Nr 818: Kon

Originaltitel: و‎, Gāv (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Iranska nya vågen rullar in igen. Överhuvudtaget en hel del iransk film i boken, när jag börjar kika efter. Åtminstone drygt två handfulla hittar jag utan förstoringsglas. Kon är definitivt en av dem jag kommer komma ihåg bäst. En man, Hasan (Ezzatolah Entezami) älskar sin ko. Det är byns enda, och Hasan badar med den, tvättar den, dricker med den, mjölkar den, gullar, pratar och sover med den. När Hasan lämnar byn för ett dygn på annat håll dör kon. Byborna får nån sorts mild panik och bestämmer sig för att begrava kon - i slow motion och till sist en stillbild - och undanhålla sanningen för Hasan när han återvänder. De säger att kon bara har rymt, och att det letas efter den. Hasan begriper direkt att det ligger en ko begraven, och ramlar ner i en förtvivlan som yttrar sig i att han först tycker att kon visst står kvar i fjöset, men som sedan glider över i att han själv blir kon. Han börjar röra sig som en ko, långsamt och släpigt. Han börjar äta som en ko, hö. Han börjar titta som en ko, stora ögon, långsamt rullande huvud åt sidorna eller bakåt. Han sover där kon sov. Han blir en oerhört nedstämd ko, en deprimerad ko. Till slut griper byborna in. De berättar sanningen, en sanning som Hasan inte tror på. Då blir det tvångsomhändertagande. Hasan binds och släpas ut, som ett djur, som en ko, för att föras till sjukhus. Lera, uppförsbacke, regn och en tung Hasan gör att piskan kommer fram. Hasan skenar i en sista desperation och störtar - i slow motion - mot sin död i en stenig bäck.
Runt denna kärnhistoria ett hot utifrån i form av tre skuggestalter, Bolouris. Även flirtar i byn, kaffepauser, och byfånen som också binds och jagas, men då "på skoj", för alla utom den bundnde misstänker jag.
Samhällets, omgivningens tämjande av enskilda individer. Psykiatriska tvångströjor. Chock, förnekelse och hantering. Förhållandet mellan att skydda och skada, att den gränsen är suddig när desperata sorgen väller in. Kanske även överlag. Sånt tänker jag på.
Och så två detaljer. 3 min 27 sek in i filmen en scen där två kvinnor sitter utanför ett hus, på varsin sida om dörren. En av kvinnorna är fokuserat skarp, den andra är oskarp. De verkar sitta på samma avstånd från kameran. Även 48 min 45 sek in i filmen. Ännu tydligare. Två kvinnor bredvid varandra på en veranda. En skarp, en suddig. Vad är detta? En variant av split diopter lense? Eller tilt-shift lense?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: En mobbad, förödmjukad och slagen man, byns fåne, görs till åtlöje av barnen till de vuxnas skratt. Sedan en man, Hassan, med en ko som han tvättar kärleksfullt. Plötsligt tre mystiska gestalter på en kulle. Bouloris. Byns fiender. In i byn med kon i koppel. Kaffet serveras genom en glugg i väggen. Det är mycket gluggar, fönster, dörrar och luckor. Dags för kalvning. Hasan sover med kon av rädsla för Bolouris. Han är så stolt över sin ko. Ny dag. Hassan har ärenden på annan ort. Då dör kon. Byborna planerar att undanhålla Hassan att hans ko är död och istället säga att hon har rymt. Hon begravs på torget. Man är rädd att byfånen ska skvallra och man binder honom i en gammal kvarn. När Hassan kommer tillbaka rasar hans värld samman. Kon är hela hans identitet och han bosätter sig i ladugården och börjar äta ur krubban. Hassans sorg är avgrundsdjup. Han sjunker allt djupare i tron att han är en ko. Det spelar ingen roll vad byborna säger, att de erkänner sin lögn. Hassan är onåbar. Man bestämmer sig för att ta honom till sjukhuset i stan. I regn och rusk släpar de honom som ett djur över slätten. Han lyckas fly och löper rakt ut för en sluttning mot sitt eget öde. Kon är en känslig blandning av värme och humor, men också en stark skildring av kollektivets individuella fostran. Socialiseringen. Det yttre hotet. Den inre kontrollen. Fotot är fantastiskt och dramaturgin skarp. Filmen var till stor del finansierad av shahens regim och när de fick se bilden av ett fattigt och underutvecklat Iran så tvingade de filmmakarna att ta med en text som säger att det som inträffar i filmen hände långt innan den nuvarande regimen kom till makten.

Nr 814: Klute - En Smart Snut

Originaltitel: Klute (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Märklig särskilt svensk titel. Varför bindestreck följt av två om inte lögner så tveksamheter. Han är ingen snut, väl? Han är privatdetektiv. Snut för mig är polis, rätt av. Smart får mina tankar att vindla antingen åt att hans enormt skarpa analysförmåga kommer vara i centrum, alternativt att det är ett lite ironiskt doftande epitet och att det skulle hamna mer åt Den galopperande detektiven-hållet. Inget av dessa två inträffar.
Istället tycker jag att den kunde - om det bara ska vara ett namn - hetat Bree. Det är hon, Bree (Jane Fonda) som transporterar den här filmen framåt. Det är hon som prostituerar sig, får obscena samtal, går i terapi, får ihop det med Klute (Donald Sutherland), nästan blir mördad och till slut väljer att försöka starta nytt slags liv, ett där hon är älskad trots fel och brister, sedd och accepterad av Klute. Det är kring henne historien kretsar, och Klute finns med lite i kulissen och drar slutsatser.
Det letas efter en mördare, och det är faktiskt chefen. Det får man reda på ganska tidigt, väl? Han sitter på sitt kontor och lyssnar på smyginspelade hämningssläppande samtal med tidigare anlitade prostituerade. Och sen kommer Klute, den smarte snuten, också fram till det via tryckfelsnisse. I alla fall uppfattar jag det så, och därför uteblir lite av ahamomentet på slutet, eftersom... ja, det är ju mycket riktigt han chefen som kommer instövlande där och sen självhoppar genom rutan. Nedstörtad ängel.
Punktbelyst spänning och ett slags mörkt, småglansigt foto. Lite som Gudfadern tänkte jag, och se på tusan om fotografen inte är den tydligen enormt legendariske Gordon Willis. Pinsamt att inte ha vetat vem han är. Hela Gudfaderntrilogin, en handfullWoody Allen, och Alla Presidentens Män (samma regissör som denna rullen - Alan J. Pakula).
Jane Fonda naturligt briljant, särskilt tycker jag i terapirumsscenerna som liksom bryter av thrillerhistorien och fogar samman hennes karaktär.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Stor middag och sedan tillbakablick som det verkar till förhöret med kvinnan om hennes försvunne make. Därefter vinjetten som ackompanjeras av en avlyssnad sexlinje. Det här bådar gott tänker jag. Nåväl, det är Klute (Donald Sutherland) som ska försöka ta reda på vad som har hänt maken som tydligen har levt ett dubbelliv. Det mysteriet vilket är ett mord löses ganska tidigt i filmen, åtminstone för tittaren. Utredningen för dock Klute till callgirlen Bree (en briljant Jane Fonda) som verkar ha något med den döde maken att göra. Bree vill bli skådis. Går på auditions och intervjuer förgäves. Samtalar med terapeuten om vilken bra skådis hon egentligen är. Hon är ju prostituerad. Bree är karaktären som för filmen framåt. Hon är så mycket mer än bara den godtrogna lycksökerskan med ett hjärta av guld eller bitchen som använder Klute för sin egen njutning. "Don't be upset, I never come with a John" säger hon till honom efter att förfört honom. Det är den motstridiga Bree som den här filmen handlar om, inte den ganska ensidige Klute. På så vis är det mycket mer en karaktärsdriven film än en hårdkokt thriller. Det är snyggt filmat och komponerat och det är en fin dynamik mellan Sutherland och Fonda. Dock står den lite och trampar vatten efter ett tag upplever jag.

