Nr 859: Gertrud

Originaltitel: Gertrud (1964) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Som att betrakta sorgsna schackpjäser; punktbelysta och bortvända rör de sig över brädet, talar uppgivet förbi sig själva och berättar om varandra. Maken Gustaf som en diagonallöpare mellan politiken och hemmet. Jobbar för mycket och ratas av Gertrud. Exet Lidman som ett poetiskt torn rakt fram och tillbaka mellan Sydeuropa och kalla Norden, mellan medelhavsvärmen och kyliga Gertrud. Hans kärlek dög inte, och han jobbade för mycket. Oförståendet gnager i honom, och några vidare svar får han inte. Det var helt enkelt inte rätt sorts kärlek han hade att erbjuda. Dessutom var han och Gertrud gifta på riktigt utanför filmduken, men det tror jag inte spelar nån roll i sammanhanget. Unge älskaren Erland som en musikalisk springare, hoppar i kluriga kombinationer från den ena famnen till den andra, lovar runt och håller tunt som ju hästar ofta gör. Han ratar Gertrud, se där. Damen Gertrud som skrider obehindrat åt alla håll och kanter. Kompromisslös, som om det skulle vara något positivt. Blaha. Kärleken, den sanna och rena, vad det nu innebär, är ibland det största, det viktigaste. Samtidigt är den det mest förödande och besvärliga. Allt som betyder nåt är kärleken. Tyvärr kan ingen erbjuda rätt slags kärlek och då är det självvalda ensamheten som gäller. Anknytningsteoretikerna håller upp sina kort där det står undvikande.

Kände mig tvingad, av mig själv, att läsa förlagepjäsen av Hjalmar Söderberg. Två saker slår mig. 1. Pjäsen slutar där Gustaf ropar efter Gertrud när hon lämnar hemmet. Den sista delen i filmen - framtidsepilogen där det visar sig att Gertrud valt att leva ensam och isolerad resten av sitt liv - är således filmskaparen Carl Theodor Dreyers helt egna grepp. Intressant påbyggnad, tänker jag. Tolkning, konstnärlig frihet, och så vidare. 2. I pjäsen framgår det tidigt och på flera ställen att Gertrud och Gustaf ganska nyligen har förlorat ett litet barn. Känns ju inte helt orimligt att det har en psykologisk effekt på de inblandade och deras agerande. Det utelämnas dock helt i filmen. 

Tycker mycket om det långsamma spelet, de långa tagningarna (en tiominutare med Lidman och Gertrud i soffan), den klärobskyra ljussättningen och hur Gertrud i en scen kommer emot Lidman i spegeln. Blir liksom omvänt; fastän de inte är vända mot varandra är de ändå på väg till varandra. Eller tvärtom.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Svalt och stramt fyrkantsdrama utan kompromisser. Inga översvallande känslor i de blanka avslagna blickarna men ändå massor av under-, över- och ihoptryckt kärlek. Gertrud kommer från ett passionerat förhållande med poeten Lidman, lever i ett kärlekslöst äktenskap med politikern Gustav men längtar efter den unge pianisten Erland. Gertrud vill ha kärlek men den måste vara på hennes villkor. Hon ger upp äktenskapets tvångströja och letar sig till den unge musikern som, visar det sig, inte alls nöjer sig med endast Gertrud. Lidmans uppvaktningar avböjer hon. Hans kärlek till litteraturen är starkare. Det är återhållsamt och avskalat men ändå finns här massor av fantastisk dramatik. Ljussättningen, fotot, den sparsamma klippningen, det lågmälda tonfallet. Det är stundtals erotiskt som när Gertruds skugga klär av sig till Erlands Nocturne. Hjalmar Söderbergs förlaga är naturligtvis botten i det hela och Dreyer lyfter på ett mycket fint sätt fram dialogen som drivkraft. "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" - Lidmans sammanfattning ramar in berättelsen.

Nr 821: Galakväll På Operan

Originaltitel: A Night At The Opera (1935) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Denna gång tre bröder istället för fyra senast det begav sig, i Fyra Fula Fiskar. Det är tio år sedan, och kanske är det för att jag har blivit äldre som jag tycker bättre om den här rullen. Grouchos tvångsmässiga vitsdragande känns fortfarande allergiframkallande, men några gånger flinar jag lite. Bland annat i hyttscenen där till slut 15 personer trängs och stångas, och Groucho ber någon att beställa upp en större hytt. De tre skäggen i sängen som blir utbytta är lite lustigt. Hyperfarsen med sängarna som byter rum. Akrobatiken på slutet. Men framförallt känns det skönt med ordentliga avbrott i form av opera, musik och dans, särskilt på båten. Snygg koreografi och grymt pianobattle toppat med harpa. Skulle verkligen vara intressant att se om Fyra Fula Fiskar och ta temperaturen nu. Kanske är jag på väg att bli ett Marx-fan?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gäller väl bara att sänka garden antar jag. Låta sig dras med. Jag har under projektets gång upptäckt att det är en rätt bra strategi för att överhuvudtaget kunna orka med detta fullkomligt överambitiösa evighetsprojekt. Allt är inte bra. Långt ifrån. Mycket är till och med ganska dåligt. Men alla filmer har ändå något jag kan uppskatta, en liten detalj, en scen, någon smart eller snygg lösning eller en replik. Om jag bara låter mig drabbas så kan jag i värsta fall ändå stå ut. Jag var beredd med garden när det återigen var dags för bröderna Marx men klarade denna klart bättre än den tidigare Fyra Fula Fiskar. Det är möjligt att det faktiskt är en bättre film men för min del så fastnade jag för vissa scener där pianoduellen på båten är den klart bästa.

