Nr 886: Magnolia

Originaltitel: Magnolia (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play/YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Vi har sett det tidigare i Pulp Fiction, Short Cuts och Nashville. Löst sammanflätade historier som vävs ihop av tillfälligheter och sammanträffanden. I Magnolia får vi följa Frank TJ (Tom Cruise) som en misogyn machopredikant som närmast sektmässigt vill få män att återta kontrollen över sitt kön, den misantropiske, döende tv-mogulen Earl (Jason Robards), hans mycket yngre fru, den stressade Linda (Julianne Moore), hans vårdare Phil (Philip Seymor Hoffman), den överbegåvade men hårt hållne frågesportspojken Stanley (Jeremy Blackman), den ensamme, godhjärtade polisen Jim (John C Reilly) som uppvaktar den missbrukande och ångestfyllda Claudia (Melora Walters), hennes döende far, programledaren Jimmy (Philip Baker Hall) och många fler i det stjärnspäckade persongalleriet. Alla trevar sig fram på olika sätt under ett dygn i en ensam stad, där de små detaljerna i deras inre bygger berättelsen kring livets stora teman - kärlek, ondska, ensamhet, svek, relationer, hemligheter, mål och mening. Inledningssekvensen där vi introduceras för tre historiska och av varandra oberoende händelser är briljant och visar på att allt som sker, hur isolerade händelserna än tycks vara, är delar i ett större sammanhang och detta sätter ramen för filmen. De bibliska anspelningarna och narrativet om det misslyckade föräldraskapet, framför allt faderskapet, är genomgående spår. Paul Thomas Anderson gör en ambitiös, men inte alls särskilt pretentiös film, där varje karaktär tillåts vara människa i all sin otillräcklighet och i alla sina brister och det regnande grodor tycks alldeles självklart. Det kommer väldigt nära ett berättartekniskt och cineastiskt mästerverk. 

Nr 885: Once Upon A Time In China

Originaltitel: 黃飛鴻 Wong Fei Hung (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet/DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Karatelördag, film numero due. I likhet med tidigare filmen idag, Piratpatrullen 2, så upplever jag det som rörigt. Ja, omöjligt att hänga med. Detta är det absolut mest vanliga tillståndet för mig i det här projektet; att jag inte fattar handlingen. Det är ju helt uppenbart att det finns en handling, och jag känner en slags besvikelse varje gång. Kanske mer med den här filmen, jämfört med den tidigare idag, eftersom det här redan från början med drakdans och strandmotion känns som att det finns ett mer konstnärligt och råare anslag i bild och berättande. Vackrare, stiligare, elegantare. Och det fightas ordentligt och om minsta lilla så klart. Och jäklar vad det går sönder grejer hela tiden vid dessa fighter; lösöre, hela inredningar, delar av byggnader. Även i denna film en kolonialkritik, som jag uppfattar det. Och filmen igenom dyker det upp karaktärer som jag misstänker är närmast mytologiska. Aunt 13 exempelvis, eller huvudpersonen Master Wong (Jet Li). Men jag sitter helt enkelt och tittar på, som det kallas, rörliga bilder utan att fatta ett dyft. Black Flag Army. Nåt amerikanskt fort. En hel del Matrixdoftande slowmosekvenser. Shadowless kick. Wongs paraplyfight. Oerhörda mängder stegar på slutet. Kulan som fingersprätts iväg rätt in i pannan på motståndaren.

Definitivt en film som jag skulle vilja se igen efter att ha gått grundkursen. Men så tänker jag ju om nästan alla filmer. Det är ju nån bug, helt klart.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den framgångsrike mångsysslaren och folkhjälten Wong hamnar i vägen för stans indrivare och hans gangstergäng. Stackars residenset bränns ner. Samtidigt pågår ett politiskt och militärt spel mellan diverse västerlänningar och kinesiska intressen i en invecklad intrig som jag nog aldrig skulle fatta om jag så såg om filmen flera gånger. Den stoiske hjälten Wong tycks ställas emot allt och alla när han, i scener som nästan trotsar tyngdlagen, ska navigera i detta kaos. Samtidigt finns det, i jämförelse med förra filmen, en mycket högre konstnärlig ambition i den här filmen tycker jag. Både i berättelse, dramaturgi och foto men även i fightingscenerna som känns mer innovativa (kan bero på något mer avancerad teknisk trickfilmning). 

Nr 869: Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Originaltitel: Thirty Two Short Films About Glenn Gould (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.

Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.

Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.

Nr 860: Sombre

Originaltitel: Sombre (1998) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Suddig, skakig, mörktonat dunkel långloppsthriller med jump cuts, flämtande närbilder och frågor utan svar. Jean mår inte bra. Oklart varför. Stor stygg dockteatervarg, skrikande barn. Titta bakom dig! Tankarna går ju till Kapten Klänning. "Vem kan man lita på?" i slutet av föredragen, de enormt uppskattade. Jean rör sig i cykelkretsar och måste hetsdricka kopiösa mängder sprit för att kunna närma sig kvinnor - oftast prostituerade - och när han väl kommer nära tar våldet överhanden och det resulterar i övergrepp och mord. I vissa scener verkar han dock bli lugnare ju närmare fittan han kommer. Önskas återinträde? Visst finns det sådana psykologiska förklaringsmodeller? Han träffar ett par systrar. Den ena lyckas avvärja åtminstone ett överfall, där på stranden, varpå Jean går ut i vattnet och verkar skämmas en enorm skam. Bortvänd, som i en vrå, fast ute i öppenhet. Tänker på slutet i Blair Witch Project. Den systern åker sen till Paris, men den andra systern, Claire, som inte heller verkar må så bra, oklart varför, söker upp Jean igen. Båda ägnar sig liksom åt nåt slags ständigt återvändande till det destruktiva. Vill hon rädda honom, och vill han rädda henne? Han ser till att hon lämnar honom, in i en främmande kvinnas bil och iväg. I bilen fabricerar Claire, förklarar för kvinnan; hon och Jean är gifta, de bråkar, det brukar bli så här, mycket med barnen, press. Konstruerar en bild av hur hon skulle vilja ha det? Hemma vid kvinnans köksbord mittemot i natten berättar kvinnan om hur hon tidigare, när hennes make fortfarande levde, i hemlighet träffade sin första, och kanske enda förälskelse. Återvändandet. Hur de sågs i Paris och hur han dog elva dagar senare, viskar hon, och bilden här, hur hon sakta sjunker ur bild, som om hon drunknar i sin egna förtvivlade berättelse. Och här kommer jag på mig själv med att undra om hon också bara fantiserar, inspirerad av Claires kanske uppenbara lögner. Två ensamma människor vid ett nattligt bord målar upp önskade scenarion. Och just då kommer kvinnans lille son in, och det blir ju liksom som ett bevis på att kvinnan talar sant, upplever jag det som. Mycket intressant och mycket anspänd, spännande scen. Kanske den bästa i filmen, tänker jag nu, men sånt kan ju ändras. Sista minutrarna: fransk sång till slowmobilder - cyklistpov - av publiken som följer vad jag antar är Tour de France. Sitter där i  timmar med medtagen fika, väntar på att få se en kort glimt av rus, av energi, att få betrakta framforsande, tävlande varelser. Nåt slags kick, tillfredsställelse. Cyklisten, å andra sidan, ständigt i det flödet, betraktar betraktarna. Kanske som att vara känd och ständigt påpassad av paparazzis?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Mörk, introvert, klaustrofobisk, provokativ, oskarp, destruktiv, ryckig, svårtillgänglig. Egenskaper som kanske borde attrahera undertecknads tycke och smak men tyvärr så lyckas jag inte hoppa på det dramaturgiska tåget. Jag lämnas kvar på perrongen och ser endast på håll något oskarpt som försvinner i dimman. Känns tråkigt.