Nr 810: Kapten Blod

Originaltitel: Captain Blood (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Slutet av 1600-talet. Pirater, slavskepp och upproriska maktkamper. Liksom i Robin Hoods Äventyr är det Errol Flynn och Olivia de Havilland som har huvudrollerna. Betydligt mindre svärdfäktning i den här filmen, egentligen bara en riktig duell på en strand och sen lite massfäktning ombord på skeppen på slutet. Ja, jag blev nog en smula besviken. I början: ung kvinna attraheras av uppkäftig fånge, går själv emot konventionerna och köper honom. I slutet: ung kvinna blir köpt av före detta fången, numera pirat. Hon känner avsky och hat för hans gärningar, men de blir ihop sen ändå så klart.
Fantastiska och bombastiska slagskeppsscener på slutet. Folk som svingar sig i rep och brakande kanoner, eld i seglen och fallande master. Påskyndarrop och lojalitet. "Det är världen mot oss och vi mot världen!" tycker Flynn och får hundra procent uppbackning från besättningen.
Kan inte sluta tänka på att det liksom är 85 år sedan filmen gjordes. Vilken enorm planering som måste ha krävts för att genomföra särskilt slutscenerna. Imponerande.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Dr Peter Blood (spelad av den atletiske Errol Flynn med den sexiga pagefrillan och det bländvita leendet) har bytt ut värjan mot skalpellen efter år av strider. Av en händelse blir han dock arresterad av kungens män misstänkt som rebell. Straffet är att han tillsammans med andra deporteras till Port Royal i Karibien som slav där han köps av plantageägarinnan Arabella Bishops (spelad av den tjusiga Olivia de Havulland) för 10 pund. Han lyckas charma ägarinnan och naturligtvis hamnar han så småningom i Bishops arms så att säga. Eller rättare sagt, han köper henne efter att han har gjort uppror, flytt och blivit pirat. What goes around comes around. Det är ett riktigt underhållande äventyr med mer pang pang än värja.

Nr 797: Köttets Lust

Originaltitel: Ossessione (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Neorealism. Så, nu var det sagt. Försökte mig på att förstå begreppet (givetvis nästan helt utan framgång, känns det som) eftersom denna film av somliga anses vara en av de första neorealistiska. Av somliga andra stämmer det inte. Så brukar det ju vara. Jag blir faktiskt mest nyfiken på vad just neo innebär i sammanhanget. Nyrealism? Först realism, sen nåt annat, kanske mer fantasi och experimenterande(?), och sen: nä, nu börjar andra världskriget gå mot sitt slut, nu kör vi lite realism igen. Jag tänker att det första tåget som kommer åkande där i början av filmhistorien ju borde kunna anses vara realism? Även om det uppfattades som ofattbart, rent upplevelsemässigt (kommer det där tåget att åka rakt igenom duken ut dit vi sitter och köra över oss?). Men väldigt i början finns ju även scififantasi, exempelvis Resan Till Månen. Är det de tidiga filmerna som kan betraktas som realism i det här fallet? Och sen nån våg av annat, och så tillbaka till realism, ny realism. Egentligen är det väl skit samma. Det ska handla om enkla, kanske fattiga livsförhållanden, inspelade på och i autentiska miljöer (jag tänker: inte i studio), gärna med oetablerade skådisar. Progression, eller kanske lika gärna avsaknaden av sådan? Den enkla människans vardagskamp. Diskbänksrealism, socialrealism, nyrealism, social realism. Realistisk realism. 
Lite westernfeeling i början när luffarfrämlingen Gino kommer till byn, sovande och tjuvåkande bak på lastbilsflaket. Hans ansikte döljs hela vägen, från flaket över gårdsplanen, genom nästan saloonsdörrarna in i baren med sjaskiga disken och restaurangen med pianot vidare in i köket där hans kropp först döljer husfrun Giovanna, man bara skymtar och anar henne, och sen konfronteras de båda med varandra och tittaren med de bådas ansikten i varsin närbild. Kärlek vid första ögonkastet får man väl säga. Köttets lust är väckt, och har inga planer på att gå och lägga sig. Giovanna har ett trasigt förflutet och verkar även ganska enormt missnöjd i äktenskapet med sin korpulente (men hyfsat välbemedlade, that´s why) man vars feta fingrar hon skyr som pesten. Maken ger Gino i uppdrag att försöka fixa viktiga saker; bilen och pumpen - pumpen, denna symbol för det trasiga hjärtat, den liv- och vattengivande, livsnödvändiga konstruktionen. Gino lyckas lura iväg maken på reservdelsjakt för att kunna hamna ensam med Giovanna. Passionen mellan Gino och Giovanna är omedelbar och de lovar ganska omgående att de ska leva ihop resten av livet. Gino klamrar sig kvar i huset, men trekammardrama finns inte på hans bucket list. Maken helt ovetande om vad som försiggår, rultar runt lite neonaivt. Följ med mig, säger Gino till Giovanna. Vi rymmer, vi drar ut på vägarna, till nästa ställe. Giovanna tvekar, hon vill inte lämna tryggheten, hon har levt ett liv på marginalen tidigare, kanske även under gränsen. Det kommer bara sluta med att hon får be om mat, om hjälp, om plats.
Här första gången av åtminstone tre, där det klipps till en scen där man inte får någon överdriven uppbyggnad innan. Jag tycker mycket om de scenerna. Gino och Giovanna kommer gående på en landsväg. Det visar sig i dialogen dem emellan att de faktiskt har gett sig av, medan maken fortfarande är borta. Men när de sätter sig för att vila börjar Giovanna tveka igen, och det slutar med att hon återvänder hem, medan Gino fortsätter luffa. Denna gång tjuvåker han på tåg, och när han inte kan visa giltigt färdbevis eller har pengar till biljett är det nära att han åker av på nästa station (något som i och för sig inte verkar bekomma honom särskilt). Då kommer artisten "Spanjoren" till räddning, han sitter där mittemot med en La Gazetta dello Sport i händerna, och betalar både Ginos biljett och böter. De båda slår sig ihop, även om Gino längtar bort och iväg. Här nånstans kommer den andra av tre favoritscener, när Gino plötsligt sitter på väskan på en kaj, och av dialogen med en förbipasserande visar det sig att Gino har valt att inte mönstra på båten som nyligen lagt ut. Istället återvänder han till Spanjoren.
På ett myllrande torg träffar Gino på Giovanna med make. De hamnar på restaurang där den kalasande maken ställer upp i sångtävling. Medan han står på scen fördjupar sig Gino och Giovanna i varandra. Gnistorna slår och klockan har slagit åtgärdstimmen. Maken måste bort. De åker iväg alla tre och när överförfriskade maken måste stanna för luft föreslås förarbyte. Sedan klipp till den tredje av tre favoritscener, när det är dagen efter och vid olycksplatsen, där ett uppbåd av poliser och nyfikna har samlats, och man får återigen via dialog veta vad som har inträffat. Gino ljugberättar att maken tappat kontrollen över bilen och kraschat genom räcket, ner för slänten och dött olycksdöden. Gino själv och Giovanna har mer eller mindre mirakulöst klarat sig utan skador. Underligt, tycker de flesta, men vad ska man göra. Slut på del 1.
I andra delen är Gino och Giovanna tillbaka på restaurangen, öppnar upp och försöker få ruljans. Det går sådär. "Visst var det det här vi ville?" undrar de. Gino är missnöjd, bitter, uttråkad. Han dricker och dricker och luffarpulsen börjar slå, han vill sälja och dra iväg. Han upplever att döde maken spökar i alla rum. "Det är inget yrke att vakta en död mans hem". Giovanna vill stanna och bygga nåt stadigt, tryggt. Prästen kommer på besök och shotar örtlikör, säger att det de har är ohållbart. Giovanna får dock styr på affärerna, med musik, folk och rörelse. Spanjoren kommer på besök, vill locka med sig Gino, men de skiljs åt, tar olika vägar. Giovanna får 50tusen lire från en livförsäkring efter maken. Det gillar inte Gino alls, han känner sig utnyttjad och lurad, tar sin tillflykt till ballerinan Anita. Giovanna ser dem tillsammans, konfronterar Gino som ger henne en offentlig örfilning. Från närbildsslagen till fågelperspektiv där "samhället" liksom stannar upp och uppmärksammar vad som sker, reagerar nyfiket och dras till händelsen, men skingras ganska direkt och kvar i mitten står Giovanna i ensamhet. Känns ju lite neorealistiskt, eller socialrealistiskt, på samma sätt som scenen där Giovanna sitter utsjasad vid ett bord och äter och börjar läsa tidningen men somnar ifrån allt, sittande vid sitt liv så som det blev.
Samtidigt börjar sanningen om den tidigare bil"olyckan" sippra fram, nya vittnesmål, pusslet läggs på utredningsbordet. Passar bra så här i Palmetider. Gino och Giovanna försöker igen. Kan det kanske bli något? Giovanna blir gravid och menar: "vi två som har tagit ett liv, kan göra ett nytt". Här en lite udda scen med ett barn som driver omkring i nattliga huset, ett barn som Gino liksom öppnar sig för och frågar: "Är jag en ond människa?". "Nej", tycker barnet, oklart på vilka grunder. Gino tar en enorm nattlig promenad och återförenas med Giovanna på en strand. Nu är han en helt ny människa enligt egen utsago. Allt står klart. De måste ge sig av. Dessutom är de jagade av polisen som vet allt. De drar iväg i bilen, hamnar bakom en riktig miljöbov till lastbil (med nån form av text på bakluckan som det står något med LA STRADA på, men denna filmen kom ju 11 år innan La Strada, så jag antar att det inte finns nån koppling överhuvudtaget, kanske är det nån form av skylt som är eller var vanlig på tunga fordon som åkte på landsvägar). Gino försöker köra om i avgasmolnet, vilket slutar i katastrof. Genom räcket, ner i vattnet. Denna gång får man se kraschen. Gino som en havsgud ur vattnet med nästan halshuggna Giovanna i famnen. Polisen kommer. Spelet är över.
Andra filmen vi ser som är baserad på romanen Postmannen ringer alltid två gånger, av James M. Cain. Den första var Vilse. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fullmatade dryga två timmar måste jag säga. Inget lågtempo och stillasittande här inte. Giovanni lever i ett olyckligt äktenskap med sin man, restaurangägaren Bragana, som är gammal, falsk och respektlös. In kommer den snygge luffaren Gino och det slår snabbt gnistor mellan honom och Giovanni. De börjar snabbt prata om att rymma. Giovanna, som är trött, uppgiven och rädd att förlora sitt (om än marginella men ändå) välbestånd, är ytterst tveksam. Hon får kalla fötter och Gino lämnar gården på egen hand. Så småningom korsas återigen deras vägar då han möter Giovanna på en marknad. Gnistorna finns kvar, så även maken. Nu måste något hända. Gino följer med dem i bilen. Sen blir det svart. Dagen efter undersöks platsen där bilen har kört av vägen och Bragana ligger död bredvid. Därefter börjar filmens andra del och prövningarnas tid när Gino och Giovanni ska försöka leva i skuggan av Braganas spöke.
Regissören Visconti bygger filmen på James M. Cains roman Postmannen Ringer Alltid Två Gånger. Jag har inte läst boken men tydligen så återger Visconti boken på ett troget sätt och dessutom skildrar de djuriska och köttsliga lustar med samma intensitet som Cain. Antagligen såg Cain aldrig filmen då Visconti gjorde den helt utan tillåtelse och såg till att hålla den borta från amerikanska biografer ända fram till 1976 då Cain nyligen hade dött. Det är hursomhelst en klart bättre filmatisering än den amerikanska Vilse som gjordes tre år senare.

