklingar. Sprutor, droppar, fiskar och fjärilar. Fabriksmontage, industricollage, bandagekurage. På slutet går tankarna till ett skenande Tetris när hela skiten byggs på och faller isär. Skönt att det inte var den ursprungliga 6-timmarsversionen som var med i boken. Det absolut bästa med den här filmen är Smiths egen förklaring till vad den handlar om - kan läsas på filmlänken ovan. Smith dog på rum 328 på Chelsea Hotel i New York. Rip.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: En dryg timme av Harry Smiths major work, den surrealistiska avantgarde-animationen Heaven And Earth Magic, är som att befinna sig på ett hypnotisk tortyrtivoli. I Smiths abstraktionsfabrik finner vi ett viktorianskt bildcollage med inslag av både dataspelsestetik och drogromantisering. Hela filmen för tankarna till ett avsnitt av Linus på linjen på crack. Det mest intressanta är monotonmatandet av mannen ca 50 minuter in i filmen. Där naglas jag verkligen fast, åtminstone ett ögonblink. Hela mardrömmen ackompanjeras av ett ständigt enerverande bakgrundssorl som varierar mellan diverse djurläten, folksamlingar, knarranden, vattenplask, barnskrik, klockringningar och annat smått och gott. Allt avslutas med att hela helvetet brakar lös. Typ.

Nr 197: Snuten I Hollywood

Originaltitel: Beverly Hills Cop (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 3+



Kommentar: "Get the fuck out of here!" x2 är en av de filmrepliker som ligger lagrade i ryggmärgen på grund av överdosering. Snuten i Hollywood är nog den film efter Grease som jag sett flest gånger. Inte så mycket för att den skulle vara hysteriskt bra, mer för att det var en av de filmer vi hade hemma på VHS. Man gick varvet runt liksom. Det måste vara minst 15 år sedan jag såg den senast, men jag kommer ändå ihåg nästan allting, särskilt den första timmen. Det var ungefär så långt jag orkade se på söndagsmorgonen efter tidningsutdelarrundan innan ögonlocken slogs igen. Och det känns fortfarande som att det är under den första timmen den här filmen är något att ha. Det blir så konstigt på slutet, med lyxhuset och Taggart som flåsspringer med ett gevär.
Inledningen med cigarettsmugglingen, fortsättningen med den förbannade chefen, mordet, semestern, Serge och bananerna håller fint tempo och kompas snyggt av duudu dududududu duuduu dudududu dudududududidudu. Eddie bjuder på bög -och Jacksonskämt och en och annan allvarlig min mellan varven. När det är allvar. Sen blir det garvis igen. Jag kan bara hålla med en av kommentatorerna på vår Facebookfilial om att han aldrig skulle tagit med denna filmen i sin bok. Det skulle inte jag heller, men jag tycker mycket om den.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Eddie Murphy svär och garvar sig igenom denna åttiotalsodyssé som från början var menad för Sylevester Stallone. Det är nog det mest intressanta med den här filmen. Hur fan tänkte man då? Tempot är högt och Murphy är bekväm och självklar som den snabbkäftade snuten som lurar skjortan av hela L.A.P.D. men den känns lite överspelad. Utspelad. Krystad. Det kryllar av bögskämt som kanske var jävligt roliga när filmen hade premiär men som nu mest bara är plumpt. Så, vad tar man med sig från den här söndagsfrukosten då? Inte mycket dessvärre. En aning nostalgi kanske. Och ett par bananer.

