Nr 887: Miljonen

Originaltitel: Le Million (1931) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jakten på jackan. Fransk fars som börjar med glidåkning över Paris hustak där vi landar rakt in i en fest. Stoj och glam. Tjo och dans. Varför så glada? Då behöver vi backa några timmar till tidigare på dagen. Throwback. En utblottad konstnär lyckas vinna högsta vinsten i ett lotteri men lotten hamnar i en jackficka som hans fästmö Beatrice ger till en kriminell. Det blir upptakten på en jakt där alla tycks jaga alla, en historia där vänner blir fiender och fiender blir vänner, förvecklingar avlöser varandra och efter en lång dags färd mot natt lyckas allt till slut ordna upp sig och det blir ringdans under takåsen.

 
René Clair gjorde samma år Två Lyckliga Hjärtan. Det här är Clairs andra ljudfilm och han kallade ljudfilmen för "en onaturlig skapelse". Ändå behärskar han införandet av ljud på ett fint sätt och mimiken, charmen och musikaliteten i samspel med både originaliteten och kreativiteten gör att filmen håller en hög nivå rakt igenom. 

Nr 872: Två Lyckliga Hjärtan

Originaltitel: À Nous La Liberté (1931) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Öppningen med löpande bandet och hästmakandet för oundvikligt tankarna till en riktig klassiker där Charlie Chaplin medverkar; jag tänker givetvis på I Jultomtens Verkstad, som kom bara ett knappt år efter denna rullen, och som har blivit en självklarhet att skära till på julafton. Ytterligare drygt tre år senare kom Chaplins Moderna Tider, och trots (eller tack vare?) stämningsprocess hävdade Chaplin att han aldrig sett sin polares (René Clair) film och därför inte kunnat inspireras av den. Känns märkligt oavsett hur det ligger till; antingen ljuger Chaplin, eller så har han aldrig sett polarens film. Vad är det för polare?

Två Lyckliga Hjärtan leker med ljud; med tal och musik. Ibland får man höra hela repliken, ibland dränks den av musik och bara läpprörelsen återstår. Från fängelset (hur hamnade de där från första början?) klättras det upp på framgångsstegen inom den lukrativa fonografindustrin. Frågan jag ställde mig när jag såg filmen för ganska längesedan nu var vad det är för skillnad på en fonograf och en grammofon. Vill minnas att jag googlade det, men minns inte resultatet. Verkar finnas en slags samhällskritik i filmen, men jag fattar inte riktigt vad den innebär. Löpande bandet är som fängelset och vice versa. Pengar gör dig inte lycklig i grunden, karriären är en kuliss, ut på luffarvägen, sitt och fiska, sjung och var glad. Frihet för oss.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Alternativ svensk titel till denna film är Leve Friheten. Passar lite bättre om du frågar mig. Fångarna Louis 119 och Emile 755 har något i görningen. De smyger med sina verktyg från fängelsets trähästfabrik och middagssittningar. Vid själva rymningen lyckas Louis komma undan medan den Emlie fångas in. Spring, fly, var fri, ropar han till sin kompis. (Eller, jag vet inte exakt men nåt sånt tänker jag mig.) Där börjar två helt olika karriärer för de båda vännerna. Med erfarenheterna från fängelsets löpande band-princip så lyckas Louis bygga upp ett företagsimperium som tillverkar grammofoner. Eller fonogrammer. Emile släpps så småningom från fängelset och får jobb på fabriken och där möts de två vännerna igen. Ett lite skakigt återseende. Situationskomiken avlöser sig ständigt och självklart finns hela tiden spänningen om Louis' avslöjande som förrymd fånge. Två Lyckliga Hjärtan är en hyllning till lojaliteten, en salut till friheten men också med en optimistisk tro på det moderna industrisamhället. I en tid som präglas av övergången från stumfilm till talfilm så är denna film en fin blandning av fysisk komik, tal och musikal.

Nr 840: Panik I Gangstervärlden

Originaltitel: Angels With Dirty Faces (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Suveränt rappt och pendlande mellan de bättre och sämre sidorna i människan. Barndomskompisarna Rocky (James Cagney) och Jerry (Pat O'Brien) tar varsin väg i livet efter ett plundringståg som spårar ur. Jerry springer lite snabbare än Rocky när de jagas av polisen och kan på så vis undkomma lagens långa arm och brottets bana, och väljer istället den gudomliga vägen och blir präst. Rocky å andra sidan åker dit, straffas med ungdomsvård och utbildar sig därigenom till att bli fullfjädrad yrkeskriminell. 15 år senare korsas deras vägar igen när Rocky återvänder till hemtrakterna för att utkräva pengar av sin skumraskadvokat Frazier (Humphrey Bogart(!)). Prästen Jerry försöker med milda makter och basket få fason på de lokala ligisterna i "The dead end gang", men det är först när Rocky med sitt gatsmarta tugg och sina tjuvknep (örfilar, armbågar, sparkar och slag) äntrar planen som det börjar tyglas. Ungdomarnas respekt och beundran för Rocky är himlahög och Jerry kan lugnt operera mer långsiktigt i bakgrunden. Good cop bad cop. Rocky hamnar dock såklart i enorma mängder korrupta trubbel, trubbel Jerry inte drar sig för att blottlägga med hjälp av media och det hela slutar i en riktigt snyggt filmad och iscensatt shoot out, med takspring, noirskuggor, tårgas, sökarljus och kulspruteeld genom fönsterrutor. Rättegång och var så god och sitt Rocky, i elektriska stolen.
Slutpartiet är mycket intressant. Till en början tänker jag att Rocky helt enkelt går Jerry till mötes med dennes önskan om att Rocky ska ångra sig högt och tydligt innan döden, för att på så sätt avskräcka efterföljande ungdomsgenerationer att välja den krokiga vägen. När Jerry sedan möter The dead end gang efter avrättningen och de tvivlar på vad tidningarna skriver om Rockys sista ord, säger Jerry att det var precis så det gick till. Han undanhåller så att säga sanningen, tänker jag. Sedan leder han dem upp ur mörka källaren, in i ljuset. Men sen börjar jag fundera. Och kommer fram till ungefär tre möjliga scenarion:
1. Rocky "spelar med" och låtsas rädd. > Jerry inser detta och "ljuger" för Dead end gang.
2. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser detta och "talar sanning" för Dead end gang.
3. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser inte detta och "ljuger" då i en mening för Dead end gang, samtidigt som han - ovetande - talar sanning om vad som hände.
Ett tankeväckande slut, där tåren i Jerrys öga öppnar för flera möjliga teorier.
Och Rockys snack och vapenhantering är helt fantastiskt fylld med attityd, personlighet och komik på samma gång. Som en ilsken tatuerarnål far han fram över duken, huden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi får följa två barndomskompisar som bokstavligt talat, men rätt slumpmässigt hamnar på två olika vägar i livet. Rocky växer upp på ungdomsanstalt där han därför odlar en kriminell ådra medan Jerry blir präst i kyrkan där de båda sjöng i gosskören. Kring dessa män kretsar ett ungdomsgäng och Rocky och fader Jerry har lite olika pedagogiska knep för att ta sig an dessa vilsna busar. Naturligtvis är det Rockys charm och och brottsliga handlag som gör honom till en idol för grabbarna. Fader Jerry kämpar lite i motvind kan man säga. Rockys affärer innefattar en stor portion korruption och fader Jerry växer i uppgiften att ta itu med detta. Ett modigt mediaföretag hjälper honom och plötsligt hängs både den ena och den andra i stans toppskikt ut. Rocky ser bara ett sätt att försvara sig när det börjar bli hett om öronen - med rejäla pistolmagasin. Det hela slutar med dödsdom och fader Jerry vädjar till sin polare att inte visa sig kaxig när han går mot döden, allt för att visa pojkarna att hans bana inte är den rätta. Den här filmen är en moralpredikan i sin bästa skepnad med riktigt fina scener men där de religiösa slutsatserna dock får det att vrida sig i mig. När fader Jerry leder pojkarna uppför källartrappan mot det kristliga ljuset och slutbilden är över en kyrka så mår jag lite illa faktiskt. Men på det stora hela är det en riktigt hygglig rulle signerad Michael Curtiz (giganten som vi bland annat känner från Kapten Blod, Robin Hoods Äventyr, Casablanca och Mildred Pierce - En Amerikansk Kvinna.

