Nr 871: Tokyo-Olympiaden

Originaltitel: Tōkyō Orinpikku (1965) IMDb Wikipedia 

Filmen sågs på Olympic Channel av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Rambo hoppar höjdhopp och Yoda springer 80 m häck. Kon Ichikawa - som nyss gav oss Den Burmesiska Harpan - gör en Riefenstahl och tolkar olympiska spel, i detta fallet de i Tokyo 1964. Liknande upplägg med eldens väg, invigning, mänsklighetens sammankomst, glömmandet av gränser och skillnader, fokus på fredliga lekfulla tävlingar och en stillsam solnedgångsavslutning. En hel del flagghissande och nationalhymner för pengarna. Ryska kulstöterskor i generösa vinklar. Men den stora behållningen är hur Ichikawa regelbundet stannar upp och nästan vilar i en personlig betraktelse, eller ett betraktande av en viss person eller skeende. Det sker både tekniskt, genom att gå över till slowmotion eller stillbild, men också rent tidsmässigt, i längden på klipp, eller ovanliga perspektiv. Jag tänker på skyttet som har sniperthrillervibbar med bulldoggkinden över kolven. Jag tänker på maratonloppet med en lång sekvens på vad han nu hette, där man får tid att tänka sig in i hans situation där ute på asfalten, man får så mycket tid att man kan börja tänka på lunch. Jag tänker på den minst sagt väldokumenterade  vätskekontrollen i samma lopp, och hur en löpare sitter som en tiggare i rännstenen och ber om vatten. Jag tänker på inzoomningen av skinkorna i gångtävlingen. Kan liksom se Ichikawa bakom ryggen på assistenten i klipprummet, fokuserad och lite uppjagad; "Ligg kvar på skinkorna! Ligg kvar på skinkorna!" Fast på japanska då. Och så bakgrundsinformationen kring vissa tävlanden som titt som tätt levereras. Väldigt underhållande. Lite journalfilm, i färg. "Kvinnan i bild är bilmekaniker från Gdansk, två barn med tre olika fäder, nuvarande maken driver kontorsfirma på Rutgenstrasse, här kommer kastet."

Men framförallt tycker jag nog rullen är lite väl lång, och att det liksom ska pressas in något litet om varje gren. Hellre hade jag sett en kortare version med fokus på vissa grenar och personer, det vill säga det material som redan finns i filmen. Finns förmodligen en sån version, kanske flera.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Först och sist Japansolen. Sedan berättarrösten som deklarerar alla olympiska spel sedan whenever för att slutligen landa i Tokyo 1964. Den artonde i ordningen. Och så OS-facklans symboliska färd över orienten, Forrest Gump-följs av supportrar och motorcykelburna livvakter. Etthundra eller så amerikanska atleter anländer med Pan Am. Hiroshima och Nagasaki tycks som bortblåsta. Flera nationer följer. Aldrig har så många nationer samlats i Tokyo på samma gång. Och där, den svenska flaggan. Den tionde oktober 1964 marscherar de in på OS-arenan. Taktfast och formellt uppstyrt hos de flesta nationer. Kuba bryter av med lekfullt viftande med japanska flaggor, tror knappt de går i takt heller. Även ryssarna spexar till det med sina röda sjalar viftande. Kamerun och Kongo kommer in med endast två tävlande. Sen saluteras och trummas det innan facklan äntligen gör entré och de oändliga trappstegen till eldstaden. Ballonger släpps lös, duvor släpps lös och flygplan gör OS-ringar i skyn. Det är peace, love och understanding för hela slanten. Sedan drar spelen igång.

Det är fantastiskt hur filmen, inte bara redovisar OS-grenarna och idrottsprestationerna, utan hur den också fångar människorna och detaljerna; de tävlandenas tvångstankar, de snabbfotade funktionärerna, publikens hängivenhet, de äldre männens ansikten fårade av erfarenhet, dubbelhakorna, fötterna, knäna, skinkorna, halsarna, de rökande reportrarna, smattret från skrivmaskinerna, hejaklackarna. Sen är det inte bara små och subtila gliringar utan till och med helt vansinniga presentationer av de tävlande, särskilt de kvinnliga. Det är inte bara deras yrken som redovisas utan även ålder och vikt, familjeförhållanden, barn och utseende. Känns lite ofräscht va? Vissa scener och tävlingar får lite onödigt mycket utrymme och det kan bli lite långdraget emellanåt men plötsligt glänser det till. Som när den graciösa gymnastiken nästan blir som ett eget dansnummer med smäktande musik. Eller i reportaget från OS-byn där vi får stifta bekantskap med Ahmed Issa från unga nationen Thcad, ovan vid strålkastarljuset och lite ensam bland de andra världsvana idrottarna. Kon Ichikawa levererar en episk film som inte bara dokumenterar OS i Tokyo utan också lägger den konstnärliga ribban väldigt högt. Fascinerande och fint. Sayonara!

