Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 20969 och 20970 mellan Göteborg och Stockholm.
Kommentar: ”Calling Barranca! Calling Barranca!”
Bonnie Lee (Jean Arthur) från Brooklyn kliver av bananbåten i sydamerikanska hittepåbyn Barranca och som flugor surrar de runt henne, piloterna på lilla bolaget där nedanför bergen. Hon fastnar för mellanchef Geoff (Cary Grant) - en lirare som lägger oerhört högt värde i att inte lova någon kvinna någonting, inte ett endaste dugg, och att inte låta sentimentala känslor ta över i händelse av tragedi. När exempelvis piloten Joe dör i en kraschlandning på fältet utanför baren/restaurangen/hotellet/flygbasen är det bissniss as usual direkt efter. En drink, en klackspark och sen är det bara att hälla kaffe i maskinerna igen och upp i luften. ”Joe vem?”
Bonnie försöker omväxlande förstå och förvandla Geoff, båda aktiviteterna förgäves. Han är som han är, bränd av tidigare relationer har han ett pansar utanpå de inre besvikelserna. Och när man talar om tidigare relationer - in i bild nedför trappan skrider den fagra Judy (Rita Hayworth - känd för oss från Gilda). Hon och Geoff har definitivt en historia, men vad i hela fridens namn gör en sån som hon på ett ställe som det här? Jo, hon har hittat sig en ny pilot att gifta sig med och denne nye pilot är nyss kommen till Barranca för att provjobba; väldigt välkommet då det råder personalbrist, särskilt för de farligare uppdragen genom dimmiga passet. Alla är dock inte lika glada att se nykomlingen. Det visar sig nämligen att nykomlingen var den som flög det plan som brorsan till en riktig veteran på basen var mekaniker på. Det blev krångel under färden och nykomlingen lämnade skutan i fallskärm, men lämnade kvar brorsan ombord. Död och förtvivlan och veteranbrorsan verkar ha ägnat enorma mängder tid åt att försöka komma över detta svek. Och så dyker själva roten till det onda upp där mitt framför hans ganska dåliga ögon, ögon som gett honom flygförbud. Dålig stämning. Men jobben ska göras, turerna ska flygas, annars blir det inget av det eftertraktade kontraktet som står på spel, kontraktet som kan innebära fortlevnad för verksamheten, för jobben, kan innebära mycket bättre villkor, kanske slippa pålivochdödflygningarna förbi Tex the lookout där uppe bland kondorerna, mycket står på spel. Nykomlingen visar sig vara ett riktigt ess. Han tar sig upp och ner till och från gruvan, han flyger post, han flyger till och med nitroglycerin (här måste jag tänka på Fruktans Lön). Han äter sig långsamt in i gemenskapen, trots sina från början ganska kassa förutsättningar. Bonnie laddas mer och mer upp inifrån av kärleksfrustration och till slut kommer lilla explosionen, hon bara måste konfrontera Geoff med all sin undertryckta attraktion. Hans svalhet gör att hon helt plötsligt drar pistol - i och för sig hans pistol, men väldigt oväntat ändå, oerhört uppfriskande - och hotar honom. Hot utan verkan, hon lägger hastigt ifrån sig vapnet, som brinner av och träffar Geoff i axeln! Drama! Geoff ber bara om en drink och plåstras om lite hastigt av tillrusande. Kulan sitter kvar, och vem ska flyga nu? Var och varannan pilot är ju skadad eller avstängd. Det blir nykomlingen och mekanikerbrorsan! Rivalernas rivaler. Kain och Abel! De försonas för den större saken, de lägger sorg och smärta åt sidan, de hamnar axel mot axel tusentals meter upp i luften i dimma utan sikt, med slangad syrgas och kör, bara kör. Ingen återvändo. Thelma & Louise. Tyvärr får de fågel, vilket i sin tur givetvis och enligt alla aerodynamiska principer innebär att ena motorn och stjärtpartiet fattar eld. Nykomlingen således på väg mot ännu en krasch, men denna gången sitter han kvar, fegar inte ur, tar det som det kommer. Mekanikerbrorsan bryter nacken vid impact och dör sedan britsdöden med Geoff som siste åhörare. Detta letar sig in genom Geoffs armering, han låter sig ses genom sprickorna, han visar sig för Bonnie, och han gör det genom att gråta. Och hon ba: ”gråt inte”. Ja, det är inte lätt. Hon frågar honom om han vill att hon ska stanna. Han svarar med ord att han inte jobbar så, men i handling ger han henne ett tvärklart besked genom en slantsingling med krona på båda sidorna. Vinst varje gång. När hon upptäcker det är lyckan total. Hon springer fram och ut i ett leende bredare än Jokerns. Geoff lyfter i ett plan på väg mot nya höjder.
Sicken rulle alltså! Som en blandning av såpan Glamour, tv-serien Vingar, ett destillat av hårdkokta thrillernoirkaraktärer och valfritt vilda westernuppdrag. Fantastiskt presenterat i en aldrig tråkig eller sinande historia, klippt och skuren av ”Hollywoods första kvinnliga filmklippare” - Viola Lawrence. Och flygscenerna, flygscenerna. Svindlande bra, på vissa ställen lätt och luftigt som i Den Engelske Patienten, på andra håll nästan Stjärnornas Krigfeeling.
Den självständiga, rättframma och uppriktiga ”Hawksian woman”-karaktären verkar vara något att kika närmare på. I det här fallet representerad av både Bonnie och Judy, tänker jag, även om jag upplever Bonnie som mer inställsam än Judy. Här får en ju också nämna att regissören Howard Hawks framträder allt tydligare som en nästan hemlig gigant i filmhistorien, särskilt med tanke på vilken variation han bjuder på med filmer som Scarface - Chicagos Siste Gangster, Ingen Fara På Taket och Rio Bravo. Det verkar som att jag, hittills, tycker absolut bäst om den här flygrullen, Endast Änglar Ha Vingar. Hawks kommer på delad silverplats när det gäller antal filmer som är med i boken och delar pallen med Ingmar Bergman - 11 filmer vardera. Bara Alfred Hitchcock har fler, och han utklassar övriga fältet med sina 18 filmer.
Over and out.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Hårdkokt såpoperaaction. Kvinnliga kvinnor och manliga män. Dimmigt och regnigt. Att flyga eller inte flyga? Kärlek, döljd bakom cyniska ytor. Rivalitet. Imponerande flygscener. "Calling Barranca"!
No comments:
Post a Comment