Nr 763: Gold Diggers 1934

Originaltitel: Gold Diggers Of 1933 (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En ordentligt flirtig film, med en ganska avancerad förväxlingshistoria i botten, men det är sångdansmusiknumren - och en baby på rullskridskor - som är den stora behållningen.
Filmen öppnar inte helt olikt den senaste filmen vi såg, Det Går Som En Dans. Föreställning som avbryts av polisen. Tre unga danserskor som bor ihop i en lägenhet. Ja, det var väl det. Den stora Depressionen är i alla fall fullt utvecklad, detta begrepp, denna företeelse, denna mytiska benämning på en period som jag inte egentligen har en aning om vad den beror på eller handlar om. Lågkonjunktur på trettiotalet, så mycket vågar jag gissa. Och vad gjorde man då? Ägnade sig åt pettin´ in the park bland annat, verkar det som. Bad boy, bad girl. Och siluettombyten efter ösregn. Eggande, särskilt för baby som vill tjuvkika. Och man dansar pulserande ringkombinationer med i mörkret glödlysande violiner, detta nummer som är det klart bästa i filmen. Och man klappar varandra på stjärtarna och badar med öppen dörr och möter påringande främlingar i halvt påtagen morgonrock. Precode står det om rullen. Och på slutet gifter sig nästan alla med varandra och i olika åldrar och glädjen sprudlar innan det märkligtvis tycker jag avslutas med ett ordentligt deppigt nummer, ”Forgotten Man”. Tungt, Depressionen igen, marscherar in med krig och matransonering, regn och lera. Känns som att Eisenstein hoppade in på gästspel. Sen ridå ner. The End. Jahopp.
Tycker mycket om att det liksom stegras i musikalnumren, att det helt och hållet lämnas att det ska verka som att det jag ser är det publiken ser. Det blir istället väderomslag, varierande kameravinklar, omöjliga klädombyten och ja, en baby med ärtrör på zoo. Som små musikvideor som avbrott i filmen.
Och så titeln då, den svenska. Den får faktiskt högsta betyg. Den är så ofattbar, så mystiskt provocerande. Som att en skulle få för sig att istället tycka: År 2002 - Ett Rymdäventyr. Ser ju framför mig det där kontoret igen, nånstans i filmsverige, förmodligen Stockholm då. Oerhört länge sedan detta, trettiotal. Knappt elektricitet, eventuellt nån fotogenlampa. Stora skrivbord, stora stolar, stora askfat, stora män med stora mustascher, mycket punsch och och fläsklägg i de kropparna. Redaktionsmöte, som vanligt vid 10.30. Kaffe i tunna koppar, sekreterare redo lite bakom, nästan lite i psykoanalytiska bakgrunden. Samtalet som utspelas. Enwaldson till Lundholm. Lundholm till Enwaldson, och så retur. Funderande tystnaden. Tvinnandet av mustascherna. Vad ska vi göra med titeln? Den är ju svårtolkad, nästan omöjlig att översätta. Guldgrävarna kanske? Nä, det blir för långt ifrån. Förvirrande. Men om vi tar bort of? Ja, nu är du nåt på spåren. Räcker det? Nä. Tystnaden igen. Sekreteraren där i bakgrunden beredd på allt, van vid detta. Lundholm ba: om vi drar fram ett år då? Enwaldson lyser till, liksom skruvar upp sig eurekianskt där i stora stolen, lädersits. Briljant. Genialiskt. Fick du med det fröken? Gott, då tar vi lunch. Hejdundrande ut genom stora dörrarna, hatt på, spatserkäpp och fickuret i kedja. Lundholm, var får du allt ifrån, neråt gränden mot torget, över kullerstenarna. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En nästintill komplett showfilm med uppifråndans, förvecklingar, tråkiga slapsticks, axelgrepp, socioekonomiska kärleksrelationer och avancerad koreografi. Underhållande mitt i depressionens USA. Egentligen har jag inte mycket mer att säga annat än att den svenska titeln nog måste vara en av de mest fantastiska tolkningarna i den svenska filmhistorien. 

Nr 661: Gasljus

Originaltitel: Gaslight (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Londonskumt i slutet på 1800-talet, men det känns ofta som att det lika gärna kunde vara i alla fall 1960-tal. Kanske med undantag för när det rings i den majestätiskt tystgående hembiträdesklockan; han drar i det där tygstycket och det ringer nån annanstans, så mycket förstår man, det ringer i de nedre regionerna, i något av de undanskymda rummen, och bara ögonblick senare infinner sig resurserna, de ständigt närvarande och beredda uppassarna.
Ingrid Bergman är fenomenalt paranoid och ordentligt förd bakom gasljuset, men tar en gruvlig revansch på slutet när hennes man juvelfetischisten (Charles Boyer) till slut får ta sitt pick och pack och komma ner från vinden. Nervig historia det här med mycket blickar, miner och andra små medel. Manipulation och misstro. Hitchcockska trappscener och skuggspel. Mästerlig användning av livemusik i scenen när klockan försvinner på konserten. Det som håller mig från en rak fyra är att det så tidigt, ja nästan ända från början står så klart att maken är skummisen, och beter sig som en sådan. Det hade man kunnat spela lite mer med, att låta tittaren mer gradvis bli varse om att det är han som ligger bakom dimridåerna.
Och stackars poliserna på den tiden, med de hakhjälmbanden alltså. Eller underläppsband närmare sagt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bergman och Boyer möts i en tät thrillerduell där Bergman drar det längsta strået. Boyer kommer inte långt efter men jag stör mig på att han i vissa ansiktsuttryck är fånigt lik Mr Bean. Och jag kan inte släppa det. Bergman däremot har ett ljuvligt uttryck och ett fantastiskt skådespeleri. Klassisk och tidstypisk men alltid på rätt sida gränsen av det överdramatiserade och överspelade. Intrigen i Gasljus har vi sett förut i många nyare psychothrillers men det är något med den här filmen som sticker ut i mängden. Noirkänslan. Det subtila spelet. Den klaustrofobiska återhållsamheten. Även om det från början är uppenbart vem den lismande maken egentligen är så gör det inget. Snarare får det mig att tänka när hon ska upptäcka bluffen. Vilket hon naturligtvis inte gör eftersom han, med lite naivt men kaxigt stöd av den unga husan Lansbury (senare känd från Mord och inga visor), hjärntvättar henne till förbannelse. Och som alltid är det en annan man som kommer till undsättning och får henne på rätt köl. Inte för att jag hade förväntat mig något annat i en Hollywoodfilm från 40-talet men det går ju alltid att hoppas. Hur som helst så är det kvinnorna som presterar i denna cineastiska juvel.