Nr 869: Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Originaltitel: Thirty Two Short Films About Glenn Gould (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.

Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.

Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.

Nr 868: Shao Lin San Shi Liu Fang - The 36th Chamber Of Shaolin

Originaltitel: 少林三十六房 Shao Lin San Shi Liu Fang (1978) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amazon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastisk mellandagsrulle. Dubbad så man ramlar baklänges av osynken, och den som fick uppdraget att göra ljudeffekterna till alla miljontals svepningar, vapenklonk och gnygrymtningar måste hamnat i himlen av lycka. Massor av snabba inochutzoomningar och blixthastiga panoreringar. Känns som att kolla en tecknad film, med skillnaden att den inte är tecknad, och då är det ju en... ja, en film. Men framför allt ett underbart intensivt lugn större delen av mellanfilmen, när San Te är i Shaolintemplet för att lära sig kungfugrunderna. En mödosam och krävande väg, och den gestaltas så pedagogiskt och välplanerat att det bara är att luta sig tillbaka och följa den spännande skolningen genom olika kammare. Reflexer, tyngdpunkt, smidighet, koncentration, måttfullhet. Väldigt välkoreograferade och genomtänkta scener, och på slutet återkopplas flera olika övningsmoment i sista striden. Precis som tranan i Karate Kid och så vidare.

Satt och tänkte på nån alternativ beskrivning också. Flyr förföljelse, kommer till ny tillvaro, söker asyl, alla skeptiska till nykomlingen men makthavare ser potentialen i arbetskraftsinvandringen, uppehållstillstånd med tuffa villkor och tester - så här gör vi här, börja med låglönejobb, städochdisk, uppför stegen, nu är du godkänd, mer ansvar, mät dig med de som mätt dig, förslag på egen utvecklande verksamhet men då är det bom stopp, utvisning, tillbaka till förorten och öppna egen skola. Träna på att hämnas på de andra, de olika, de som gör lika som du, hämnas.

Och så mjölet fallande i slow motion på slutet! Mjölet i slow motion!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många namn:  Shao Lin San Shi Liu Fang, The Master Killer, Shaolin Master Killer och The 36th Chamber of Shaolin. Svårt att bestämma sig, olika utgåvor? Ingen aning. Hur som helst är det riktigt fint koreograferad kung fu i bästa Hong Kong-anda. Det är vilsamt och meditativt, intensivt och visuellt, ett galet kameraarbete, tjusiga fightingscener och en spännande intrig. Den är fint uppdelad i tre nästan separata delar med egna inramningar: först konspirationen mot de onda och styrande Manchurerna som dödar vår hjältes, San Tes (Gordon Liu), föräldrar, sedan den hårda och disciplinära träningen i Shao Lin-templets 35 kammare och slutligen hämnden. 35 kammare tänker ni nu, vad hände med den 36:e då? Den 36:e kammaren finns egentligen inte. Det är San Te som, efter år av träning, får möjlighet att leda någon av de 35 kamrarna i templet. Istället föreslår han en till kammare - att göra Shao Lin-kung fun tillgänglig för folket. Hädelse anser munkarna i templet och utvisar honom. Men naturligtvis har han den 36:e kammaren med sig och för att utkräva hämnden på Manchurerna så börjar han själv utbilda andra i kung fu. Det här är en film jag blir glad av. Den har den briljanta enkelheten i dramaturgin, den hårda humorn och den ljuvliga dubbningen och ljudeffekterna som fullständigt charmar sönder mig. Heja Hong Kong.

Nr 866: Nashville

Originaltitel: Nashville (1975) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trodde detta skulle vara en så kallad dokumentär, kanske åt samma håll som Woodstock, och bävade därför ganska ordentligt. Men icke. Mer en föregångare till Short Cuts, om än med mycket mer musik. Ett omfattande persongalleri som väver in och ut i varandra under några dagar inför ett stort galaevent. Countryscenen i Nashville som metafor för amerikanska politiken? Kanske det. Den långsamt svepande, mässande valarbetarbilen som monotont och halvanonymt upprepar alternativa förslag och vallöften från presidentkandidaten Walker, som man aldrig får se i bild, bara höra rösten av på slutet (väl?). Stora trafikkollisionen med påföljande kaos. Intriger, deals, otrohet mellan artisterna. Rygghugg och glorifierande asskissing om vartannat. Vem vill inte synas med vem och vem måste synas med vem för att få mesta möjliga genomslag och cred? Attentatet på slutet vid kopian av grekiska templet Parthenon. Mycket musik och mycket bra musik. Allt tydligen skrivet av skådespelarna/artisterna själva. Och allt inspelat live på de ställen de filmas på. Riktigt cool film, som en grym julklapp man inte hade en aning om att man skulle få. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Robert Altman, som bland annat gett oss filmer som M*A*S*H och Short Cuts, gör här en cynisk allegori av amerikansk politik, dess hycklande normer, dess hope and dreams and values, mot bakgrund av landets 200-årsjubileum och han förlägger detta skickliga utsnitt till hjärtat av 70-talets showbusiness - Nashville. Det är ett stort galleri av färgstarka karaktärer med öden som ibland sammanfaller eller överlappar varandra. Allt till mässandet från presidentkandidaten Walkers kampanjbuss som ödesmättat snurrar runt på Nashvilles gator. Grundstoryn är en vecka i Nashville som kännetecknas av en musikfestival och en valkampanj. Detta lockar ett brett spektra av musiker, skivbolagsdirektörer, musikarrangörer, kampanjmakare, politiker och andra lycksökare och girigbukar till denna populistiska och glittriga smältdegel av amerikansk kultur. Det tycks kaotiskt och förvirrat till en början men allt lägger sig glasklart genom Altmans skarpa regi och förmåga att berätta flera historier utan att framhäva någon framför någon annan. Filmens början är en hysterisk TV-reklam för ett soundtrack till filmen Nashville där alla skådisar presenteras. Lite trevligt meta sådär. Kul att det är skådespelarna själva som framför filmens utsökta countrymusik.