Nr 828: Skandalen Kring Julie

Originaltitel: Jezebel (1938) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: New Orleans, Louisiana, 1852. Gula febern, gryningsdueller, slavar och kärleksintriger. Julie (Bette Davis) bryter mot konventioner, samhälleliga och sociala regler. Hon gör entrė i filmen på en bångstyrig häst, störtar försenad in till sin egen fest fortfarande iklädd en otänkbar riddress, dricker mansdrycken whiskey och är förlovad med Preston (Henry Fonda) för andra gången. Det var klänning nummer ett.
Inför en större bal vill Julie ha en röd klänning istället för - som det anstår en ogift kvinna - en vit. Den röda anses vulgär, slampig. Preston försöker förgäves få Julie att byta om, att följa reglerna. Julie vägrar, hon ska prompt ha den röda klänningen. Hon är van att få som hon vill, och hon är van att manipulera, konspirera, dupera och fulspela för att just få sin vilja igenom. Detta verkar vara det absolut viktigaste för henne. Väl på balen blir Julie och Preston först utstirrade, och när de äntrar dansgolvet skingrar sig resten av besökarna som om det var ett febersmittat par som just klivit in. När Julie känner av denna sociala distansering på allvar vill hon åka hem, men Preston tvingar henne igenom förnedringsdansen. Ett slags uppfostran antar jag. Du ville det här. Varsågod och ät upp. Det var klänning nummer två.
Efter balen lämnar Preston Julie - förlovningen bryts för andra gången - och han åker norrut mot framtiden i form av järnväg, ekonomi, maskiner och en mer liberal syn på slaveri. Julie stänger in sig och tjurar milt sagt. Umgås inte med någon, pratar knappt med någon, sörjer sin Preston och ångrar sin envishet, sin tjurskalle. Ett år passerar och det meddelas att Preston är på väg tillbaka. Julie blir upp över öronen ivrig, fixar och donar, fejar och ställer i ordning för välkomstfest. Hon planerar att be så innerligt om ursäkt, hon inser hur dum och omedgörlig hon varit. För att verkligen betona sin uppriktiga ånger så klär hon sig i den vita klänningen. Oskuldsfullt, tillmötesgående, fredligt. Nu ska det bli hon och Preston igen, för evigt. Knappt har Preston hunnit över tröskeln, och knappt har Julie fallit på knä inför honom i en känslosam bekännelse, innan Prestons nya hustru kliver in i handlingen. Julie helt stum av förfäran. Obegripligt, verkar hon tycka. Ofattbart. Världen stannar. Musiken tystnar. Andningen upphör. Han har en annan. Gift? Efter första chocken finner sig Julie i sitt öde och börjar mer eller mindre direkt dra i trådarna för att få till ett lokalt världskrig. Kan inte hon få Preston så ska ingen annan ha honom heller. Den lömska blicken är åter i hennes ögon, och hennes moster/faster ser den, ser hennes handlingar, ser hennes mörka avsikter och levererar den enda repliken i hela filmen som pekar mot originaltiteln: "Jag tänker på kvinnan Jezebel som var ond i Guds åsyn". Detta var den tredje klänningen.
Gula febern har hela tiden legat som en oroväckande möjlighet, och nu har den anlänt på riktigt. Folk dör som flugor, det skjuts med feberkanoner, det dras gränser, vakter patrullerar och ingen stadsepidemiolog i världen skulle väl vilja stå på en presskonferens i det läget, där och då, och meddela att det skeppas smittade ut till en ö - inte för att vårdas, utan för att de åtminstone inte ska föra febern vidare. Rädda dem som räddas kan, resten får dö. Hela sällskapet kring Julie och Preston är isolerade ute på familjens plantage, men i nån slags nödsituation beger sig Preston in till stan för att hjälpa till. I en delikat, nästan lite undangömd scen tidigare i filmen syns hur Preston strosar i trädgården och får ett bett av en eventuell mygga. Inget mer än så. Men nu står han där, Preston, i stadsbaren och dricker dubbla shots. Han är lättirriterad och lättprovocerad. Efter en häftig ordväxling faller han kallsvettig ihop på golvet, och resten av gästerna skingrar sig hastigt, som om han hade en röd klänning på sig. Han forslas till sängs och rapporteras in som smittad, vilket innebär att han ska ut på ön. Alla är lika inför lagen. Doktorshedern. Familjen ute på plantagen får reda på detta och Julie bestämmer sig instinktivt för att skynda till undsättning. Hon drar på sig en slags cape, en mörk med huva, och smugglas nattetid och  vattenvägen in till Preston. Hon vårdar, baddar, lugnar, fläktar och kysser honom. Gränslös kärlek. Hon inser att hon måste följa med honom ut till ön, hon är den enda som kan hjälpa honom att få rätt mediciner, vatten, mat. Det är djungelns lag ute på ön. Hans hustru vill vara den som följer med honom, men Julie övertygar henne att det bästa är om Julie tar det uppdraget. Hon vill få chansen att verkligen visa att hon kan vara stark, modig och osjälvisk. Hon försäkrar också att Preston bara älskar hustrun, inte Julie. So be it. Julie och Preston rullar ut ur stan på en kärra. Mot döden, tänker jag. Det var den fjärde klänningen.
En film om konventionsbrytande, revolt, uppfostrande. Hur olika slags regler styr människor i olika situationer och sammanhang. Mellan två personer, inom familjen, i vänkretsen, ut till större sammankomster, samhället. Åtskillnad mellan svarta och vita. Tjänstefolket som framställs som glada och lyckliga, som vänner, del av familjen. Den lille svarte pojken som får stå och fläkta middagssällskapet. Julie som på slutet fläktar den sjuke, sängliggande Preston. Tvång vs kärlek. Samma handling, syfte, att svalka, men olika ingångar hos den utförande. I samma hus. En långsamt pågående process, samtidigt stagnerad och uppluckrande, föränderlig. Och så kommer något större, hastigare. Svepande epidemi. Lagar och regler måste följas stenhårt eller tvärtom åsidosättas i akuta situationer. Känns ju såklart väldigt aktuellt så här i Coronatider.
Effektfullt laborerande med hur musiken halvt märkbart vid flera tillfällen tystnar när det ges obekväma besked av något slag. Som en paus i flödet, och sen när beskedet har landat, snurrar allt igång igen.
Julie gör en ordentlig resa utvecklingsmässigt, men jag kan inte riktigt greppa slutet av filmen. Blev Julie så att säga omvänd, med insikt och i förlängningen en osjälviskhet, eller var den sista övertalningen ytterligare en djupt manipulerande handling för att få tillgång till Preston och ett sista halmstrå? Kanske både och.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Heder och seder i ett Nord och syd-drama med den utmärkta Bette Davis som den bortskämda sydstatsskönheten Julie Marsden. Julie är en ung eftertraktad societetsdam i 1850-talets New Orleans, van att få som hon vill, oavsett om det handlar om män eller klänningar. Hon är förlovad med nordstataren Preston Dillard (Henry Fonda) men med ett gott öga till gentlemannen och helyllekillen Buck Cantrell (George Brent). Efter en del omständigheter drar Preston norrut och när han sedan återkommer efter år är han gift med en annan kvinna till Julies stora förskräckelse. Julie intrigerar och lyckas få till stånd en duell där Buck tyvärr dör. Preston däremot drabbas av gula febern och dör väl han också så småningom men innan dess gör Julie en helomvändning i sitt beteende när hon fullständigt osjälviskt följer med Preston till de dödsdömdas ö för att vårda honom i livets slutskede.

Nr 827: Mr Smith I Washington

Originaltitel: Mr. Smith Goes To Washington (1939) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Läser i samma veva boken Hjälten med tusen ansikten av Joseph Campell - om hjältemytens standardstruktur genom historien och i olika kulturer. Monomyten. Ligger tydligen till grund för George Lucas utformning av hans stjärnkrigsfilmer.
Noterar och funderar på följande utifrån den läsningen gällande denna rullen:
* Smith får uppdraget (kallelsen) genom en slump/tillfällighet. Den singlade slanten hamnar på högkant och pekar mot hans namn istället för på något av de två ursprungligen tilltänkta.
* Vägvisaren/mentorn Clarissa är kvinnan som redan kan allt om senatens labyrinter. Hon ger honom råd och direktiv.
* Tröskelväktarna - som ska erbjuda motstånd och förhindra överfärden - är media (illvilliga bilder och skvaller) och redan tillsatta senatorer (lyssnar inte, konspirerar med varandra, korruption).
* Symboliska döden/pånyttfödelsen - kan det jämföras med när Smith förlorat drar sig undan och hämtar kraft vid Lincolnstatyn, och kvinnan/vägvisaren Clarissa kommer och peppar honom till come back?
* Sista stora striden är filibustern. 25 timmars kamp mot systemet, både fysiskt och mentalt. Kollaps mot slutet.
* Fadern dör. Smiths pappas tidigare vän, tillika idol för Smith, erkänner sitt brott och springer ut och vill skjuta sig. Han befrias då från "den mörka sidan".
* Smith återställer det "forna glansiga", den ärliga demokratiska processen, som nu åter kan nyttjas av de levande och kommande. Rättvisan segrar, monstret förgörs.
* Smith upphöjs i senaten. 
Sen börjar allt om i ett evigt kosmogoniskt kretslopp. Avfärd - Invigning - Återkomst. 
Kommer Trump statyeras?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En pedagogisk hyllning till det amerikanska politiska systemet. Jag blev däremot knappast något klokare av det men det är en bra film. Mr Smith är scoutledaren som av en slump lyckas bli senator. Allt är möjligt i det förlovade landet. Hans första rundtur i Washington blir en storslagen lovsång till den amerikanska demokratin, dess historia och konstitution och jag är helt med på noterna. Sedan följer ett drama om konspiration, korruption och rättfärdighet. Mr Smith visar sig vara mycket mer en den bortkomne och obetydlige scoutledaren. Han blir individualisten som vägrar att dansa efter partipiskan och idealisten som efter ett 25-timmars maratontal efter bästa filibusterinstitution lyckas försäkra sig om sitt försvar och nå rättvisa. Thank you, mr president.

