Originaltitel: Greed (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Tycker nog att översättningen skulle kunna vara De Giriga istället. För det handlar ju om flera - åtminstone tre i den här versionen - som på grund av girighet helt enkelt kolar vippen till slut. Det är Mac som drar från guldgruvan för att söka lyckan som tandläkare. Det är beskyddaren Marcus som gentilt överlåter sin minst sagt sparsamma kusin Trina till just Mac. Det är kring dessa tre det kretsar, i den här dryga tvåtimmarsversionen. Från början var den längre, uppemot åtta timmar, sedan fyra. Nedklippt, stympad och ympad och berövad på sidohistorier. Det tycks inte vara första gången Erich von Stroheim fick se ett av sina verk slaktas. Även den lite tidigare Dåraktiga Kvinnor verkar ha gått samma öde till mötes. Och det märks i historien, och i tempot att det är lite rumphugget. Vissa saker är bara helt plötsligt som de är, i bästa fall förklarade med en snabb textskylt. Det känns ibland lite påskyndat, för att vara mild i uttrycket. Särskilt då mot slutet när det är separation, rånmord, ökenjakt och show down i Death Valley inom loppet av kanske 25 minuter. Men det är en ordentligt bra rulle tycker jag. Vi ser den utan musik, det är alltså helt stumt, och kanske gör det att det är lättare att fokusera, hänga med? Alltsom oftast en stilla kamera, bara nån panorering här och en liten åkning där, förutom de sista 25 då, när det blir ordentlig fart på kameran. Generöst användande av övergångseffekten iris in/iris out. Djupfokus på menyn, särskilt delikat i bröllopsscenen i lägenheten där ett upplyst begravningsfölje glider förbi nere på gatan. En hel del inklipp av djur - i synnerhet då kanariefåglarna i buren som attackeras av en katt i scenen där Marcus tar farväl av Trina och Mac och lämnar San Fransisco - men har bakomryggengått och myndighetsangivit Mac. Animalisk symbolism kan du kalla det. Förfallet mellan Mac och Trina är bra skildrat. Misstänksamheten, missunnsamheten, misstron, det frätande ismygsparandet. Kantstött porslin, disken står, obäddad säng, håglösa blickar. Trina besatt av sina hemliga guldmynt, sitter och putsar och Gollumbeundrar dem, medan Mac shottar på puben och finansierar sitt begynnande missbruk genom att hota Trina att bita fingrarna av henne om han inte får pengar. Det handlar om femtusen dollars som hon vunnit tidigare, långt tidigare, i början av filmen. Hon ruvar på dem, vägrar dela med sig. Till slut går Mac för att inte komma tillbaka, förrän på självaste julafton då han bryter sig in på det daghem där Trina nu bor och jobbar som skurtant. Ge mig pengarna för fan. Hon vägrar igen. Han slår ihjäl henne, tar stålarna och drar. Flyr ut i öknen, ut i Death Valley, och detta är väl en av ett par saker jag inte riktigt fattar. Varför ska han ut i det värsta av värsta? Det får man ingen riktig förklaring till, annat än att han är en ”wanted” man. Kanske förklaras bättre i de längre versionerna, vad vet jag. Marcus får nys om att Mac är där ute och vimsar, tar upp jakten. Hinner ikapp, slagsmål om guldet, Mac slår ihjäl Marcus. Och här kommer frågetecken nummer två. Mac och Marcus sitter ihop med hjälp av handbojor (ping Kedjan). Varför tar inte bara Mac pistolen som finns till hands och skjuter av fängslen? Visst, han har slut på vatten och ork, och solen gassar i zenit, men ett försök? Istället tar han farväl av kanariefågeln, och lägger sig och dör. Märkligt beslut. Det tredje jag fnular på är varför Trina går med på att bli ihop med Mac överhuvudtaget, från första början? Det framgår inte heller. Mac är oerhört tydlig med sitt: han har för första gången känt något för en kvinna, doften av hennes hår och hennes andedräkt där hon ligger eternedsövd i tandläkarstolen. Och visst, Marcus ”ger bort” henne till Mac, men hon verkar ju inte vilja vara intresserad av Mac för fem öre. Precis tvärtom, hon distanserar sig och verkar känna avsmak. Och det verkar inte föreligga några hot eller liknande. Inga pengar inblandade i det läget, och lotterivinsten står ju Trina för lite senare. Jag finner det lite märkligt helt enkelt, lite oförklarligt.
Bästa, eller i alla fall en av de mer minnesvärda scenerna, måste vara krogbråket mellan Mac och Marcus, när kniven liksom låghastighetssvävar förbi Mac och sätter sig i väggen bakom. Visual effects kan du kalla det.
Om jag fick välja en enda ”lost film” att få se, så skulle det bli originalversionen av den här. Åtta timmar, kanske ännu mer, i en bekväm biofåtölj, kanske på Draken i Göteborg även om det är lite snålt med benutrymmet där. Kanske röka en cigarr, bara låta det rulla förbi. Alla subplotter på plats, allt utrymme tillbakataget. Gärna med musik, gärna live, men det kanske är att begära för mycket.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Boken säger att detta var en av de första filmer som spelades in på plats och inte i studio. Det samt den ofattbara längden på 8 åtta timmar gör filmen fullkomligt extraordinär. Scenerierna är faktiskt smått fantastiska och ger en större känsla av autenticitet. Skådespeleriet är inte heller fy skam även om stumfilmen som konstform har sina begränsningar och oftast kräver en helt annan dramatik. Att vi ser filmen helt utan musik känns också spännande. Filmen klipptes till slut ned till dryga två timmar, eller "MGM-direktörernas stympning" som regissören Erich von Stroheim kallade det. Tydligen släpptes en fyratimmars version 1999 och den hade varit intressant att se. Åttatimmarsversionen tror jag dock att jag struntar i. Så girig är jag inte.
Originaltitel: The Big Parade (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Höga förväntningar på den här efter att vi nyligen sett King Vidors andra film i boken, En Av De Många. Tyvärr blir jag inte riktigt lika betagen av denna, även om det finns flera riktigt fina delar. Det bästa är väl själva krigsskildringarna. Helt otroligt bra gjort med tanke på att första världskriget nyss var uppfunnet. Kanoner, bomber, granater, maskingevär och bajonetter. Det kändes liksom realistiskt, aldrig over the top. Ett par flygplansbilder också, där nedskjutningen av ”Flying Fritzie” är makalöst snyggt gjord. Och så skyttegravarna som givetvis leder tankarna rakt in i På Västfronten Intet Nytt.