Nr 796: Kocken, Tjuven, Hans Fru Och Hennes Älskare

Originaltitel: The Cook, The Thief, His Wife & Her Lover (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag ser den och jag tycker inte alls om den, men misstänker att det som så ofta handlar om dagsform, så jag ser vad jag har sett, det vill säga jag ser om den, kanske dagen efter, och då tycker jag väldigt mycket bättre om den. Kanske behöver jag se filmer flera gånger för att överhuvudtaget på något litet vis landa i dem?
Vivaldidoftande introt av Michael Nyman som sedan återkommer genom hela filmen, bara det är värt en titt, med slutna ögon om det skulle behövas. De olika rummens färger; exteriören är blå, köket grönt, matsalen röd och toaletten vit. Personernas kläder som ändrar färg när de rör sig genom de olika rummen. Just det här med färgerna och kläderna har jag svårt att imponeras särskilt av. Jag registrerar det, men tänker mest jahopp, det är en effekt, det är kanske "skickligt", men jag kommer inte riktigt underfund med varför de finns med. Är det för att tittaren lättare ska kunna hänga med i vilket rum man befinner sig? Svårt att tro det. Kanske är det ett sådant artistiskt grepp som jag helt enkelt inte förstår eller kan ta till mig, som jag bara tycker känns lite överflödigt och smått obegripligt, sagt med milda och små bokstäver, obegripligt för att jag inte begriper det, inte obegripligt som i att jag förkastar det. Långa kameråkningarna i sidled, överbryggande rum och scener, som en matens väg genom kroppen, från exteriör in i mun, ner i mage, tarmar, ut i toaletten. Måltidsmålningar, smaklaborerande, matkonst, smått frosseri som får mig att tänka på Fellini Satyricon. Den ständigt malande, högljutt påpekande, domderande Spica. Hans fru Georgina, terroriserad av hans tyranni. Den tyste, i skymundan bokläsande älskaren. Kocken Richard som lyder varje vink. Sällskapet runt bordet som skrattar åt allt, löper med.
Dagarna går, presenteras på menyskyltar, är det totalt en vecka? Det blir som en nedräkning, utan att man egentligen vet hur lång den är. Men ett slut och upplösning måste ju finnas bakom en av dagarna. Frun och älskaren blir påkomna. Flyr till hans hem, ett mer eller mindre bibliotek. Men de hittas, älskaren matas till döds med boksidor. Och här en fantastiskt fin, lugn och mild scen när frun ligger bredvid sin döde älskare och bekänner, eller berättar om alla övergrepp, sexuella, psykiska, fysiska. Hur hon har försökt lämna sin make, inte kunnat. Den scenen som en varm och varsam ström genom den annars ganska skrikiga vardagen på restaurangen.
"Kan du tillaga honom?" undrar frun och menar döde älskaren och det kan kocken. Och Albert ska få äta, äta allt han gjort och sagt. Och när numera kannibalen Albert darrande tar en tugga av älskaren sitter jag själv och äter lunch och tar i samma ögonblick en tugga av ett ägg och det smakar älskare. Skottet som ett bokslut.
Många olika tolkningar om man börjar botanisera på nätet lite grann. Är allt en beskrivning av Thatcher vid makten, där Albert är Maggan som förtrycker arbetarna i form av kocken Richard och förstör hela Britannien i form av frun Georgina och dödar intellektuella oppositionen i form av älskaren? Är det en mörkhumoristisk politisk satir ifrågasättande materialismen? Är det en exploaterande pornografi med over the top-brutalitet? Är det en jacobeansk tragedi med rå sluthämnd? Ett feministiskt statement, och i så fall ett "viktigt" sådant? En allmänt beskriven social hierarki där mycket vill ha mer, gestaltande de rikas förtryck av de fattiga? Är det en remake av Dantes Den gudomliga komedien?
Regissören Peter Greenaway kan nog inte vara till så mycket hjälp här, han verkar ointresserad av att förklara sina filmer. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ingen aptitretare direkt och den är rejält hårdsmält. Men jag gillar den direkt. Estetiken, vidrigheten, de panorerande kameraåkningarna, färgerna, det depraverande beteendet, den bedrägliga enkelheten, de koncentrerade miljöerna, det överdramatiserade skådespeleriet samt överklasskritiken och alla andra undertexter och tolkningar (om man vill). Det brittiska bandet Chumbawamba gjorde en låt som heter Georgina på skivan Anarchy som jag alltid har gillat. Nu fattar jag vad den handlar om. Bara det är ju ett uppvaknande. Och med tanke på deras anarkistiska och Thatcherfientliga hållning så får ju låten och textens relationen till filmen ännu en politisk dimension. Jag tror att jag har sagt det förut men jag gillar när kulturella referenser tvinnas ihop. I det här projektet så finns det massor av det, både när det gäller filmernas relation till varandra och de eventuella böcker de bygger på men också lite mer delikat som i det här fallet.