Nr 825: Din För I Kväll

Originaltitel: Love Me Tonight (1932) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Redan från första början är jag hookad. Paris vaknar till enstaka ljud från utförda morgonrutiner. En metallslägga i marken, en snarkning, en sopkvast. Tillsammans bildar de rytmen som ligger under alla påföljande ljud som stämmer in i storstadsorkestern. En mängd olika yrken drar igång sin verksamhet. Bagerier, cafėer, skomakare. Hantverkare helt enkelt. Och så vaknar även skräddaren Maurice och tar sig sjungande och levnadsglad till jobbet. Är det inte romantiskt? Jo, det är precis vad det är, och det sjunger Maurice om, och den sången transporteras från skrädderiet, ut till en taxi, vidare på ett tåg där en soldattrupp tar över och marscherar iväg över fälten, melodin hamnar vid en enkel lägereld, för att avslutas på slottsbalkongen där prinsessan Jeanette ensamt operettar i vemodiga månskenet. En fantastisk första sammankoppling av Maurice och Jeanette som ännu inte vet att de ska ses. Och även en resa från de enkla, livsbejakande arbetarkvarteren till den pampiga, livskalla aristokratin.
Eftersom Maurice har skulder att utkräva från en i familjen på slottet, och eftersom det brinner i knutarna då Maurice själv behöver betala sina egna leverantörer, gör han slag i saken och beger sig ut mot slottet - enligt egen utsago som en enmansrevolution. På vägen dit träffar han på den sjungridande Jeanette och detta blir deras första möte. Jeanette blir långt ifrån imponerad och drar ganska omgående, medan Maurice blir halsöverhuvudförälskad och skrålar sticket i Flickan i en Cole Porter sång efter Jeanette; Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig!
Väl tillbaka på slottet visar det sig att Jeanette är 22 år och änka sedan tre år tillbaka, och att bortgångne maken var 72 år. En svag doft av Anna Nichole Smith sprider sig inombords. Jeanette verkar lida av sexuell undernäring, och till skillnad från sin kusin med samma diagnos - som vaktar hallen som en pilsk tik och hugger på allt med basröst - hanterar Jeanette sin situation genom att hålla tillbaka och trycka ner. Då anländer givetvis Maurice till slottet. Egentligen är han bara där för att inkassera pengar och sedan bege sig, men inga pengar finns att tillgå och när han får syn på Jeanette väljer han att stanna, under falsk flagg som en baron minsann.
Här följer en liknande personkavalkad som i inledningen med låten Mimi, men nu hålls transporterna inom slottet.
Dags för hjortjakt, till häst. Maurice har aldrig ridit och tilldelas såklart den mest bångstyriga hästen i stallet, Solitude. Ekipaget skenar iväg i en underbar uppspeedad sekvens. Detta är inte bara festligt i stunden, utan planterar enligt mig en acceptans för slutscenen. Återkommer till det. Medan hela resten av jaktlaget rider åt fel håll hittar Jeanette rätt och finner Maurice i en stuga, matande hjorten. Jeanette tycker att Maurice är en burdus tölp och Maurice tycker att Jeanette borde knäppa upp och lära sig mer om stil, charm och kärlek. Friktionen dem emellan kvarstår, intensifieras.
Jaktlaget anländer och i en ljuvlig slow mo-sekvens - balettliknande - hoppar Maurice upp bakpå en häst och alla återvänder till slottet. Här ett nytt musiknummer, Apache, som jag först inte fattar överhuvudtaget. Ett inslag av indianer? Nu? Här? Men efter lite googling klarnar mysteriet. Apache istället (även om uttrycket verkar härstamma från indiansyftning) menat som en våldsam och kriminell subkultur i Paris i början på 1900-talet. Det låter ju som underlag till en film, och det är det också - Les Vampires, här korsas våra vägar igen.
Jeanette rör sig splittrat ut i slottsträdgården och somnar vid ett träd. Maurice efter som en groda med prinsaspirationer, hittar henne, kysser henne. Hon vaknar, örfilar honom. Han kysser igen, örfil igen. En kamp där mellan kärlekens vapendragare. Till slut ger Jeanette efter för sin inre längtan, sina oemotståndliga begär, och hon faller i hans armar, de förenas i en samtyckeskyss. Snart sitter de där, bredvid varandra, och hon lovar och hedrar och samvetar att hon nu älskar honom. "Vem du än är, vad du än är, var du än är", säger hon, och jag ser nästan hur Richard Marx sitter lite snett bakom dem vid sitt mollgnistrande piano och nynnar på Right here waiting for you. Under natten som följer sover de i skilda sängar men parallelldrömmer om framtida kärlek i en elegant diagonal dubbelexponering.
Ny dag, in på upploppet. Nyblivne prinsen, före detta falske baronen - Maurice - är ju bara en simpel skräddare, och detta kommer fram under besvärande omständigheter. Alla får reda på det, och här den tredje kavalkadsången; denna gång får alla olika delar av tjänstefolket uttrycka sin besvikelse över att de har tvingats passa upp på en av sina egna. Bedragare! Även Jeanette helt förkrossad.
Maurice ger sig av med svansen mellan benen. Jeanette askungestår vid sitt fönster med begynnande kval. Maurice på tåget, ny fantastisk dubbelexponering där man får se Jeanette i svåra våndor över den inre vulkan som börjat mullra, samtidigt som man ser hur Maurice reser längre och längre bort. Särskilt sekvensen med tåget som både bildligt och bokstavligt far genom huvudet på Jeanette tycker jag är målande, och i en intervju med Kamratposten 1987 säger Bruce Springsteen att han fick inspiration till låten I'm on fire efter att ha sett denna filmen på turnébuss mellan just Paris och Madrid. "At night I wake up with the sheets soaking wet / And a freight train running through the middle of my head".
Nå, till slut far topplocket och Jeanette sätter av i galopp över åkrar och ängar, kommer ikapp tåget och rider jämsides med de Eisensteinska koppelstängerna. Det är här jag menar att sekvensen med den uppspeedade ritten tidigare i filmen cashar in. Jag har inga som helst problem med att en häst rider ikapp tåget. Det känns mer som ett rutinmässigt joggande. Och så ett fantastiskt replikskifte mellan Jeanette och lokföraren. 
"Stoppa tåget!" 
"Varför det?"
"Jag älskar honom!" 
"Det är inget järnvägsproblem."
Inte mycket som har förändrats på nittio år kan jag säga så här efter två år i branschen.
Jeanette löser det genom att (även det en nutida klassiker) obehörigt beträda spårområdet. Tåget tvingas stanna. Maurice väller ut och in i hennes famn. Kärleken segrar, kärleken stoppar tåg, kärleken bryr sig inte om samhällsstatus. Är inte det romantiskt?
Jo, det känns som romantiskt i ett nötskal, och jag tycker att filmen på flera olika sätt gestaltar och förmedlar just det den är tänkt att göra; romantik. Gränser - personella och samhällsskiktiga- som överskrids, drömmar som dröms, kamper som utkämpas, och på slutet får de varandra. Dock är jag absolut mest imponerad av rytmen, tempot och sammanflätningen av de olika scenerna, och leken med hastighet på många ställen. Känns oerhört genomtänkt och väl utfört. Själva skådespeleriet är väl sådär tycker jag, inte jätteimponerande, utan det är mer filmens form jag diggar.
Läser också att detta ska vara den första filmen där det används en zoom (det enda jag noterade var en kort inzoomning på en skorsten i början av filmen) men efter lite forskande hittade jag en film från 1927, It, som definitivt har en zoomsekvens. Sökandet fortsätter.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det börjar fantastiskt med en taktfast musikalisk inledning från stans alla hantverkare när Paris vaknar till ännu en dag. Pont Neuf, Eiffeltornet, Notre Dame. Som en reklamfilm producerad av Paris Turistbyrå. En underbar ljudbild. Skräddaren Maurice med darrande underläpp tar ton, sätter baskern på sned och beger sig ut, käck och positiv. Sen börjar jag gäspa. Gud, så jag gäspar. Jag vaknar dock till vid den snabbspolade hästritten och då skrattar jag till och med. Det här är trallvänligt och fullständigt ofarligt och jag inser att det är någonting jag missar under allt gäspande. Filmen hyllas på flera håll och det verkar som att jag uppenbarligen måste ge den en chans till. Tänker lite grann på Frukost på Tiffanys som jag endast gav 2. När jag sedan såg om den var jag definitivt uppe på en 4. Det är märkligt.