Men just kriget blir inte påtagligt förrän efter mer än halva filmen, och då har det gått nästan en och en halv timme, som ägnats åt en för all del småcharmig och smygsarkastisk beskrivning av livet som ung och aningslös i de förenade staterna våren 1917, men det blir alldeles för släpigt och komigennurå. Jim ska eventuellt ta värvning och runt sig har han den oroliga modern som är tveksam, den krävande och beslutsamme fadern, och fästmön som är både glad och stolt att hennes tilltänkte har en uppgift larger than life. Det blir till slut trupptransport över havet till Frankrike och Champillon. Där får man som tittare nästan direkt bevittna ett gruppofredande i grönskan. Tre nyanlända män på foreign soil tar sig friheter med lokalbefolkningen minsann. Språkförbistringar till trots uppstår ljuvt klingande kärlek mellan Jim och Melisande. En kärlek som överlever förflyttning, återvändo till Amerika och retur till Frankrike med ett ben kort. Härligt med lyckligt slut, tänk om man hade fått kolla i två och en halv timme och så får de inte varandra på slutet? Nej, krigsfilmer ska sluta lyckligt, det är sen gammalt.
Kanske tog någon King Vidor åt sidan efter den här rullen och sa något i stil med att han kanske kunde korta ner några scener i sina nästkommande filmer, att han inte behöver krama ur varenda liten sekund, blinkning och gest. Det blir liksom för övertydligt och utdraget, Tempotappning. Och Kingen verkar ha lyssnat på denne någon, för i En Av De Många, som kom 3 år senare, är det ett mycket bättre driv och lite rappare klipp. Bra Kingen! Det gäller att kunna ta åt sig av välment och sakriktad kritik.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Andra filmen i boken av King Vidor. Dessvärre även den sista. Efter att ha gjort några dussin filmer under 10- och 20-talet så drämmer Vidor till med ett episkt drama om första världskriget. Någon överväldigande wow-känsla får jag inte men det hindrar mig inte från att under 141 minuter sitta klistrad av intresse och fascination. Det händer inte alltid när jag kollar på stumfilm kan jag lova. Filmen är uppdelad i tre, eller egentligen fyra delar. I den första episoden uppmuntras rikemansgrabben James (John Gilbert) att ta värvning av sin fästmö, något han först inte alls hade någon avsikt att göra. Det blir lite familjegräl och lite snyftande. I andra episoden får vi följa James och hans soldatkompisar när de är inkvarteras på en gård i Frankrike i väntan på order om att bege sig till fronten. Här blir det buskis, tjo och tjim och trots att de amerikanska soldaterna tar sig både en och annan frihet så lyckas den förlovade James få ihop det med fransyskan Melisande (René Andrée). Ack, den kärleken. Sen blir det krig och kaos och herrejävlar vilken krigsskildring. Här lyfter det rejält. Flygplansbilder, skyttegravsskildringar, bomber och granater. Det är skitigt och illaluktande och väldigt bra skildrat. I sista delen återvänder den stympade James hem och hittar sin fästmö i armarna på brorsan. Han är olycklig och bitter. Självklart återvänder han till Frankrike där han förenas med bondgårdskärleken Melisande. Det kunde liksom inte ha slutat på något annat sätt. Då. 1925.
Originaltitel: The Crowd (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4
Kommentar: King Vidor, en ny och mycket trevlig bekantskap. Nån form av långtidsgigant som regidebuterade 1913 och verkar haft sin prajmtajm under 20-talet, men regisserade sin sista film så sent som 1980. Den rackaren får man kolla upp lite närmare.
En Av De Många känns väldigt fräsch sin ålder till trots. Bra tempo mellan bild och replikskyltar, delikata flerexponeringar i New Yorks trafikmyller med bilar, färjor, människor och tåg. Höghöjdsperspektiv bland skyskraporna, finurlig gestaltning av kontorslandskap och hur tankar roterar inuti huvudet. Även trappscenen när den unge John går upp mot sin döende pappa förtjänar ett omnämnande. I den här bloggen. Mouhahaha.
Fjärde juli och ännu en invånare föds i de förenade staterna. Ännu en som ska drömma, bryta upp och lämna i jakt på att ”bli något stort”. Ännu en som ska hamna på kontor och jobba sig uppåt, en som ska träffa en kvinna, förlova sig och gotta sig i nyförälskelsens smekmånadsskimmer, gärna vid Niagarafallen. Ännu ett par där vardagstristessen långsamt ska äta sig in i det faktum att det aldrig riktigt lyfter. Ingen bra feeling med svärsläkten. Lättretligheten övergår i irritation övergår i direkta elakheter. ”Marriage isn´t a word, it´s a sentence”. Sen blir dottern överkörd också. Men som tur är ordnar det sig någorlunda ändå. Som det oftast gör, för ännu några människor på jorden.
Genom hela filmen flyter en nästan påtagbar sarkasm, ett behagligt avståndstagande. Mycket intressant film. Tack, Kungen!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: King Vidor har två filmer med i boken och trots hans 70-åriga filmkarriär så är det endast filmer från 20-talet. Uppenbarligen hans storhetsperiod. 1979 fick han en heders-Oscar. Efter att nu har sett två filmer av honom så känns utmärkelsen välförtjänst. En Av De Många är en liten pärla, både till form och innehåll. En enkel, nästan löjeväckande banal, berättelse om några slumpartade människor i New York. Den bedrägliga kärleken, det strävsamma arbetet, den längtande drömmen om att lyckas. Det vardagligt tråkiga men berättat på ett överraskande, nästan märkvärdigt sätt. Underbar tajming, skönt tempo, ett nästan onaturligt kameraarbete, fint spel. Den ganska oprövade James Murray har rollen som John, och till rollen som hans hustru Mary valde King Vidor sin egen fru, stumfilmsstjärnan Eleanor Boadman. Även om Murray i den här filmen är strålande så lyckades han dock inte så värst bra i sin karriär. Han tog livet av sig knappt ett decennium senare. Bordman blev däremot nästan 100 år. Olika föll ödets lott på dessa två. Två av de många.