Nr 865: Den Burmesiska Harpan

Originaltitel: Biruma No Tategoto (1956) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den här skulle jag verkligen velat sett på stor skarp bild istället för på liten grynig. Men man kan inte få allt. Dyker det upp en film får vi se den, annars blir det väl aldrig klart, det här projektet.

Japansk soldat spelar harpa och väljer en fredligare väg än den andravärldskrigiska. Hans val spetsar ögon, öron och tankar hos hans tidigare armékompanjoner. Det blir lite mystiskt och spännande. Var tog han vägen? Vad blev det av honom? Är han den vi såg vandra förbi? Är han munk? Ja, munk blev han, och kommunicerar med papegojor gör de. "Följ med oss hem" lär de den ena. "Nej, jag kan inte återvända" svarar den andra. Så är det. Har man väl hittat vägen går det inte att oupptäcka den.

Det kommuniceras över gränserna med harpmusik också. "Home! Sweet home!" är en återkommande dänga. Den spelades tydligen även i Eldflugornas Grav. Inget jag minns.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "The soil of Burma is red, and so are its rocks". Berättarrösten för in oss i det sjungande japanska kompaniet i andra världskrigets Burma. De sitter i brittiskt fångläger i staden Mudon när dess harpist Mizushima blir ombedd att få en annan pluton att kapitulera. Han gör sitt bästa utan resultat. Plutonen sprängs men Mizushima lyckas överleva. Han vårdas i ett buddhistiskt tempel som får honom att omvärdera sitt kall. På vägen tillbaka till Mudon passar han på att begrava krigets döda, en efter en, som ligger i högar. I fånglägret cirkulerar ryktet om Mizushima, någon tror sig ha sett honom, som munk, avståndstagande, hört hans toner, de karakteristiska harptonerna som endast han kan få fram. De glömmer honom inte och det mesta tycks gå ut på att få honom att komma tillbaka, att följa med hem.
Tyvärr är bilden mörk och otydlig, detaljerna försvinner, men jag får ändå känslan av att det är snyggt under rätt förutsättningar. Kameran är ofta nära, lite snett ovanifrån eller snett underifrån, inte sällan bakifrån, på soldaternas ryggar eller de sjungande sköterskorna. Filmen har liksom en ödmjuk värdighet över sig som jag verkligen gillar. En varm sorgesång.