Nr 756: King Of Comedy

Originaltitel: The King Of Comedy (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: 11 månader efter att vi såg Dr. Jäkel Och Mr. Hyde är det dags för Jerry Lewis att dyka upp igen. Om han kändes minst sagt enerverande i den förra rullen så är han totalt motsatsen i denna. Lugn, avslappnad, trovärdig. Läste nånstans att han sagt att han ”bara spelade sig själv”. Det räckte långt tycker jag. Men dominanten är givetvis Robert De Niro som fullständigt äger den här filmen i egenskap av suveränt spelad psykopathuvudroll, och för att utan honom skulle det här förmodligen ha slutat i katastrof. Början är väldigt intressant och anmärkningsvärt välklippt i scenerna efter första mötet mellan De Niro och Lewis. Inte en kaksmula ges bort gratis, utan man får hänga med själv i svängarna i vad som är fantasi, framtid och verklighet. De Niro drömmer sig bort in i det som förhoppningsvis komma skall, men som förmodligen inte alls kommer hända; han står och övar repliker framför spegeln igen som i Taxi Driver. Han fantiserar om en grandios upprättelse med ursäkta och tack för allt du gett oss, förlåt för att vi inte såg din storhet. Och han vill hemskt gärna få lite tid av Jerry Lewis. Hemskt hemskt gärna.
Men efter nån halvtimme eller kanske halvvägs in i filmen tycker jag den tappar allt mer. Vart ska detta ta vägen? Hur kommer knorren bli? För det kan väl inte bara fortsätta så här? Jo, det kunde det tydligen, med eskalering i form av stalking, kidnappning och livesänd medioker ståupprutin och fängelse och sen var det slut. Inte ens alla felsägningar och varianter av Ruperts namn känns roliga till slut, det blir överarbetat, första och andra var roliga men vid sjunde suckar jag. Jag saknar brännhettan, men vet inte vad den skulle bestå av. Och det är verkligen en helt värdelös avslutning på ett tyckande om en film.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det har varit födelsedagar och som traditionen bjuder så byter vi filmer med varandra, jag och Robert. Den här gången blir det under Göteborgs filmfestival på ett trångt café i Haga. Lemon pie och kaffe. Taffligt inslagna paket. 20 frågor. Ny film? Gammal? Byggd på verklig händelse? Känd skådespelare? Manlig? Har regissören med många filmer i boken? Osv. Till slut kan vi notera att det är samma film som ligger i våra respektive paket. En märklig och underhållande situation men kanske inte så otrolig med tanke på att urvalet börjar begränsas mer och mer.
Jag har liksom utgått från ett King Of Comedy är baserad på en verklig historia men ingenting tyder på det. Istället är det en svart kommentar på en cynisk och överdriven kändiskultur. Robert De Niro gör en intressant tolkning av wanna be-komikern Rupert Pupkin, ensam, missförstådd, marginaliserad och faktiskt ganska obehaglig. Däremot inte alls lika övertygande som mästarprestationerna i Taxi Driver och Tjuren Från Bronx. Hans antagonist är lustigkurren Jerry Lewis som här spelar den superkände och superarrogante programledaren Jerry Langford som får dras med den påträngande Rupert tills saker och ting verkligen går överstyr. Jag har svårt att helt få grepp och filmen och känner liksom att den skaver på ett inte helt angenämt sätt. Rollprestationerna är inte särskilt övertygande och det blir inte särskilt engagerande. Småtrevligt tidsfördriv på tåg helt enkelt.

Nr 738: Kinesflickans Hämnd

Originaltitel: The Bitter Tea Of General Yen (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Shanghai, under Kinesiska inbördeskriget. Jag läser att det kriget pågick mellan 1927 och 1949, så filmen är således inspelad mitt i, och behandlar tidsmässigt - om jag fattat det rätt - den första uppblossande delen. Svenske Nils Asther spelar vad som måste vara en av historiens längste kines, general Yen, som förälskar sig i amerikanska missionärskan Megan (Barbara Stanwyck). Han låser in henne, som man gör med de man är förälskad i, och hon drömmer blandade drömmar med inslag av mar och erotik, som man gör om de man är förälskad i. Fantastiska dubbel/trippelexponeringar i de där drömsekvenserna, och det är definitivt det jag kommer minnas bäst av den här rullen. Hur Megan i sin dröm blir räddad från Yen av en maskerad hjälte, som vid närmare tillsyn visar sig vara ingen annan än - Yen igen! Fuffens och korruption och förbjuden kärlek, avrättningar på ljusa dagen som förflyttas en bit bort av hänsyn till Megan som uppfattar det en smula stötande. Megan hade egentligen tänkt gifta sig med den fästman hon inte sett på tre år, men räddningsarbete gällande barnhem kom emellan. Och Yen kom emellan. Och efter diverse bedrägerier och skvallrande inser Yen att hans makt är förlorad, han har fallit från sin tron, stålarna är slut, och han dricker sitt förgiftade te, som man gör när man förlorat allt. Megan åker, antar jag, hemåt på en båt med Yens före detta ekonomiske rådgivare. Var hennes fästman tog vägen står skrivet i stjärnorna. Märkligt slut. Nils Asther slutade på en kyrkogård i Hotagen, Jämtland där han verkar dela grav med polaren Iwo Wiklander.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Märklig svensk titel på detta kärleksdrama i kinesisk krigsmiljö. Nej, då föredrar jag den amerikanska originaltiteln. Den är ju en rätt utsökt sammanfattning av det hela. Det är inte alls tråkigt vilket jag skulle kunna ha föreställt mig innan jag tog mig an filmen men det är heller inte superspännande. Duktigt skådespeleri, tjusig inramning och fint foto. Särskilt drömsekvensen som både implicit och explicit uttrycker kärlekens inneboende dubbelnatur. Hollywoodproducerat med allt vad det innebär. Undrar hur den skulle ha sett ut om den hade varit helt igenom kinesisk? 