Nr 621: Gun Crazy

Originaltitel: Gun Crazy (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Randys Apartment Plus på Cozumel, Mexiko.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Vapen på olika sätt; som barnlek, som underhållning på nöjesfält, som rånverktyg, som däckförstörare, som mordvapen och på slutet som ett slags dubbel skonare när Bart skjuter Laurie i förvirringsdimman. Jakten på "ett liv utan att behöva arbeta” har innan dess utlöst en rånturné där kärleksparet stickat upp bensinmackar, lönekontor och banker (i en minnesvärd scen på säkert tre minuter utan klipp). Det sista jobbet blir verkligen det sista, innan verkligheten i form av Barts barndomsvänner hinner ikapp de båda vapengalningarna där uppe i höghöjdsträsket. Sköna vinklar och tät spänning i denna rulle.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Deadly is the female är en annan titel på denna banditfilm som har en hel del likheter med Bonnie och Clyde och den titeln ringar liksom in kärnan i filmen. Även om Bart (John Dall) från tidig ålder var besatt av skjutvapen så är det uppenbart att det är i mötet med den lika skjutglada Annie (Peggy Cummins) som får honom in på den kriminella banan. De båda möts när hon jobbar som uppvisningsskytt på ett kringresande cirkussällskap. Bart utmanar Annie i en skjuttävling och vinner. Han får jobb på cirkusen, de förälskar sig snabbt, chefen blir svartsjuk och båda får kicken. När pengarna tar slut föreslår Annie och de ska ge sig ut på en rånturné. Bart är tveksam men kärleken till Annie är större. Bart är fast övertygad om att ingen ska komma till skada. Annie är dock inte lika noga med detta. "I am bad" har hon tidigare deklarerat till Bart. Efter en lång jakt så slutar det inte helt oväntat på samma sätt som för Bonnie och Clyde. Filmen är knappt en och en halv timme men välmatad med spänning, biljakter och relationsdramatik. Det blir aldrig tråkigt. Den bästa scenen är den tre och en halv minut långa tagning när paret kör in i staden, slår ner en polis, rånar en bank och flyr. Allt med improviserad dialog. Riktigt snyggt och innovativt. 

Nr 611: Gandhi

Originaltitel: Gandhi (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det blir en trea. Från ung advokat i Sydafrika - utbildad i England - till de tre dödsskotten i New Delhi. Ickevåld. Öppet sinne, inkluderande. Religionstolerant. Sånt skapar irritation. Skildringen av massakern är skickligt uppbyggd med de först bara oroliga demonstranterna, stegrande känsla av panik när fler och fler inser vad som är på väg att hända. Den massiva paniska rörelsen, flykten ner i nån slags brunn. Annars är det mycket transport tycker jag. Inte så konstigt, eftersom man ska transporteras genom Gandhis liv. Jag vet inte vad det är som fattas, men det blir ingen riktig nerv i kalaset. Bra dock att det visas flera olika sidor av Gandhi; allt från enormt mysfredlig till utbrytande make. Han hade svar på tal, Gandhi. Det kan man inte ta ifrån honom.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det tog Richard Attenborough 20 år att göra den här filmen. Det var hans drömprojekt. Och det betalade sig. Åtta Oscars. Bland annat. Ben Kengsley spelar bildtroget Gandhi, advokaten och mahatman, från det att han blir avslängd från tåget i Sydafrika 1893 till mordet i New Delhi 1948. Oh god. Däremellan minns jag inte särskilt mycket av handlingen. Det brittiska imperiet har naturligtvis en viktig roll, inte minst i skildringen av den obehagliga massakern där hundratals, kanske över tusen (motstridiga uppgifter) fredliga aktivister sköts ner av brittisk militär. Det känns som att Gandhi pendlar mellan fängelse och fasta. När saker och ting verkar gå hans väg hamnar han i fängelse. När det inte riktigt går som han har tänkt sig så börjar han svälta sig. Modern martyr. Nåväl, det är en stor film men tyvärr lite för lång och ospännande. Nästan 300 000 statister användes dock vid inspelningen av begravningsscenen. Det är stort. Jävligt stort.

Nr 597: Gatans Desperados

Originaltitel: Los Olvivados (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 18: Los Olvidados på spanska. De bortglömda.  Bortstötta. Som en främmande del i en ny kropp, stöts bort, obehagligt, passar inte in. Samhällskonstruktionen som en kropp, där den fattige stöts bort, göms, låtsas inte om. De frånvarande föräldrarna. Frånvarande i meningen att det inte ges någon, eller tillräcklig, kärlek. De bortstötta organismerna formerar sig i nya kluster, dras till sammanhållning, uppmärksamhet, värme. Det blir tävling, överlevnadsrace. Spänningen, tristessen, tidsfördriven. Vad väntar vi på? Varandra? Sjukhuset är en självklar byggnad i staden. Men inte rummet för de bortglömda. De ska organiseras bort, innan de blir till. De ska inte få uppstå. Det ska finnas starka individer, personer som klarar sig själva. Barnen drömmer om mjölk, om kött, om tillgivenhet. Den självklara hönan på köksbordet. Äggen. Spelet fortgår, den blinde siaren berättar gång på gång hur det ser ut. Inför den stumdöva, friska massan är han chanslös. Ännu en pojke dumpas på tippen. Spolas upp på en strand.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Luis Buñuel. Denna surrealistiska gåta som återkommer hela nio gånger i boken. Det känns som att det finns massor av symbolik, under- och övermeningar, tolkningar och analyser att leta efter i hans alster. Åsnan har vi sett tidigare. I Land Utan Bröd. Och så alla fåglar. Hönor. Och alltid ska de dödas. Eller plågas. Vad har han emot djur egentligen, Luis? Och blinda människor? Jag tänker på Guds Stad när jag ser den här filmen. Fattigdom. Misär. Gatans lag. Det är våldsamt och vackert på samma gång. Buñuel känner jag mest som surrealist men här ser vi tydliga influenser av italiensk neorealism.; underklassperspektivet filmat på plats med oftast amatörskådespelare. Han menade dock att realismen även måste innefatta det irrationella. Det blir mest tydligt i drömsekvensen eller när Pedro kastar ett ägg rakt på kameralinsen. Lite som när skådespelare i vissa filmer vänder blicken direkt mot åskådaren. Ibland är det ett fantastiskt grepp. Här är det snyggt och överraskande.