Nr 196: Guldfeber

Originaltitel: The Gold Rush (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Vad är det egentligen för version vi har fått tag på? Chaplins voice over och pistolknallar i en film från 1925. Dessutom är den kortare än utlovat. Efter lite forskning ser jag att det finns en re-release från 1942 med just dessa ingredienser. Alltså har vi per defintition sett fel film. Igen. Hur ska vi hantera detta?
Det jag tycker är bra i den här filmen är skoäteriet, särskilt tillagningen och uppläggningen av dojan. Geväret som följer Chaplin är nice. Det tiltande huset på slutet känns ok, men inte alls lika välgjort som Keatons bästa grejer. Resten är bara en gröt, seg och tomtig. Bevare mig väl. Varför i hela fridens namn ville han bli ihågkommen för den här filmen? Då skulle han ju vara glömd för länge sen.
Men det var väldigt vad grinig jag var idag då. Scenen med gaffeldansen är ju ganska rolig också.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den lille luffaren prövar lyckan som guldletare och naturligtvis utsätts han för diverse prövningar innan lyckan står honom bi. Chaplin sa själv att det är denna film han helst ville bli ihågkommen för. Inspirationen hämtar han från tragiska guldletarhistorier som han presenterar med sin egen personliga komik. Här finns svälten, ensamheten och kylan men aldrig på ett särskilt intressant sätt. Chaplins clownliknande karaktär försöker förvisso sudda ut gränsen mellan tragedi och komedi och visst är det häpnadsväckande miljöer som filmen utspelas i men det blir lite för mycket fars för att bita tag ordentligt. Några scener stannar ändå kvar som klassiska. Skokoket när svälten blir för påtaglig och guldgrävarstugan som blåser över berget och balanserar på avgrundsranden är Chaplin när han är som bäst.

Nr 195; Apocalypse

Originaltitel: Apocalypse Now (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsvägen 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Den fantastiska inledningen med helikoptersmyg, eld och The doors The end. Storaros färger, rökampuller och skuggor. Tonen slås an, det kommer bli en svettig, metallisk blodkroppsresa uppför vansinnets aorta - straight to the heart of hell. (1001 pretentiösa formuleringar du måste skriva innan du dör). Och det blir en lång resa, en odyssé, en bra bit för lång för mig. Strandhugg både här och där blandat med världsrekord i antal bilder som visar en båt på en flod. Alla bilder är så bra, så fyllda av arbete, så innantänkta. Men det blir som att titta i en bok med Sarekbilder av Claes Grundsten - de första är häpnadsväckande, men efter hundra bilder har jag blivit fartblind och tar den höga nivån för självklar. I kombination med den skohornsinklämda franska episoden mitt i filmen gör detta att det stundtals känns slaskigt och lite utdraget. Jag tror att jag skulle uppskatta den kortare versionen av Apocalypse Now mer än den här längre. Och då gillar jag ändå verkligen den här versionen. Det blir väldigt bra på slutet när Brando hittas och simultanslaktas med kossan, eller vad det nu är för djur. Men vad falls! Är det en kameraskakning i slutet, vid 3h, 4 min och 50 sek? Ohållbart.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Francis Ford Coppolas filosofiska krigsepos kantades av en rad påfrestningar. Al Pacino avböjde huvudrollen som istället gick till Harvey Keitel som sparkades och ersattes av Martin Sheen som fick en hjärtinfarkt under inspelningen. Dennis Hopper var drogpåverkad under i princip hela inspelningen. Marlon Brando hade inte läst Mörkrets Hjärta som filmen grundar sig löst på så Coppola hade högläsning för honom. Vädret var förödande vilket försenade filmen ytterligare. Apocalypse Now började spelas in 1976 och hade premiär 3 år och 30 miljoner dollar senare. Drygt 20 år senare hade filmen nypremiär under namnet Apocalypse Now Redux med 50 minuters extramaterial. Om det förbättrade filmen vågar jag inte säga. Hela äventyret är en resa uppför Mekongdeltat under Vietnamkriget i jakt på en galen desertör. Men resan är lika mycket en filosofisk allegori över den mänskliga galenskapen, ångestladdad och svettig som som själva inspelningen måste ha varit. Spänningen stegras genom större delen av filmen och påfrestningen blir mer och mer påtaglig. Dessvärre haltar det till när hela sällskapet träffar på fransmännen. (Var den episoden med i originalet?) Efter en politisk historielektion och lite good old opium strip off fortsätter färden mot mörkrets hjärta och desertören överste Kurtz (Brando). Det är något med den här filmen som skulle kunna vara oerhört bra, nästan fantastiskt, men på något sätt faller den ner lite grann i sina egna mörka hål. Det är svårt att peka ut något särskilt, det är bra rollprestationer, scenerna är magnifika och man lyckas verkligen känna stanken av död, sjukdom och galenskap, men ändå räcker den inte hela vägen. Kanske är den helt enkelt för lång och handlingen alldeles för djup för att lyckas behålla skärpan.