Nr 736: Koyaanisqatsi

Originaltitel: Koyaanisqatsi (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Medproducent Coppola verkar inleda med åtminstone sekelgammalt piktogram från Utah. Sen tar trion över; regissör Reggio, fotograf Fricke och kompositör Glass jammar igång med lugna bergsformationer, slowmoskjuten raket, vida landskap, svallande vattenfall, forsande moln och annat som får mig att tänka på saker som varit med under ganska lång tid, relativt sett (förutom raketen då). Sen kommer kraftledningarna, maskinernas intåg, gruvdrift, skövling, bomber och granater. Fantastiska biltrafiktime-lapses, storstädernas ljus, de pulserande systemen blottläggs med filmens metodiska kirurgi, vitt och rött pumpar teknologin i omloppen, i industriådrorna. Fortare, snabbare, intensivare. Tillverkning, förflyttning, individens sårbarhet, ätasovadö, det hektiska mönstret, till synes oändligt repetitivt. Till slut högtryck, kollaps, infarkt, raketen exploderar och brinner upp, faller rykande till marken. Nedstörtad värld. Bara att börja om igen. Bygg upp, rasera. Gör, förstör.
Eller som fotografen Fricke sa: ”Jag filmade bara vad som helst som jag trodde skulle se bra ut på film." 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den får mig ibland att tänka på Moderna Tider, människans ständiga jakt på effektivitet, teknologi, utveckling. Men här har vi att göra med ett avantgardistisk multikonstverk som vill visa på världens obalans, där moderniteten äter upp det uråldriga utrymme som jordens natur och kultur har präglat. Koyaanisqatsi betyder just "liv utan balans". Till underbara och minimalistiska toner av Philip Glass tas vi med på en förförande resa, med ett nyskapande och kreativt berättarspråk och en tydlig social och politisk spegling av vår samtid.

Nr 730: Kvinnan I Sanden

Originaltitel: 砂の女 Suna no Onna (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Universums riktning är erosion. Det ständigt pågående, aldrig upphörande sönderfallet. Sisyfos går sandgrop och det grävs för glatta livet, för överlevnad. Mannen som likt en insekt blir nedlockad i gropen, till den ofrivilliga meningslösheten. Kvinnan som behöver hjälp med skyfflandet, annars begravs huset, det är bara att hugga i, stegen är uppdragen. Oerhört svartvitt och tätt och kornigt, som en extended version av Wicked Game med Chris Isaak och Helena Christensen. De omgivande pådrivande byborna, ritualerna, tvånget, plikten och fortplantningen in i de skiftande dynerna. På slutet dyker valfriheten upp som en liten lök på laxen. Äh, jag stannar här och gräver vidare.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Känner mig generös idag. 4+ är ett bra betyg med tanke på att många av nattscenerna var av så dålig kvalitet att jag fick gissa mig till vad som hände. Men bortsett från det så är Hiroshi Teshigaharas existensiella berättelse ett litet mästerverk. En klaustrofobisk marsdröm som hittar den perfekta balansen mellan dröm och verklighet, eller mellan realism och metafor om man så vill. En insektsamlare (Eiji Okada) gör en studieresa till ett avlägset ökenlandskap men missar hemresan. Istället blir han erbjuden att övernatta hos en kvinna (Kyoko Kishida) vars hus ligger i botten av en sanddyn. På morgonen efter är stegen som han kom nerför borta och han blir informerad av byborna om att han måste stanna och hjälpa kvinnan att skotta undan den ständigt rinnande sanden. Den ensamma kvinnan behöver en man i huset. Mannen försöker göra några misslyckade försök att fly men med tiden tycks han mer och mer acceptera sin situation. När kvinnan blir gravid och byborna tar henne till läkaren så finns en möjlighet för honom att lämna sin situation. Det gör han inte. Det fins naturligtvis solklara referenser till myten om Sisyfos, ett meningslöst arbete som aldrig tar slut, men filmen kan även ses som kommentar till familjelivet som en källa till både fångenskap eller frigörelse beroende på hur man ser det. Det är såna här tillfällen som gör att man överhuvudtaget håller ut i detta projekt.  

Nr 711: Kedjan

Originaltitel: The Defiant Ones (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Svartvitt om svart och vitt. Två ihopkedjade fångar med varierad hudfärg i den amerikanska södern rymmer från en dikeskörd fångtransport. För att undkomma pådraget behöver de samarbeta, motvilligt. De försäkrar att de bara hjälper varandra för egen vinnings skull. Med tiden övergår den självcentrerade flykten till teambuilding. Känslomässiga band stärks. Personen bakom ansiktet, människan under huden. När bojorna väl kapats är de båda kanske mer fästa vid varandra än någonsin tidigare, men väljer ändå att fortsätta på varsin väg; den ene med nyfunna kvinnan, den andre genom träsket mot tågspåret. Efter upptäckt lurendrejeri väljer dock den ene att rädda den andre ur sörjan, med livet som insats. Döden i armarna, vid sidan av rälsen.
Väldigt bra idé, och kanske lite väl tydligt skådespeleri från särskilt Poitier. Det är sådana oerhörda rörelser, miner och repliker. Flodsekvensen var nog bäst. Huvudet i stocken. Klonk.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Trots sina hyllningar och filmpriser så kanske jag inte håller Kedjan som en av de allra bästa filmupplevelserna men det är onekligen en film som kedjar sig fast. Kanske är det också lite för mycket effektsökeri när man låter de två fångarna på flykt, en svart (Sidney Poitier) och en vit (Tony Curtis) sitta fastkedjade vid varandra under större delen av filmen. Men skit samma. Det är en snygg och effektiv bild av det amerikanska rashyckleriet. De två tvingas genom varandras ständiga sällskap in i ett spel där de stereotypa rollerna ifrågasätts och omkullkastas. Vissa scener är dessutom ljuvligt skildrade; lergropen och flodräddningen till exempel. Så symboliska, välgjorda och effektfulla. På en bondgård blir de äntligen fysiskt fria från varandra men inte ens den den vita kvinnans kärlek till den vita mannen lyckas skilja dem åt. Det är fint och hoppfullt på nåt sätt.