Nr 856: Den Blå Draken

Originaltitel: 藍風箏 Lán fēngzheng (1993) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Del 1. "Pappa". Stalin dör på radion 1953 , det är glatt bröllop i Kina och året efter föds berättarjaget "Järnskallen". Han flyger blå drake med sin far, som lovar honom en ny när den fatsnar i trädet. Kollektivisering av jordbruk och annan bissniss verkar vara på gång, som jag fattar det är det vad som kallas Stora Språnget. Samtidigt nåt som går under benämningen De hundra blommorna, där regimen uppmuntrade befolkningen att öppet uttrycka vad de tyckte. För att sen då ha full koll på vem som tycker vad om vad. Känns ju lite som storgrabben som tröttnat på att aldrig hitta de andra vid kurragömma och därför ropar fritt fram. Och sen tar dem när de kikar fram och hävdar klipsk vinst. Eller varför inte i relationer? Vi kan väl vara öppna med vad vi tycker och vill, så att vi kan framstegskommunicera. Fast det där hade du ju inte behövt berätta, det var ju nåt negativt om mig. Nåväl, pappan tycker nåt, och som belöning skickas han på arbetsläger och dör och allt skiftar till blått.

Del 2. "Uncle". Väldigt mycket uncle för pengarna. Helt omöjligt att begripa vem som kan kallas för uncle, och vem som inte kan det. Men det blir i alla fall en uncle som mamman gifter om sig med. Järnskallen håller en fångad fågel i händerna. Den flyger iväg och Järnskallen får frågan: "Varför släppte du iväg den?" Järnskallen svarar: "Det gjorde jag inte, den flög iväg av sig själv." Jag anar symbolik där, syn på frihet. Närmre än så kommer jag inte. Uncle är en av dem som tidigare sett till att pappan skickades på arbetsläger, och nu bär han på en outtömlig källa av skuld. Han försöker hantera den genom att ta så väl hand om mamman och Järnskallen som möjligt, men dels är han generellt krasslig, dels verkar Stora Språnget inte funka som det ska, utan alla går undernärda vilket resulterar i att uncle dör. Han också, tänker man ju här. Tungt.

Del 3. "Styvfar". Tredje gången gillt för mamman som hittat en välbärgad lirare. Stort hus, ljusa färger, ordentligt med mat. Mamman verkar mest vara in it för the trygghet. Järnskallen har vuxit en del och tagit över rollen som den som ska fixa ny drake när den fastnar i trädet. Konfliktar en del med styvfar, skaver där. Kulturrevolutionen, den enorma, händer. Studenter gör uppror, trashar skolan och klipper håret av rektorn, spottar på henne och tycks nöjda med det. Styvfar orolig för sig själv, men mest för mamman och Järnskallen. Känner sig hotad, för mig oklart varför. Vill skiljas. Rödgardister kommer och hämtar styvfar med våld, tar med sig mamman och Järnskallen av bara farten. Misshandlar dem. Järnskallen ligger till slut under trädet med blod i mungipan, tittar upp mot en trasig blå drake som fastnat i grenarna. Styvfar dör, även han.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Brudparet sjunger kommunistisk kampsång i början så huvet på bröllopspresenthästen trillar av. Symboliskt. Vissa huven måste väl helt enkelt rulla. För Sakens skull. Sedan föds berättarjaget Tietou och vi får följa kommunistkampanjerna i Kina under 50 och 60-talet genom hans ögon. Det är det stora språnget, jordbrukskollektiviseringen, hundra blommorna, kulturrevolutionen. Tietous pappa bibliotekarien lämnar personalmötet och går på toaletten. När han kommer tillbaka är han stämplad som reaktionär och han skickas iväg på korrigeringsläger. Där dör han och in kliver pappans skuldtyngde angivare "onkeln" som ställföreträdare make och fader. Han dör av dålig hälsa och mamman tar sig en tredje make, den välbärgade styvfadern. Tietou finner sig i utvecklingen trots att ingen av patriarkerna egentligen lyckas sörja för familjen. Filmen bannlystes i Kina och regissören Tian Zhuangzhuang fick långt yrkesförbud.

Nr 851: Zero Kelvin - Kärlekens Fryspunkt

Originaltitel: Kjærlighetens Kjøtere (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Unge poeten och fiolinisten Henrik Larsen har i ett grönskande Oslo precis debuterat med en samling kärleksdikter med namnet "Fåglar utan vingar". Men en poet behöver ett förflutet, så han lämnar sin nästan fästmö och drar till karga, kalla Grönland för jakt och tärande istidsliv. Hastig temperaturskillnad så att säga. Kanske följer han sin djupfrysta längtan efter att få syn på sig själv. Nåt ska han ju göra för att sätta hjälteresan i rörelse och ta sig över tröskeln. På Grönland klampar Stellan Skarsgård omkring som en sadistisk sjöbjörn med könstourettes och rapar ur sig saker som "Horan vägde 250 kg. Hälften fitta.". Här finns också Holm, nån slags vetenskapsman om jag fattar det rätt. Maktkampen kan börja. Oskyldige, valpige Larsen ska tuktas och läras upp av särskilt Stellan. Nu handlar det om överlevnad. Mat, värme och vänskap. Piska eller morot åt hundarna? Stellan planterar obehagliga, nästan förbjudna tankar i Larsens skalle. Vad gör hans fästmö? Vad njuter hon av i Larsens frånvaro? Psykologiskt ställningskrig med hårda dueller i ett fantastiskt stålblått ljus med hårda vassa iseggar som fond. Klaustrofobiskt, snuskigt och skitigt. Typ halvvägs in i filmen börjar jag fantisera om att det ska sluta med att man får reda på att Larsen egentligen har varit ensam på Grönland hela tiden, och att Stellan och Holm är olika delar av hans tankevärld. Så visar det sig inte vara, men jag kan ju givetvis fortsätta tolka det så. Holm ledsnar och drar med ett hundspann och slutar sin levnads dagar i en glaciärspricka. Äventyret kulminerar i nedbränd stationsbyggnad och gevärjakt och efter att Larsen begått fadersmord på Stellan återvänder han hem till sin käresta. Förändrad, tycker hon. Till det bättre tycker hon. Larsen själv gråter under våtvarma omslag.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den konstnärligt lagde dandyn Henrik lämnar sin käresta Gertrude och kliver på båten Regina från Oslo för Grönlandskompaniets räkning. På Grönland finns redan två hårdföre män stationerade på forsknings- och jaktstationen; den tystlåtne och vetenskaplige Holm och den primitive och rasande Randbaeck. Där börjar en tät och nästan klaustrofobisk berättelse i en kall och karg atmosfär. Ett mättat och dovt maktspel. En kamp om positioner där var och ens egen moral utmanas. Trots avsaknad av civilisation skapas ett samhälle mellan de tre där värderingar, erfarenheter och ambitioner, eller bristen på dem, stöts som isande vindar mot kojans väggar. Lössen kryper på frusna kroppar som vrider sig i svettiga drömmar. I Oslo väntar Gertrude på sin fästman. Eller gör hon det? Tvivlet gnager i kärlekens kött. Svartsjuka tankar bränner i luften. I det torra virket som snabbt fattar eld. Det majestätiska landskapet tar emot sällskapet i en katt och råtta-lek med given utgång. Hur långt är en människa beredd att gå för sina ideal? Hur förändrad är man beredd att bli? 