Nr 557: Gimme Shelter

Originaltitel: Gimme Shelter (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Ett lysande exempel på att en dokumentär inte alls behöver ha några ambitioner att berätta vad som verkligen hände. Hur man nu gör det? Dokumentärbegreppet, eller genren känns lika stor och vid som antalet människor som använder det. I Gimme Shelter handlar det om att bygga upp en stämning med hjälp av Stones-framträdanden, hur de interagerar med publiken, främst då Mick Jagger. Låtar, dans, samtal, publik som springer upp på scenen och forslas bort av vakter. Detta varvas med material från klipprummet, där medlemmarna i bandet får titta och lyssna på filmade sekvenser från den förödande spelningen på Altamont utanför San Fransisco. Meta så det smäller om det. Bra! Bra! Bra grepp alltså. Och så bilder, långa sekvenser från Altamont med olika band och så går Stones på och Hells Angels gör sin grej och plötsligt är en snubbe mulad. Jag tyckte det var intressant att trots att det var 300 000 personer i publiken - eller kanske på området - så är materialet från konserten lika med vilken liten klubbspelning som helst. Eller i alla fall vilken liten utomhusfestival i vilken liten del av världen som helst. Känns bara som att det handlar om de första leden i publiken, och att resten bara är en stor massa nånstans i mörkret där bakom. Om de överhuvudtaget är där? Kan ju vara en fejk också? Man får ju aldrig se alla människor, får bara hänga med på en flygtur med evighetslånga ringlor av parkerade bilar. Var det överhuvudtaget något folk på Altamont? Det kan vara frågan i en ny konspirationsfilm. En ny dokumentär.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det kändes ju ganska självklart att se dokumentären Gimme Shelter direkt efter Performance. Och Bröderna Maysles skildring av Rolling Stones USA-turné 1969 som avslutas med den beryktade gratiskonserten i Altamont, San Fransisco, är egentligen mer en hårt redigerad performance än en rockdokumentär. Jag misstänker att avsikten var att göra en klassisk konsertfilm och turnéskildring men på grund av de kaotiska händelserna i Altamont där en person höggs ihjäl av de inhyrda Hells Angels-vakterna så blev filmen något helt annat. Dramaturgiskt är det skickligt uppbyggt då det klipps mellan Stones-medlemmarna i klipprummet som tittar på konsertscener och hur gratiskonserten planeras, promotas och genomförs. Scenen när Jagger spolar tillbaka och fryser bilden just när mordet sker är väldigt intressant. Lite meta liksom. Och som vanligt - vad är verklighet och vad är fiction? I den här filmen blir den diskussionen extremt tydlig. De filmade delarna från Altamont där 300 000 personer samlas och där Hells Angels är satta att sköta säkerheten känns som en skruvad motpol till Woodstock. Och den filmen ska vi se snart.

Nr 548: Gudfadern Del II

Originaltitel: The Godfather Part II (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Coppola fick arbetsro efter de stormiga konflikterna under första farsan. Och det känns i bilderna, i tempot, i storyn. Inte samma desperation. Det känns som en helt annan slags film, i alla fall berättartekniskt, med återkommande flashbacks från Italien och den unge Vito. Som för att ge tittaren en vidare förståelse för den första filmens mycket snävare händelseförlopp. De Niro kommer in och regerar. Ett mycket mer komplext drama, med trådar hit och dit. Maktspel, förräderi, ryggstick och lögner. Michaels (Pacino) inombordare går på full speed, men i ett slags svart tystnad. Han blir mer och mer hänsynslös och kall. Hämnd och heder, heder och hämnd. Till slut sitter han där, ensam på en bänk. Och bara väntar på att det ska komma en trea, vilket det gjorde, typ fjorton år senare, och den såg vi fastän den inte var med i boken, och där ska den stanna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Det är första gången en uppföljare får en Oscar för bästa film. Och ytterligare fem skulle det bli för Gudfadern Del II. Och den är minst lika bra som ettan även om den inte överraskar mig lika kraftfullt som första filmen gjorde. Vito Corleone är död och sonen Michael (Al Pacino) har tagit över som familjens överhuvud. Filmen pendlar mellan hur den unge Vito Corleone (Robert De Niro) kommer till USA och börjar sin kriminella bana och hur Michael, den nya Don Corleone, tillskansar sig alltmer makt samtidigt som han kämpar för att göra sina affärer lagliga.  Det är en mörk historia där Michaels konflikt med sin egen familj ställs på sin spets. Slutet slår det mesta. Den samvetstyngde, melankoliske, Michael bakom fönstret som sänker huvudet vid ekot av hans beordrade skott mot broderns huvud i en eka i Lake Tahoe. Just där, just då, känner jag att film inte kan bli så mycket bättre. Men vad vet man.