Nr 864: Samuraj Killer

Originaltitel: Le Samouraï (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jef Costello is in da house. Han har en stilettvass hatt, en blick från istiden och en trenchcoat som skulle göra Skalman ännu grönare av avund; under den får plats enorma nyckelknippor, bulliga sedelbuntar, heta revolvrar, kvicka kvitton, pudervita handskar, snabba cigaretter och pålitliga tändare - allt utan att det syns någonting utanpå. Han rör sig som en blåkall skugga i ett regnigt och dystert Paris. Magiskt. 10 min in i filmen kommer första repliken: "Jef?". Jepp, yrkesmördaren ska gå på nattklubb och behöver alibi i någon form av flickvännen. Pang pang pang på kontoret. Vem såg nåt? Fem stycken bara, särskilt pianisten, den svarta kvinnan. Århundradets märkligaste konfrontation, 400 skummisar bara i Paris, alla mer eller mindre identiska. Pianisten bluffar, det var inte han, säger hon om Jef. Alla, inklusive Jef blir förbryllade. Det blir invecklad skumraskaffär. Polisen pressar, gangstrarna försöker likvidera Jef, misslyckas. Han Rambodrar sig tillbaka och plåstrar om sina sår. Spanarna riggar avlyssningsutrustning i Jefs lya. Men han är ju en urban samuraj och använder sina nästan fladdermusskills för att helt oprovocerat upptäcka lilla mikrofonen bakom stora gardinen. Melodiöst jagande i tunnelbanan, så klassiskt, ut och in och ner och upp, men det är också faktiskt allt som händer där. Inget våld, inget skjutande, inga konfrontationer, bara lite katt och råtta i katakomberna. Jef får nytt uppdrag, det sista, som det alltid är. Måltavlan visar sig vara svarta pianisten. "Varför?" frågar hon när han står och riktar pistolen mot henne. Hon är ju mitt uppe i ett riktigt nice jam. "För att jag fått betalt" levererar Jef tillbaka. Pang pang, men vem faller, om inte Jef? Polisen har skjutit honom. Han har i förväg tömt sin revolver på kulor, är helt ofarlig. Är det nån form av harakiri i form av suicide by cop?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Ingen är så ensam som en samuraj. Det skulle vara tigern i djungeln i så fall... kanske..." Filmen börjar med ett citat som relaterar till den japanska hederskodexen för samurajer Bushido - krigarens väg. Och ensam är han, vår antihjälte Costello, en hitman i alldeles för stor trenchcoat, metodisk, stiliserad och skoningslös. Filmen är dialogfattig och tyst, något som för mina tankar till finsk Kaurismäki-film. Här finns nån slags europeisk noir med regnvåta gator, jazzklubbar med nästan poserande människor, enkla och raka affärer utan ifrågasättande i skumma garage. Mordet i början sker iskallt och polisen är snabb att plocka in diverse skumma typer. Det som sedan följer saknar motstycke i någon annan film. Det är en vittneskonfrontation som gör att man häpnar - alla i samma rum, helt öppna spekulationer, ett polisiärt arbete som är skrattretande (ska vi sätta upp den jättestora avlyssningsmackapären, hmm, nej, vi tar den lilla istället) men samtidigt så invecklat och övertygande att de tycks ha koll på allt och alla. Underhållande, snygg och stilbildande film. Jajamen.

Nr 860: Sombre

Originaltitel: Sombre (1998) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Suddig, skakig, mörktonat dunkel långloppsthriller med jump cuts, flämtande närbilder och frågor utan svar. Jean mår inte bra. Oklart varför. Stor stygg dockteatervarg, skrikande barn. Titta bakom dig! Tankarna går ju till Kapten Klänning. "Vem kan man lita på?" i slutet av föredragen, de enormt uppskattade. Jean rör sig i cykelkretsar och måste hetsdricka kopiösa mängder sprit för att kunna närma sig kvinnor - oftast prostituerade - och när han väl kommer nära tar våldet överhanden och det resulterar i övergrepp och mord. I vissa scener verkar han dock bli lugnare ju närmare fittan han kommer. Önskas återinträde? Visst finns det sådana psykologiska förklaringsmodeller? Han träffar ett par systrar. Den ena lyckas avvärja åtminstone ett överfall, där på stranden, varpå Jean går ut i vattnet och verkar skämmas en enorm skam. Bortvänd, som i en vrå, fast ute i öppenhet. Tänker på slutet i Blair Witch Project. Den systern åker sen till Paris, men den andra systern, Claire, som inte heller verkar må så bra, oklart varför, söker upp Jean igen. Båda ägnar sig liksom åt nåt slags ständigt återvändande till det destruktiva. Vill hon rädda honom, och vill han rädda henne? Han ser till att hon lämnar honom, in i en främmande kvinnas bil och iväg. I bilen fabricerar Claire, förklarar för kvinnan; hon och Jean är gifta, de bråkar, det brukar bli så här, mycket med barnen, press. Konstruerar en bild av hur hon skulle vilja ha det? Hemma vid kvinnans köksbord mittemot i natten berättar kvinnan om hur hon tidigare, när hennes make fortfarande levde, i hemlighet träffade sin första, och kanske enda förälskelse. Återvändandet. Hur de sågs i Paris och hur han dog elva dagar senare, viskar hon, och bilden här, hur hon sakta sjunker ur bild, som om hon drunknar i sin egna förtvivlade berättelse. Och här kommer jag på mig själv med att undra om hon också bara fantiserar, inspirerad av Claires kanske uppenbara lögner. Två ensamma människor vid ett nattligt bord målar upp önskade scenarion. Och just då kommer kvinnans lille son in, och det blir ju liksom som ett bevis på att kvinnan talar sant, upplever jag det som. Mycket intressant och mycket anspänd, spännande scen. Kanske den bästa i filmen, tänker jag nu, men sånt kan ju ändras. Sista minutrarna: fransk sång till slowmobilder - cyklistpov - av publiken som följer vad jag antar är Tour de France. Sitter där i  timmar med medtagen fika, väntar på att få se en kort glimt av rus, av energi, att få betrakta framforsande, tävlande varelser. Nåt slags kick, tillfredsställelse. Cyklisten, å andra sidan, ständigt i det flödet, betraktar betraktarna. Kanske som att vara känd och ständigt påpassad av paparazzis?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Mörk, introvert, klaustrofobisk, provokativ, oskarp, destruktiv, ryckig, svårtillgänglig. Egenskaper som kanske borde attrahera undertecknads tycke och smak men tyvärr så lyckas jag inte hoppa på det dramaturgiska tåget. Jag lämnas kvar på perrongen och ser endast på håll något oskarpt som försvinner i dimman. Känns tråkigt.

