Originaltitel: Scarface: The Shame Of A Nation (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Hela den här rullen känns ungefär lika tafflig som inledningens uppmaning att ”något måste göras”. Givetvis är det någon annan som måste göra något. Exempelvis regeringen. För 80 år sedan var den organiserade brottsligheten ett så pass stort problem att någon gjorde sådan här skrämselpropaganda för att hålla sin egen rygg fri. Något måste göras. Jag påstår att det inte är mycket större skillnad på att trycka ut en sådan här film och på att trycka ”gå med” på en Facebookgrupp som heter ”Något måste göras”. Om syftet är att man tror att något verkligen kommer göras. Inte mycket har ändrats alltså, och förmodligen inte heller åsikter som mina. Well, till filmen som sådan. Tafflig var ordet, och då tänker jag främst på skådespeleriet och tempot i klippningen. Det blir lite stumfilm över det hela fastän de pratar. Det välkända glappet mellan mimande och replikskylt ersätts här av replik och agerande. Actionscenerna är delvis riktigt snygga, särskilt de med bilar inblandade. Jag gillar tiden som går med hjälp av ett kalenderblock och en kulspruta. Finess! Samma sak med skuggspelet, särskilt det i scenen med massavrättningen. Utvecklingen i relationen mellan Tony och Poppy känns en smula rumphuggen och forcerad, medan Tonys relation till sin syster Cesca är den mest intressanta i filmen. På slutet blir det poetiskt förvirrande när hon efter att ha sett sin nyblivne make bli skjuten av Tony först föraktar honom och sedan omfamnar honom med orden ”du är jag och jag är du”. Slutet är också energimässigt lite av en besvikelse, i alla fall om man jämför med urladdningen i den senare Scarfacefilmen. Till sist en av de lamaste snutreplikerna som kan ha levererats angående hur mycket polischef Guarino vill se Tony åka fast: ”det skulle vara värt en månadslön”.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3-Kommentar: Hela den här rullen känns ungefär lika tafflig som inledningens uppmaning att ”något måste göras”. Givetvis är det någon annan som måste göra något. Exempelvis regeringen. För 80 år sedan var den organiserade brottsligheten ett så pass stort problem att någon gjorde sådan här skrämselpropaganda för att hålla sin egen rygg fri. Något måste göras. Jag påstår att det inte är mycket större skillnad på att trycka ut en sådan här film och på att trycka ”gå med” på en Facebookgrupp som heter ”Något måste göras”. Om syftet är att man tror att något verkligen kommer göras. Inte mycket har ändrats alltså, och förmodligen inte heller åsikter som mina. Well, till filmen som sådan. Tafflig var ordet, och då tänker jag främst på skådespeleriet och tempot i klippningen. Det blir lite stumfilm över det hela fastän de pratar. Det välkända glappet mellan mimande och replikskylt ersätts här av replik och agerande. Actionscenerna är delvis riktigt snygga, särskilt de med bilar inblandade. Jag gillar tiden som går med hjälp av ett kalenderblock och en kulspruta. Finess! Samma sak med skuggspelet, särskilt det i scenen med massavrättningen. Utvecklingen i relationen mellan Tony och Poppy känns en smula rumphuggen och forcerad, medan Tonys relation till sin syster Cesca är den mest intressanta i filmen. På slutet blir det poetiskt förvirrande när hon efter att ha sett sin nyblivne make bli skjuten av Tony först föraktar honom och sedan omfamnar honom med orden ”du är jag och jag är du”. Slutet är också energimässigt lite av en besvikelse, i alla fall om man jämför med urladdningen i den senare Scarfacefilmen. Till sist en av de lamaste snutreplikerna som kan ha levererats angående hur mycket polischef Guarino vill se Tony åka fast: ”det skulle vara värt en månadslön”.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Howard Hawks maffiaberättelse från början av 30-talet utgjorde förlaga för den mer omtalade och lovordade filmen med samma namn som kom 50 år senare. (Sedd och kommenterad i detta projekt.) I den här filmen ser vi Paul Muni som den Caponeliknande Tony Camonte, en girig Chicagogangster med storhetsvansinne som ser dödandet som affärer och plågas av en sjuklig incestuös svartsjuka gentemot sin syster. Där har vi ungefär likheterna med Al Pacinos karaktär i nyinspelningen från 1983. Det mest intressanta med Scarface 1932 är belysningen och det medvetna spelet med skuggor. Det möjliggör en spännande symbolik som återkommer genom filmen och mitt intresse dras mer mot dessa cineastiska teknikaliteter snarare än mot filmens handling. Tyvärr känns skådespeleriet för överdramatiserat och överspänt. Machoattityden som jag förstår ska framhävas framstår bara som löjlig. Intressant är att filmen riktar en bokstavlig pungspark mot den amerikanska regeringen och kräver i en inledande text att något måste göras för att bekämpa den ökade kriminaliteten och våldet. Det lägger liksom ribban redan från början. Boris "Frankenstein" Karloff syns för övrigt i en mindre roll.
No comments:
Post a Comment