Nr 847: Trois Vies & Une Seule Mort - Tre Liv Och Bara En Död

Originaltitel: Trois Vies Et Une Seule Mort (1996) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Östersund och Stockholm.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Helt omöjligt att fokusera på sånt här efter 8 dagar i fjällen. Nån slags mild surrealism i fyra halvsammanvävda berättelser. Nån får en hammare i huvudet och går omkring med den, fastsittande i skallen med blodig blick. Nån stelnar till och blir tiggare. Negativ antropologi. Ett förälskat ungt par får stålar och en herrgård av hemlig välgörare. Nån återser sin familj efter många år, en familj som aldrig funnits på riktigt. Jag förstår inte vad den här filmen vill säga. Den känns enormt seg och pretentiös. Den kan dra åt helvete.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Herre gud, jag har skrivit fyra A4-sidor medan jag kollade på den här filmen men jag förstår inte ett dugg av vad jag har skrivit. Lika lite förstår jag filmen. Tydligt är ändå att det är ett antal mer eller mindre fristående berättelser som flätas samman genom Marcello Mastroiannis fyra olika roller. Eller är det samma karaktär i fyra olika Paris-universum? Det är otrohet, filantropi, frivilligt tiggeri, märkliga arv och älvor spetasat med champagne, brev och ringklockor. Det är pretentiöst och svårtillgängligt även om skådespeleriet är lysande, särskilt Mastroianni som är karismatisk och fullkomligt närvarande i varje scen.

Nr 845: Crumb

Originaltitel: Crumb (1995) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Om bröderna, kanske familjen Crumb, men mest om tydligen världsberömde serietecknaren Robert. Känns ofta som att de i familjen berättar lika mycket eller mer för varandra än för kameran. Som en slags familjeterapi. Bekännelser som vågar utsägas i skydd av den påslagna kameran. Robert verkar varit en klassisk nörd, tjejerna helt ointresserade tills han blev känd, då ville alla posera och frottera. Han känns lite som en blandning av Borat, Erik Edlund och Stig Helmer. Folk älskar hur Robert genom sina bilder beskriver "hur det verkligen är". Hur han släpper fram fantasi och uppdykande inre bilder och filterlöst (eller mer genom sitt eget filter) presenterar detta för omgivningen. Konstnären som fokuserar på sitt inre och sedan ger uttryck för detta. Och talking heads kommer till bordet. Beskriver, analyserar, chockas, äcklas, beundrar, förminskar, förstorar, räds, närmar sig, attraheras, slår ifrån, tar avstånd och fördömer. Kvinnan säger "oansvarigt!". Mannen säger "dessa fantasier finns!". Mitt betyg grundar sig mest i att jag blev både imponerad och intresserad av att veta mer om Crumb. Spännande och modig filur. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Första gången jag kom i kontakt med Robert Crumb, vad jag minns, var i en bok av Charles Bukowski - Captain Is Out to Lunch and the Sailors Have Taken Over the Ship. Jag minns att jag tyckte Crumbs illustrationer gick så väl ihop med Bukowskis chauvinistiska vardagsdekadens. Det tycker jag fortfarande när jag ser denna dokumentär om undergroundtecknaren som lyckades bli både hyllad och avskydd. Under filmen inser jag också att han har gjort flera skivomslag varav åtminstone ett står i min hylla - Cheap Thrills med Big Brother & The Holding Company. Det mest intressanta med den här dokumentären är att den inte bara är en krönika över Robert Crumbs liv utan att den sätter in honom i flera kontexter, inte minst den familjära vilket gör filmen lika mycket till ett spännande familjeporträtt. Det visar sig att Robert kanske är den minst missanpassade av syskonen där alla har sin egen briljans, sin egen obesvärade genialitet. Den ene brodern mediterar på San Franciscos gator, den andre kämpar med sin depression hemma hos in mor och Robert lever ett, emellanåt glamoröst men oftast ett hårt arbetande, liv som tecknare. Hans illustrationer, tänker jag, ska förstås mot bakgrund av 60-talets hippieperiod och en tid där uppror mot etablerade samhällsnormer frodades. Visst är vissa alster väldigt provocerande men de är också ärligt opolerade. Kanske modiga. Vackra ibland. Jag läser lust, lidande, fruktan och rädsla i hans bilder som ofta är bisarra och psykadeliska. I slutet av filmen går en trött och slutkörd  Robert i pension och drar sig tillbaka till ett hus i Frankrike.

Nr 834: Sátántangó

Originaltitel: Sátántangó (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En djävulsk tango i 12 steg. Till en början helt magnifikt fängslande, särskilt när jag inser att tredje steget - där doktorn antecknar vad som sker utanför fönstret - är samtida med första steget - med Futakis otrohetsvisit. Det doktorn ser har tittaren redan sett, fast inifrån sovrummet. Där nånstans är jag uppe på en rak femma. Det oerhört långsamma och närgångna berättandet. Människor och djur som släpar sig fram i ett aldrig upphörande regn. Väntar på och önskar sig nåt bättre. Och Irimias kan erbjuda detta, bara byborna öppnar sina hjärtan. Och sina plånböcker. Då kommer allt bli bättre. På sikt. Irimias är en falsk profet, en ulv i fårakläder. Och vad ska han egentligen med dynamiten till, som han beställer? Spränga hela "nya farmen"?
Steg för steg framåt och bakåt i historien. Lilla kattplågerskan Estike möter doktorn utanför puben både i slutet av steg 3 och i steg 5. Då har hon redan smygtittat in i festlokalen där de vuxna dansar satanstangon. Är det därför hon väljer att råttgifta sig själv till döds? Hon ser vad hon har att vänta sig? Berättarrösten säger att hon ser nåt slags samband mellan föregående dagars händelser, och hon blir typ lugn av det. Väldigt mystiskt och obegripligt. Pretentiöst, kanske man skulle kunna kalla det. I steg 6 får man följa satanstangon från insidan, inne i puben. Riktig firmafestfeeling med baguettebalansering på huvudet. Där ser man flickan Estike i fönstret, smygittande in. Således tänker jag att stegen överlappar och överstegsfintar varandra hela tiden. Början är slutet, mitten är början, slutet är nära. Turkarna kommer! Steg 8 och 9 innehåller samma händelser men från olika perspektiv. Flocken förflyttas, mot Almas, ny by ska byggas, levas i. Regn regn regn. Drömsekvens, berättarröst beskriver de olika karaktärernas drömmar när de ligger och sover i nåt slags ödehus. Också en för mig skavande scen, den hade jag klippt bort direkt om jag fick, vilket jag inte får. Överlag hade jag klippt bort en hel massa övertid. Sitter och funderar lite på hur det kan tänkas vara en slags härskarteknik, en nästan sadistisk sådan, som regissörer kan använda sig av. Att dra ut på det. Att låta en scen pågå i flera minuter efter att den, i alla fall för mig, är död. "Det här är mitt trademark, jag kan 'tvinga' dig att titta på mina enormt långa tagningar". I vissa falla tycker jag det är skönt, det blir som en andningspaus efter att det har hänt mycket. Men i vissa fall undrar jag ju bara om han glömt att trycka på stoppknappen. Och därför sjunker mitt betyg en aning.
Men jag kommer aldrig glömma upplevelsen av att titta på den här rullen. Det tog en hel dag, med avbrott för lunch, kaffe, promenad och handling och två allsvenska fotbollsmatcher. Just ja, det var det jag tänkte på när jag kollade fotboll, och jämförde med filmen. En spelare kan ju briljera, visa upp sitt fantastiska register av finter, ryck och dribblingar. Men om de inte leder till nåt, inte resulterar i framgång för laget, så är de bara intressanta i sig, och då måste de vara spektakulära för att hamna på en topplista på YouTube. Om jag jämför med filmen så är de där extremt långliggande särskilt avslutande scenpartierna en snubbe som, efter att han dribblat av två personer och kommit fri mot mål, vänder om och springer tillbaka för att dribbla av alla andra spelare också. Oj vad han dribblar och fintar. Samma fint, låt säga överstegaren för att knyta ihop med mitten av inlägget (raggadish). Och innan han är klar har domaren blåst av för halvtid och alla går in i omklädningsrummet och tar en banan och pustar ut, men dribbelsnubben är kvar ute i mittcirkeln och snurrar upp avbytarna som värmer upp. Båda lagens.
Steg 11 visar nåt slags putsande manusskrivande. Filmens karaktärer beskrivs på skrivmaskin av två kontorsnissar. Vilka är de? Vem har skrivit grunden? De undertecknar med Irimias, ulven. Är det han som försett dem med uppgifter? Vad ska de med dem till? När de är klara stoppar de in pappren i ett skåp, kanske arkiv vad vet jag, släcker och går hem. En dag på jobbet.
Steg 12 är sista steget, och det heter "Cirkeln sluts". Då fantiserar jag ju så klart om att nu kommer förklaringen, upplösningen, nu visas pusslet i sin helhet. Inte riktigt. GW-doktorn kommer hem från sin spritskaffarluff och sätter sig och börjar supa och anteckna. Då hör han de kyrkklockor som utgör en scen i början av filmen. Han ger sig av till ruinen och där står en mer eller mindre galning och slår på metall och  ropvarnar att "Turkarna kommer!" Doktorn går hem och börjar anteckna den väderobservation man fått höra i början av filmen. Men är vi då i början av filmen, eller är detta efter alla händelser vi sett? Oklart för mig. Cirkeln vidöppen. Mer av en liggande åtta, och det är ju egentligen inte alls dåligt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Sju och en halv timmes imponerande poetiskt drama och svart komik uppdelat i tolv delar. Det är långa fantastiska tagningar (många över tio minuter), inga onödiga eller överflödiga klippningar. Det är långsamt, långsamma åkningar eller statisk kamera, närbilder som stannar kvar. Både i bilden och i minnet. Inget andligt eller sentimentalt. Varje del överlappar varandra i tid, rum och perspektiv. Det är lager på lager. Det är inte alldeles tydligt exakt när och var händelser sker men klart är att det hela utspelar sig under några få dagar på och omkring ett kollektivt jordbruk där karaktärerna liksom lever i limbo. I väntan. Vi kommer så nära personerna att vi börjar engagera oss i deras handlingar som nästan tycks fullständigt självklara. Allt är nedlagt och djuren går omkring lite sporadiskt. Över hela härligheten faller ett aldrig sinande regn. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet som faller på förtorkad jord, som förvandlar spår till myr och klipper av vägen till staden. Futaki vaknar till ljudet av klockor..."
Del 1: En otrohetsaffär. Tal om att lämna. Att dela på pengarna och dra. Ryktet går om Irimias återkomst.
Del 2: Staden. En blåsig gata. Irimas och hans följeslagare har vinden i ryggen. Överenskommelse med polisen.
Del 3: En doktor spanar i kikare över farmen. Noterar sina iakttagelser, röker och dricker sprit. Blir fullare och fullare. Spriten tar slut. Måste ut och fixa mer.
Del 4: Farmens pub. Ryktet sprider sig om Irimias återkomst.  Den Jesusliknande figuren som både skrämmer och lockar.
Del 5: En flickas blick, avlägsen, kanske uppgiven. Hon plågar sin katt, känner sig plötsligt överlägsen. Dödar katten med råttgift, tar den under armen och går mot sin egen död. Kanske ett svagt leende genom regnet.
Del 6: Farmens pub. Spontan fylledans till dragspelsmusik. Satans tango.
Del 7: Flickans död samlar människorna. Irimias håller tal. Ber om allas pengar. Det kommer att ordna sig. En ny farm någon annanstans.
Del 8: De flesta lämnar. Irimias löften om något bättre. Det packas och flyttas, slits och släpas, bärs och dras. Till slut framme i vad som verkar vara ett övergivet och nedgånget slott. 
Del 9: Staden. Irimias och hans följeslagare äter och planerar.
Del 10: Irimias hämtar människorna i slottet. Han pratar och pratar. En viss bristande tillit uppenbarar sig.
Del 11: Staden. En regnig och blåsig gata. Irimias och hans följeslagare har vinden i ryggen. Polisstationen. Karaktärsbeskrivningar. Nedskrivet vittnesmål. Av vad? De trasiga och tragiska karaktärerna från farmen.
Del 12. En läkare har hittat hem med spriten. Han bygger för sitt fönster och börjar skriva, berätta. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet...". Cirkeln sluts.