Originaltitel: Foolish Wives (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 12: Monte Carlo minsann. I furstendömet Monaco minsann. Casino minsann. Och drinkar och pengar och solochvårare minsann. Känns som ett slags kallt krig mellan Ryssland (eller Sovjet?) och USA, långt innan det ens fanns ett kallt krig. Fattar som vanligt inte handlingen, det är som ett svepande flimmer som bara pågår. Ibland fastnar jag för en intressant scen, eller en tagning, en imponerande bild, typ som den när det brinner och de står på balkongen. Då tänkte jag på WTC, hur de kastade sig ut där. Annars är detta definitivt en av de där rullarna som jag inte kommer minnas, sen när det är dags att betala.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: I festligheternas Monte Carlo finns den påstådde ryske greven Karamzin och hans två kvinnliga kusiner. Eller älskarinnor. Eller både och. Svårt att veta. Gänget sysselsätter sig med att svindla folk på pengar och särskilt aningslösa rika amerikanska fruar. Det är extremt långa scener där det inte händer ett endaste dugg. Snabba klipp för tidsperioden gör dessa scener uthärdliga. Men det är knappt. Filmen som var den tidens dyraste film i Hollywood finns tydligen i olika längder. Den ursprungliga filmen landade på drygt sex timmar men klipptes ner till knappa två timmar vid premiären. Efter att ha varit utsatt för saxen ytterligare så figurerade en version som endast var 85 minuter medan den restaurerade versionen blev nästan två och en halv timme lång. Det är för mig helt oförståeligt hur den överhuvudtaget kan vara längre än den knappa två timmarsversionen vi såg. Hur mycket mer ointressant innehåll och utfyllnadsmaterial kan det egentligen finnas? Vi borde ha sett 85-minutersversionen. Det hade varit mer än nog.
Originaltitel: La Souriante Madame Beudet (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 11: Magnifico! Ett kort och skalpellskarpt nedslag 29-30 april i början på 1920-talet i ett hem någonstans i Frankrike. Den vardagliga tristessen mellan två makar gestaltas suveränt med blickar och grin, gester och deras respektive vilja att ha möblerna på ett visst sätt. Han är någon slags textilansvarig, med en budget som inte går ihop. Han gillar Faust och att låtsas skjuta sig själv av uppgivenhet, i åsyn av sin fru. Hon är hemmafru, sitter och syr och spelar piano. Drömmer sig bort i dubbelexponeringar och trång ljussättning. Hon laddar hans pistol, ångrar sig, men hinner inte ta ur patronen innan han vänder den mot henne. Hans reaktion är minst sagt talande; han tror att hon ville begå självmord. Tankarna går av någon anledning till Henrik och Märta Tikkanen. Han sa väl nåt, Henrik, i stil med att ”se vad jag har fått dig att skriva” när han hade stängt in henne i en garderob och hon kom ut med nåt slags mästerverk. Jag har ingen täckning för det här, men det är nåt som känns bekant. Och så den lilla delikatessen på slutet, när mannen Beudet säger att han inte kan leva utan henne, madammen Beudet; när det går ner nån slags teaterduk bakom dem med. Ett skådespel. Och sen går de vidare längs gatorna, hälsar på en präst tror jag. Det var den dagen, i det livet, i den staden, i det landet. 38 minuter hårdkokt relationsångest. Merci!
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Ett kärlekslöst äktenskap. Småborgerlig tristess. Uttråkad hustru i kvävande patriarkat. Dubbelexponerade drömlösningar. Den frustrerade maken. Lek med pistol. Underförstådda hot om självmord. Fantasier om flykt. Fantasier om mord. Den första feministiska filmen? Vad vet jag? Intressant med kvinnligt subjekt. Lite småtråkig trots bra tematik och experimentlusta. En slags tidig Desperate Housewives.
Originaltitel: The Thief Of Bagdad (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 6: För tankarna till Super Mario Bros. Atleten med balettskelettet, Douglas Fairbanks, kryper upp och ner ur stora urnor, tåspetshoppar mellan avsatser, klänger i tyngdlösa rep, simmar så där långsamt och pulserande under vattnet under hur lång tid som helst, fightas med monster, springstudsar genom eld i grottan, får nyckel som öppnar skrin som typ tar honom till nästa level med uppdraget att rädda prinsessan och använder magiska puffar för att mobilisera medhjälpare utanför fortet. Och allt sker liksom kant till kant i bilden. Från ena sidan till den andra. Inte så mycket bortåt och hitåt i bild, antar att det kan ha att göra med att det är kulisser och annat i vägen. Men vilka fantastiska effekter! Flygande matta, kristallkula, vingförsedd häst. En av de klart bästa filmerna från den tiden måste jag tillstå. Gösta Berlings Saga var bra också, men på ett annorlunda sätt. Tjuven i Bagdad är en finfin söndagsrulle, med extra allt.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Douglas Fairbanks. Producent, manusförfattare, huvudrollsinnehavare, underhållare, hjälte. Fairbanks går in med allt han har i den här filmen. Och njuter alldeles uppenbart av varenda sekund. Och så blir det också en riktigt bra film. Uppenbarligen det största kulissbygget i Hollywoods historia och med tanke på att de flesta episka och historiska filmmiljöer i modern tid är datoranimerade så är det en stor bedrift. Tjuven i Bagdad är en stor film och miljöerna är faktiskt riktigt välgjorda. Filmen kryllar dessutom av massor av spännande företeelser så som magiska repet, flygande mattan, spåkulan, magiska kistor, drakar, havsodjur, ja, till och med den flygande hästen Pegasus. Allt kryddat á la arabian style. Fairbanks är tjuven Ahmed som förälskar sig i prinsessan och för att vinna hennes gunst utger sig för att vara prince-of-whatever. De övriga friarna är prinsen av Indien, prinsen av Mongoliet och prinsen av Persien (som för övrigt spelas av en kvinna, okrediterad i rollistan dessutom). Märkligt. Ahmed blir avslöjad och pryglad men frisläppt av prinsessan vars hjärta han har lyckats vinna. Nu börjar äventyret för de övriga att förtjäna prinsessan. Ahmed övertalas av moskéns heliga man att även han kan bli en prins och på allvar kunna gifta sig med prinsessan. Det blir en fantastisk Odysseuslik resa som innehåller element från alla möjliga historiska kulturer. Det matas på med allt möjligt och det är verkligen riktigt underhållande. Tjuven i Bagdad var en trevlig överraskning. En perfekt söndagsmatiné.
Originaltitel: Потомок Чингисхана, Potomok Chingiskhana (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Mongoliet. Djingis kahn. En och annan
reinkarnerad Lama. Lite Budda. En silverräv som fått sätta livet till blir
upprinnelsen till en historia där jag inte är riktigt med i alla svängar, men
det är klippningen och musiken som gör filmen. Britterna är där, ryssarna är
där, och det är inte alltigenom vänskapligt. När det avlossas skott i filmen
slås det på en skarp trumma i musiken, synkat och klart. När det trummas i
filmen trummas det i musiken. Trevligt för en gångs skull med stumfilm där
musiken är med på hundradelen. Kapitalismen får sig en rejäl känga,
kolonialismen likaså. En del väldigt vackra bilder, och en hel del väldigt sega
partier. Början och slutet är bäst. Där exempelvis Gösta Berlings Saga kändes
trimmad och på tårna känns Storm Över Asien lite överkokt. Regissören Pudovkin
och hans samtida ryske kollega Eisenstein går lite hand i hand när det
gäller både bildkompositioner och klippning.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: En namnlös boskapsherde i det Yttre Mongoliet är vår hjälte. Det är början av 1900-talet. Kapitalism vs socialism. Jag är inte helt med på vad som händer men brittiska kolonisatörer är med på ett hörn. Och det är britterna som installerar vår hjälte som marionettkung. Tills han rymmer för att leda mongolerna i ett uppror. Ungefär så. Det är en blandning av sovjetisk propaganda och dokumentär. Lite grann som Jorden men tråkigare. Det är för övrigt regissören Pudovkins klasskamrat från Statens Filmskola, Valerij Inkizjinov, som spelar den namnlöse hjälten. Han är bra. Och det är bra klippt och synkat. Men det når mig inte den här gången. Kanske en annan gång.