Nr 821: Galakväll På Operan

Originaltitel: A Night At The Opera (1935) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Denna gång tre bröder istället för fyra senast det begav sig, i Fyra Fula Fiskar. Det är tio år sedan, och kanske är det för att jag har blivit äldre som jag tycker bättre om den här rullen. Grouchos tvångsmässiga vitsdragande känns fortfarande allergiframkallande, men några gånger flinar jag lite. Bland annat i hyttscenen där till slut 15 personer trängs och stångas, och Groucho ber någon att beställa upp en större hytt. De tre skäggen i sängen som blir utbytta är lite lustigt. Hyperfarsen med sängarna som byter rum. Akrobatiken på slutet. Men framförallt känns det skönt med ordentliga avbrott i form av opera, musik och dans, särskilt på båten. Snygg koreografi och grymt pianobattle toppat med harpa. Skulle verkligen vara intressant att se om Fyra Fula Fiskar och ta temperaturen nu. Kanske är jag på väg att bli ett Marx-fan?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gäller väl bara att sänka garden antar jag. Låta sig dras med. Jag har under projektets gång upptäckt att det är en rätt bra strategi för att överhuvudtaget kunna orka med detta fullkomligt överambitiösa evighetsprojekt. Allt är inte bra. Långt ifrån. Mycket är till och med ganska dåligt. Men alla filmer har ändå något jag kan uppskatta, en liten detalj, en scen, någon smart eller snygg lösning eller en replik. Om jag bara låter mig drabbas så kan jag i värsta fall ändå stå ut. Jag var beredd med garden när det återigen var dags för bröderna Marx men klarade denna klart bättre än den tidigare Fyra Fula Fiskar. Det är möjligt att det faktiskt är en bättre film men för min del så fastnade jag för vissa scener där pianoduellen på båten är den klart bästa.

Nr 820: Emile Zolas Liv

Originaltitel: The Life Of Emile Zola (1937) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skulle nog kunnat heta "Dreyfusaffären" istället. Efter inledning med fattig och Parisvindsvåningsboende Emile Zola (Paul Muni) och ett genombrott med romanen Nana med påföljande massiv naturalistisk produktion, ägnas mer än tre fjärdedelar av filmen åt Zolas arbete med att få oskyldigt fängslade officeren Alfred Dreyfus (Joseph Schildkraut) frigiven. Skickligt och väloljat i rättegångarnas olika turer, särskilt då Munis närmast monologliknande avsnitt. Trots att jag inte fattar särskilt mycket i detalj om vem som anklagar vem för vad, vem som har förfalskat vilket dokument eller vem som faktiskt ljuger, så är det en underhållande pingpongmatch att kolla på. Zola är oerhört högstämd och drivs av jakten på Sanningen, Rättvisan och Mänsklig frihet. Sen dör han sotdöden, natten innan Dreyfus återfår sina dekorationer och sin heder. Så kan det gå.
En intresseväckande film om både Zola, och om Dreyfusaffären. Jag hade ingen koll på varken den ena eller den andra. Det enda jag hade med mig i bagaget var uttrycket "J'Accuse...!" från när Ante Strängby 2019 skrev ett öppet brev i fotbollz.se där han anklagade sig själv för att inte ha varit en god medmänniska.
Dreyfus satt fängslad på Djävulsön, och där har vi varit förut och hälsat på i Papillon.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Emile Zola (Paul Muni) och kompisen Paul Cezanne (Vladimir Sokoloff) lever sitt liv i vindsateljén. Fattigt och bohemiskt som det anstår dessa konstnärssjälar. Efter ett möte med den prostituerade Nana skriver Zola boken med samma namn som säljer 36 000 ex på tre dagar. Därefter följer bok på bok på bok. Framgången är ett faktum. Cezanne blir å andra sidan en framgångsrik konstnär. Zola kan se fram emot ett bekymmerslöst liv som ekonomiskt oberoende. Då får han besök av Alfred Dreyfus hustru. Officeren Alfred Dreyfus (Josef Schildkraut) anklagas för förräderi och erbjuds, enligt nån slags militär hederskodex att ta sitt liv. Han nekar naturligtvis och placeras i mångårig fångenskap på Djävulsön. Han fortsätter hävda sin oskuld. Det visar sig så småningom att militären har haft fel men vägrar att erkänna skandalen. Zola, som aldrig räds att säga sanningen, åtminstone den sanning han själv tror på, tar denna affär och gör till sin genom att skriften "J'Accuse...!". Naturligtvis blir han hotad och förföljd. Och anklagad. Och dömd. Samtidigt som Dreyfus slutligen blir frikänd dör Zola. "He was a moment of a conscience of man" säger Cezanne om Zola. Dreyfus gjorde så småningom karriär som både överstelöjtnant och riddare av hederslegionen.

Nr 811: Myteri

Originaltitel: Mutiny On The Bounty (1935) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skepp ohoj. Hierarkin görs klart från start, och de två största huvudpersonerna framställs som ond respektive god. Skönt, då slipper man tänka på det. Kapten Bligh (Charles Laughton) låter piskan gå varm och verkar i allmänhet njuta av att straffa och våldstukta besättningen. Under honom i rang kommer Fletcher Christian (Clarc Gable) som förespråkar en mildare pedagogik, han är en påhejare. Det känns helt naturligt att det senare är han som kommer leda upproret, myteriet, mot kaptenen. Skönt, då slipper man tänka på det. Skeppet MS Bounty tar sig över haven till Tahiti. Hela tiden skruvas spänningarna åt. Folk mår sämre och sämre, men det tar kaptenen ingen hänsyn till. Kölhala, kedja fast, häng upp i sträckning eller spread eagle. Varianterna är många. Till slut ett slags friidrottsligt upplopp tycker jag, när det måste ros in i vinden. Kaptenen vill straffa, men Christian lyckas med lite hederlig uppmuntran få vind i seglen. Där tar han, Christian, liksom livtag om kaptenen och vinner mannarnas respekt och förtroende.
Ankomst Tahiti där livet är lätt, enkelt, milt, fullt av frukt, skratt och bad. Tänker på liknande scener i Den Tunna Röda Linjen. Kulturell överbryggning, vem tar vem under palmerna, och sen är det tyvärr dags att fara hemåt. Ganska omgående brister det. Myteri. Kaptenen och några till sätts ut i enkel båt. Christian med anhängare återvänder till Tahiti, tror jag. Efter 45 dagar lyckas kaptenen hitta land, och senare anländer Rule Britania för att fånga boven Christian, men då har han dragit och gömmer sig på en annan ö, där han har bränt ner skeppet Bounty. Rättegång mot de kvarvarande, som döms till döden trots intensivt brandtal.

Spännande och skickligt skildrad maktkamp ombord. Lite rörigt på slutet - vem är egentligen på vilken ö? Tänker väldigt ofta på den där scenen i Rött Hav med Gene Hackman och Denzel Washington. Float the bouy(ee).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Direkt efter Kapten Blod i boken kommer Myteri. Från ett sjöäventyr till ett annat. Men istället för äventyr i de Västindiska farvattnen får vi här följa en reseskildring från England till Tahiti i Söderhavet. En jävla resa måste jag säga. Det spårar egentligen ur redan på utresan. Sjösjuka sjömän, maststraff, kölhalning och enbenta alkisar. Dessutom en hel del piskrapp för både det ena och det andra. Kaptenen tyranniserar verkligen sin besättning men det är först på hemresan som måttet blir rågat och besättningen gör (begår?) myteri. Kaptenen och hans polare får svälta och svettas i en eka medan de övriga vänder tillbaka till paradiset. Sen blir det lite rörigt med öarna hit och dit, återresan till England, förhören och straffen. Men oavsett det så är det en spännande händelse som det gjorts flera filmer om, åtminstone fem stycken. Då borde man ju ha täckt de flesta perspektiv kan man ju tycka. Den här versionen räknas väl som en av de bättre får jag utgå från. Påkostad, överdådig och vacker men också engagerande, välspelad och underhållande. MGM levererar en charter extra allt.

Nr 810: Kapten Blod

Originaltitel: Captain Blood (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Slutet av 1600-talet. Pirater, slavskepp och upproriska maktkamper. Liksom i Robin Hoods Äventyr är det Errol Flynn och Olivia de Havilland som har huvudrollerna. Betydligt mindre svärdfäktning i den här filmen, egentligen bara en riktig duell på en strand och sen lite massfäktning ombord på skeppen på slutet. Ja, jag blev nog en smula besviken. I början: ung kvinna attraheras av uppkäftig fånge, går själv emot konventionerna och köper honom. I slutet: ung kvinna blir köpt av före detta fången, numera pirat. Hon känner avsky och hat för hans gärningar, men de blir ihop sen ändå så klart.
Fantastiska och bombastiska slagskeppsscener på slutet. Folk som svingar sig i rep och brakande kanoner, eld i seglen och fallande master. Påskyndarrop och lojalitet. "Det är världen mot oss och vi mot världen!" tycker Flynn och får hundra procent uppbackning från besättningen.
Kan inte sluta tänka på att det liksom är 85 år sedan filmen gjordes. Vilken enorm planering som måste ha krävts för att genomföra särskilt slutscenerna. Imponerande.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Dr Peter Blood (spelad av den atletiske Errol Flynn med den sexiga pagefrillan och det bländvita leendet) har bytt ut värjan mot skalpellen efter år av strider. Av en händelse blir han dock arresterad av kungens män misstänkt som rebell. Straffet är att han tillsammans med andra deporteras till Port Royal i Karibien som slav där han köps av plantageägarinnan Arabella Bishops (spelad av den tjusiga Olivia de Havulland) för 10 pund. Han lyckas charma ägarinnan och naturligtvis hamnar han så småningom i Bishops arms så att säga. Eller rättare sagt, han köper henne efter att han har gjort uppror, flytt och blivit pirat. What goes around comes around. Det är ett riktigt underhållande äventyr med mer pang pang än värja.