Nr 822: A Brighter Summer Day

Originaltitel: Gu ling jie shao nian sha ren shi jian (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En sån där film till som jag bara sitter och inte förstår nåt av. Av handlingen alltså. Bara scener som rullar förbi. Vem är vem? Var är de nu? Varför säger den personen så till den personen, vad har de för relation till varandra? Det blir givetvis outhärdligt eftersom filmen är fyra timmar lång. Läser en del om den i efterhand och det verkar definitivt finnas en handling, och det ligger nåt slags otydligt skimmer över flera recensioner som handlar om sociopolitisk kontext. Kina och Taiwan. Taipei. Civilbarn och militärbarn. Gängbildning och identitetsskapande. Ensamhetens melankoli, den ungdomliga längtan efter tillhörighet. Amerikanisering; basket, Elvis, baseball. Ja, allt det där finns ju, men jag fattar fortfarande ingenting av själva handlingen. Jag antar att jag borde bli bättre på att läsa mellan rader. Men så tänker jag på exempelvis Mitt liv som hund. Totalt begriplig historia med ovanstående ingredienser. Ja ja. Det slutar i alla fall med ett tragiskt typ svartsjukemord. Verkliga händelser. Verkliga begripliga händelser, obegripligt berättade. Skulle förmodligen kunna ge den 5- om jag såg den igen och förstod, för den var ljummen och behaglig och hade ingen brådska.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Tidigt 60-tal. Kinesisk flykt till Taiwan efter den kommunistiska revolutionen. Identitetsskapande genom gängbråk och amerikansk kulturellt inflytande. 217 gang och Little Park Boys. Som gruppnamn. Baseballträn som konfiskeras. Filmstudion bredvid skolan. Smygspanar från taket. En annan sorts flykt. Kärleken. Svartsjukan. Biljardhallen. Hämnden. Den militära närvaron, armén som attraherar och skrämmer. Alla detaljer vävs fint samman och återkommer som röda trådar - provfilmningen, klockan, radion, skivspelaren, konserten, låttexterna. Det dröjer nästan hela filmen innan vapen kommer in i bilden. Samurajsvärd, kniv och hagelgevär introduceras och vi får en föraning om någonting tragiskt och olyckligt. Den inkommande tyfonen som fond. Mer och mer ödesmättat. Det är genomgående snyggt, ljussättningen och fotot. Ofta filmat utifrån och in, lite på avstånd med händelser och dialog utanför bild. A Brighter Summer Day är en mosaik av bilder, ett fotoalbum. Den är lika mycket berättelsen om ett land och en tid som om enskilda individer och miljöer och jag gillar den. Visst är den stundtals väldigt krävande, kanske för att handlingen är så subtil och kretsar kring så många personer att det blir omöjligt att sortera; Honey, Airplane, Ming, Si'r, Cat, Threads, Shandong, Lao Er, Sly, Ma, Tiger, Jade, Horsecart, Blind Man, Crazy, Zhang Zen, Chiung. En bra påskrulle där även Jesus fick vara med på ett hörn.

