Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på kontoret på campingen i Pataua North, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4+Kommentar: Tre timmar av fantastisk intensitet och skådespeleri, särskilt den sista timmen med Ekeby som brinner och hästen som galopperar över isen med Gösta och Greta Garbo i en kälke efter, jagade av vargar. En makalös scen. Lars Hanson som Gösta Berling är bland det bästa och renaste jag sett på stumfilmssidan; blickarna, gesterna, närvaron - som i och för sig gäller alla som någonsin är i bild, alla verkar vara helt inne i skådespeleriet, även i "stora" scener med mycket folk i bakgrunden. Det skapar en energi i bilden som är lysande, bländande. Ett par saker förstår jag dock inte; Gösta räddar Marianne från först att frysa ihjäl och sedan att brinna inne, men hon lämnar honom utan att knappt blinka åt saken. Varför? Är det bara Göstas vanliga Kalle Anka-otur, eller missade jag något? Han har ju gömt henne där på Ekeby i vad jag antar ett litet kärleksnäste, och sen när han visar prov på enormt hjältemod väljer hon att tacka men nej tacka. Skumt. Och varför tänder Majorskan på Ekeby i första taget, och hur i all sin dar får hon med sig alla de kavaljererna i något slags upplopp? Sen ska det byggas upp igen och överlämnas till Gösta. Gott så. Han kan behöva lugna ner sig lite efter alla äventyr. Och musiken, musiken! Matti Bye, som tydligen även gjort musik till Körkarlen.
Och jag funderar över samspelet mellan denna films regissör Mauritz Stiller och Körkarlens regissör Victor Sjöström. De var samtida och uppenbarligen bra polare, det är samma slags flashbacknerv i filmerna (även om jag upplever Berling som mindre spöklik, mer rak i ryggen), båda åkte till Hollywood, men bara Sjöström lyckades i sin karriär medan Stiller åkte hem till Sverige och dog, bara 45 år gammal. Sjöström satt 77 år gammal i en bil på väg till Lund i Bergmans Smultronstället. Så kan det gå.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Det är inte ovanligt för filmerna i boken att de vid tiden det begav sig fick utstå både spott och spe för att långt senare skrivas in i filmhistorien som klassiker. Gösta Berlings Saga är inget undantag. ”Ett vackert iscensatt fiasko” löd omdömet. Till och med självaste Selma stämde in i kritiken och försökte dessutom stoppa inspelningen. Inte ens den 19-åriga Greta Garbo, som senare skulle göra karriär i Hollywood, noterades nämnvärt av kritikerna. Själv anser jag att Mauritz Stiller, istället för ett vackert fiasko, har lyckats skapa ett vackert melodram, ett övertygande skådespel, ett episkt äventyr, ja faktiskt en av de bästa filmerna från den här perioden. En värdig klassiker skulle man kunna säga. Nog så.
No comments:
Post a Comment