Nr 547: Gudfadern

Originaltitel: The Godfather (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5

Kommentar: Redan från första början, och en bra början är ju så viktig, redan från mörkret med rösten, med den utzoomande kameran, med den bedjande, nästan lismande besökaren hos Don Corleone, kameran som till slut visar nacken på Gudfadern, låter oss ana den första av många fingervevningar; den nonchalanta handledsrullningen som blivit ett signum för Brandos karaktär, redan där är jag helt fast och såld. Resten är bara att njuta av. Det finns så enormt mycket att älska och gilla och upphöja till skyarna med den här filmen. Det är absolut en av de bästa hittills, kanske den bästa. Pacinos återhållsamhet, Caans yvighet, Cazales valpighet och Duvalls inhysta trofasthet; denna kvadrupla hederstinna figur som roterar lugnt och beräknande kring Vito, den bulldoggskindade, svagt rosslande överpappan. Bredvid, eller kanske utanför, men inte i bakgrunden, balanserar kvinnorna på sina mäns ytterst spända känslolinor. De verkar veta allt, förstå och misstänka allt, men trycker ner, förnekar, hoppas på en soligare dag imorgon. Så mycket finns att gräva ner sig i gällande den här filmen, särskilt vad gäller omständigheter kring uppkomst, inspelning och spel bakom kulisserna. Men det känns som ett sidoprojekt. Kanske återkommer i frågan. Men det finns nästan något mytiskt över den här filmen, och det känns som att det är en sån där produkt av att allt på något konstigt sätt föll på plats, trots usla förutsättningar. Typ som en oplanerad fredags-aw som bara sträcker sig längre och längre och till slut snuddar vid söndagen, när allt man trodde var att det skulle bli en helg med tvättid och storkok. Pasta.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Boxtime! Midsommar står för dörren och Gudfadern-boxen tas fram. Alla tre bjuds in till midsommarfirande. Men bara två får vara med i boken. Och det känns vettigt så här i efterhand. De unisona hyllningarna till den här filmen finner inga gränser och jag kan bara stämma in. Coppolas släktdrama har så många starka ingredienser så jag vet inte var jag ska börja. Det är en berättelse om heder, om patriarkat, om familjen framför allt, så mästerligt berättad genom Coppolas bildkänsla och skådespelarnas övertygande roller. Den långa inledningen som klipps mellan den mustiga bröllopsfesten ute i trädgården och Vito Corleones (Marlon Brando) dunkla planer inne i huset är fantastisk. Sedan rullar det bara på. Den unge sonen Michael (Al Pacino) som vägrar gå i pappas fotspår men som plötsligt ändrar sig efter att fadern utsätts för mordförsök. Familjehedern framför allt. Och kvinnorna (Talia Shire och Kathleen Turner) som kan tyckas perifera men som är högst närvarande i sina starka karaktärer, som kämpar för att hålla ihop familjen, som frustrerat ser på när männen är otrogna, dödar och dödas. Många utmärkta maffiafilmer har gjorts men det finns bara en Gudfader. Egentligen blir det ju inte så mycket bättre än så här. Men vad vet man.

Nr 508: Gösta Berlings Saga

Originaltitel: Gösta Berlings Saga (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på kontoret på campingen i Pataua North, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Tre timmar av fantastisk intensitet och skådespeleri, särskilt den sista timmen med Ekeby som brinner och hästen som galopperar över isen med Gösta och Greta Garbo i en kälke efter, jagade av vargar. En makalös scen. Lars Hanson som Gösta Berling är bland det bästa och renaste jag sett på stumfilmssidan; blickarna, gesterna, närvaron - som i och för sig gäller alla som någonsin är i bild, alla verkar vara helt inne i skådespeleriet, även i "stora" scener med mycket folk i bakgrunden. Det skapar en energi i bilden som är lysande, bländande. Ett par saker förstår jag dock inte; Gösta räddar Marianne från först att frysa ihjäl och sedan att brinna inne, men hon lämnar honom utan att knappt blinka åt saken. Varför? Är det bara Göstas vanliga Kalle Anka-otur, eller missade jag något? Han har ju gömt henne där på Ekeby i vad jag antar ett litet kärleksnäste, och sen när han visar prov på enormt hjältemod väljer hon att tacka men nej tacka. Skumt. Och varför tänder Majorskan på Ekeby i första taget, och hur i all sin dar får hon med sig alla de kavaljererna i något slags upplopp? Sen ska det byggas upp igen och överlämnas till Gösta. Gott så. Han kan behöva lugna ner sig lite efter alla äventyr. Och musiken, musiken! Matti Bye, som tydligen även gjort musik till Körkarlen.
Och jag funderar över samspelet mellan denna films regissör Mauritz Stiller och Körkarlens regissör Victor Sjöström. De var samtida och uppenbarligen bra polare, det är samma slags flashbacknerv i filmerna (även om jag upplever Berling som mindre spöklik, mer rak i ryggen), båda åkte till Hollywood, men bara Sjöström lyckades i sin karriär medan Stiller åkte hem till Sverige och dog, bara 45 år gammal. Sjöström satt 77 år gammal i en bil på väg till Lund i Bergmans Smultronstället. Så kan det gå.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det är inte ovanligt för filmerna i boken att de vid tiden det begav sig fick utstå både spott och spe för att långt senare skrivas in i filmhistorien som klassiker. Gösta Berlings Saga är inget undantag. ”Ett vackert iscensatt fiasko” löd omdömet. Till och med självaste Selma stämde in i kritiken och försökte dessutom stoppa inspelningen. Inte ens den 19-åriga Greta Garbo, som senare skulle göra karriär i Hollywood, noterades nämnvärt av kritikerna. Själv anser jag att Mauritz Stiller, istället för ett vackert fiasko, har lyckats skapa ett vackert melodram, ett övertygande skådespel, ett episkt äventyr, ja faktiskt en av de bästa filmerna från den här perioden. En värdig klassiker skulle man kunna säga. Nog så.