Nr 815: The Butcher Boy

Originaltitel: The Butcher Boy (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Francie (Eamonn Owens) har en överdjävlig barndom. Pappan super, spelar trumpet och drar fram livbältet när det ska uppfostras. Mamman går in i psykbryt och maniskt bakande innan hon begår självmord. Francie rymmer hit och dit, pratar med sig själv, med sin bästa kompis Joe, med jungfru Maria och utsätts för prästeliga övergrepp på anstalt. Det börjar koka över för Francie och han blir mer och mer utåtagerande. Svordomar, våld, vandalisering, mobbning och trakasserier. Pappan dör soffdöden och Francie får smaka på elchocker för att lugna sig. Istället slaktar han en kompis mamma som varit på honom hela filmen. Och han på henne. Till sist bränner han ner sitt hus och hamnar, om jag fattar det rätt, bakom lås och bom tills han är vuxen och ska slussas ut via halvvägshem. Då spelas han av Stephen Rea, som i filmen spelar försupne trumpetpappan. Skillnaden är att han nu har färgat håret orangeaktigt. Vad är grejen med det? Inte hårfärgningen alltså, utan att Rea spelar sonen som vuxen? Är det att han har blivit/kommer bli som sin far? Fattar inte.
Själva historien känns väldigt intressant, men jag skulle hellre velat se en mer lågmäld approach. Francie är så intensiv och Tommyochannikatommyig att jag knappt kan bärga mig. Det står i vägen för mig, och jag inser att det är min förlust, men jag har nån issue med barnskådisar som tömmer hela magasinet.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Comicvinjett till Mack The Knife. Passande. Fin a-haövergång till verkligt foto. Vad finns mer att säga? Det är Irland, 60-tal och Kalla kriget. Filmen tar socialbänksrealismen till en helt ny nivå. Vad menar jag med det? Socialbänksrealism? Francie är en störig och skrikig värstingunge med en deprimerad och labil mor och en alkoholiserad pappa. Francie flyr till en fantasivärld där han kan spela ut hela registret och det blir allt annat än trevligt. Jag fick bra känsla från början med den skruvade handlingen och så, men sen blir jag mest irriterad. Jag gillar det oväntade och osentimentala, det mörka och våldsamma men det är något med intensiteten som gör att jag ledsnar. Sinéad O'Connor dyker upp i en märklig roll som jungfru Maria. Ingen Oscar för den prestationen i alla fall.

Nr 807: Underground

Originaltitel: Underground (Подземље/Podzemlje) (1995) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Känns som att befinna sig på kulmen av en riktigt urspårad efterfest med lite olika gäster. Fellini snedtänder scenmässigt. Monty Pythongänget humorspånar. Tom Waits arrangerar blåsorkestermusik. Elfride Jelinek skriver tankegångar som i Pianolärarinnan. Jag sitter och tittar på det som händer framför mig, men jag fattar ganska omgående absolut ingenting. För mig är det mer eller mindre ett normaltillstånd i det här projektet. Jag vet inte hur många gånger jag har haft den upplevelsen, att jag liksom inte förstår ens det grundläggande i det jag tittar på. Som med Marketa Lazarová. Så även här. Det blir bara bilder som kommer efter varandra, scener som staplas på hög. Jag tycker för all del om det jag ser, men jag förstår det inte. Så när filmen är slut läser jag lite på nätet. Det är nästan som en chock. Är det samma film jag nyss tittade på? Visst, jag är yr och matt av nån infektion som vägrar ge med sig och som har cirkulerat i mig i tre veckor, men så här ute i terrängen har jag nog aldrig varit. Det finns tydligen en handling i filmen. Jag läser lite till och förundras. Bestämmer mig för att se filmen igen. Och då är det som en helt annan upplevelse. Den är fortfarande helt obegriplig på sina ställen, men jag lyckas klamra mig fast vid nåt slags skelett. Bombningar, gömställe i källaren, tre olika delar; 40-60-90-tal. Krigsskildringar. Arkivmaterial med forna höjdare med inredigerade skådespelare, precis som i senaste rullen Rätta Virket. Jag lyckas hålla isär personerna och vilken relation de har till varandra. Vilken skillnad.
Scenerna känns så fullspäckade med information. Hela tiden rörelse, ljud, förflyttningar, repliker. Bara på ett ställe blir det helt tyst, på slutet när far och son sitter i melonkanoten ute på öppet vatten i soluppgången.
Den parallella filminspelningen - "Våren kommer på en vit häst" - som pågår är fantastiskt rolig med sitt överspel och brutna, misslyckade tagningar.
Underground känns brutal, bisarr, absurd, grotesk, vimmelkantig och smått genialisk när det kommer till alla lekfulla scenlösningar. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan se den här filmen en gång och förstå allt som den verkar innehålla. Fast det kanske inte är meningen? Men jag inbillar mig att de allra flesta ser en film just en gång. Juryn i Cannes som gav den här rullen Guldpalmen lär ju bara ha hunnit se den en gång, om ens det. Med exempelvis musik är det annorlunda, nästan tvärtom. Jag hör något intressant i en låt, jag lyssnar igen, igen, tusen gånger om under en livstid. Samma med viss poesi. Väldigt få romaner har jag läst om, kanske ett tjugotal, men då långt senare. Romaner och filmer är mer lika varandra, så som poesi och låtar liknar varandra. Musik och poesi känns ju mer som gjort för att lyssnas, läsas om och om igen. Inte riktigt så med film, i alla fall inte biofilm. En visning, ett högtidligt tillfälle. Ska mycket till om man ska gå och se en film igen på bio. Förutom vissa giganter. Titanic var väl en sån? Folk såg den 20 gånger. Dirty Dancing kanske? Känns inte som att Underground är lika publik. Well well, är väl bara att bejaka antar jag, att jag behöver se vissa filmer flera gånger för att närma mig dem. Det är definitivt en av de grundläggande insikterna jag gjort i och med det här projektet; jag har väldigt svårt att bara titta, bara låta det flöda. Vad är det? Kontrollbehov? Behöver det vara något negativt? Behövs terapi?
Två repliker fastnade: "Vi är alla som tokiga, Natalija. Några av oss har bara inte fått diagnosen än." och "Inget krig är ett krig innan en bror mördar sin egen bror."

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det här är en av mina favoritfilmer av Emir Kusturica. Även om förvirringen kring det jag betraktar aldrig tycks ge med sig. Kanske är det det som är poängen och som gör att jag fascineras så mycket. Det jag fick med mig från första gången jag såg den för 20 år sedan har jag som utgångspunkt när jag nu ser om den; människor som lever flera årtionden i en källare i Belgrad, lurade att tro att andra världskriget ovanför dem fortfarande pågår. Skälet är helt enkelt rent ekonomiska och politiska då källaren är en vapenfabrik för kommuniströrelsen ovanför. Det var typ det jag hade med mig när jag nu ännu en gång gick in den absurda och mustiga värld som är Kusturicas. Det kändes skönt för nu kunde jag tänka lite mer på anledningen till källarlivet, vapenproduktionen, de ekonomiska, politiska och sociala aspekterna, karaktärerna, släktskapen, svarta börsen och så vidare. De är satir och fars men på ett väldigt briljant sätt, överdrivet men ändå fantastiskt underhållande. Bröllopsfesten och filminspelningen är två minnesvärda scener. Underground blev föremål för en livlig debatt om tolkningar, ställningstaganden, historieförvanskningar, anklaganden om att vara proserbisk och så vidare. Oavsett detta så är det en riktigt mustig och härlig film som aldrig vilar. 