Nr 859: Gertrud

Originaltitel: Gertrud (1964) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Som att betrakta sorgsna schackpjäser; punktbelysta och bortvända rör de sig över brädet, talar uppgivet förbi sig själva och berättar om varandra. Maken Gustaf som en diagonallöpare mellan politiken och hemmet. Jobbar för mycket och ratas av Gertrud. Exet Lidman som ett poetiskt torn rakt fram och tillbaka mellan Sydeuropa och kalla Norden, mellan medelhavsvärmen och kyliga Gertrud. Hans kärlek dög inte, och han jobbade för mycket. Oförståendet gnager i honom, och några vidare svar får han inte. Det var helt enkelt inte rätt sorts kärlek han hade att erbjuda. Dessutom var han och Gertrud gifta på riktigt utanför filmduken, men det tror jag inte spelar nån roll i sammanhanget. Unge älskaren Erland som en musikalisk springare, hoppar i kluriga kombinationer från den ena famnen till den andra, lovar runt och håller tunt som ju hästar ofta gör. Han ratar Gertrud, se där. Damen Gertrud som skrider obehindrat åt alla håll och kanter. Kompromisslös, som om det skulle vara något positivt. Blaha. Kärleken, den sanna och rena, vad det nu innebär, är ibland det största, det viktigaste. Samtidigt är den det mest förödande och besvärliga. Allt som betyder nåt är kärleken. Tyvärr kan ingen erbjuda rätt slags kärlek och då är det självvalda ensamheten som gäller. Anknytningsteoretikerna håller upp sina kort där det står undvikande.

Kände mig tvingad, av mig själv, att läsa förlagepjäsen av Hjalmar Söderberg. Två saker slår mig. 1. Pjäsen slutar där Gustaf ropar efter Gertrud när hon lämnar hemmet. Den sista delen i filmen - framtidsepilogen där det visar sig att Gertrud valt att leva ensam och isolerad resten av sitt liv - är således filmskaparen Carl Theodor Dreyers helt egna grepp. Intressant påbyggnad, tänker jag. Tolkning, konstnärlig frihet, och så vidare. 2. I pjäsen framgår det tidigt och på flera ställen att Gertrud och Gustaf ganska nyligen har förlorat ett litet barn. Känns ju inte helt orimligt att det har en psykologisk effekt på de inblandade och deras agerande. Det utelämnas dock helt i filmen. 

Tycker mycket om det långsamma spelet, de långa tagningarna (en tiominutare med Lidman och Gertrud i soffan), den klärobskyra ljussättningen och hur Gertrud i en scen kommer emot Lidman i spegeln. Blir liksom omvänt; fastän de inte är vända mot varandra är de ändå på väg till varandra. Eller tvärtom.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Svalt och stramt fyrkantsdrama utan kompromisser. Inga översvallande känslor i de blanka avslagna blickarna men ändå massor av under-, över- och ihoptryckt kärlek. Gertrud kommer från ett passionerat förhållande med poeten Lidman, lever i ett kärlekslöst äktenskap med politikern Gustav men längtar efter den unge pianisten Erland. Gertrud vill ha kärlek men den måste vara på hennes villkor. Hon ger upp äktenskapets tvångströja och letar sig till den unge musikern som, visar det sig, inte alls nöjer sig med endast Gertrud. Lidmans uppvaktningar avböjer hon. Hans kärlek till litteraturen är starkare. Det är återhållsamt och avskalat men ändå finns här massor av fantastisk dramatik. Ljussättningen, fotot, den sparsamma klippningen, det lågmälda tonfallet. Det är stundtals erotiskt som när Gertruds skugga klär av sig till Erlands Nocturne. Hjalmar Söderbergs förlaga är naturligtvis botten i det hela och Dreyer lyfter på ett mycket fint sätt fram dialogen som drivkraft. "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" - Lidmans sammanfattning ramar in berättelsen.