Nr 495: Glödhett

Originaltitel: White Heat (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TMC/TiVO hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: James Cagney känner jag igen från någonstans, men vet inte var. Han spelar här en riktig morsgrisgangster - Cody Jarrett - med sprängande huvudbesvär. Ett tågrån spårar ur, med död och ånginvadilisering som följd. För att undkomma misstankar och ett långt straff erkänner Jarrett ett mindre brott han inte begått och "kryper till burken på båg". När han sitter inne inleder hans fru - som "pyntar i skynke" en relation med Jarretts kumpan Big Ed. För att komma åt information om Jarretts kunskaper angående tågrånet placerar polisen en infiltratör i samma fängelsecell som Jarrett. Efter en lyckad rymning blir det stor eldfinal på en gascistern. "I´m on top of the world mom!" skriker Jarrett till sin vid det laget döda mor.
En mycket underhållande rulle det här. Från actionspäckat tågrån och biljakter rullar den över till en spännande fängelsehistoria för att avsluta i hämnd och skumraskaffärer. Polisens olika metoder (exempelvis A B C) för att förfölja bilar är minst sagt raffinerade. Greppet med polisinfiltratör i fängelset känns onekligen fräscht och tätt. Något att undra och förundras över är undertexterna. Hur går det egentligen till? Hur släpps vissa översättningar igenom? Det ska bli lite roligt att undersöka.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ja, vem får skriva undertexter egentligen? Vad krävs det för utbildning? Finns det någon som granskar? Nåja, undertexterna till Glödhett ger emellertid en extra kul krydda åt en väldigt underhållande högtempofilm. Här går det undan i svängarna. Rapp dialog, fräscha polismetoder, spännande intrig. Och den besinningslöse James Cagney är roligare än vad som antagligen är meningen. Raoul Walsh regisserar med rivigt driv och attityd. Det ska bli spännande att se vad hans ytterligare tre filmer i boken har att bjuda på.

Nr 469: Granatäpplets Färg

Originaltitel: Սայաթ-Նովա, Sayat-Nova (1968) IMDb Wikipedia

Filmn sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Parajanovs andra och sista film i boken. Ett slags stillsamt fyrverkeri av bilder som ska berätta någonting om den armeniske 1700-talsmusikern och poeten Sajat-Nova, eller Harutiun Sajatian som var hans namn utanför scenerna. Uppdelad i kapitel; Poetens födelse, Poeten går i kloster, Poeten dör och så vidare. Skådespelerskan Sofiko Chiaureli, gör inte mindre än sex olika roller, både manliga och kvinnliga. Det var inget jag märkte förrän vid eftertexterna kan jag villigt medge. Känner mig en stor smula off side vid den här titten. Kanske skulle man läsa på om Sajat-Nova och se den igen? Den säger mig faktiskt inte så jättemycket nu, även om det är fullt av intressanta bildkompositioner.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Sergej Paradjanovs färgstarka komposition över den armeniske poeten Sayat Nova. En symbolkaskad var det någon som sa. Pretentiös sa någon annan. Fasta kamerapositioner gör att scenerna liknar tavlor. Eller performancekonst. De fristående kapitlen delas av med stumfilmsskyltar. Ingen dialog, små rörelser. Paradjanov har själv sagt att inte ens armenierna förstår filmen. De ser den för att de måste. Ja, ungefär som vi då.

Nr 432: Good Morning, Vietnam

Originaltitel: Good Morning, Vietnam (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Irriterande tråkig film. Nästan två timmar av en enormt påfrestande Robin Williams som drar det ena oförståeligt dåliga skämtet efter det andra. I direktsändning. Inspelad i Thailand - mestadels i Bangkok och Phuket - berättar filmen om en radio-DJ -Adrian Cronauer (Williams) - under Vietnamkriget. Egentligen kan man nog säga att filmen handlar om att Robin Williams radioväcker och eftermiddagsunderhåller soldater med egenhändigt skrivna monologer och skämt. Enligt säkra nätkällor sysslade inte Cronauer med humor i sina radiosändningar (filmen ska ha någon slags koppling till denne Cronauer). Usch, jag får myror i kroppen bara jag tänker på det. Tur är att snustorre löjtnant Hauk (Bruno Kirby) finns med i filmen, annars hade jag varit nere på en stark etta. Hauk kan man i alla fall skratta åt, få känna att det finns lite finess. Och så låten What a wonderful world bildsatt med bomber, blod och granater. Det är vad som är behållningen. Ok, lite kittlande med dubbelspelet från Tuan - Cronauers vietnamesiska alibi; jag antar att det är honom det syftas på när filmen beskrivs skildrande vietnameser på ett trovärdigt sätt. Jag har aldrig varit i Vietnam eller träffat någon vietnames, så jag vet inte, men det jag minns från filmen är skolklassen (där det ska läras ut engelska så klart) där Williams kommer in och bryter isen och får eleverna i alla åldrar att säga shit och fuck och skratta åt varandra. Vidare blir Williams på oklara grunder upp över öronen förälskad i en vietnamesisk (men egentligen thailändsk) ung dam (Tuans syster) och får lov att bjuda hela hennes familj på bio för att kunna umgås med henne. Kanske går det till så i Vietnam, kanske inte. I Sverige går det i alla fall isbjörnar på gatorna - året runt! 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vissa filmer blir inte bättre med åren. En del blir faktiskt sämre. Man får acceptera det bara. Jag minns att jag såg den här som tonåring och gillade kombinationen av humor och allvar, att det var en film om Vietnamkriget som vägde upp mot andra skildringar, exempelvis Plutonen och att att jag skrattade åt Robin Williams skämt. Nu känns det mesta bara plumpt och rätt tråkigt. Det finns dock vissa höjdpunkter. Den imponerande låtlistan med mängder av bra Motownhits och 60-talspop går inte av för hackor. När Adrian Cronauer (Robin Williams) spelar What A Wonderful World med Louis Armstrong medan kameran fångar avrättningar, bomber och dödade människor så blir det på riktigt för en stund. Bruno Kirby som den strikta, formella löjtnanten Hauk på radiostationen vet precis vad humor är och är därför lite smålustig i all sin präktighet. När det gäller Williams själv så kanske det var ett smart val av regissören Barry Levinson att bara låta han köra sin stand up-show rakt upp och ner sittandes medan kameran gick. Det kanske var kul på 80-talet men känns helt off nu. Good Morning, Vietnam fick en del beröm för att man skildrade Vietnameser på ett verkligt och trovärdigt sätt och förutom en del klavertramp som exempelvis den excentriske barägaren Jimmy Wah så är jag nog benägen att hålla med. Levinson har fler filmer med i boken, bland annat den klart bättre Rain Man. 