Nr 686: Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott

Originaltitel: Mujeres al borde de un ataque de nervios (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Plejmo på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Pedro Almodóvar har tre filmer med i boken. Det är denna, Allt Om Min Mamma och Tala Med Henne. According to mina betyg till de andra filmerna verkar jag tycka att Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott hamnar nånstans mittemellan. Det är ju dock omöjligt att veta, eftersom jag inte kommer ihåg ett dyft av de andra filmerna. I vanlig ordning är det dagsformen som avgör, det börjar kännas mer och mer så. Jag skulle kunna höja den här filmen till skyarna för det tydliga och överdrivna skådespeleriet, men jag väljer nog att sänka den lite för de hyperteatrala och slaskiga scenerna, och med slask menar jag att det tar så lång tid ibland att jag kokar kaffe under tiden. Jag skulle kunna tycka att de grälla färgerna tydliggör, men jag upplever att de dränker. Jag skulle kunna tycka att det är uppfriskande och utmanande med repliker som ”Kvinnor är inte farliga om de behandlas väl" eller ”Det är lättare att förstå sig på en motor än en karl”, men jag gäspar mest i baksätet. Ja, filmen kom 1988. Det är 2017 nu. Har vi kommit längre? Orsaken till allt ståhej, allt balanserande på gränsen, är en man vid namn Iván. Honom ser man inte mycket av, och det verkar ju också vara just orsaken till nervkollapserna. Och så vidare. Gazpachon med sömnpiller - är den tokigt rolig eller tokrolig? Pastellfars kanske. Äh, jag är bara grinig. Det är ju fantastiskt roligt med portvaktskvinnan som är Jehovas Vittne och bekänner att ”Jag skulle vilja ljuga, men det dumma är att vi vittnen inte får det”. Snacka om sanningsserum. Och så är det kul att detta är innan både mobiltelefoni och internet. De går liksom ut för att ringa när den fasta telefonen är sönder. Ut till en telefonkiosk. Stenåldern.
Värt att notera är att filmen som dubbas i början är Johnny Gitarr. Den är med i boken, men den har vi inte sett ännu. Spännande.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Excentriskt och överdrivet. Vräkigt och kitschigt. Almodóvar räds inte att provocera, att skruva upp och åt  relationsdramatiken, och jag beundrar honom för det. Ibland blir det fars och buskis av det hela och då tänker jag på den manliga brittiska humorn, Monty Python och En Fisk Som Heter Wanda t.e.x, som tycks komma undan med vad som helst. (Wanda utkom för övrigt samma år som denna film.) Kanske för att där är komiken det uttalade. Här är det outtalat eller tveksamt explicit och då blir det lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det tragiska, det bisarra och det tokiga. Jag gillar den ändå. Den är uppfriskande.

Nr 662: Kvinnan Eva

Originaltitel: The Lady Eve (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Bibliskt tecknad öppning med ormen, Eva och äpplet. Visselduell mellan lilla steampipen - som tar Hopsie (Henry Fonda) från det djupaste av Amazonas - och väldiga oceangångaren där Jean (Barbara Stanwyck) redan är ombord, redo att kortlura skjortan av ännu en sucker. Och de första 50 minuterna av filmen där på båten är riktigt intressant och underhållande, med sminkspegelscenen som en av höjdpunkterna. Det är dragspelsblandningar av cold decks, bra tempo i repliker varav en är en riktig klassiker: ”barn respekterar inte sina föräldrar längre!”. Hört den förut, någon? Nyligen, någon?
Men sen händer nåt märkligt. Jean förvandlas till Eve utan att, hör och häpna, ens klä ut sig, byta frisyr, färga håret eller ändra sig på nåt annat sätt. Det enda hon gör är att byta från amerikanska till engelska. Och, hör och häpna, Hopsie tuggar i sig det betet utan att blinka mer än kanske en gång. Vad är grejen? Och häri ligger liksom hela resten av filmens plot, inkluderat slutet när Eve blir Jean igen. Jag tittar på filmen med den där bekanta känslan av att jag måste ha missat något. När jag för en gångs skull tycker att jag begriper handlingen, så är handlingen obegriplig. Men de är bra båda två, Stanwyck (känd från Törnfåglarna!) och Fonda (lik Rob Lowe!). XXL-snubben som ger hungrig klock- och klangkonsert på terassen i hopp om frukost gjorde min dag. Och höjningarna vid pokerbordet. Hundra till. Tvåhundra till. Då måste jag höja hundra till. No limit höj’em.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det finns något fräscht och uppfriskande i denna annars rätt töntiga komedi. Och jag tror det ligger i den mer eller mindre övertydliga undertonen - den bedrägliga attraktionen, den förhandlingsbara kärleken, det sexuella syndaspelet. Och ena halvan av filmen på kryssningsfartyget är faktiskt riktigt bra och det är Barbara Stanwyck i rollen som lycksökerskan Jean som levererar. Henry Fonda är okej som ormtjusaren och ölbryggarhipstern Hopsie Pike som låter sig snärjas av den duperande Jean och hennes kuperande pappa. Sen tappar man greppet. Hopsie får reda på att Jean är en bedragare och gör slut, Jean blir förbannad och ska hämnas genom att byta dialekt och bli Eva för att återigen kunna lura honom. Och även om dialogen och tempot är rappt så funkar väl återstoden av filmen sådär i min värld. Pokerspelet och sminkspegelscenen är höjdpunkterna, både smart nyskapande och lustigt tafatta. Fantastiskt.

Nr 660: King Of New York

Originaltitel: King Of New York (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tågen mellan Borlänge och Östersund via Mora och av Robert på fulsajt på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regissören Abel Ferrara har en film med i boken - denna - och bara någon av alla gudar vet hur han fick med den. Med en fuckcount på 90 och ständigt återkommande kamikazerepliker som ”Room service motherfuckers”, ”Party time motherfuckers”, ”I´ll kill you motherfucker” och ”Die motherfucker” känns det som att sitta i ett fuckhagel i 107 minuter. Dock med viss växlande molnighet, för det är ju kul att se stjärnor innan de var stjärnor; Caruso, Snipes, Fishburne. Och Christopher Walken gör en Ernst-Hugo Järegård och trollar fram en viss trovärdighet i helt overkligt platta repliker. 
Det skjuts en hel massa också. Enligt vissa beräkningar tretton gånger för mycket för att det ska ge nån slags body åt handlingen. När som helst kan det komma ett skott, en salva, ett kulregn. Vissa dör på fläcken av ett halvhjärtat distansskott, medan Snipes har den närmast superhjälteaktiga förmågan att ta fem kulor point blank och ändå hålla kvar ett stryptag på Fishburne. 
På det stora hela ett massivt pekoral till film men med ett visst auktionsvärde på grund av de unga, sedermera berömda skådisarna. Och några fina klipp och miljöbilder. Det måste man ju ändå ge filmen; den lyckas verkligen framställa New York som ett hopplöst ställe att vistas på, oavsett vilken sida av lagen man befinner sig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Helt sjukt. Direkt efter att jag hade sett den var jag uppe på 3+. Helt galet ju. Det måste ha varit den överväldigande känslan av att se början av den på tåg 42 mellan Borlänge och Mora och slutet på Inlandsbanan mot Östersund. Jag gillar tågfilm. Alltså att se film på tåg. Jag minns när SJ hade sina biovagnar på nattågen. Finns de fortfarande förresten? Biovagnarna? Det vore nåt, att hyra en biovagn mellan Östersund och Göteborg, bjuda in nära och kära och runda av projektet med den allra sista filmen på räls. När nu den dagen kommer. Film är bäst på bio säger dem. Film är bäst på tågbio säger jag. Fast inte alltid.  När jag nu, en vecka senare, ska ge mitt omdöme om King Of New York är jag lite mer balanserad och nyanserad i mitt omdöme. Kort sagt - den var egentligen inte så bra. Plusset får den för Christopher Walkens tolkning av maffiakungen Frank White och den bisarra New York-miljö som han verkar i. Det är liksom alla mot alla i den här våldsamma och hormonstinna gangsterfilmen. Och alla verkar förlora. Och dö. Och det där barnsjukhuset som White skulle bekosta, hur gick det med det egentligen?