Nr 858: Sorgens Stad

Originaltitel: 悲情城市 Bēiqíng chéngshì (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören heter Hou Hsiao-hsien. Bara det fick mig att misstänka att det skulle bli lite rörigt - vilket jag i och för sig misstänker inför varenda film numera, är kanske åldern - så jag läste om handlingen innan jag såg den här filmen. Tur var nog det, för annars hade jag förmodligen inte fattat ett jota den här gången heller. Nu var det lättare, om än inte lätt, att hänga med i svängarna. Många snarlika namn, Taiwan och familjerelationer som filmas lite på halvdistans, genom dörrposter, genom rutor. Jag är som tittare inte helt åskådare, inte helt deltagare. Påminner såklart då om Edward Yang och Yi Yi - Ensam Tillsammans som vi såg för inte så länge sedan. Taiwanesiska nya vågen, ytterligare en våg. 
Filmen utspelas mellan 1945-1949 och berör känsliga ämnen som 28 februari-händelsen och den därpå följande Vita Terrorn. Men i centrum familjen Lin, och livet i en mindre stad i närheten av Taipei om jag fattat det rätt. Äldsta brodern driver bar och försöker få ordning på särskilt tredje brodern som återvänt från något av alla krig man kan återvända från och börjat deala knark och syssla med falska japanska yen. Han torteras till mental oigenkännlighet. Fjärde brodern är döv fotograf och det ges en del skönt och tålmodigt utrymme för honom att skriva sina lappar i kommunikationen med andra.

Flera ganska långa scener med sällskap som sitter runt ett bord och gör något; äter, dricker, diskuterar politik, spelar spel, sjunger, spelar, konfliktmedlar och festar. Mellan scenerna stilla, dunkla övergångsbilder; skog, hustak, ledningar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den vemodiga känslan infinner sig snabbt. Och jag förstår ganska omgående att det inte kommer bli några lättsamma två och en halv timmar. Taiwanesisk ny våg med historiska fakta, kulturella seder, inhemska och uthemska konflikter jag inte alls är hemma med. Men så är det ju allt som oftast i det här projektet. I Sorgens Stad får vi ändå en stor gnutta ödmjukhet mitt i det invecklade. Ofta stilla kamera med fint djup, inga snabba klipp. Som en lång episk dikt där melodin och känslan ibland överskuggar innehållet. Handlingen, som jag förstår det, kretsar kring en familj, närmare bestämt några bröder där en är saknad i nåt krig, en annan just hemkommen från nåt krig, en tredje är dövstum fotograf och en fjärde som är äldst och tydligen har mycket att säga till om därför. Det är en hel del element av dirty money, kollaboratörer, politik men också nära vänskap och stilla, väldigt kommunikativa, scener. Det är fint men komplicerat.

Nr 857: Sherman's March

Originaltitel: Sherman's March (1986) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ross McElwee relationskrisar och gerillafilmar sig fram i inbördeskrigsgeneralen Shermans fotspår. Det som från början var tänkt som - antar jag - nån slags dokumentär om Sherman, utvecklas snart till en svängig hybrid; en  humoristisk och utlämnande samtidsodyssé på jakt efter förståelsen av kärlekens gåtfulla krokben, kombinerat med kärnfulla betraktelser och jämförelser med Shermans öde århundraden tidigare. Före detta flickvänner söks upp, tillfälliga romanser ingås och lämnas, märkvärdiga människor och livsöden porträtteras, och allt med en befriande öppenhet och utan för mycket tillrättalägganden i historierna. Musiker, preppers, isolerade lingvistiker, kärnvapenmotståndare; alla tillåts utrymme. Den mest hämmade är väl Ross själv som gömmer sig bakom sin kamera och så att säga enögt försöker betrakta och fånga det förflutna och nuet. Men det blir ju en bra kontrast till de mer utlevande karaktärerna. Ross mer introvert, analyserande, grubblande. Burt Reynolds stalkas till bristningsgränsen och bästa repliken i min bok levereras från en av de oroliga männen i bergen: "Citat, slut citat". (Utan att något sagts emellan).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Två stora sängar är dubbelt deprimerande som en stor säng". Citatet kommer från filmaren Ross McElwee på ett motell i Atlanta när han är ute i general Shermans fotspår för att dokumentera dagens effekterna av sydstaternas nederlag under inbördeskriget men som utvecklas till hans egen relationsresa. Med kameran som filter och bandspelaren runt midjan tar resan honom till före detta kärlekar och nya besynnerliga bekantskaper. Hela filmen tar fem år att göra och under den tiden hinner Ross både inleda och avsluta fler relationer. I bakgrunden, och som utgångspunkt för hela projektet, finns Ann, hans senaste ex som lämnade honom, här finns Pat, en livfull tjej med skådespelarambitioner, Claudia, en roller skate girl med tveksamma sektkopplingar, vildmarkslingvistikern Wendy, lärarinnan Jackie, mormonflickan Charlene som hans mamma försöker gifta bort honom med och sångerskan Joy som får Ross att vilja bli groupie med flera. De är underhållande, ärligt och generöst. Jag upptäcker att Ross resa, hans sökande, gör att jag själv under filmens gång reflekterar över mina kärlekar, de som blev och de som inte blev. Det är intressant hur han lyckas få, både de han möter, men även mig själv, att bli avslappnade och att sänka garden. Det här var en film jag blev både glad och lite sorgsen av. 