Nr 798: Lone Star

Originaltitel: Lone Star (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En film om gränser. 
Exempelvis landgränser. Den mellan USA och Mexiko och historiken kring den; hur människor har tagit sig över den åt båda håll av olika anledningar. Ett streck i sanden. Slaget vid Alamo. Kom ihåg det.
Exempelvis kulturella gränser, de mellan indianer, mexikaner, afroamerikaner och "vita". Och gränser inom dessa grupper. Den överallt närvarande rasismen. Hur det efter en skjutning på Big O´s - ett ställe för afroamerikaner - blir skolmöte där det debatteras vilken historiebeskrivning som egentligen stämmer. Hökar och duvor, konfliktsökare och medlare ("det är kulturer som möts, på ont och gott").
Exempelvis lagliga gränser. Sherifferna som använder sin makt och sitt inflytande för att utvidga sitt mandat och börjar mörda, muta och förskingra.
Exempelvis interpersonella gränser. Det minerade ingenmansland som uppstår mellan svikande fäder och svikna söner. Sherifflegenden Buddy och hans son Sam. Barägaren Otis och hans son Delmore och vidare till dennes son Chet.
Exempelvis intrapersonella gränser. Bunny som, för att kunna hålla sig på "rätt" sida mentala gränsen (prata om amerikansk fotboll), behöver ett eget litet apotek med mediciner.
Exempelvis kärleksgränser. Älskarinnor och älskare vid sidan om äktenskapen. Eller Sam och Pilar som efter 23 år isär går över gränsen igen (han nu skild, hon nu änka) och känner igen sig, gillar vad de känner igen.
Exempelvis tabugränser. Det grekiska tragedislutet där Sam och Pilar upptäcker att de är halvsyskon, men kör på ändå. Slaget vid Alamo. Glöm det.
Vid flera tillfällen i filmen några fantastiska övergångar mellan då och nu, som man ju också skulle kunna kalla gränser - som gås över. Hur kameran vilar på en person, sakta börjar svepa åt ena eller andra hållet, för att utan klipp landa i en scen som utspelar sig 35 år tidigare. Den har liksom legat där och vilat lite bredvid, den nya scenen, och rest sig i startblocken i exakt rätt ögonblick för att långsamt rulla igång. Och sen tillbaka till nutid. Sömlöst och väldigt snyggt arrangerat. Det är definitivt en av höjdpunkterna i filmen, dessa övergångar. Och Kris Kristofferson som ärkesvinet tillika sheriffen Charlie Wade. Man behöver liksom aldrig ens börja undra vem som är grisen i stian. En naturbegåvning.
Dock punktvis ganska taffligt skådespeleri/regi. Jag tänker på mötet i skolan där det ska forceras in väldigt mycket olika åsikter och synpunkter, och där det verkligen "levereras" repliker. Jag tänker på de där sakletarna som ska ropa åt varandra hela tiden, de ropar flera gånger för många. Jag tänker också på absoluta slutscenen som känns som ett plockepinn av märkliga repliker, exempelvis där Sam tar Pilars hand och säger nåt i stil med "Om detta vore första gången jag träffade dig, så skulle jag ändå vilja vara med dig". Vad fan menas med det?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Personliga minnen. Gemensamma erfarenheter. Det privata och det politiska. Synliga och osynliga gränser. Historiska tolkningar. Vem äger rätten till dåtiden och framtiden? Det låter kanske lite djupt och även om filmen innehåller dessa svåra och ibland obekväma perspektiv så vävs de snyggt in i formatet av en modern västern, en deckare i sydstatsmiljö, skickligt och spännande berättad. Det är en historia om ett samhälle i förändring och det som skaver när gränserna behöver utmanas. De sömlösa övergångarna i tillbakablickarna är ljuvliga att se. Och Kris Kristofferson som ett jävla arsel är väldigt övertygande. Lone Star känns som en viktig film och även om den har sina kvalitetsbrister så är den sammantagna bedömningen starkt positiv.

Nr 784: The Crying Game

Originaltitel: The Crying Game (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Öppnar med lågtempoklassikern When a man loves a woman och en flirt på ett nöjesfält, för att liksom direkt vagga in tittaren i tron att nu blir det heterolove för hela slanten. IRA tillfångatar brittisk soldat och skogsgömslar. Nedräkning: 3 dygn, sen skjuter vi. Fången och fångvaktaren bondar, och i det ingår att fången berättar för fångvaktaren om kärleken där hemma. Fotografi visas. Tjänst efterfrågas. Löfte avges. När det till slut blir dags för avrättning kommer första överraskningen; rule brittania anländer med fullt understöd, fången flyr - tillåts fly - men springer huvudstupa in i lastbil och dör. Där var jag nog beredd på ett annat scenario (det var jag inte, eftersom jag har sett filmen tidigare, men man får ju låtsas). Till exempel att fången flyr och sedan ska bli jagad resten av filmen för att han har sett ansiktet på IRA. Istället får fångvaktaren gå under jorden, efter att han tagit sig över vattnet, till Londontrakten, och börjar byggknega. Han söker som avtalat upp fångens kärlek för att berätta vad som hänt, men blir ganska omgående själv lite uppeldad och betuttad, och därmed kan han inte riktigt få ur sig det han kom för att leverera. Här känns det lite som en andra film har dragit igång. Inte alls dumt. Nu har det liksom glidit över till att handla om deras relation. Dags för en av de mer berömda twistscenerna som i alla fall jag vet om. Full frontal penis. Detta var vad det snackades om när filmen kom. Avslöjandet mottas inte helt utan konvulsioner; fångvaktaren spyr vasken full och får höra: "jag trodde du visste". Ilska och höjda ögonbryn. Men vänskapen överlever, blir starkare. Var ska filmen ta vägen nu? Jo, här dyker IRA upp igen. Överlevare från skogen i början av filmen har sniffat upp fångvaktaren och kräver att han ska utföra terror, mord. Annars ryker kärleken. Utpressning, förföljelse, tvång. Fångvaktaren får helt enkelt ta och berätta för kärleken om varför han kom dit i första taget. Nu är det de två mot världen. Det blir riktigt hårda handskar på slutet med automateld på öppen gata och lägenhetsskytte. Fångvaktaren tar på sig hela baletten, gör tid för kärlekens skull. De håller ut tillsammans där i besökssalen på fängelset till avslutningslåten Stand by your man.
Känns lite som tre filmer i en som mer eller mindre sömlöst glider över i varandra. Överraskande, utmanande, spännande. Eller som bartendern Cole säger, handduksputsande ett glas: "Vem känner till hjärtats alla hemligheter?".

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Har helt och hållet missat att se den här. Men nu i efterhand gör det inte så väldigt mycket. Den är dock ganska intressant, inte minst ur ett queerperspektiv. Och då menar jag inte bara Jaye Davidsons karaktär Dil utan ännu hellre Forest Whitakers rollfigur, den brittiske militären Jody som kidnappas som gisslan av IRA och sedan omkommer i ett flyktförsök. Det hela utvecklas till ett slags film noir i independentformat när Jodys kidnappare (Stephen Rea) söker upp "änkan" i London och inleder en relation med "henne". Men historien kommer ikapp. Visst är det fräckt och vågat men det lyfter aldrig riktigt. Det är åtrå, mystik och erotik blandat med den reella konflikten mellan Storbritannien och IRA. Känns kanske lite som effektsökeri även om jag inser att filmen definitivt har en målgrupp. Jag hör nog dessvärre inte till den tyvärr.

Nr 689: Den Röda Lyktan

Originaltitel: 大紅燈籠高高掛 Dá hóng dēnglóng gāogāo guà (1991) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Obeveklig symmetri. Bilderna liksom naglar sig fast utan att vilja släppa. Kanske för att ytterligare understryka hierarkin och det minst sagt milda tvånget där uppe i vad det nu är, ett stort schabrak till hus med innergårdar, men känns inte som ett slott. Fyra fruar eller liknande ska han ha, mannen man aldrig får se, som bara antyds och hörs. Närbilder dock på fruarna, eller älskarinnorna, eller konkubinerna, och särskilt den fjärde och senast anlända, Songlian (Gong Li). Från första scenen med tårarna till sista när hon sinnessjukt vankar av och an, glöder hon igenom skärmen så fort hon visas. Samma dragningskraft som vissa scener med Brad Pitt i Höstlegender, tänker jag. Tänker jag nu, inte då. Lyktor tänds i rött, lyktor släcks, lyktor täcks över och lyktor slås sönder. Spännningar fruar, älskarinnor, konkubiner emellan. Först fotmassage, sen ordentligt krokben. Se där, en slags voodoodocka fullproppad med nålar. Graviditet eller fake news? Vem ska han sova hos inatt? Vem ligger de andra med? Det blir såklart ohållbart. Det blir Big Brother. Falskspel, lögner och längtan bort, ut. Här uppe i snön checkar man dock inte in och ut som man vill, särskilt inte efter otrohet. Då blir det galgen, i lilla huset på taket. En väldigt otäck film det här, med fokus på otäckheter. Ägande, ta sig rätt, manipulera, härska. Ja, det är ju så det ser ut. Mest överallt.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: den Röda Lyktan är tredje filmen i en löst sammansatt trilogi som började med Det Röda Fältet. Även här ser vi Gong Li i huvudrollen som den unga studenten som tvingas avsluta sina studier för att bli den fjärde hustrun till en äldre välbärgad man i 20-talets Kina.  Mannen går mellan fruarnas hus på det stora godset och den som får de röda lyktorna tända får tillbringa natten med sin make. Mannen som egentligen är den patriarkala medelpunkten i filmen skildras endast flyktigt och aldrig i närbild. Istället är det fruarna och deras tjänarinnor som är i fokus. Deras intriger och svartsjuka mellan varandra är både dyster och osentimental. Den fjärde hustrun dras snabbt in i fruarnas rivalitet. Det är klaustrofobiskt och kyligt och den röda färgen vittnar om både kärlek och död. En fantastisk film, både visuellt och i sin berättelse.