Originaltitel: Gösta Berlings Saga (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på kontoret på campingen i Pataua North, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Tre timmar av fantastisk intensitet och skådespeleri, särskilt den sista timmen med Ekeby som brinner och hästen som galopperar över isen med Gösta och Greta Garbo i en kälke efter, jagade av vargar. En makalös scen. Lars Hanson som Gösta Berling är bland det bästa och renaste jag sett på stumfilmssidan; blickarna, gesterna, närvaron - som i och för sig gäller alla som någonsin är i bild, alla verkar vara helt inne i skådespeleriet, även i "stora" scener med mycket folk i bakgrunden. Det skapar en energi i bilden som är lysande, bländande. Ett par saker förstår jag dock inte; Gösta räddar Marianne från först att frysa ihjäl och sedan att brinna inne, men hon lämnar honom utan att knappt blinka åt saken. Varför? Är det bara Göstas vanliga Kalle Anka-otur, eller missade jag något? Han har ju gömt henne där på Ekeby i vad jag antar ett litet kärleksnäste, och sen när han visar prov på enormt hjältemod väljer hon att tacka men nej tacka. Skumt. Och varför tänder Majorskan på Ekeby i första taget, och hur i all sin dar får hon med sig alla de kavaljererna i något slags upplopp? Sen ska det byggas upp igen och överlämnas till Gösta. Gott så. Han kan behöva lugna ner sig lite efter alla äventyr. Och musiken, musiken! Matti Bye, som tydligen även gjort musik till Körkarlen.
Och jag funderar över samspelet mellan denna films regissör Mauritz Stiller och Körkarlens regissör Victor Sjöström. De var samtida och uppenbarligen bra polare, det är samma slags flashbacknerv i filmerna (även om jag upplever Berling som mindre spöklik, mer rak i ryggen), båda åkte till Hollywood, men bara Sjöström lyckades i sin karriär medan Stiller åkte hem till Sverige och dog, bara 45 år gammal. Sjöström satt 77 år gammal i en bil på väg till Lund i Bergmans Smultronstället. Så kan det gå.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Det är inte ovanligt för filmerna i boken att de vid tiden
det begav sig fick utstå både spott och spe för att långt senare skrivas in i
filmhistorien som klassiker. Gösta Berlings Saga är inget undantag. ”Ett
vackert iscensatt fiasko” löd omdömet. Till och med självaste Selma stämde in i
kritiken och försökte dessutom stoppa inspelningen. Inte ens den 19-åriga Greta
Garbo, som senare skulle göra karriär i Hollywood, noterades nämnvärt av
kritikerna. Själv anser jag att Mauritz Stiller, istället för ett vackert fiasko, har lyckats skapa ett vackert melodram, ett övertygande skådespel, ett episkt
äventyr, ja faktiskt en av de bästa filmerna från den här perioden. En värdig
klassiker skulle man kunna säga. Nog så.
Originaltitel: Die Büchse der Pandora (1929) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Arahiwi Rise, South Pataua, Nya Zeeland (+10 timmar = fredag 5 september).
Roberts betyg: 3
Kommentar: Tidigaste frullerullen hittills tror jag. Klockan 07 började jag titta, med solen redan stigande ur Stilla Havet som tidvattnar sig fram och tillbaka bara något hundratal meter nedanför verandan. Sue gjorde mig sällskap, tydligen hennes första riktiga stumfilm, och det kändes som en bra introduktion. Lagom svårighetsgrad tänker jag.
Pandora, grekmytoligins första kvinna, försedd med skönhet och en stark nyfikenhet, så stark att hon inte förmådde låta asken vara stängd, utan öppnade den och lät all världens ondska sippra, flyga ut över människorna. Kvar på botten låg bara hoppet, men även det släppte hon som tur var ut.
Filmens huvudperson - Lulu (Louise Brooks) - beskylls i en rättegång halvvägs in i filmen för att vara sinnebilden av Pandora. Detta för att genom sin nyfikenhet på och flirtande med män, kvinnor och allt däremellan orsakat sin nybline makes död i en klassisk vapenbrottarscen där skottet går av, följt av historiens längsta kringstapplande innan jag förstår vem som är träffad; maken. Med blod ur munnen får han ur sig några sista ord till sin son: "du står på tur". Oerhört dramatiskt, och det är ganska dramatiskt genom hela filmen, och det är väldigt dramatiserat - det är ofta snudd på alldeles för långa scener. Men den vägen har vi vandrat förut när det gäller stumfilmer. Det var en annan tid, film sågs med andra ögon antar jag. Kanske ville folk verkligen ha valuta för pengen, vad vet jag. Filmmusiksvaluta får man i alla fall. Ett ensamt piano tar hand om hela filmen genom att växla mellan mjuka mollmelodier och frenetiska dursprång. Ett antal berömda julörhängen bakas också helt ogenerat in när det är den tiden på året. Underligast är helt klart slutet. Lulu hamnar efter några långa flyktomvägar i London, detta dimdisiga skugghål på jorden. Ur gatugrändsmörkret glider ingen annan än Jack The Ripper och får gratis underhållning av Lulu på ett skabbigt rum vid sidan av. Först lyckas hon ovetande charma kniven ur till och med honom, men vid en andra frestelse kan inte ens Jack hålla fingrarna i styr, han måste helt enkelt skära.
En riktigt bra nystart på projektet efter en och en halv månads uppehåll.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Tio timmars skillnad och en hel värld mellan oss. Nu börjar en annan utmaning. Men så länge det finns liv finns det hopp. Som man säger. Vilket även måste gälla karaktärerna i Pandoras Ask. Dessvärre är väl hoppet inte mycket att hänga i julgranen. Däremot kan man hänga både pianokompet och julörhängena väldigt högt, liksom Louise Brooks kraftfulla närvaro och sexuella utstrålning. Det är några av de stora behållningarna av denna stumfilmsklassiker. Brooks karaktäristiska frisyr - rak lugg och uppklippt nacke - kallas tydligen än idag "Louise Brooks" eller "Lulu". Lulu i filmen är en flirtande och frigjord kvinna som beskylls för att åsamka män i allmänhet skada och i synnerhet sin make som tar livet av sig. För detta ska hon naturligtvis bestraffas. Lulu flyr tillsammans med sin hallick, sin älskarinna och sin makes son. Ett helt fantastiskt sällskap när man tänker lite extra på det så här i efterhand. Det är drama för hela slanten. Sällskapet hamnar till slut i London där Lulu raggar upp ingen mindre än Jack the Ripper. Mycket intressant då filmen i övrigt tycks utspela sig under 20-talet. Nåväl, med några riktigt snygga och skrämmande slutscener så slutar historien om den erotiska, sexuella och vibrerande Lulu på ett schabbigt hotellrum i armarna på mördaren. Intet nytt under solen tyvärr.