Nr 644: Kes - Falken

Originaltitel: Kes (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En studie i dressyr. Kolgruvemisär i mellanengelsk fattighåla. Föräldrar uppfostrar barn, barn mobbar varandra, lärare pennaliserar elever, människor tillfångatar djur. Idrottsläraren är spelare, domare och bödel i ett och njuter av att isduscha lervällingen av sina undersåtar. Så är han dresserad, så fortsätter han dressera. Så håller vi varandra och oss själva på behörigt avstånd från varandra, och oss själva. Skolrektorn, butiksägaren, mammorna - alla undrar de vart dagens ungdom är på väg. En lärare bryter mönstret, likt en captain oh captain lyssnar han på Billy (David Bradley) och får honom att berätta om sin dressyr av en tornfalksunge. Klassen sitter häpen och applåderar efteråt. I ett ögonblick av magnifikt samförstånd i det rangliga skjulet förlorar sig läraren och Billy i skönheten i falkens flykt och attacker, människans instinktiva respekt för detta djur, hur den seglar fritt över himlen. Fast den är ju inte så fri, tänker jag hela tiden. Den är ju infångad, och tämjd, även om Billy hävdar att det inte är så. Från början är linan grov och synlig, efter tillräckligt mycket dressyr i form av belöning, tillit och reprimander kan den fysiska linan tas bort, men först efter att längtan bort har transformerats till längtan tillbaka. Linans syfte uppfylls trots dess frånvaro.
Mycket vackert foto av falken i luften ackompanjerad av tvärflöjt. Socialrealistiskt så det svämmar över, men inte alls smetigt. Ordentlig tur att vi hade åtminstone engelsk textning, annars hade jag inte fattat ett skvatt av dialekten. Finfin prestation av Bradley.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ken Loach var en av mina stora favoriter kring sekelskiftet med filmer som Carla's Sång, Bröd Och Rosor och Mitt Namn Är Joe. Socialrealism med ett starkt politiskt medvetande. Filmer om den enskilda människans kamp men alltid med kollektivets rättvisa för ögonen. Kes är Loachs första långfilm och det är första gången jag ser den. Den är inte alls hans bästa film men en fin början på hans långa karriär. Den unge Billy lever i fattiga arbetarklassförhållanden i Barnsley tillsammans med sin mamma och äldre bror. Framtidsutsikterna tycks vara starkt begränsade till ett liv i gruvan. Hans flykt från den torftiga tillvaron blir när han hittar en falkunge som han fascineras av. Han börjar träna falken som han ger namnet Kes. Genom det stora intresset får livet en mening och en av de finaste scenerna är när Billy inför sina klasskompisar föreläser om falken och falkdressyr. Filmen illustrerar fint relationen mellan frihet och ofrihet. Billys starkt begränsade och ofria tillvaro speglas mot fågelns frihet och oberoende. Fast ändå inte? Även fågeln tämjs och dresseras. Billy hålls tillbaka av både penalististiska idrottslärare och den frustrerande brodern på samma sätt som Kes frihet begränsas av Billys längtan bort. Den outtröttlige Loach är numera 80 år och alldeles nyligen hade hans senast film Jag, Daniel Blake premiär.

Nr 639: The Killer

Originaltitel: 喋血双雄 (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Trigger happy male bonding, slowmobromance, åttiotalsskimrande loveballader. Snut och yrkesmördare; två flyktingar korsar varandras spår, lite Heat, men där Pacino och De Niro inte riktigt släpper in varandra på livet öppnar Yun-Fat och Lee upp hela registret inför varandra. Och som en Ekelöfsk jungfru mitt i detta den förblindade Jennie (Sally Yeh), som behöver en ny hornhinna, och det är samvetskvalade kriminella stålar till denna hornhinna som Yun-Fat är på jakt efter och han jagas i sin tur av Lee. Spända close up rangekonfrontationer med liksom stelopererade pistolarmar där tiden stannar till varvas med långsamt dansande magasinstömningar; ett slags poetiskt drömskt over the topvåld som jag både kan skratta åt och fascineras av. The Killer är en solklar inspirationskälla för Tarantino och exempelvis De Hänsynslösa, men den har också lånedrag av exempelvis Den Gode, Den Onde, Den Fule och när Yun-Fat blir blind på slutet tänker jag på Oidipus blödande ögon. Det trodde han inte, den gamle Sofokles, att det i framtiden skulle sitta bloggare och parallellera hans drama med en Hong Kong-rulle. Kan du förresten svaret på gåtan (utan att googla) som Oidipus fick ställd till sig av sfinxen? ”Vad är det som först går på fyra ben, sedan två ben och tills sist tre ben?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Pumpskjutande romantisk superaction om den sentimentala yrkesmördaren Ah Jong (Chow Jun-fat) som av misstag skjuter bort hornhinnorna på sångerskan Jennie (Sally Jeh). Det blir upptakten till en hisnande såpopera av kärlek, ärbarhet, blod, svett och tårar samt en jädrans massa stunts. Jong och Jennie förälskar sig i varandra men den verkliga kärlekshistorien är mellan Jong och den tuffa snuten, Li Ying (Danny Lee). I dimmigt musikvideoljus hittar de båda protagonisterna varandra i ömsesidigt samförstånd. The Killer (som egentligen har det mycket mer passande namnet Två Hjältars Blodsutgjutelse på originalspråk) är serietidningsliknande i sitt format och det är alldeles uppenbart att den har inspirerat regissörer som Tarantino och Rodriguez. 

Nr 525; Kairos Röda Ros

Originaltitel: The Purple Rose Of Cairo (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jädrans alltså, att vänta så här länge med att blogga om en film är idiotiskt. Det är tre månader sedan vi såg den, och jag minns inte så mycket mer än att jag verkligen gillade greppet med att personen på duken kommer ut i verkligheten. Den fjärde väggen, igen. Film om vad film kan vara, typ. Den får en fyra minus - ett bra betyg - eftersom i många andra fall minns jag ingenting av filmer som vi ser, jag minns inte ens att jag har sett vissa filmer, än mindre att jag har skrivit om dem. Och då har vi ändå nästan hälften kvar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Woody Allen utan Allen vilket på ett sätt känns ganska befriande. Han frångår sina verbala relationsdramer i ett modernt storstadsliv till förmån för en nostalgisk berättelse om filmens magi. Kairos Röda Ros är en slags metahistoria förlagd till depressionens USA. Mia Farrow spelar servitrisen Cecilia som hittar sin verklighetsflykt i filmens värld. Filmen får henne att glömma sina sorger och hennes favorit är just Kairos Röda Ros som hon går och ser om och om igen. När hon för åttonde gången ser filmen stiger plötsligt en av filmens huvudkaraktärer ut genom filmduken och fram till Cecilia. Hon blir naturligtvis förförd av den romantiske mannen medan filmbolaget anar ett ekonomiskt fiasko när deras karaktär plötsligt gör som han vill. Bokstavligt. De skickar ut den verklige skådespelaren för att lösa problemet och ett skruvat men kul triangeldrama uppstår. Jeff Daniels spelar både den fiktive romantikern och den arrogante skådespelaren och Cecilia dras mellan dessa. Woody Allen kan ju vara ganska cynisk i sina historier men styrkan i den här filmen är just hur fiktiva berättelser faktiskt kan påverka våra liv och ge dem mening. Först tyckte jag att den var lite fånig men ju mer jag har tänkt på den desto men har den växt på mig. Det är fin historia om ett tema som speglar det som många befinner sig i - illusioner och verklighetsflykt men som en nödvändig del av livet. Dessutom ett känsligt spel av både Farrow och Daniels.