Nr 670: Mysteriet von Bülow

Originaltitel: Reversal Of Fortune (1990) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Flashbackrulle med insulinspruta i centrum. Jeremy Irons är stolpig och mystisk make till medvetslös och ytterst olycklig Glenn Close. Ja, vad var det egentligen som hände vid de där tillfällena när frugan till sist gick full koma? Det försöker den hyperaktive advokaten Dershowitz (Ron Silver) ta reda på, fastän han hela tiden bedyrar att han inte vill veta makens historia. Förvirrande. Och alla medhjälpare advokaten omger sig med, som han gärna låtsas lyssna på för att sedan tillrättavisa och mästra. Elever, varav en verkar vara hans exflickvän. Hans son är med på ett hörn. Det spelas basket och äts bufféer i tid och otid. Dershowitz ständigt tuggande på något, rörande sina kinapinnar i något, lyssnande på något, tänkande på något, resonerande kring något. Och det bara fortskrider i nästan två timmar. Blir aldrig spännande, blir aldrig upplöst, blir aldrig ledtråd på ledtråd blir gåtans lösning. Det händer nåt på slutet, när Dershowitz får en snilleblixt och avbryter alla aktiviteter i ett hallelujaeureka. Hemhjälpen! Och den svarta lilla medicinförvararen! Nä, det här var inte min rulle. Seg, genomskinlig, trubbig. Jag tänker hela tiden på tv-serien The Staircase med liknande historia, det vill säga märklig man anklagas för att ha dödat hustru, och den tyckte jag var sjukt spännande och intressant. Objection your honor! Irrelevant!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Sunny (Glenn Close) är medvetslös men vi hör henne berätta historien om hur hennes make, Claus von Bülow (Jeremy Irons) mördade henne. Eller? Tydligen är det en av 80-talets mest uppmärksammade rättegångar vi får följa i den här filmen, byggd på en bok av von Bülows advokat, Alan Dershowitz. Dershowitz är en ytterst märklig karaktär, här spelad av Ron Silver, med ett eget slags harem av juridikstuderande runt sig. Märkligt. Claus status bygger helt och hållet på Sunnys förmögenhet vilket naturligtvis gör det lätt att tro att han dödade henne för pengarna. De verkade dessutom inte trivas särskilt bra med varandra. Sunny å andra sidan var deprimerad och självmordsbenägen så hon kunde kanske lika gärna ha tagit livet av sig. Det är riktigt smart och intelligent upplagt där vi får följa hela händelseförloppet genom tillbakablickar och hustruns berättande. Och det är upplagt för att bli hur bra som helst. Och jag vill så gärna tycka det. Men jag gör det inte. Möjligen är den okej. Kanske till och med sevärd. Men knappast mer. Irons fick en Oscar och visst är han rätt duktig som den slajmige, arrogante, blaséartade aristokraten. Och Close är väl också helt okej. Men det är nåt som ändå inte riktigt lyfter. Kanske är det vanan att ständigt få en lösning på mysteriet. En Morden i Midsomer-twist där den skyldige pekas ut och vi  andra tänker - ja, just ja, naturligtvis! Här lämnas jag mest med ett - jaha, och? Men å andra sidan, det kanske inte är filmens fel.

Nr 663: Ice Storm

Originaltitel: The Ice Storm (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Västgården i Gåxsjö och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Swing time! Tacksägelsedrama på 70-talet med en mängd kända ansikten. Frodo är där, Spindelmannen är där, Fantastiska Fyran är där, Ellen Ripley är där, delar av TomCat är där och triggerhappyOtto från En Fisk Som Heter Wanda är där. Det varnas för kyligt väder och det verkar inte gå så bra för Nixon, antar att det är Watergate. Det krackelerar i både relationer och isbitsbehållaren när vardagsdrinkarna blir allt fler och allt starkare. På nyckelpartyt blir det fiskdammslotto och medan de vuxna fumlar sig igenom framsätesaction håller de unga på att upptäcka varandra genom andra slags rollspel. Nixonmaskscenen är underbart märklig.
Filmens första tjugo minuter gör mig närmast stelkrampad av oro. Det känns så enormt replikerat och onaturligt. Sen blir det långsamt bättre och mer intressant, men samtidigt har jag min vana trogen svårt att hänga med i vem som är vem i familjerna. Några riktigt dråpliga repliker från Weaver och Kline till de unga; förmodligen väl menade visdomsord som bara tydliggör att de vuxna är ljusår mer hämmade än nästa generation. Tydligen ska elincidenten på slutet vara en av de bidragande orsakerna till att Ang Lee ville göra film av boken, den berörde honom så djupt. Kan tyvärr inte känna att han lyckades förmedla den känslan vidare in och genom filmen. Dock en rulle fylld av härlig bitterhet, leda, tillkortakommanden och lighteskapism.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Lågmäld och sval grannsamverkan. Vi bevittnar egentligen inga större känslomässiga utfall utan hela historien går liksom på återhållsam sparlåga. Alldeles underbart oengagerat emellanåt. Som när grannungarna testar vuxenlivets gränser. Fullkomligt känslolöst. Men under ytan kokar det som man brukar säga. Det är otrohetsaffärer, partnerbyten och ett 70-tal som både skaver och lockar. Ang Lee gör en mycket fin skildring av förortsfamiljernas vardagsfrustration, familjelivets svarta botten. Ett begåvat och intimt stjärnspäckat drama. Och mitt i detta placerar han "Spindelmannen" Toby Maguire i rollen som sonen Paul, en drömmande superhjältefantast som kritiskt betraktar sin familj. Och så har vi ovädret som lurar. Isstormarna som emellanåt drabbar delar av USA och gör att allt bokstavligt talat fryser till is. Ett oerhört fascinerande väderfenomen som kliver in i historien som en deus ex machina och på något sätt både räddar och förgör historien.