Nr 793: Min Fru Har En Fästman

Originaltitel: The Awful Truth (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tydligen hyperimproviserat skilsmässodrama. Frun får vårdnaden om hunden Mr Smith, som spelas av legenden Skippy - den sinnessjukt väldresserade rackaren har vi sett förut i både Den Gäckande Skuggan och Ingen Fara På Taket. De båda makarna träffar andra, men vill de kanske ändå tillbaka till varandra? Efter 90 dagar, när skilsmässan ska gå igenom juridiskt ses de båda för att skåla. De hamnar i en gammal stuga där gökuret öppnar sig med riktiga människor och till slut finns bara en dåligt stängd dörr mellan de båda.
Jag upplever skådespeleriet som styltigt, kanske beroende på improvisationerna? Istället för att replikerna sömlöst glider över i varandra, som de borde göra i rapp skilsmässodialog (jag såg nyss The Marriage Story från 2019 och där trodde jag på allt), så är de i detta fall liksom tydligt avgränsade, befinner sig i separata rutor och aktiverar varandra, som med en liten mikropaus emellan. Slask, kanske?
I ett shownummer åker kjolen upp av ett vinddrag. Då tänker man givetvis direkt på Marilyn Monroe och den mytologiska bilden från Flickan Ovanpå som jag aldrig sett. Men en helt liknande scen finns även med i, om jag inte missminner mig, Det Går Som En Dans. Och själva urscenen verkar född redan 1901 i en kortfilm, snarare klipp, vid namn What Happened On Twenty-third Street, New York City. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Romantisk 30-talskomedi som jag ärligt talat inte minns så mycket av alls. Försöker läsa mig till vad den egentligen handlar om men det hjälper inte riktigt. En skilsmässa, så långt är jag med men i övrigt minns jag nästan inga detaljer alls. Det är straffet med att vänta tre månader innan man bloggar. Måste skärpa mig. (Hur många gånger har jag sagt det under det här projektet?) Det enda jag minns klart och tydligt är slutscenen i stugan i skogen och dörren mellan de båda makarna som inte riktigt vill stängas. Symboliskt naturligtvis. 

Nr 770: Löjliga Familjen

Originaltitel: It´s A Gift (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Högt betyg, trots att jag inte tycker att filmen är särskilt rolig. Men jag tycker den håller ihop bra, tydliga scener och bra tempo. I botten ett arv som ger grönsakshandlaren och smygsuparen Harold (W.C Fields) möjligheten att köpa en apelsinfarm, och således lämna Svenssonlivet och flytta till soliga Kalifornien för ett nytt och förhoppningsvis rikt liv. Innan rishögen till bil styr kosan västerut får man ta del av ett antal närmast vardagsbekymmerssketcher i Harolds liv. Dottern hindrar honom från att raka sig, sonen strör rullskridskor runt sig, frun är ständigt på honom om än det ena än det andra, och i affären får han parera bland andra en blinddöv glödlampemarodör på jakt efter tuggummi, en bedrövlig assistent, ett klåfingrigt barn och en kund som härjar i evinnerlighet om kumquats. Separata sängar i hemmet, Harold hamnar en arla morgon på verandan för åtminstone hammocksömn, men störs av mjölkmannen, försäkringsförsäljaren, grannarna och en kokosnöt. Jag får upp massa olika filmer och serier i skallen; Pang I Bygget, Cosby, Svensson Svensson, Papphammar, Lilla Fridolf och Selma, Våra Värsta År - för att dra några ur högen. När sen familjen drar iväg mot apelsinguldet tänker jag på Ett Päron Till Farsa och Tatikaraktären Hulot. Väl framme i Kalifornien visar sig den köpta marken vara värdelös för apelsinodling, men Harold lyckas som genom en skänk från ovan och stenhård förhandling sälja vidare egendomen till mångdubbla inköpspriset eftersom det ska byggas nån form av racingläktare i solläge. Smart av Harold som på slutet ses sitta på en lyxig veranda och tillverka sig själv en ordentligt stark och, i alla fall när det kommer till juicen, närproducerad screwdriver samtidigt som familjegnabbet fortsätter in i nya fina stora bilen.
Längtan, strävan efter ett bättre liv, särskilt ekonomiskt. Påfrestande familjen som man måste ha överseende med. Äventyret, modet att bryta upp, våga ge sig av. Förhandlingen och pinnhålet upp i tillvaron, men ändå är det mesta sig likt. Kompakt beskrivning och spegling av livet som det säkert känns och uppfattas för många, särskilt 1934 kan jag tänka. Jag skrattade en gång, och det var när Harold försökte vinka förbi vad han trodde var en bakomvarande tutande bil. Kom igen och kör förbi då för fan liksom. Igenkänning, antar jag, 2019.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Filmen har byggts upp av separata sketcher och scener från tidigare filmer trots det så blir det ändå en berättelse, dock lite tafflig, som ändå håller ihop förvånansvärt väl. W.C. Fields spelar Harold Bissonette, misantropen som känner sig motarbetad av allt och alla, sin fru, sina grannar, sina barn, sina kunder, till och med spritförbudet. I den ena scenen efter den andra ställs hans tålamod på prov och även om det inte är jätteroligt så ser jag ändå värdet med en sådan här film, politiskt inkorrekt och som speglar de mindre smickrande sidorna av mänskligheten som ändå finns där. Det finns ju mängder av sådant här filmmaterial genom historien. Robert nämner bara en handfull av alla dessa outsiders. Och nånstans har de ändå min sympati.

Nr 768: Den Stora Olympiaden: Del 1: Nationernas Fest och Del 2: Olympisk Ungdom

Originaltitel: Olympia (1938) IMDb IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: OS-propaganda! Ett suggestivt och romantiskt förflutet från grekiska pelarruiner, statyer som får liv, perfekta kroppar börjar mäta sig med varandra, kastar och springer, hoppar och tar i från tårna. Det är glittrande, sensuellt och anatomiskt fulländat. Eldfacklan springs genom Europa till Olympiastadion i Berlin. Alla dessa nationer! Alla dessa flaggor som det viftas med! Och över alla flaggor, en enda stor gemensam, den olympiska, den förenande! Alla dessa människor i olika färger! Alla får vara med. Och vad roligt alla har, vad vänliga alla är mot varandra, även efter förluster och misslyckanden. Alla dessa olika grenar i vilka alla dessa närmast perfekta människor tävlar. Det kastas diskus, spjut och slägga. Det springs olika distanser med eller utan hinder - individuellt eller som samlad nation, det hoppas olika höjder med eller utan hjälpmedel, det simmas olika distanser på olika sätt. Och på läktaren sitter en lite pirrig Hitler och ser Jesse Owens gräva guld efter guld. Vad märkligt det måste sett ut för Adolf, nåt som inte riktigt stämmer där med hans världsbild. ”Han måste fuska, jag vet bara inte hur”, kanske han tänkte, fast förmodligen på tyska då. Första filmdelen avslutas med paradgrenen - maraton. Nåt varv inne på stadion och sen ut i Berlin. Till en början inga problem, men sen kommer solen, asfaltshettan, till och med skuggorna ser varma ut. Vatten, kollaps, sjukvård. En japan vinner på 2.29. Innan maratonloppet har hela filmen utspelats inne på stadion, i och med långloppet öppnas portarna till världen utanför. Jag tänker på Gökboet, fisketuren i den, ventilen som släpper ut det uppbyggda trycket inifrån sjukhuset. En kort visit i en annan verklighet och sen tillbaka igen. En val går upp och andas.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop. 

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Leni Riefenstahl fick lite stålar av Adolf Hitler för att göra en film om de olympiska spelen i Berlin 1936. Propaganda kan man tänka vilket det säkert också var. Bara inledningsscenerna ger en känsla av arisk överlägsenhet. Det är svepande bilder av grekiska kvarlevor från antiken, dramatisk musik som samtidigt är nostalgisk, Knossos statyer som reser sig ur rök och damm och övergår i muskulösa, graciösa, vita, fulländade män och kvinnor. Och så den heliga olympiska elden som vi får följer genom antikens Grekland till nazismens Tyskland. Men all politisk propaganda till trots så fick Riefenstahl olympiska kommitténs guldmedalj för filmen så sent som 1948 då det nazistiska imperiet sedan flera år hade fallit. 
Den stora olympiaden är fysik och rörelse, prakt och dramatik. Riefenstahl skapar nästan konstnärliga, poetiska och repititiva mönster av kroppar i rörelse. Spänningsskapande genom slowmotion var väl inte särskilt vanligt vid den här tiden, eller? Det är publikbilder, jubel och hejaramsor. Glädjen finner inga gränser.
Första delen avslutas med det stora mästarprovet - maraton. Även här märks filmskaparens skicklighet i hur vi får följa löparna med både fast och rörlig kamera. Löpare som tröttnar, kollapsar, faller i armarna på de hjälpande sköterskorna. Sedan närbilder på den enskilda atleterna när de närmar sig stadion. Först in på stadion är japanen Kitei som plockar hem sträckan på 2.29.
Andra delen börjar i likhet med första delen som en hyllning till den atletiska kroppen. Badande män. Bastu och björkris. Disciplinära gymnastikövningar i OS-byn. Men vad fan gör kängurun där? Sedan fortsätter filmen med de mer disciplinära och estetiska idrotterna. det är gymnastik, segling, fäktning, simhoppning, boxning, hästpolo och mycket mer. Dessutom får vi bevittna pentathlon, modern femkamp, med grenarna terrängritt, pistolskytte, terränglöpning, simning och fäktning. Det känns som att femkampen var något förbehållet militärer med alla gradbeteckningar hit och dit.
Den stora olympiaden liknar verkligen inget annat jag har sett. Det är så nära perfektion man kan komma med tanke på den primitiva utrustning som användes. Dock tappar andra delen kraftigt vilket gör att totalbetyget sjunker.