Originaltitel: La Passion de Jeanne d'Arc (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Renée Falconetti jobbar stenhårt med sin intensivt förskräckta blick. Närbilder på hennes tårar i kombination med domarnas grovhuggna ansikten. Anklagelserna och bespottningarna haglar under inkvisitionen på 1400-talet, men vad är det egentligen hon är anklagad för? Vad är det hon döms för? Vad är det de vill att hon ska erkänna? Till slut hamnar hon på det brinnande bålet och det för tankarna både till munken som satte eld på sig själv och till Backabranden. Det finns nåt riktigt sjukt i att bränna levande människor på bål. Detta var Falconettis sista filmroll; hon drog till Brasilien och mådde ner sig innan hon begick självmord 1946. Inte lika fräckt som martyrdöden.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Carl Dreyers närbildande och intima porträtt av Jeanne d'Arcs sista timmar bygger på de officiella protokollen från hennes rättegång. Filmen tillkom åtta år efter att Jeanne d'Arc helgonförklarades, förstördes i en lagerbrand men en kopia hittades på ett norskt mentalsjukhus på 80-talet. Helt otroligt vad man får veta i det här projektet. Renée Falconetti gör en fantastisk insats i rollen som den dödsdömde martyren. De nära bilderna på den rakade kvinnan med tårar rinnande nerför kinden drar genast tankarna till Sinéad O´Connors berömda musikvideo. Jag är övertygad om att det finns ett samband. De rörliga kamerabilderna känns moderna i sammanhanget och slutscenen när Jeanne d'Arc kramar Kristi kors på bålet är överraskande stark. Falconetti gjorde aldrig någon mer film efter denna.
Originaltitel: Oktyabr': Desyat' dney kotorye potryasli mir (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Montagekungen Eisenstein slår till igen. Snabba klipp, höghastighetsklipp ofta. Kors och tvärs, men ändå med en vidunderlig timing. Och skönt med musik och ljudeffekter till. Det hjälper och lyfter. Oktoberrevolutionen - ja, jag vet inte mer om den nu än innan, och innan visste jag ingenting. 1917 kan man ju, ryska revolutionen. Lenin kan man ju. Bolsjevikerna kan man ju. Vinterpalatset har man hört.
Statyn som dras omkull för osökt tankarna till Saddams fall. Ett potpuri av religiösa figurer, religion som religion. Enorma mängder människor i vissa scener, springande, irrande, flyende. Inte min favorit bland Eisensteinfilmerna i boken.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Den sovjetiske regeringen stöttade filmen för att hedra tioårsjubileet av oktoberrevolutionen. Det är svårt att säga vem filmen egentligen är gjord för och vem som överhuvudtaget kan ta till sig detta. Det är dessutom svårt att veta exakt vad det är man ska ta till sig. Med andra ord så är detta mest en röra av osammanhängande scener som på olika sätt ska beskriva den ryska revolutionen. Jag menar att Eisenstein är en tekniskfilosofisk filmskapare, skicklig vid klippbordet och visuellt intressant, men detta blir lite för överambitiöst, närmast pretentiöst.
Originaltitel: Der Letzte Mann (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Hotell Atlantic i Berlin. Svängdörren snurrar på bra. Regnet öser ner och en gammal portier (Emil Jennings) orkar inte längre lyfta ner koffertar från anländande taxibilar. Sparken. Förödande för portiern, som klamrar sig fast vid sin uniform, men blir undanskuffad till toalettjänstgöring. Oerhört ledsna ögon, tung gång, släpande, långsam. Depressionen sprider sig mer och mer för varje bildruta. Efter ett ordentligt malande genom det besvikna tungsinne arbetsdegraderingen innebär för portiern hamnar vi längst in på toaletten, otröstligt lutad mot sina sorger. Slutet verkar minst sagt nära förestående, men som i ett trollslag får tittaren reda på att det har vänt. Kom frosseri! Kom gästgiveri! Kom och gå kypare! Mat, dryck och feta cigarrer. Och så skrattet då, mustaschprytt och väldigt. Bullrande i all sin stumhet. Så djävla nöjd är han där han sitter, portiern, och vräker i sig överflödet.
Kameraarbetet och Jennings fantastiska förmåga att uttrycka sinnesstämningar- och lägen driver upp den här tidiga svartvita, replikskyltlösa tyska expressionistexperimentiella gullerullen på nivå fyra. Så patetisk i sitt avslut att det bara går att skratta. Högt, men inte minst.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Emil Jannings är den stolta hotellportieren som, på grund av ålder, degraderas till toalettvakt vilket fullkomligt knäcker honom. Sorg och bedrövelse tar vid. Han stjäl tillbaka symbolen för sin yrkesstolthet, den pråliga portierrocken, för att hålla skenet uppe för sin familj och sina vänner. Han blir naturligtvis avslöjad och utskrattad och det hela blir ännu mer bedrövligt. Nattvakten på hotellet tröstar honom. Och här kommer filmens enda textruta; "Here the story should really end, for, in real life, the forlorn old man would have little to look forward to but death. The author took pity on him and has provided a quite improbable epilogue. Genom ett oväntat arv reser sig den knäckta åldringen och bjuder sin enda vän, nattvakten, på en brakmiddag och cigarrer på det hotell som förödmjukat honom. Skrattar bäst som skrattar sist. Med denna film stänger vi avdelningen F.W. Murnau som förutom denna har tre andra filmer i boken som vi har haft förmånen att få uppleva; Nosferatu, Soluppgång och Tabu, samtliga stabilt levererande.
Originaltitel: The Jazz Singer (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Al Jolson, en figur som jag aldrig hört talas om, men som verkar ha varit en av de största på sin tid. Största i form av underhållare, musiker, skådespelare. I Jazzsångaren spelar han en judisk ung man som bryter sig loss från sin pappas stränga tyglar och börjar sjunga "jazzsånger" på barer istället för att följa sin fars spår i synagogan. Till slut hamnar han på Broadway, blackfacesminkad och gråtmild och sjunger tårarna ur publiken.