Nr 660: King Of New York

Originaltitel: King Of New York (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tågen mellan Borlänge och Östersund via Mora och av Robert på fulsajt på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regissören Abel Ferrara har en film med i boken - denna - och bara någon av alla gudar vet hur han fick med den. Med en fuckcount på 90 och ständigt återkommande kamikazerepliker som ”Room service motherfuckers”, ”Party time motherfuckers”, ”I´ll kill you motherfucker” och ”Die motherfucker” känns det som att sitta i ett fuckhagel i 107 minuter. Dock med viss växlande molnighet, för det är ju kul att se stjärnor innan de var stjärnor; Caruso, Snipes, Fishburne. Och Christopher Walken gör en Ernst-Hugo Järegård och trollar fram en viss trovärdighet i helt overkligt platta repliker. 
Det skjuts en hel massa också. Enligt vissa beräkningar tretton gånger för mycket för att det ska ge nån slags body åt handlingen. När som helst kan det komma ett skott, en salva, ett kulregn. Vissa dör på fläcken av ett halvhjärtat distansskott, medan Snipes har den närmast superhjälteaktiga förmågan att ta fem kulor point blank och ändå hålla kvar ett stryptag på Fishburne. 
På det stora hela ett massivt pekoral till film men med ett visst auktionsvärde på grund av de unga, sedermera berömda skådisarna. Och några fina klipp och miljöbilder. Det måste man ju ändå ge filmen; den lyckas verkligen framställa New York som ett hopplöst ställe att vistas på, oavsett vilken sida av lagen man befinner sig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Helt sjukt. Direkt efter att jag hade sett den var jag uppe på 3+. Helt galet ju. Det måste ha varit den överväldigande känslan av att se början av den på tåg 42 mellan Borlänge och Mora och slutet på Inlandsbanan mot Östersund. Jag gillar tågfilm. Alltså att se film på tåg. Jag minns när SJ hade sina biovagnar på nattågen. Finns de fortfarande förresten? Biovagnarna? Det vore nåt, att hyra en biovagn mellan Östersund och Göteborg, bjuda in nära och kära och runda av projektet med den allra sista filmen på räls. När nu den dagen kommer. Film är bäst på bio säger dem. Film är bäst på tågbio säger jag. Fast inte alltid.  När jag nu, en vecka senare, ska ge mitt omdöme om King Of New York är jag lite mer balanserad och nyanserad i mitt omdöme. Kort sagt - den var egentligen inte så bra. Plusset får den för Christopher Walkens tolkning av maffiakungen Frank White och den bisarra New York-miljö som han verkar i. Det är liksom alla mot alla i den här våldsamma och hormonstinna gangsterfilmen. Och alla verkar förlora. Och dö. Och det där barnsjukhuset som White skulle bekosta, hur gick det med det egentligen?

Nr 659: Nema-Ye Nazdik

Originaltitel: کلوزآپ ، نمای نزدیک‎‎, Klūzāp, nemā-ye nazdīk (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Robert på Bio Capitol i Göteborg och Jimmy på internet på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av de filmer i projektet som jag gärna vill tycka bättre om än vad jag faktiskt gör. Det är definitivt ett intressant grepp; de som var med om händelsen är efteråt med och dramatiserar den. Och ibland i rättegångssalen blir det brännande när Sabzian utvecklar syftet med sina avsikter att utge sig för att vara regissören Mohsen Makhmalabaf. Men jag vet inte, det känns mest ganska utdraget tycker jag. Han har ju knappt gjort något. Han fick pengar till en taxi, under falskt namn. Jag förstår ju att själva gärningen kanske inte är det viktiga här, men det blir liksom lite uppblåst kan jag känna. Men fint berättat med cut ups och början till slutet först. Och så det lite underliga med slutet på motorcykeln, att ljudet har redigerats bort för att Sabzian tydligen omöjliggjorde för Makhmalabaf att leverera sina tänkta repliker. Ja, säga vad man vill, men säg inte vad du vill.
Jag leker med intrycket att både Man Bites Dog och David Holzman´s Diary springer i samma manege som Close-Up, men att Close-Up hamnar en bit på efterkälken.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland smäller det bara till när man minst anar det. Alla så kallade docufictions, dokumentärer, dramadokumentärer eller vad det nu kan finnas för något spetsas till på ett aldrig liknande sätt i den här filmen. Berättelsen handlar om hur den fattige mannen Hossein Sabzian plötsligt börjar presentera sig som den stora regissören Mohsen Makhmalbaf, (som bland annat har gjort filmen Gabbeh) och lyckas lura sig in i en familj med löfte om att han ska göra en dokumentär om dem. Han får pengar och vänskap men till slut väcks misstankarna och han polisanmäls. Det blir en rättegång där Sabzian åtalas för bedrägeri. I en lång rättegångsscen får vi höra hans berättelse om hur han genom sitt enorma filmintresse ville vara Makhmalbaf, att han ville bli sedd, uppskattad, betydelsefull och att det till slut inte ens var en roll han spelade utan hur han faktiskt kände sig som den store regissören. En intressant plot som hade varit tillräckligt intressant även om den inte hade hänt på riktigt. Nu är det ju en verklig händelse och ännu mer intressant blir den genom att vi vet att de som spelar i filmen är personerna som själva var med om händelsen. Inte bara Sabzian själv, utan även familjen Ahankah som anmälde honom för bedrägeri. I filmen medverkar även Abbas Kiarostami som har regisserat hela spektaklet och jag frågar mig samma sak som jag gjort många gånger tidigare i det här projektet - vad är på riktigt? Det här blir liksom meta-meta på ett alldeles fantastiskt sätt och jag kommer på mig själv att skratta flera gånger för att det är så bisarrt. Här har "bedragaren", de "bedragna", journalister och regissören Makhmalbaf själv faktiskt ställt upp på att dramatisera, återberätta eller bara presentera den händelse de själva var med om. Nema-Ye Nazdik testar på ett nytt sätt gränserna för vad som är sant, det är en hyllning till filmkonsten och filmens ödmjuka och förlåtande stil är mina ögon helt underbar.

Nr 641: Man Bites Dog

Originaltitel: C'est arrivé près de chez vous (1992) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Länge sen jag drog till med ett riktigt högt betyg, men känns det så så känns det så. Fyra filmskolestudenter bestämmer sig för att göra en film, och det blir en film om att göra film. Huvudkaraktären Ben är en sociopsykotisk vardagsmördare som både slumpvis och snillrikt tar sina offer av daga. Ett filmteam följer honom för att till en början bara dokumentera hans förehavanden, men efter ett tag blir de indragna (alternativt släpper in sig själva) i handlingen och börjar hjälpa till med mördandet. Till slut är de sponsrade av Ben och bistår honom i allt.
Man Bites Dog är brutal med sina svartvitkorniga och grafiska mord, men framför allt är den brutalt komisk med några riktigt minnesvärda scener; exempelvis när Bens filmteam träffar på ett annat filmteam nere i en källare, som uppenbarligen är ute i samma ärende. Detta filmteam använder dock videokamera, medan Bens team har riktig film. Avrättning följer. Lika lustigt när kameran och ljudet inte är på samma ställe, och man får följa en regidiskussion i ett trapphus. Det är så oerhört skickligt fångat och nöjer sig inte med en skakig kamera för att ”efterlikna” en dokumentärfilmsinspelning. Alla Bens utläggningar om allt och inget; han är expert på allt från arkitektur till kärlekspsykologi. Regissören vid bordet som vid två olika tillfällen gråtande bedyrar att resten av filmen ska göras till minne av de ljudtekniker som blivit dödad i tjänst; en blinkning till trummisdöden i Spinal Tap.
Jag upplever att filmen aldrig hade funkat om inte huvudkaraktären spelats av Benoît Poelvoorde. Precis som jag upplever att The Office inte funkar utan Ricky Gervais, eller Guns n`Roses inte funkar utan Axl. Ibland står stjärnorna rätt och Man Bites Dog är en uppfriskande misär mitt i livet.
Originalpostern (den som är på bild i detta inlägg) med en napp byttes ut mot en med löständer i övriga världen. I Sverige totalförbjöds filmen. Really?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Man Bites Dog är en mycket märklig historia. Filmad i svartvitt med skakig handkamera och utan pålagt ljud eller någon musik liknar den en dokumentär i sitt format. Handlingen kretsar kring Ben (Benoît Poelvoorde), en narcissistisk seriemördare, som överallt följs av ett filmteam som dokumenterar allt han gör. Till och med hjälper honom bli av med liken. Ben är alldeles uppenbart galen medan filmskaparna framställs som naiva åskådare. Det känns som att filmen på något sätt vill kommentera relationen mellan en sensationslysten publik och en överdriven våldsjournalistik. Åskådaren placeras direkt i handlingen. Och bidrar till och med till skapandet av den. Men till skillnad från Henry - En Massmördare så finns det ett underhållande och emellanåt komiskt lager i filmen. Obehaget i de extrema våldsskildringarna fördunklas tyvärr av den bisarra presentationen. Ändå en intressant film som skiljer ut sig.