Nr 764: Havets Hjältar

Originaltitel: Captains Courageous (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skitungen Harvey (Freddie Bartholomew), van vid betjäntserverad frukost på sängen, återvänder till skolan efter påsklov tror jag det var och lyckas ganska omgående ställa till med sådant trubbel att han blir "sänd till Coventry” i 48 timmar, vilket helt enkelt innebär lite skön och regelrätt utfrysning och osynliggörande från alla på skolan - förutom på lektionstid. Ingen suverän metod eftersom det triggar Harvey till ökat pådrag som leder till överhettning och nån relegering light. Var är föräldrarna? skulle det kunna stått i nåt Facebookinlägg om det funnits sådana på den här tiden. Ja, i det här fallet verkar mamman vara död, och pappan hanterar den sorgen genom att arbeta hårt, ofta och länge och kompensera sonen med pengar. Nu tvingas pappan istället försöka ta ett steg in i relationen till sin avkomma och tar med honom på ångbåt mot Europa. Väl ombord hamnar pappan snabbt i gamla hjulspår och ska bara, medan sonen hetsdricker milkshakes tills det sprutar ur öronen. Ut på däck för att ta luft och helt utan spänningshöjare singlar han plötsligt överbord, ner i havet och ser båten försvinna bort. Upp dyker portugisiske fiskaren och vevliraliraren Manuel (Spencer Tracy) i roddbåt och håvar in Harvey, tar med honom till stora segelfiskeskonaren We´re Here. Ganska omgående efter uppvaknande i kojen börjar Harvey ställa, upplevs det som, orimliga krav på hur han ska hanteras och behandlas ombord. Det resulterar i att det från besättningen i allmänhet och Manuel i synnerhet påbörjas en intensiv attitydkorrigering gentemot Harvey, eftersom det är tre månader kvar tills det är planerat att återvända till hamn. Inte lätt att komma ny i gänget och förstå vem man kan vara oförskämd mot, och när; sjöbusetugget är ingen exakt vetenskap. Ibland måste man vara tvärvänligt respektfull, medan det i nästa stund går alldeles utmärkt att gå full Kapten Haddock. ”Skelögd makrill”, ”rädd sardin” och ”du skrattar som en fiskmås” är bara några ganska milda kort dragna ur högen. Sakta men säkert formas Harvey till en ansvars -och initiativtagande ung fiskarlärling och börjar till och med bemästra de haglande sarkasmerna. Dock går han över gränsen vid nån form av intern fisketävling och får känna på ordentlig utfrysning från Manuel - tystnaden är kompakt, Coventry all over again - tills Harvey erkänner sitt felande och därigenom istället får Manuels fulla stöd i konfrontationen som följer. Kort därefter får Harvey sin jungfrukrok i armen, som Manuel klipper bort. Nu är Harvey inte prospect längre, nu är han om inte fullvärdig så halvfärdig - hittar till och med på en egen nidramsa till rivalerna på andra skonaren, som uppskattas oerhört av den egna besättningen. Gå till klacken, gå. Han har genom hårt arbete, disciplin och underkastelse hittat hem, men då är det dags att segla mot hamn. Hårda vindar, Manuel upp i riggen, tampar brister, masten knäcks, Manuel hamnar i vattnet och dör hjältedöden när han försvinner ner i djupet. Harvey bortom förtvivlan, och väl i land vill han inte ens se åt sin far som flugit långväga i hopp om lycklig återförening. Harvey vill bara vara med Manuel som är död, och då vill han bara vara på havet, vill fortsätta med fiskeriet. Pappan försöker, försöker förstå och förklara, försöker med hjälp av goda råd från kaptenen, men det verkar lönlöst, Harvey är förhärdad. Det blir kyrka, det blir tända ljus, det blir offentlig kransnedläggning i havet, och där, till slut, efter tålamod och upptining hittar far och son varandras händer och det är väl en helt ny situation för båda, men nu är det de två som gäller och slutscenen med en båt på släp och Harvey som ivrigt gestikulerar, verkar beskriva för sin pappa hur stor den eller den fisken var, mellan ögonen.
Skön söndagsrulle med en tydlig karaktärsutveckling i särskilt Harveys fall. Men också pappan får lära sig ett och annat om sig själv, sonen och världen. Spännande vattenscener, allt verkar vara inspelat i bassäng, förutom miljöskonarfoto på distans. Vad tar vi med oss? Arbetet är inte allt, men hårt arbete lönar sig. Om du inte arbetar får du ingen mat, och du får inte vara med i vårat gäng. Var inte oförskämd mot mig, men ibland kan du vara oförskämd mot mig, det beror på. Koder, koder på båten, i hamn, i skolan, mellan far och son, olika. Se ditt barn.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Rudyard Kipling dog 1936 och hann således inte se hur några av hans böcker filmatiserades. En av dem har vi sett, Djungelboken, och en annan dyker upp här i egenskap av Havets Hjältar. En sedelärande historia om att bli vuxen, att ta ansvar, om arbete, slit och mödor men också om vänskap och barndomens äventyr. Harvey är en riktig liten brat, en bortskämd skitunge helt enkelt. Mamman är död och pappan på jobb, jobb, jobb. I ett försök att bonda med grabben åker de på en atlantkryssning. I ett helt odramatiskt ögonblick faller Harvey överbord och fiskas upp av den portugisiske fiskaren Manuel som är ute med sitt fiskargäng och.. ja, fiskar. Det visar sig att de definitivt inte har några planer på att segla hem på en månad minst så Harvey får vackert finna sig i livet på skotaren. Det går väl sådär till en början men efter ett tag finner han en vän i Manuel och blir så småningom en av sjöbusarna. Det skrattas och skränas och hackas fisk så det yr på båten. Jag fattar ingenting av allt som sägs men stämningen tycks vara god. Den stora dramatiken blir när Manuel omkommer i ett oväder och Harvey, som lärt sig både ett och annat under tiden, drabbas av sorg och förstämning. Väl iland vill pappan plötsligt vara pappa och försöker nå fram till den härdade Harvey. Men först adjö och farväl till den döde Manuel och fiskarna innan de kan öppna sig för varandra och nå försoning. En film som tar sig och blir både underhållande, äventyrlig och intressant. Lite Rasmus på luffen-feeling emellanåt när Manuel tar fram vevliren och drar en trudelutt. Bra söndagsmatiné.

Nr 763: Gold Diggers 1934

Originaltitel: Gold Diggers Of 1933 (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En ordentligt flirtig film, med en ganska avancerad förväxlingshistoria i botten, men det är sångdansmusiknumren - och en baby på rullskridskor - som är den stora behållningen.
Filmen öppnar inte helt olikt den senaste filmen vi såg, Det Går Som En Dans. Föreställning som avbryts av polisen. Tre unga danserskor som bor ihop i en lägenhet. Ja, det var väl det. Den stora Depressionen är i alla fall fullt utvecklad, detta begrepp, denna företeelse, denna mytiska benämning på en period som jag inte egentligen har en aning om vad den beror på eller handlar om. Lågkonjunktur på trettiotalet, så mycket vågar jag gissa. Och vad gjorde man då? Ägnade sig åt pettin´ in the park bland annat, verkar det som. Bad boy, bad girl. Och siluettombyten efter ösregn. Eggande, särskilt för baby som vill tjuvkika. Och man dansar pulserande ringkombinationer med i mörkret glödlysande violiner, detta nummer som är det klart bästa i filmen. Och man klappar varandra på stjärtarna och badar med öppen dörr och möter påringande främlingar i halvt påtagen morgonrock. Precode står det om rullen. Och på slutet gifter sig nästan alla med varandra och i olika åldrar och glädjen sprudlar innan det märkligtvis tycker jag avslutas med ett ordentligt deppigt nummer, ”Forgotten Man”. Tungt, Depressionen igen, marscherar in med krig och matransonering, regn och lera. Känns som att Eisenstein hoppade in på gästspel. Sen ridå ner. The End. Jahopp.
Tycker mycket om att det liksom stegras i musikalnumren, att det helt och hållet lämnas att det ska verka som att det jag ser är det publiken ser. Det blir istället väderomslag, varierande kameravinklar, omöjliga klädombyten och ja, en baby med ärtrör på zoo. Som små musikvideor som avbrott i filmen.
Och så titeln då, den svenska. Den får faktiskt högsta betyg. Den är så ofattbar, så mystiskt provocerande. Som att en skulle få för sig att istället tycka: År 2002 - Ett Rymdäventyr. Ser ju framför mig det där kontoret igen, nånstans i filmsverige, förmodligen Stockholm då. Oerhört länge sedan detta, trettiotal. Knappt elektricitet, eventuellt nån fotogenlampa. Stora skrivbord, stora stolar, stora askfat, stora män med stora mustascher, mycket punsch och och fläsklägg i de kropparna. Redaktionsmöte, som vanligt vid 10.30. Kaffe i tunna koppar, sekreterare redo lite bakom, nästan lite i psykoanalytiska bakgrunden. Samtalet som utspelas. Enwaldson till Lundholm. Lundholm till Enwaldson, och så retur. Funderande tystnaden. Tvinnandet av mustascherna. Vad ska vi göra med titeln? Den är ju svårtolkad, nästan omöjlig att översätta. Guldgrävarna kanske? Nä, det blir för långt ifrån. Förvirrande. Men om vi tar bort of? Ja, nu är du nåt på spåren. Räcker det? Nä. Tystnaden igen. Sekreteraren där i bakgrunden beredd på allt, van vid detta. Lundholm ba: om vi drar fram ett år då? Enwaldson lyser till, liksom skruvar upp sig eurekianskt där i stora stolen, lädersits. Briljant. Genialiskt. Fick du med det fröken? Gott, då tar vi lunch. Hejdundrande ut genom stora dörrarna, hatt på, spatserkäpp och fickuret i kedja. Lundholm, var får du allt ifrån, neråt gränden mot torget, över kullerstenarna. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En nästintill komplett showfilm med uppifråndans, förvecklingar, tråkiga slapsticks, axelgrepp, socioekonomiska kärleksrelationer och avancerad koreografi. Underhållande mitt i depressionens USA. Egentligen har jag inte mycket mer att säga annat än att den svenska titeln nog måste vara en av de mest fantastiska tolkningarna i den svenska filmhistorien. 

