Filmen sågs på Youtube hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Länge sen jag drog till med ett riktigt högt betyg, men känns det så så känns det så. Fyra filmskolestudenter bestämmer sig för att göra en film, och det blir en film om att göra film. Huvudkaraktären Ben är en sociopsykotisk vardagsmördare som både slumpvis och snillrikt tar sina offer av daga. Ett filmteam följer honom för att till en början bara dokumentera hans förehavanden, men efter ett tag blir de indragna (alternativt släpper in sig själva) i handlingen och börjar hjälpa till med mördandet. Till slut är de sponsrade av Ben och bistår honom i allt.
Man Bites Dog är brutal med sina svartvitkorniga och grafiska mord, men framför allt är den brutalt komisk med några riktigt minnesvärda scener; exempelvis när Bens filmteam träffar på ett annat filmteam nere i en källare, som uppenbarligen är ute i samma ärende. Detta filmteam använder dock videokamera, medan Bens team har riktig film. Avrättning följer. Lika lustigt när kameran och ljudet inte är på samma ställe, och man får följa en regidiskussion i ett trapphus. Det är så oerhört skickligt fångat och nöjer sig inte med en skakig kamera för att ”efterlikna” en dokumentärfilmsinspelning. Alla Bens utläggningar om allt och inget; han är expert på allt från arkitektur till kärlekspsykologi. Regissören vid bordet som vid två olika tillfällen gråtande bedyrar att resten av filmen ska göras till minne av de ljudtekniker som blivit dödad i tjänst; en blinkning till trummisdöden i Spinal Tap.
Jag upplever att filmen aldrig hade funkat om inte huvudkaraktären spelats av Benoît Poelvoorde. Precis som jag upplever att The Office inte funkar utan Ricky Gervais, eller Guns n`Roses inte funkar utan Axl. Ibland står stjärnorna rätt och Man Bites Dog är en uppfriskande misär mitt i livet.
Originalpostern (den som är på bild i detta inlägg) med en napp byttes ut mot en med löständer i övriga världen. I Sverige totalförbjöds filmen. Really?
Man Bites Dog är brutal med sina svartvitkorniga och grafiska mord, men framför allt är den brutalt komisk med några riktigt minnesvärda scener; exempelvis när Bens filmteam träffar på ett annat filmteam nere i en källare, som uppenbarligen är ute i samma ärende. Detta filmteam använder dock videokamera, medan Bens team har riktig film. Avrättning följer. Lika lustigt när kameran och ljudet inte är på samma ställe, och man får följa en regidiskussion i ett trapphus. Det är så oerhört skickligt fångat och nöjer sig inte med en skakig kamera för att ”efterlikna” en dokumentärfilmsinspelning. Alla Bens utläggningar om allt och inget; han är expert på allt från arkitektur till kärlekspsykologi. Regissören vid bordet som vid två olika tillfällen gråtande bedyrar att resten av filmen ska göras till minne av de ljudtekniker som blivit dödad i tjänst; en blinkning till trummisdöden i Spinal Tap.
Jag upplever att filmen aldrig hade funkat om inte huvudkaraktären spelats av Benoît Poelvoorde. Precis som jag upplever att The Office inte funkar utan Ricky Gervais, eller Guns n`Roses inte funkar utan Axl. Ibland står stjärnorna rätt och Man Bites Dog är en uppfriskande misär mitt i livet.
Originalpostern (den som är på bild i detta inlägg) med en napp byttes ut mot en med löständer i övriga världen. I Sverige totalförbjöds filmen. Really?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Man Bites Dog är en mycket märklig historia. Filmad i svartvitt med skakig handkamera och utan pålagt ljud eller någon musik liknar den en dokumentär i sitt format. Handlingen kretsar kring Ben (Benoît Poelvoorde), en narcissistisk seriemördare, som överallt följs av ett filmteam som dokumenterar allt han gör. Till och med hjälper honom bli av med liken. Ben är alldeles uppenbart galen medan filmskaparna framställs som naiva åskådare. Det känns som att filmen på något sätt vill kommentera relationen mellan en sensationslysten publik och en överdriven våldsjournalistik. Åskådaren placeras direkt i handlingen. Och bidrar till och med till skapandet av den. Men till skillnad från Henry - En Massmördare så finns det ett underhållande och emellanåt komiskt lager i filmen. Obehaget i de extrema våldsskildringarna fördunklas tyvärr av den bisarra presentationen. Ändå en intressant film som skiljer ut sig.
No comments:
Post a Comment