Nr 853: Ond Stad

Originaltitel: The Phenix City Story (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inleds med reportern Clete Roberts som ger sig ut i verkligheten och intervjuar människor på gatan som var med om det filmen sen handlar om; det vill sägas politisk korruption och organiserad brottslighet i Phenix City, som kulminerar med mordet på politikern och advokaten Albert Patterson.

"Om man riktar ljuset på en råtta så gömmer den sig, oavsett om den är i the City dump eller i the City Hall" säger en av de intervjuade. Det uttrycks oro för riggade val, kriminalitet, hot, våld och mord. Kamp för frihet. Gå och rösta för ett Good America. Ja, det känns ju igen. Får inte riktigt grepp om den där inlednjngen. Roberts spelar typ sig själv, och han verkar intervjua människor som faktiskt var med om händelserna när det begav sig, men det är iscensatta klipp? Intressant hybrid, och skarp växling mellan "reportage" och "spelfilm/fiction", för sen följer då själva filmen. Berättarrösten är sonen John Patterson som kommer hem från vad jag fattar det som är tjänstgöring i andra världskriget. 14th Street har förvandlats till en gata full av ruffel, bluff och prostitution. Neon, fylla, slagsmål och pengar pengar pengar. "The Machine" med Rhett Tanner i spetsen kontrollerar verksamheten. Sonen John åker på däng, söker upp för att dänga tillbaka, blir less och vill förändra. Pappan inte lika motiverad, tvekar om han ska bli nån typ av statsåklagare? Det blir ändå krig mot brottsligheten. Och då börjar onda krafter smida onda planer i bastun. Krig mot kriget mot brottsligheten. Död svart flicka slängs på Pattersons gräsmatta. Liten vit pojke på cykel körs över. Budskapet är tydligt, this could happen to you. Upprörda känslor. Johns fru vill dra. John vill hjältestanna och kämpa för den goda saken. Pappa Patterson tar ett steg in i leken, som advokat. Korrupt jury resulterar i "obegripligt" domslut. Våldet eskalerar. Män, kvinnor, barn. Media tystas, kyrkan tystas. Bomber och granater. Patterson ångar på. Folket lyssnar,  less på lögner. Vilken alarmist han är, Patterson. Under tiden spelar polisen kort. Pappa Patterson skjuts utanför sitt kontor. Folket vill göra uppror, lyncha,  mörda. Sonen John hindrar dem, gjuter olja på vågorna med brandtal. Ringer upp "State Capitol"(?) och låter denne höra folkets ilska genom luren. Nu blir det åka av. In med Marshal law, nån form av beväpnad armé. Hårt mot hårt, upprensning i träsket. Verkar funka, men "hur länge ska det hålla?" Och så talet på slutet. "Med Guds hjälp ska jag inte misslyckas!"

Skönt att det var då, och så långt borta. Helt andra tider nu, här.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fram tills jag såg filmen så utgick från att den handlade om Phoenix, huvudstaden i Arizona med drygt 1,5 miljoner invånare. Men ack så fel jag hade. Hade jag läst lite mer noggrant så hade jag ju sett att den handlar om Phenix, ett samhälle i Alabama med endast 30 000 invånare som fick epitetet The Wickedest City in the U.S. på grund av korruption, sexhandel, spel och allehanda gangsteraffärer. Ond Stad är en primitiv lågbudgetfilm som inte ber om ursäkt för sig. Den börjar med nåt slags halvdokumentära dramatiserade vittnesmål från några av stadens invånare som var med när det hände så att säga. Sen kommer berättarrösten som introducerar Phenix i nån slags reklamfilmsstil, med skillnaden att det här inte är en stad man gärna åker till. Nog för att Phenix har flest kyrkor i hela Alabama men vad gör det när den samtidigt har varit en av de mest korrumperade städerna under hundra år. "Fancy women, slot machines and booze, The Phenix city blues" sjunger Monroe-fatalen på nattklubben The Poppy Club medan hon sexigt rör sig flirtande bland männen i lokalen. Det är på På 14:e gatan det händer, där spelas det med märkta kort, där misshandlas de som protesterar, där säljs det sex i gathörnen och maffian gör upp planerna i bastun. Mitt i historien står pappa Patterson, advokaten som vägrar låta sig köpas av någon sida och hans militäre son, nyss hemkommen från sin placering i Västtyskland. De är inte överens om vad som behövs göras, pappa vill först inte blanda sig i medan sonen blir allt mer engagerad i att bekämpa brottsligheten. När allt eskalerar ger sig pappa advokaten sig in i leken vilket kommer att stå honom dyrt. Istället för en personlig vendetta så lyckas sonen ändå mobilisera de goda krafterna i staden och genom ett telefonsamtal kallar han in armén som snabbt städar upp i staden. Inte en dag för tidigt kan man tycka.

