Originaltitel: His Girl Friday (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 14 på Bay Adventurer Hostel i Paihia, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: "Girl Friday" är tydligen ett uttryck som betyder något i stil med "lojal kvinnlig medhjälpare" - och "man Friday" är den manliga motsvarigheten. Termen har sitt ursprung i historien om Robinson Crusoe, som ju träffar och blir vän med Fredag.
Sålunda är Hildy (Rosalind Russell) Walters (Cary Grant) girl Friday, och hon är även hans exfru. De återförenas på en tidningsredaktion i egenskap av att Hildy är en reporter med planer på att bli hemmfru och mamma i Albany, och Walter är redaktör. När Walter får reda på att Hildy ska gifta sig med försäkringstjänstemannen Bruce (Ralph Bellamy) blir han svartsjuk och påbörjar konstruerandet av en hinderbana som ska förhindra Hildy och Bruce att slå sina påsar ihop. Det stora lockbetet är att erbjuda Hildy att skriva om en stundande avrättning av en eventuellt oskyldig mördare. Hildy nappar, Walter vevar in, och Bruce får sakta men säkert se sin blivande fru håvas in av en annan man.
Det är helt uppenbart att det är den extremt kvicka dialogen som ska vara denna komedis signum. Och så är det förvisso, men särskilt roligt är det inte, tvärtom oerhört gapigt, skrikigt och forcerat. Jag får huvudvärk med jämna mellanrum av den rappa ordväxlingen mellan Walter och Hildy, för att inte nämna de otal telefonsamtal som förs mellan diverse personer, där det är helt omöjligt att inbilla sig att det faktiskt går att säga saker i det tempo som visas. Men det är kul att se så många gamla telefoner med separerad mikrofon och hörlur. Ja, det är nästan det roligaste med hela filmen.
Jimmys betyg: 1
Kommentar: Det var länge
sedan jag såg ett riktigt bottennapp. Det känns faktiskt ganska skönt att
faktiskt få se en film som saknar i stort sett allt som en bra film ska ha.
Boken säger att "den här eleganta filmen är oöverträffad för sin
komiska tajmning och kvicka slagfärdighet". För det första
så finns det överhuvudtaget inget elegant i denna film. Det är skrikit,
gapigt, fånigt, larvigt och tröttsamt. För det andra så finns det mängder av
filmer som överträffar denna i både komik och slagfärdighet. Många av de
riktigt dåliga och löjliga komedierna som det här projektet bjuder på
överträffar det här lågvattensmärket. Att rekvisitaförrådet har gått
bananas på telefoner är i och för sig lite kul men hur de används är allt annat
än roligt. Filmen, som bygger på en klassisk tidningspjäs The Front Page,
har filmatiserats både före och efter denna version. Det som gör just den här
versionen speciell är att regissören Howard Hawks har gjort
stjärnreportern Hildy Johnson (Rosalind Russell) till en kvinna.
Spännande och intressant ur ett genusperspektiv men till skillnad från
exempelvis Adams Revben så saknar Det ligger I Blodet både
medvetenhet och finess vilket gör att det bara blir plumpt.
Originaltitel: Blonde Cobra (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Paracinema. Tydligen legendariske regissören Ken Jacobs och ännu mer legendariske Jack Smith. Kvalitén på den här filmen på YouTube gör det närmast omöjligt att hänga med eller förstå vad som händer. Kanske hade det inte varit mycket lättare vid bra kvalitet, vem vet. Jag ger den i alla fall en rak tvåa eftersom den väcker ett intresse för filmskaparen och den medverkande Jack Smith. Och när jag sedan efterforskar så visar det sig att de är förgrundsfigurer till vad man kanske kan kalla underground. Förgrund - undergrund - eftergrund. Och då passar den bra in i boken tycker jag. Men vad den egentligen handlar om eller om den handlar om något får jag låta vara osagt tills vidare.
Jimmys betyg: 1
Kommentar: Jag är medveten om att betyget måhända vara satt på orättvisa grunder. Bild- och ljudkvaliteten på den här versionen av Blonde Cobra gör det närmast omöjligt att överhuvudtaget bedöma detta. Men samtidigt är det just den här versionen jag ska tycka något om. Och jag tycker inte om den. Alls. Jack Smiths slutreplik har dock en efterklang som fångar hela min upplevelse av detta märkliga verk - "What the fuck happened?", Ja, säg det den som vet.
Originaltitel: Prizzi's Honor (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Kanal 9 hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 1+
Kommentar: En av de absolut sämsta filmerna hittills. Det känns oerhört konstigt att se Nicholson så dålig, det är som att vara i en mild mardröm som vägrar avslutas. Jag sitter och kollar på en film och verkligen längtar efter reklampauserna - trots att dessa gör att plågan blir längre. Det är maffiakretsar, kontraktsmord och en kärlekshistoria men det känns så fattigt, så tunt, så nästan outhärdligt. Dessutom är det tydligen meningen att det ska vara en komedi. En svart komedi. Svart kan jag hålla med om. Det enda som är bra är att slutet är precis så fantastiskt dåligt som det måste vara och att det är förhållandevis kort. Att den här filmen nominerades till åtta Oscar är för mig en större gåta än livet självt. Usch.
Jimmys betyg: 1
Kommentar: Den här filmen är så dålig så det gör ont. I ögonen, i huvudet, i magen, i lederna. Hela kroppen värker. Vore det inte för reklampauserna hade jag nog gett upp. De blir filmens räddning. Jag vet ärligt talat inte varför jag inte ger filmen det absolut lägsta betyg som finns (1-). Kanske för att jag någonstans lång inuti ändå tror att det finns en liten detalj som är värd ett snäpp upp på betygskalan. Kanske är det när Maerose (spelad av Anjelica Huston som helt oförståeligt fick en Oscar för bästa biroll)) ligger påklädd på den orientaliska mattan med dammsugarblick och föreslår Charley Partanna (Jack Nicholson) sexuella aktiviteter varpå han svarar "Mama Mia!" med italiensk maffibrytning. Där har ni nivån på den här filmen. Fy fan.