Nr 760: Endast Änglar Ha Vingar

Originaltitel: Only Angels Have Wings (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 20969 och 20970 mellan Göteborg och Stockholm.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: ”Calling Barranca! Calling Barranca!” 
Bonnie Lee (Jean Arthur) från Brooklyn kliver av bananbåten i sydamerikanska hittepåbyn Barranca och som flugor surrar de runt henne, piloterna på lilla bolaget där nedanför bergen. Hon fastnar för mellanchef Geoff (Cary Grant) - en lirare som lägger oerhört högt värde i att inte lova någon kvinna någonting, inte ett endaste dugg, och att inte låta sentimentala känslor ta över i händelse av tragedi. När exempelvis piloten Joe dör i en kraschlandning på fältet utanför baren/restaurangen/hotellet/flygbasen är det bissniss as usual direkt efter. En drink, en klackspark och sen är det bara att hälla kaffe i maskinerna igen och upp i luften. ”Joe vem?”
Bonnie försöker omväxlande förstå och förvandla Geoff, båda aktiviteterna förgäves. Han är som han är, bränd av tidigare relationer har han ett pansar utanpå de inre besvikelserna. Och när man talar om tidigare relationer - in i bild nedför trappan skrider den fagra Judy (Rita Hayworth - känd för oss från Gilda). Hon och Geoff har definitivt en historia, men vad i hela fridens namn gör en sån som hon på ett ställe som det här? Jo, hon har hittat sig en ny pilot att gifta sig med och denne nye pilot är nyss kommen till Barranca för att provjobba; väldigt välkommet då det råder personalbrist, särskilt för de farligare uppdragen genom dimmiga passet. Alla är dock inte lika glada att se nykomlingen. Det visar sig nämligen att nykomlingen var den som flög det plan som brorsan till en riktig veteran på basen var mekaniker på. Det blev krångel under färden och nykomlingen lämnade skutan i fallskärm, men lämnade kvar brorsan ombord. Död och förtvivlan och veteranbrorsan verkar ha ägnat enorma mängder tid åt att försöka komma över detta svek. Och så dyker själva roten till det onda upp där mitt framför hans ganska dåliga ögon, ögon som gett honom flygförbud. Dålig stämning. Men jobben ska göras, turerna ska flygas, annars blir det inget av det eftertraktade kontraktet som står på spel, kontraktet som kan innebära fortlevnad för verksamheten, för jobben, kan innebära mycket bättre villkor, kanske slippa pålivochdödflygningarna förbi Tex the lookout där uppe bland kondorerna, mycket står på spel. Nykomlingen visar sig vara ett riktigt ess. Han tar sig upp och ner till och från gruvan, han flyger post, han flyger till och med nitroglycerin (här måste jag tänka på Fruktans Lön). Han äter sig långsamt in i gemenskapen, trots sina från början ganska kassa förutsättningar. Bonnie laddas mer och mer upp inifrån av kärleksfrustration och till slut kommer lilla explosionen, hon bara måste konfrontera Geoff med all sin undertryckta attraktion. Hans svalhet gör att hon helt plötsligt drar pistol - i och för sig hans pistol, men väldigt oväntat ändå, oerhört uppfriskande - och hotar honom. Hot utan verkan, hon lägger hastigt ifrån sig vapnet, som brinner av och träffar Geoff i axeln! Drama! Geoff ber bara om en drink och plåstras om lite hastigt av tillrusande. Kulan sitter kvar, och vem ska flyga nu? Var och varannan pilot är ju skadad eller avstängd. Det blir nykomlingen och mekanikerbrorsan! Rivalernas rivaler. Kain och Abel! De försonas för den större saken, de lägger sorg och smärta åt sidan, de hamnar axel mot axel tusentals meter upp i luften i dimma utan sikt, med slangad syrgas och kör, bara kör. Ingen återvändo. Thelma & Louise. Tyvärr får de fågel, vilket i sin tur givetvis och enligt alla aerodynamiska principer innebär att ena motorn och stjärtpartiet fattar eld. Nykomlingen således på väg mot ännu en krasch, men denna gången sitter han kvar, fegar inte ur, tar det som det kommer. Mekanikerbrorsan bryter nacken vid impact och dör sedan britsdöden med Geoff som siste åhörare. Detta letar sig in genom Geoffs armering, han låter sig ses genom sprickorna, han visar sig för Bonnie, och han gör det genom att gråta. Och hon ba: ”gråt inte”. Ja, det är inte lätt. Hon frågar honom om han vill att hon ska stanna. Han svarar med ord att han inte jobbar så, men i handling ger han henne ett tvärklart besked genom en slantsingling med krona på båda sidorna. Vinst varje gång. När hon upptäcker det är lyckan total. Hon springer fram och ut i ett leende bredare än Jokerns. Geoff lyfter i ett plan på väg mot nya höjder.
Sicken rulle alltså! Som en blandning av såpan Glamour, tv-serien Vingar, ett destillat av hårdkokta thrillernoirkaraktärer och valfritt vilda westernuppdrag. Fantastiskt presenterat i en aldrig tråkig eller sinande historia, klippt och skuren av ”Hollywoods första kvinnliga filmklippare” - Viola Lawrence.  Och flygscenerna, flygscenerna. Svindlande bra, på vissa ställen lätt och luftigt som i Den Engelske Patienten, på andra håll nästan Stjärnornas Krigfeeling.
Den självständiga, rättframma och uppriktiga ”Hawksian woman”-karaktären verkar vara något att kika närmare på. I det här fallet representerad av både Bonnie och Judy, tänker jag, även om jag upplever Bonnie som mer inställsam än Judy. Här får en ju också nämna att regissören Howard Hawks framträder allt tydligare som en nästan hemlig gigant i filmhistorien, särskilt med tanke på vilken variation han bjuder på med filmer som Scarface - Chicagos Siste Gangster, Ingen Fara På Taket och Rio Bravo. Det verkar som att jag, hittills, tycker absolut bäst om den här flygrullen, Endast Änglar Ha Vingar. Hawks kommer på delad silverplats när det gäller antal filmer som är med i boken och delar pallen med Ingmar Bergman - 11 filmer vardera. Bara Alfred Hitchcock har fler, och han utklassar övriga fältet med sina 18 filmer. 
Over and out.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hårdkokt såpoperaaction. Kvinnliga kvinnor och manliga män. Dimmigt och regnigt. Att flyga eller inte flyga? Kärlek, döljd bakom cyniska ytor. Rivalitet. Imponerande flygscener. "Calling Barranca"!