Jazzsångaren är en "part talkie", det vill säga att vissa delar - i det här fallet sångerna som Jolson framför - "hörs". Dialogen är stum med textskyltar. Det finns några undantag när Jolson pratar till publiken i samband med framförandet av sånger. Man behöver bara skrapa lite på ytan för att hitta information om att det gjordes försök med ljudfilm långt tidigare, redan i slutet av 1800-talet. Vitaphone verkar ha varit the shit på den tiden. Dock var det inget som publiken nappade på, och det folket inte vill ha, det ska folket inte få.
Pluset på trean är väl för att det känns bra att se något som bokstavligen hade en fot på vardera sidan milstolpen ljud. My mammy, my mammy.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Jazzsångaren är en stumfilm som av filmhistoriker betraktas som den allra första talfilmen. Ett historiskt paradigmskifte som naturligtvis känns lite speciellt att vara med om. 85 år efter att det hände. Den populäre sångaren Al Jolson spelar den judiske jazzälskande Jakie Rabinowitz som hamnar i en dispyt med sin far och rymmer hemifrån, byter namn till det mer amerikanska Jack Robin, gör succé som svartmålad underhållare och återvänder hem för att försonas med sin sjuke pappa. Det är tekniskt intressanta kameraåkningar i filmen som gör att den känns modern och ur ett samhällsperspektiv så är filmen mer än bara den första talfilmen - den är ett skolexempel på det amerikanska samhället ur ett integrations- och assimileringsperspektiv. You ain't heard nothing yet...
Originaltitel: Metropolis (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Fritz Lang levererar tysk expressionism (även om Lang var från dåvarande Österrike-Ungern, hmmm...) i tre delar; upptakt, mellanspel och furioso. Futuristiska staden Metropolis med klockor som har tio timmar, cityplanes och skytrains. Under jorden ligger Arbetarnas stad där människor slavar i takt bland ånga, kugghjul och gallergrindar. Ovan jord finns Sönernas klubb där de atletiska friluftsmänniskorna trivs och frodas. Härskaren över Metropolis är Joh Fredersen, vars son Freders kärar ner sig i en Maria som kommer upp från underjorden för att visa arbetarbarnen deras bröder och systrar. Freders beger sig ner i djupet för att leta efter Maria och upptäcker de fasansfulla villkoren under vilka människorna lever där. Ett uppror är i antågande. Uppfinnaren Rotwang är samtidigt bara timmar ifrån att färdigställa en maskinmänniska som genom en Frankensteindoftande process med bubbel och elektricitet får utseendet av Maria. Joh Fredersen ger henna uppdraget att förstöra relationen mellan arbetarna och Maria, för att undslippa revolutionen. Lite senare ger dock uppfinnaren otwang henne uppgiften att förgöra Metropolis, Joh Fredersen och hans son, eftersom Joh Fredersen tydligen norpat Rotwangs tjej Hel vid ett tidigare tillfälle. Resultatet av det dramat blev sonen Freder. Babels Torn gör ett gästspel och Maria magdansar männen till vansinne. De sju dödssynderna kommer ut ur sina koffertar och liemannen i skelettversion svingar sitt redskap. Maskinerna ska dö och översvämningen trycker upp alla barn och arbetare till överjorden. Det hela slutar med ett handslag mellan Joh Fredersen och en arbetare där sonen Freder är medlaren mellan hjärnan och händerna, nämligen hjärtat.
Grymma specialeffekter och symmetriskt bildspråk. Användning av Schufftanmetoden för scenerna med stora kulisser och människor.
Inte alls omöjligt att anledningen till att jag starkt lade märke till scenerna där arbetarna placerar stora visare på de platser där lampor lyser är för att Freddie Mercury gör just det i videon Radio Ga Ga, som innehåller scener ur Metropolis. Allt hänger ihop.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det här är episkt! Metropolis känns på många sätt långt före sin tid, storslagen och avskalad, effektfull och enkel, futuristisk och konservativ, biblisk och mystisk... Som många andra filmer så höll den på att ruinera filmbolaget. Omklippningar, omredigeringar och restaureringar har präglat Metropolis historia och det finns mängder av populärkulturella referenser till filmen. Fritz Langs expressionistiska drama är och förblir ett mästerverk.
Originaltitel: Sunrise: A Song Of Two Humans (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Stadens lockrop håller på att trassla till det ordentligt för det svalnande lantbrukarparet på landet. En häftig romans mellan bonden och kvinnan från civilisationen leder till ett oanständigt förslag från kvinnan; dränk din fru och följ med mig in till stan. Sagt och gjort, men ute i båten på den sista färden får mannen kalla fötter och skonar sin fru (som har den vassaste hjälmbenefrisyren nånsin). Hon är dock fortfarande livrädd när de kommer in till stranden så hon hoppar på första bästa spårvagn som kommer glidande nedför berget. Mannen följer efter och de försonas på väg in till staden. Slut på den första, bittra delen. Inne i staden på tivoli är bondparet nu så nyförälskade att de tas för nygifta. Mannen köper blommor och paret pussas och kramas mest hela tiden. En packad griskulting får väl stå som bästa symbol för nyfiket rus. På en frisersalong brusar bonden upp och bluffknivar en snubbe som flirtar lite med hans fru. När kvällen kommer är det dags att segla hem. Var båten kom ifrån är det väl bäst att blunda för. Ute på vattnet driver en riktig partyflotte förbi, med eld och sång och dans, men då är jag så skönt vaccinerad mot oväntade inslag att jag bara diggar det. Och när man mest anar det kommer blixt och dunder och storm. Frun ramlar överbord som var tänkt från början, mannen tar sig in till land efter hjälp. I buskarna smyger kvinnan från staden som tror att allt gått enligt planerna. Hon får sig också en dos av den milt sagt labile bonden som försöker strypa henne innan folket ropar att de har hittat kvinnan till havs, flytande på en av de flytbojar av gräs som mannen lagt i båten tidigare. De var ämnade för honom, men nu fick istället frun användning för dem. Så nära kan det vara mellan liv, död, kärlek och hat. Frun kvicknar till efter en sängvisit, bonden är lycklig över att ha henne i livet och kvinnan från staden försvinner tillbaka till neonljusets och bergochdalbanornas rike. Slutsats; ett nattdopp är aldrig fel för frisyren.