Nr 490: Kairo Centralstation

Originaltitel: Bab el hadid (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En egyptisk nagelbitare, en knivrulle som för tankarna till Psycho (som kom två år senare). Varmt och knapert på tågstationen i Kairo. Läskförsäljande kvinna läskar tidningssäljande man (spelad av regissören Youssef Chahine själv). Otaliga pinuppor på skjulväggarna; urklippta drömmar. Begäret går över styr. Får inte jag, får ingen. Hängande, dinglande dolkar - nån skär lök, nån skär hud. Jag hatar mitt haltande jag, mitt åtskrattande själv. Min belöning, ge mig min belöning. Skenor, hjulgnissel, akut försäljning, bluesband på tåget, hämnande make, nära ögat på rälsen. Halsbandsstrategin, bedrägeriet, huggen som landar i fel kropp. Fin mix av översiktsbilder och närskott. Trångt och intimt, porernas kartbild. Mörkt blod över ansiktet, som en rädslans rouge.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det hade gjorts mängder med film i arabländerna innan Kairo Centralstation men de allra flesta nådda aldrig utanför det egna hemlandet. Sedan kom Nassers militärkupp, ett nationellt uppvaknande och en modernisering av Egypten. Regissören Youssef Chahine hade gjort många filmer innan Kairo Centralstation men det var med denna film som han placerade den den egyptiska filmkonsten på den internationella filmkartan. Chahine förenade Hollywoods filmkonst med italiensk neorealism i en arabisk kontext. Både realistiskt gripande och fantasifullt eggande, i ett gränsland mellan västerländsk och arabisk kultur. Det märks inte minst genom det USA-influerade bluesbandet på tåget. Efter en enkel och bedrägligt vänlig inledning överraskar filmen oss med en komplex historia om obesvarad kärlek och mord. Det är en intimt berättad film som uppmärksammar den smältdegel, det gränsland som Kairo Centralstation utgör.

Nr 402: Kvinna Utan Samvete

Originaltitel: Double Indemnity (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Billy Wilder igen. Manus och regi. Han växer och växer, den där Wilder. I tidigare filmer som Sunset Boulevard och I Hetaste Laget har vi fått se noir och komedi på hög nivå. Nu var det dags för noir igen, och det är skuggade hattar, cigarrer och cigaretter, pistoler och regn, hemliga möten och infiltrerande misstänksamhet som bubblar upp och kokar över. Försäkringsplanering, riggat mord och trippelspel bakom alla ryggar. Och spindeln i nätet; en underskön kvinna med vristkedja. Och 40-50-talssignumet: mannen tar ett ordentligt hårt tag kring kvinnans axlar innan de förenas i en snedhuvudkyss med ihopknupna läppar.
I början berättas slutet och i återblickar följer man historiens in -och utveckling. Det känns som en bra indikation - om man redan från början vet hur det ska gå men ändå tycker filmen är bra, då är det något som gjorts rätt. Just diktafonandet genom filmen påminner om Sean Penns film Milk. Sju Oscarsnomineringar utan vinst.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Försäkringsagenten Walter Neff (Fred MacMurray) förälskar sig i Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck), en femme fatale som lyckas övertyga honom att delta i mordet på hennes make. Grundhistorien är lika enkel som delikat och vi har sett den tidigare i Het Puls. Vid sidan av, i en utmärkt biroll, står Neffs chef och vän Keyes (Edward G. Robinson) som med stort engagemang tar sig an fallet och går in för att bevisa Dietrichsons skuld. Förhållandet mellan Dietrichson och Neff blir alltmer ansträngt och ett mord blir plötsligt ett till. Och ett till. Och det är där ungefär som filmen börjar. Och slutar. Det här är en fin noir med tempo och spänning rakt igenom. Boken lyfter särskilt fram relationen mellan Neff och Keyes som något unikt i film från den här tiden. Jag håller med. Manlig vänskap i känsliga ögonblick var nog inte vardagsmat  på 40-talet.

Nr 392: Kvinna I Fara

Originaltitel: The Reckless Moment (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Så väldans fin början, men aj vad den sjunker snabbt, kanske en av de snabbare sjunkningarna så här långt. Baserad på år 47-romanen The Blank Wall av Elisabeth Sanxay Holding och nygjord 2001 som The Deep End, då med homosexuell nattklubbsägarinriktning. Det låter mer spännande än denna. Öppningen med det halvmystiska dödsfallet och den stora åldersskillnaden mellan offer och förövare (vem som nu är vad) bäddar för en finfin intrig, men spänningen dras som sagt ner ordentligt i och med de oklara motiven från mr Donnelly (James Mason). Han verkar inte kunna bestämma sig för om han är en utpressare eller på jakt efter en donna, och det känns liksom som en annan film. Mason har vi tidigare sett i En Natt Att Leva och som Humpert Humpert i Lolita, och den senare såg vi för nära nog fem år sedan. Jösses, vad tiden går.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Sex delar otextat på Youtube. Inte de bästa förutsättningarna men vad gör man inte. Den första delen, ca 13 av filmens 82 minuter, sniffade högt upp i betygsskalan. Mamman mrs Harper (Joan Bennet) försöker få den fifflande konsthandlaren att sluta dejta hennes 17-åriga dotter. Han dör dock under olyckliga omständigheter och mamman flyttar liket i nån slags desperation. In i filmen träder då mr Donnelly (James Mason) som utpressaren vars utpressning snarare tycks övergå till romantiska inviter gentemot mrs Harper. Vid det här laget har filmen dalat kraftigt och jag är fullt övertygad om att jag inte helt har förstått den sluddrande dialogen. Även mr Donnelly dör kan jag avslöja men det spelar liksom ingen roll. Ingenting i den här filmen spelar egentligen någon större roll. Ingen heller för den delen. Filmen slutar till slut med att hela familjen, mamma, dotter, son, morfar och hushållerska, sitter runt telefonen där den intet anande pappa Harper finns i andra änden. Det är nästan den största gåtan - vem är han egentligen?

Nr 372: Kort Möte

Originaltitel: Brief Encounter (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Trevlig liten munsbit. Tågstation. Flashback. Tågstation. Slut. Och inget lyckligt slut, vad skönt. Förbjuden kärlek, millimeternoggrannt ljussatt. De hårda, tryckande kyssarna kan omöjligt vara behagliga för någon inblandad. Lauras (Celia Johnson) sorgsna ögon säger ofta mer än tusen ord. Tyvärr är dialogen ibland skruvisoffanframkallande. "Förlåt mig." "För vad?" " För allt." Varpå det räknas upp en hel del att förlåta. Sådana saker sänker betyget hos mig. Intressant med den tiltande kameran på slutet när Laura faller igenom. Och faktiskt förekommer repliken "Jag är inte arg, bara väldigt besviken". Regissören David Lean har hela sex filmer med i boken, varav vi nu har sett fyra; Lysande Utsikter, Bron Över Floden Kwai, Doktor Zjivago och så denna då. Trevligt, trevligt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ett kort drama i tillbakablickar om en platonsk kärleksaffär mellan Laura och Alec, två, på varsitt håll, äkta makar. Det är en sorglig snyftare som, trots sitt ringa 80-minutersformat, ändå känns för lång. Regissören David Lean har smaskat på mycket mer än nödvändigt. Kort möte känns i den här filmen som ett rätt långt möte. Hade jag fått göra den hade jag koncentrerat den ännu mer, skalat bort utfyllnaden, gjort den max 20, kanske 25 minuter. Massor med repliker hade strukits. Bilderna talar för sig själva i tillräckligt hög grad.