Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Jag ser den och jag tycker inte alls om den, men misstänker att det som så ofta handlar om dagsform, så jag ser vad jag har sett, det vill säga jag ser om den, kanske dagen efter, och då tycker jag väldigt mycket bättre om den. Kanske behöver jag se filmer flera gånger för att överhuvudtaget på något litet vis landa i dem?
Vivaldidoftande introt av Michael Nyman som sedan återkommer genom hela filmen, bara det är värt en titt, med slutna ögon om det skulle behövas. De olika rummens färger; exteriören är blå, köket grönt, matsalen röd och toaletten vit. Personernas kläder som ändrar färg när de rör sig genom de olika rummen. Just det här med färgerna och kläderna har jag svårt att imponeras särskilt av. Jag registrerar det, men tänker mest jahopp, det är en effekt, det är kanske "skickligt", men jag kommer inte riktigt underfund med varför de finns med. Är det för att tittaren lättare ska kunna hänga med i vilket rum man befinner sig? Svårt att tro det. Kanske är det ett sådant artistiskt grepp som jag helt enkelt inte förstår eller kan ta till mig, som jag bara tycker känns lite överflödigt och smått obegripligt, sagt med milda och små bokstäver, obegripligt för att jag inte begriper det, inte obegripligt som i att jag förkastar det. Långa kameråkningarna i sidled, överbryggande rum och scener, som en matens väg genom kroppen, från exteriör in i mun, ner i mage, tarmar, ut i toaletten. Måltidsmålningar, smaklaborerande, matkonst, smått frosseri som får mig att tänka på Fellini Satyricon. Den ständigt malande, högljutt påpekande, domderande Spica. Hans fru Georgina, terroriserad av hans tyranni. Den tyste, i skymundan bokläsande älskaren. Kocken Richard som lyder varje vink. Sällskapet runt bordet som skrattar åt allt, löper med.
Dagarna går, presenteras på menyskyltar, är det totalt en vecka? Det blir som en nedräkning, utan att man egentligen vet hur lång den är. Men ett slut och upplösning måste ju finnas bakom en av dagarna. Frun och älskaren blir påkomna. Flyr till hans hem, ett mer eller mindre bibliotek. Men de hittas, älskaren matas till döds med boksidor. Och här en fantastiskt fin, lugn och mild scen när frun ligger bredvid sin döde älskare och bekänner, eller berättar om alla övergrepp, sexuella, psykiska, fysiska. Hur hon har försökt lämna sin make, inte kunnat. Den scenen som en varm och varsam ström genom den annars ganska skrikiga vardagen på restaurangen.
"Kan du tillaga honom?" undrar frun och menar döde älskaren och det kan kocken. Och Albert ska få äta, äta allt han gjort och sagt. Och när numera kannibalen Albert darrande tar en tugga av älskaren sitter jag själv och äter lunch och tar i samma ögonblick en tugga av ett ägg och det smakar älskare. Skottet som ett bokslut.
Många olika tolkningar om man börjar botanisera på nätet lite grann. Är allt en beskrivning av Thatcher vid makten, där Albert är Maggan som förtrycker arbetarna i form av kocken Richard och förstör hela Britannien i form av frun Georgina och dödar intellektuella oppositionen i form av älskaren? Är det en mörkhumoristisk politisk satir ifrågasättande materialismen? Är det en exploaterande pornografi med over the top-brutalitet? Är det en jacobeansk tragedi med rå sluthämnd? Ett feministiskt statement, och i så fall ett "viktigt" sådant? En allmänt beskriven social hierarki där mycket vill ha mer, gestaltande de rikas förtryck av de fattiga? Är det en remake av Dantes Den gudomliga komedien?
Regissören Peter Greenaway kan nog inte vara till så mycket hjälp här, han verkar ointresserad av att förklara sina filmer.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Ingen aptitretare direkt och den är rejält hårdsmält. Men jag gillar den direkt. Estetiken, vidrigheten, de panorerande kameraåkningarna, färgerna, det depraverande beteendet, den bedrägliga enkelheten, de koncentrerade miljöerna, det överdramatiserade skådespeleriet samt överklasskritiken och alla andra undertexter och tolkningar (om man vill). Det brittiska bandet Chumbawamba gjorde en låt som heter Georgina på skivan Anarchy som jag alltid har gillat. Nu fattar jag vad den handlar om. Bara det är ju ett uppvaknande. Och med tanke på deras anarkistiska och Thatcherfientliga hållning så får ju låten och textens relationen till filmen ännu en politisk dimension. Jag tror att jag har sagt det förut men jag gillar när kulturella referenser tvinnas ihop. I det här projektet så finns det massor av det, både när det gäller filmernas relation till varandra och de eventuella böcker de bygger på men också lite mer delikat som i det här fallet.
No comments:
Post a Comment