Till skillnad från större delen av de stumfilmer jag sett lider den här rullen inte alls av temposänkningar till följd av för långa klipp eller evighetsskyltar med tre ord i repliken. Tvärtom är det ett mumsigt flöde av bilder och klipp som rinner förbi. Särskilt i början känns det väldigt mycket "Mannen med filmkameran" med spårvagnar och båtar och människor som rör sig in i varandra från olika riktningar. Lager på lager. Historien är pekboksenkel att följa men alls inte tråkig. Mycket övertygande spel av särskilt mannen (George O´Brien) och ett bevis på ypperlig bredd av den tyske expressionisten, regissören F.W Murnau, som vi tidigare bekantat oss med både i Nosferatu och Kärlekens ö. Murnau dog 1931 och begravningen besöktes av endast nio personer. Men en av dem var Greta Garbo. Så skulle man lämna.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: F.W. Murnau känner vi igen, bland annat genom det söderhavska kärleksdramat i Tabu - Kärlekens Ö. I Soluppgång berättar han återigen en kärlekshistoria, bedrägligt enkel men ändå skönt framställd. Det unga paret på landet slås isär genom fresterskan från staden. Mannen (George O´Brien) är beredd att ta livet av sin fru (Janet Gaynor) genom dränkning men hindrar sig själv i sista stund. Istället flyr den förtvivlade frun och en jakt börjar som tar det unga paret till staden där de återförenas i nyförälskelsens vackra melodi. På vägen hem i båten händer då det ofattbara - en storm kastar frun över bord och drunkningen tycks vara ett faktum. Men se, flyter hon minsann inte i land och vaknar till liv... Fresterskan (Margaret Livingston) som smyger omkring i buskarna lämnar besviket landsbygden och det unga paret lever lyckliga i alla sina dagar. Undertiteln En sång om två människor ger en fin beskrivning av detta kärleksdrama, denna ballad med lyckligt slut. Jag gillar tempot som gör att man lyckas behålla spänningen och drivet i handlingen. Det omständliga tuggandet som finns i många stumfilmer klarar sig den här filmen helt utan. Enkelheten, de snabba klippen och ett skönt foto gör Soluppgång till ett fint uppvaknande.
Originaltitel: Blackmail (1929) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: En stumfilm som efter inledningen går över till att bli en talkie och verkar betraktas som den första brittiska talfilmen.
Alice (Anny Ondra) knivdödar en närgången pianist men glömmer handskarna på mordplatsen. Pojkvännen och Scotland Yarddetektiven Frank (John Longden) hittar handskarna och gömmer dem för att skydda Alice. Entré småskurken Tracey som övar utpressning mot paret men själv blir huvudmisstänkt. Efter ett King Kongfall från British Museum tar Frank Alices förnuft till fånga och hindrar henne att erkänna mordet.
Det mest minnesvärda i den här filmen är nog ändå Hitchcocks 19 sekunder långa cameo på tunnelbanan, där han blir terroriserad av en liten pojke.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Utpressningen kommer först efter en timme och då känns det mest som ett "jaha". Alice (Anny Ondra) grälar med sin polispojkvän Frank (John Longden) och följer med konstnären mr Crewe (Cyril Ritchard) till hans lägenhet. Han försöker våldta henne och hon knivhugger honom. Han dör. Småtjuven Tracey (Donald Calthrop) bevittnar Alices vistelse i Crewes lägenhet och försöker utöva utpressning mot Alice och Frank men historien tar en oväntad vändning när Tracey själv blir huvudmisstänkt och dör efter en polisjakt över taket på British Museum. En typisk Hitchcock-historia kan man tycka med den psykologiska undertonen som tydligt tema. Tyvärr blir det inte särskilt intressant. Hitchcock bestämde sig mitt i produktionen för att överge stumfilmen och efter den långa stunmfilmsinledningen börjar man plötsligt snacka. Men inte alla... Den tjeckiska Anny Ondra som spelade Alice gjorde endast läpprörelser för att hennes engelska var så dålig. Istället stod Joan Berry i kulisserna och läste hennes repliker. Så kan man också göra film.
Originaltitel: The Kid Brother (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Det var ett jämrans rännande hela tiden. Det verkade aldrig ta slut. En ny komikbekantskap med en jämsida Buster Keaton och Charlie Chaplin är Harold Lloyd. Han spelar yngstingen Harold Hickary som måste hävda halvt ihjäl sig för att få sin pappa sheriffens och sina bröders respekt. Mary är flickan för hans ögon, men hon förklarar tidigt att han bara ska vara den han är och tro på sig själv - hon tycker om honom i alla lägen.
Om jag förstått det rätt är det en damm som ska invigas och byborna har samlats in pengar till den stora ceremonin. Pengarna försvinner och Harold blir till slut - efter ett otal jagelekar - den stora hjälten som återbringar kosingen.
Alltför många liknande scener för min smak. Gäspmaskineriet sätter igång efter bara en kvart och sen handlar det mest om att hålla ut. Vissa stunts är finurliga, men inget kommer upp i samma nivå som Keaton när han har flyt. Minnesvärda scener är den tidiga diskmaskinen, apan med de stora skorna och när Harold paddlar in pengatjuven från det sneda skeppet.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Harold Lloyd, "det tredje geniet" var helt okänd för mig innan den här filmen. Likheterna med Keaton är slående, inte minst i de våghalsiga stuntsen. Tydligen var Lloyds filmer ofta mer framgångsrika än både Chaplins och Keatons men på något sätt har historien gjort sitt bästa för att placera dessa herrar på piedestal framför Lloyd. Jag imponeras inte särdeles mycket av Lillebror och jag tror det beror på känslan av att ha sett detta tidigare. Flera gånger om. Trädklättringen stannar dock kvar som en intressant scen, inte minst filmtekniskt där man var tvungen att bygga en hiss för kameran att följa Lloyds klättring mot trädtoppen.
Originaltitel: Человек с киноаппаратом (1929) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Som jag förstår det är det regissören Dziga Vertovs fru Elizaveta Svilova som har redigerat den här fantastiska effekt- och teknikresan. Jag skulle vilja påstå att det är hon som borde stå som huvudansvarig för den här rullen. Med alla tänkbara grepp, knep och tricks förvandlas till synes vardagliga Odessasekvenser till en svindlande färd med olika hastigheter, perspektiv och dimensioner. I flera sekvenser får tittaren följa vilka metoder mannen med filmkameran använder sig av när han filmar människor, maskiner, fordon och byggnader. Genom detta metagrepp får tittaren en förståelse för hur själva filmen är gjord, i alla fall delar av den. Det blir en slags bakomfilm i filmen. På samma sätt finns sekvenser som visar hur Svilova sitter vid klippbordet och redigerar. Detta ger ytterligare en dimension till filmen; den visar sin egen skapelseprocess, sin tillblivelse.
Mannen med filmkameran är späckad till bristningsgränsen med dubbeltrippelexponeringar, slowfastmo, splitscreens, tyska vinklar, stopmotion, stillbilder och jump cuts. Mina favoriter är:
* öppningsscenen när mannen med filmkameran riggar stativet ovanpå ett enormt kamerahus.