Nr 753: Den Gäckande Skuggan

Originaltitel: The Thin Man (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Efter en roman av Dashiell Hammett som även skrev Riddarfalken Från Malta. Med skådisar som William Powell från Godfrey Ordnar Allt, Myrna Loy från De Bästa Åren och hunden Skippy från Ingen Fara På Taket. Idel kändisar således. För att inte nämna fotografen och tydligen multipionjären James Wong Howe som även fotade Yankee Doodle Dandy.
Pappa uppfinnaren försvinner och är borta längre än förväntat. Ugglor anas. Eftersök och utredning påbörjas, fruktsamma resultat uteblir. Blir dock mer av sprit, flirt och rapprapp dialog där det kastas sexuella anspelningar, antydningar och förslag i en aldrig sinande ström när Nick och Nora Charles ger sig in i leken och börjar spana. Julen dricks under bordet, telefonen ringer oavbrutet, dörrklockan ringer ideligen, samtal hit, introduktioner dit, misstänksamhet än här och oskyldighetsförklaringar än där. Jag har enorma svårigheter att hänga med i den här känns det som flipperspelslabyrinten. Men kanske har jag inte gränslat och åkt ur eftersom jag på slutet verkligen ser fram emot upplösningen när gåtlösningsmiddagen serveras. Det känns Cluedo, det känns Mördarleken. Det känns Columbo, det känns Mord och inga visor, det känns till och med lite Ace Ventura och Ford Fairlane. Och visst avslöjas den skyldige, och som alltid är det advokaten!
Några ljusmässigt väldigt snygga scener med skuggor och mörker, och han verkar ha varit en mästare på det, fotografen Wong Howe. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den gäckande skuggan spelades in på endast två veckor och det tempot har smittat av sig i filmen. Det är snabbt och rörigt och massor av karaktärer som dyker upp hela tiden. Vem är vem? Jag blandar ständigt ihop alla - exmakar, poliser, gangsters. De enda som är stabila nog att bära upp filmen och berättelsen är paradoxalt nog det alkoholiserade detektivparet, Nick och Nora Charles. De är ganska roliga i sitt charmerande munhuggeri och ständigt supande. Filmen är som cluedo på speed och när mördaren väl avslöjats så fattar jag fortfarande inte vem det är eller varför mordet begåtts överhuvudtaget.  

Nr 751: Varför Byta Männen Hustru?

Originaltitel: Dodsworth (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: I och med den här filmen tar vi steget in i den sista fjärdedelen av det här projektet. Bra film, fantastiskt märklig svensk titel. Originaltiteln, Dodsworth, är ju spikrak och tydlig, helt med filmen överensstämmande; det handlar om Dodsworth, till exempel Sam Dodsworth som i inledningen står vid ett stort fönster i US of A och blickar ut över sitt nyss sålda känns det som imperium även om det kanske mer är ett bilföretag deluxe. Var läste jag att det där med att någon står och tittar ut genom fönster i inledning av film symboliserar förändring; den som tittar står inför att förändras? I sig ingen jätteskräll som filmöppning, att någon eller något kommer förändras - känns ganska ofrånkomligt i de flesta fall. Ok, Sam och hustrun Fran Dodsworth åker på Europaturné, äntligen ska livet levas, kommas igång, upplevas. Dottern är utflugen, på smekmånad lika med vuxen och klarar sig själv framöver. Slut på jobb och plikter, slut på vardagstristessen i hemstaden Zenith, slut på att inte hinna ses som man vill. Början på det stora livet, det djupa, det behagliga, det nyfikna. Fran inte bara ber om liv, hon kräver det. Pengar finns, tid finns.
Nå, det dröjer inte länge innan det börjar skava paret emellan. Redan på stora båten över Atlanten mot London hookar Fran med ny gentleman. Även Sam stöter på ny bekantskap på måndäck i form av Ms Cortright. Väl i Europa, i Paris, lever Sam och Fran mer eller mindre separate lives; hon fixar håret och finlunchar medan han springer på muséer och andra sevärdheter. Fran träffar ytterligare gentleman, det hettar till ordentligt och hon vill ta en paus från Sam, kan han inte åka hem ensam till staterna och kolla hur dottern har det med nya familjen? Detta förslag som en rekyl i vad som jag minns det en riktigt bra scen där de båda gör sig redo för sänggående; av med kostym, på med pyjamas, på med mjukgörande kräm, av med mjukgörande kräm. Vardagskvällsgnabb övergår i seriöst funderande på att ta en seriös paus. Efter viss tvekan gör Sam så, tar båten över Atlanten och tillbringar en tid hemma i Zenith. Fran kvar i Europa och lever loppan med nya mannen. Sam irriterad, frustrerad, vill fixa och lösa fnurran. Åker över Atlanten igen. Undrar hur lång tid varje sådan resa tog på den tiden? Telegrammen haglar under tiden, detektivarbete igångsatt för att informera sig om hustruns förehavanden. Väl i Paris smygarrangerar Sam ett möte mellan sig själv, hustrun och hennes nye kavaljer. Konfrontation på triangeldramatiskt vis. Det slutar i att Sam och Fran ska försöka på nytt. Tårar och ursäkter, förlåtelse och nya friska tag. En liten stund, för sen har Fran hittat en ny lirare, Kurt. Tar inte lång tid innan Kurt vill gifta sig, och Fran faller som en fura för detta. Det gör dock inte Kurts mamma baronessan. Hon är ytterligt svårflirtad och säger tyvärr, det blir inget av med den saken; Fran är ju fortfarande gift och dessutom för gammal och förmodligen inkapabel att föda fler barn. Dörren stängd. Mutter sagt nein. Vad gör Fran då? Bara att jaga rätt på Sam igen, som under tiden har rört sig på solotripp i södra Europa. Olika städer, olika hotell, olika ruiner och utflykter, men alltid samma sak. Han har till och med stött på Ms Cortright igen, och till och med flyttat ut till hennes villa i Neapeltrakterna, och till och med fått tillbaka någon form av livsglädje, gnista, vision om högtflygande verksamheter. Då ringer alltså Fran igen. Pronto! i luren och ta mig tillbaka, allt är förlåtet. Sam går som vanligt med på detta och de båda gör ett försök att ta båten hem över Atlanten igen. Men det tar tvärstopp för Sam när Fran börjar mala om sina ytligheter, sin kritik av andras utseende, hur det blåser kallt och så vidare i vad jag antar låter som en evinnerlig klagosång i Sams öron. Han drar, han tar sitt pick och pack och hoppar av båten precis innan avgång. Åker tillbaka till Neapel och ut till villan med en puttrande liten jolle och där på balkongen juliastår Ms Cortright och väntar. Lyckligt slut och förändring för Sam och Ms Cortright. Inte så lyckligt för Fran, även om hon så att säga fick förändring på nedköpet.
Så det är ju inte utan att jag undrar på vilken form av möten förslaget om den svenska titeln lades fram. Hur gick det till? Någon måste ju ha sett filmen, och kanske haft i uppdrag att komma på en titel, svensk sådan. ”Dodsworth” kanske inte ligger helt rätt i svenska munnar. Men hur kom ”Varför byta männen hustru?” till? Är det ett uttryck, alltså sedan tidigare? Och någon måste ju ha fått det förslaget till sig, granskat det och tänkt: Bra förslag! Bra titel! Och sedan har det gått genom maskineriet, stämplats ok och forslats vidare till sekreterare, tryckerier och filmbolagsfolk. Oerhört underligt. Mellanchef Björkquist kommer liksom in till överintendent Fagerwall med papper, glad i hågen. Du vet den svenska titeln på Dodsworth som vi har brottats med? Ja. Nu har vi löst det. Låt höra. Varför byta männen hustru frågetecken. Det är ju lysande, briljant lysande. Den tar vi, och nu tar vi långlunch och sen gör vi kväll. 
En väldigt intressant rulle, tar liksom upp och tag i relationsbekymmer och förvecklingar på oväntat sätt. Oväntat som i att det inte automatiskt blir skilsmässa och tack och hej för att de båda hittar andra att intressera sig för. Sam väldigt tillåtande jämförelsevis. Och förlåtande. Fran väldigt uppriktig och direkt i sina önskemål.
Regissören William Wyler har tidigare gett oss känsliga pärlor som Svindlande Höjder och De Bästa Åren, men faktiskt också mastodonten Ben-Hur. Imponerande.

Jimmys betyg: 4+


Kommentar: Sam Dodsworth står i Zenith. Nyss pensionerad och sålt företaget. Rik som ett troll men äktenskapet med den något yngre hustrun Fran går kanske lite på tomgång. Dottern utflugen. Vad ska livet nu ta vägen? Under en resa till Europa så glider dock paret Dodsworth allt mer isär. Eller snarare är det Fran som vill känna sig ung igen, som vill bli uppvaktad av andra män. Vilket hon blir. Sam däremot hamnar i en väldigt oskyldig tête-á-tête med Ms Cortright. Något som har föga betydelse för tillfället men däremot får en avgörande betydelse längre fram. Fran vill slå sig lös, slå runt och leva livet. Hon håller naturligtvis av sin make, kanske till och med älskar honom, men hon behöver nya intryck, nya förbindelser, ny kärlek. Kanske kan man kalla henne polyamorös men det är ytterst tveksamt om det ordet fanns på den här tiden. Nåväl, så där håller det på i alla fall, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka. Som det brukar vara. Men till slut tröttnar Sam och vem står då där på klippan vid Medelhavet och väntar, jo, den bedårande Ms Cortright. Det här är en otroligt intressant och fin film som vågar vara komplex och anmärkningsvärd utan att ta ställning för den ena eller den andra. Det är sällan jag ser en film, särskilt från den här tiden, som verkligen lyckas med konststycket att porträttera relationer som både illusoriska och förlösande men även smärtsamt desperata. Kärlek är fan inte enkelt och det visar den här filmen med all önskvärd tydlighet även om slutet blir lite väl by the book. Men sen har vi den svenska titeln. Jag säger bara varför?