Nr 406: Goldfinger

Originaltitel: Goldfinger (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: James Bond minsann. Den enda Bondfilmen i boken, den tredje i Bondordningen. En ung och smärt Sean Connery gör sitt allra bästa mellan biljakter, guldfynd och tillfälliga förbindelser - inklusive det härliga axelgreppet vid snedkyss. Pussy Galore förresten, vilket rollfigursnamn! Fort Knox ligger illa till med sin enorma guldreserv som galenmiljonären Auric Goldfinger vill smitta med radioaktivitet i 58 år så att hans egna ädelförråd ska stiga i värde. Laser mellan benen, hattkastaren Oddjob, en Aston Martin full av gadgets som olja, kulsprutor, rök och katapultstol. M, Q, Miss Moneypenny, 008. Allt så välbekant och så... halvhäftigt. Bond har aldrig varit nån jättefavorit, men visst är det sevärt och underhållande. En Oscar för bästa ljudeffekter. Pang pang.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: I den tredje filmen i evighetsföljetongen om agent 007, med rätt att döda, så hittar serien sin stil och karaktär som man om och om igen återkommer till. Oavsett om Bond spelas av Sean Connery, Roger Moore, Timothy Dalton, Daniel Craig eller vilken smokingklädd machokille som helst. Mr Connery blir dock urtypen av James "shaken, not stired" Bond. Så snygg och charmigt manipulativ att han inte bara lyckas få bondbruden Pussy Galore (Honor Blackman) att byta sida utan dessutom sexuell läggning. Vad säger feministerna om det? Filmen är en ganska medioker historia med alla klassiska teman. Det blir aldrig tråkigt men aldrig riktigt underhållande heller.

Nr 401: Glengarry Glen Ross

Originaltitel: Glengarry Glen Ross (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Brass balls. Hårdkokt testosteronrulle med tuppfajter kring fastighetsförsäljning, halvlögner och insiderinbrott. En replikbaserad, hypertät historia. Nästan klaustrofobisk ibland. Al Pacino och Jack Lemmon sticker ut alldeles extra, även om hela ensemblen är grym. Omarbetad  från scen till film av David Memet (som även skrev pjäsen) som låg bakom manuset till De Omutbara. Glengarry Glen Ross är en rulle jag aldrig hade hört talas om tills nyligen, och i stunder som dessa känns det mer än lovligt roligt att hålla på med det här projektet.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: David Memets Pulitzerbelönade pjäs som blivit film signerad James Foley. Ett rappt och uppkäftigt kammarspel med en supersnabb dialog som andas Tarantino. Scenen är ett desperat mäklarkontor i New York-regn där uppställningen med namn som Al Pacino, Jack Lemmon och Kevin Spacey får ett näst intill omöjligt uppdrag - innan morgonen ska de ha prackat på ett antal kunder tvivelaktiga fastighetsaffärer för att inte få sparken. Den som lyckas får den åtråvärda Glengarry-listan - listan över seriösa och intresserade kunder. Naturligtvis sker ett brott där listan blir stulen och historien utvecklas till ett kriminaldrama där den skyldiga ska avslöjas. En maskulin film om manlighet och manliga tillkortakommanden i en manlig miljö skulle man kunna kalla detta. Vilket jag just gjorde.

Nr 389: Godfrey Ordnar Allt

Originaltitel: My Man Godfrey (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Bluffluffaren Godfrey (William Powell) tar jobb som butler och infiltrerar en förmögen familj i denna koloriserade screwball. Måttligt roande, tycker jag. Replikskiftena är stundtals så snabba att jag knappast hade hängt med även om det funnits svensk undertext. Carlo spelar apa, en häst står och gnäggar i bilioteket, förälskelseintrigerna tätnar och jag tänker både på Ombytta Roller och Grevinnan och betjänten. Och Fresh Prince i Bel Air, med den väldige pappan som surnar till titt som tätt. Till slut har Godfrey gjort sitt - jag förstod aldrig riktigt varför - och efter en saftig moralkaka på slutet blir det vigsel vid floden. Många nomineringar men ingen vinst.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mot slutet av den amerikanska depressionen gjordes denna mycket intressant screwballkomedi som på ett kul sätt avslöjar överklassens infantila och fullkomligt idoitiska beteende. Godfrey, stabilt gestaltad av William Powell, är luffaren som anställs som betjänt av en hysteriskt gapig familj på övre Manhattan. Godfrey charmar den unga dottern Irene (Carole Lombard) som blir upp över öronen förälskad men möts av misstänksamhet av den äldre systern Cornelia (Gail Patrick). Föräldrarna kör sitt eget race och morsans tomboy snyltar på både det ena och det andra. I Godfrey ordnar allt ordnar verkligen Godfrey allt och efter en hel del komplikationer och ett snabbt munhuggande i falsett så har den tidigare slummen förvandlats till en fashionabel nattklubb, tomboyen blivit utkastad och farsans ekonomiska kris blivit löst. Slutet gott, allting gott. Även för Irene som på nåt märkligt sätt lyckas övertala den föga intresserade Godfrey att bli hennes man. Stackarn.