* scenen i ölglaset när mannen med filmkameran först är i glaset och sedan reser sig upp genom skummet.
* Planschen med The awakening of a woman som filmas i ett spegelglas - panorering - kameran filmar sig själv.
* Idrottsscenerna; allt från höjdhopp till fotboll med slow motionsekvenser som man ser på sportrepriserna idag.
* Scenen när mannen med filmkameran filmar gruvarbetare som drar kärror, där det klipps till en översikt som visar hur filmaren ligger på marken och blir överkörd av kärrorna.
Det har gjorts ett otal soundtracks till den här filmen. Det som vi såg, eller hörde, är specialskrivet av The Cinematic Orchestra till en visning av filmen i Porto när staden var europeisk kulturhuvudstad 2001. Materialet har den brittiska jazzelectrogruppen sedan turnerat världen över med och även broderat ut i nyare versioner. Finns på Spotify!
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Dziga Vertov undersöker filmteknikens alla möjliga vrår och skrymslen i denna visuella, närmast rituella, skapelse. Redan inledningsvis får vi veta att filmens ambition är att skapa ett verkligt internationellt filmspråk helt skilt från traditionellt teater- eller litteraturspråk. Därefter får vi genom kameraögat följa vardagliga händelser i ett häpnadsväckande montage där Vertov använder alla möjliga tekniker och effekter; dubbel och trippelexponering, slow motion, speed motion, fokus, delade bildytor, bildfrysningar och så vidare. Med en viss regelbundenhet får man även följa en kameraman (Vertovs bror) i olika situationer där han dokumenterar de händelser vi blir presenterade. De mest intressanta sekvenserna är hur Vertov utnyttjar spårvagnstrafiken som visuellt grepp samt avsnitten med idrotts- och fritidsaktiviteter. Det här är en oerhört intressant film som tänjer på gränserna för både film- och berättarteknik. Tyvärr blir det emellanåt en närmast besatthet att få med så mycket effekter som bara är möjligt. Det höjer dessvärre inte kvaliteten. Ändå är Mannen Med Filmkameran, med sin höga ambitionsnivå och sin revolutionära estetik, en fröjd att få uppleva.
Originaltitel: Within Our Gates (1920) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Oscar Micheaux var en av de mest framträdande filmskaparna inom den för mig nya genren race film, som var poppis under den första halvan av 1900-talet. Within our gates är ett slags svar på giganten D.W Griffiths film Nationens Födelse. Och i likhet med Nationens Födelse sparas det inte på generaliseringar i Within our gates. Dock känns ambitionen att beskriva delar av hela samhällsspektrat bra mycket fräschare i Within our gates.
Historien är som vanligt omöjlig för mig att hänga med i. De evighetslånga scenerna mellan replikskyltarna och de finstilta breven sticker mig som en minnesgeting från exempelvis Les Vampires eller valfritt verk av ovan nämnde Griffith.
På slutet drar det i alla fall ihop sig ordentligt med både lynchning och faderskapschock.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Oj, oj, här var det svårt att hänga med i svängarna. Jag läser mig till att det hela handlar om en afroamerikansk kvinna som reser norrut för att fixa pengar till en skola för svarta barn. Hon har visst en kärlekshistoria med en svart man också. Förvecklingar uppstår och det hela slutar med nån slags lynchning. Tydligen är det här en av de tidigaste bevarade spelfilmerna av en svart amerikansk regissör. Borttappad och återupptäckt igen i Madrid på 90-talet. 70 års censur kan man nästan säga. Och det sa jag.
Originaltitel: Häxan (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Benjamin Christensen (som spelar både djävulen och Jesus i filmen) har skrivit och regisserat denna 20-talsdänga. I historiska översiktsavsnitt (som lika gärna skulle kunna vara en satir över Pogo Pedagog) skissar han upp häxans väg från medeltid (1448) till början av 1900-tal. Med karaktärer som Anna Bokpräntarhustru och repliker som "Skynda svenner!" och "Du djävulens förbannade frilla" dramatiserar han häxjakter och häxbål. Vid åtminstone ett tillfälle tycker jag Christensen använder sig av den montageteknik som tillskrivits Eisenstein. Vid en tortyrscen visar han offrets ansikte, följt av tortyredskapet, följt av offrets ansikte, följt av torteraren, följt av offrets ansikte. Dubbelexponeringarna fyller sitt syfte, men ingen kommer i närheten av de i exempelvis Körkarlen. Jag kan tycka att filmen blir lite utdragen, att Christensen försöker packa ner alldeles för mycket småprylar i ryggsäcken, men mot slutet tar det sig när han kopplar ihop häxan med begreppet hysterikan. Spågumman lever vidare och tittar i kort och kula, men löper inte lika stor risk att brännas på bål. Christensen skriver: "Vi bränna icke längre våra fattiga gamla. / Men gå de icke ofta och lida bitter nöd?". Häxan som socialpolitiskt slagträ, det vore nåt. Inga häxor på våra gator! Ave Maria och Månskenssonaten avslutar denna underligt underjordiska bekantskap. Fint.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Hoppsan. Det här var en spännande upplevelse. Den danske regissören Benjamin Christensen utforskar på sitt eget vis häxkonst och djävulsdyrkan från medeltid till modern tid (läs tidigt 1900-tal) och han gör det genom att använda olika filmtekniska grepp, allt från stillbilder och modeller till iscensatta scenerier som han blandar med ett slags historiskt föreläsande. Resultatet blir en oerhört intressant upplevelse, såväl innehållsmässigt som tekniskt. Det är mycket vi får veta. Bland annat att det förr i världen var vanligt att sova naken. Där ser man. Filmen är ett visuellt myller där Christensen frossar i myter, fantasi, fakta, obsceniteter och skräck. Han vill verkligen ha med allt, däremot är det svårt att veta om syftet är att skrämmas eller undervisa. Det har han nog inte riktigt klart för sig själv heller. Vi kastas in i en värd där kvinnor föder gigantiska demoner, kysser djävulens röv, flyger till Blåkulla på kvastar, torteras med allehanda tortyrinstrument och eldas upp. Det är som en maskeradparad av allehanda demoner i alla tänkbara former och storlekar. Men allt är gjort med förvånansvärd exakthet och det är ett fantastiskt skickligt hantverk vi får beskåda. Och visst sitter Djävulen själv och runkar i en av scenerna? Nåväl, det är först mot slutet jag tycker att Christensen kommer på helt fel kurs när han börjar jämföra den tidiga häxkonsten med mentalsjuka kvinnor, även kallade hysterikor. Kanske får man beskylla den samtida Freud för dessa tokerier. Det hade varit kul att ha sett filmen när den gick upp på de amerikanska biograferna som midnattsfilm under 60-talet med William S. Burroughs som berättare.