Nr 353: Ghostbusters - Spökligan

Originaltitel: Ghostbusters (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Tre parapsykologer vid Columbia University i New York får sparken och startar eget - en spökjägarbisniss som till en början går vidunderligt trögt, men får bra skjuts efter en lyckad spökfångst på ett hotell. Efter det anlitas de av en kvinna som har spöken i kylen. Det hela växer till en fråga om New Yorks vara eller inte vara, i jakten på the Gatekeeper och the Keymaster och fan och hans moster. Det sparas inte på krutet när det gäller specialeffekter i den här filmen. Och det är det som höjer den. Från de försiktigt svävande böckerna i början till marshmallowkaskaderna i slutet, där de numera fyra spökjägarna står med sina fallosslangar och kissar laser i kors.
Bill Murray spelar som vanligt i en helt egen division och Ray Parker Jr levererar den odödliga frasen "Who you gonna call? Ghostbusters!".

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ni kan historien... Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis spelar tre suspekta parapsykologer som av universitetet har låtit sig hållas, marginaliserade och kanske lite förlöjligade (vilket de i och för sig lyckas ganska bra med själva), men som slutligen får sparken, startar egen spökfirma, får förstärkning av Ernie Hudson, räddar New York från undergång och hyllas som hjältar. I bakgrunden finns också en liten kärlekshistoria mellan Murray och Sigourney Weaver som aldrig riktigt hinner utvecklas innan hon blir besatt av någon förhistorisk ande som bosatt sig i hennes kylskåp. Det kryllar av minnesvärda scener och trots sina snart 30 år på spöknacken, trots den ibland låga humornivån, trots den emellanåt taffliga tekniken så är det en klassiker med stort K. I kölvattnet kom sedan ett par mindre intressanta uppföljare och några animerade TV-serier.

Nr 336: Gilda

Originaltitel: Gilda (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Rita Hayworth, en femme fatale som agerat pinuppa i åtminstone två tidigare filmer i projektet - Nyckeln Till Frihet och Mullholland Drive. Ett tag gift med Orson Welles, denne Orson Welles. Som Gilda tossas hon mellan män, ömsom förför hon dem, ömsom sviker hon dem eller blir själv sviken. Den så kallade stripteasescenen får väl ingen att höja på ögonbrynen idag, men som vanligt var det ju annat förr. Black Jack, roulette och tärningsspel i denna film noir med tillhörande voice over, skuggiga mord och snabba repliker. Även homosexuella antydningar mellan de två rivalerna/kompanjonerna Farrell (Glenn Ford) och Mundson (George Macready). Turerna i Gilda är inte helt enkla att följa; klart är dock att det förflutna alltid hinner ikapp dig, oavsett du vill det eller ej. Hittar jag inte en scen som liknar den i Mandomsprovet när Gilda tar på sig strumpbyxorna? Kanske, kanske inte.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Rita Hayworth gjorde alla gånger succé som den ironiska Gilda när den hade premiär strax efter andra världskriget. Det är inte svårt att se publiken både hänförd och förförd av hennes fylliga gestalt. Dessvärre gör hon ingen strålande skådespelarinsats. Hela filmen andas för övrigt ett både implicit och explicit kvinnoförakt som inte minst kommer fram genom de två antagonisterna Johnny Farrell (Glen Ford) och Ballin Mundson (George Macready). Fyrtiotalet till trots så hade man kunnat ge Gilda både större handlingsutrymme och en mer intressant karaktär. Som de flesta gånger i den gamla skolans film noir så fattar man inte alls vad intrigen handlar om, så även i denna film. Den är ändå relativt enkel och progressiv i sitt tempo men på det stora hela så är det här en dussinfilm, en varken eller-film.

Nr 326: Gå Och Se

Originaltitel: Иди и смотри, Idi i smotri (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Vitryssland. Belaruska. Andra världskriget. Bara en sån sak. Var är vi? Vilka är de olika grupperna i filmen? Sovjetiska motståndsrörelsen. Rörelse mot tyskar, mot nazister. Jag kan inte min historia, och det blir rörigt, jag förstår inte vilka som vill vad. Första gången jag ser filmen uppfattar jag den som nästan helt igenom surrealistisk, en hyperpoetisk och symbolspäckad resa genom skog, vatten, lera, krig, eld, död och förintelse. Och det intrycket kvarstår andra gången, men nu hänger jag med i handlingen - och då lyfter filmen ännu högre, upp upp mot den rökfyllda ryska himlen. Och min nya favoritfotograf heter Radionov, som måste haft ett helvete med sin steadicam.
Aleksej Kravtjenko gör den unge vitryske motståndspojken Florian så otäckt bra; ögonen mot slutet, fulla av tomhet. Särskilt ögonens förvandling genom filmen, obehagligt, närainpåkrypande. Slutet med skotten mot en bakåtspolad Hitler är lika svindlande som vissa Öijerdikter. Så enkelt och så komplext. När bilden hamnar på en närmast bebisaktig Adolf i famnen på sin mor kan Florian inte skjuta längre. Det börjar med barnen.


Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ryskt krigsdrama som inte liknar någon annan krigsfilm jag har sett. Aleksej Kravtjenko spelar Florian, den unga pojken som tar värvning för att slåss mot den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget. Det som från början är en pojke med liv och glöd i blicken, en lekande spoling, är på slutet en gammal fårig man, för evigt märkt av det han får uppleva. Det mest spektakulära med Gå och se... måste vara den förvandling Florian genomgår och den exakthet som Kravtjenko, 14 år, lyckas framställa honom. Skiftningen av perspektiv, det drömlika, surrealistiska fotot, avsaknaden av hjältedåd, självuppoffringar och sentimentalitet är kännetecknade för film och skälen till att se den, hur obehaglig den än är.  I Gå och se... finns ingen tröst, bara lidande. Gå och se den.