Nr 851: Zero Kelvin - Kärlekens Fryspunkt

Originaltitel: Kjærlighetens Kjøtere (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Unge poeten och fiolinisten Henrik Larsen har i ett grönskande Oslo precis debuterat med en samling kärleksdikter med namnet "Fåglar utan vingar". Men en poet behöver ett förflutet, så han lämnar sin nästan fästmö och drar till karga, kalla Grönland för jakt och tärande istidsliv. Hastig temperaturskillnad så att säga. Kanske följer han sin djupfrysta längtan efter att få syn på sig själv. Nåt ska han ju göra för att sätta hjälteresan i rörelse och ta sig över tröskeln. På Grönland klampar Stellan Skarsgård omkring som en sadistisk sjöbjörn med könstourettes och rapar ur sig saker som "Horan vägde 250 kg. Hälften fitta.". Här finns också Holm, nån slags vetenskapsman om jag fattar det rätt. Maktkampen kan börja. Oskyldige, valpige Larsen ska tuktas och läras upp av särskilt Stellan. Nu handlar det om överlevnad. Mat, värme och vänskap. Piska eller morot åt hundarna? Stellan planterar obehagliga, nästan förbjudna tankar i Larsens skalle. Vad gör hans fästmö? Vad njuter hon av i Larsens frånvaro? Psykologiskt ställningskrig med hårda dueller i ett fantastiskt stålblått ljus med hårda vassa iseggar som fond. Klaustrofobiskt, snuskigt och skitigt. Typ halvvägs in i filmen börjar jag fantisera om att det ska sluta med att man får reda på att Larsen egentligen har varit ensam på Grönland hela tiden, och att Stellan och Holm är olika delar av hans tankevärld. Så visar det sig inte vara, men jag kan ju givetvis fortsätta tolka det så. Holm ledsnar och drar med ett hundspann och slutar sin levnads dagar i en glaciärspricka. Äventyret kulminerar i nedbränd stationsbyggnad och gevärjakt och efter att Larsen begått fadersmord på Stellan återvänder han hem till sin käresta. Förändrad, tycker hon. Till det bättre tycker hon. Larsen själv gråter under våtvarma omslag.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den konstnärligt lagde dandyn Henrik lämnar sin käresta Gertrude och kliver på båten Regina från Oslo för Grönlandskompaniets räkning. På Grönland finns redan två hårdföre män stationerade på forsknings- och jaktstationen; den tystlåtne och vetenskaplige Holm och den primitive och rasande Randbaeck. Där börjar en tät och nästan klaustrofobisk berättelse i en kall och karg atmosfär. Ett mättat och dovt maktspel. En kamp om positioner där var och ens egen moral utmanas. Trots avsaknad av civilisation skapas ett samhälle mellan de tre där värderingar, erfarenheter och ambitioner, eller bristen på dem, stöts som isande vindar mot kojans väggar. Lössen kryper på frusna kroppar som vrider sig i svettiga drömmar. I Oslo väntar Gertrude på sin fästman. Eller gör hon det? Tvivlet gnager i kärlekens kött. Svartsjuka tankar bränner i luften. I det torra virket som snabbt fattar eld. Det majestätiska landskapet tar emot sällskapet i en katt och råtta-lek med given utgång. Hur långt är en människa beredd att gå för sina ideal? Hur förändrad är man beredd att bli? 

Nr 850: En Historia Om Vinden

Originaltitel: Une Histoire de vent (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 9 på överliggningen Lunden i Hagalund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Joris Ivens är 90 bast, astmatiker och ska efter ett helt filmliv ut och göra det bästa som finns i livet; att filma det omöjliga. I detta fallet handlar det om att filma vinden. Och då behöver han fånga den, och tämja den och ljuduppta den. Men först måste han hitta den, och det gör han tydligen bäst i Gobiöknen. Jag får följa Joris liv och sökande i lekfulla iscensättningar från liten parvel till stel stofil. Mycket kinesisk mytologi med bland annat tricksterapan Sun Wukong, en tusenhandad buddha i Datzu, en jättebuddha i Leshan, solskjutaren Hou Yi, mångudinnan Chang'e, kinesiska muren, en tillivblivande Terrakottaarmé, en hyperkommunistisk barnkör och lite övriga drakar och demoner. Ivens infogar även klipp från egna gamla filmer. Dessutom ett hastigt och kärt återseende av filmen Resan Till Månen. Hela tiden en självdistans och ögonglimt som gör att uppdraget - att filma vinden - aldrig känns pretentiöst. En poetiskt nyfiken och leende film. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Han är en gammal man med astma. Han har ett långt filmskaparliv bakom sig och för att knyta ihop filmsäcken vill han som sista film ta sig an det omöjliga att filma den osynliga vinden. Vi följer honom uppför berg, genom klassiska myter och sagor, genom kinesisk historia, kultur och tradition. Det är Gobiöknens stilla sanddyner. Det är eroderade bergsmassiv, som mönstrad choklad. Det är vindens förödande men också skapande krafter. Det är förändring, omformning. Det är att lyssna, observera, röra sig, dansa. Det är att andas. Och en hel del förhandling också, dagar av förhandling, när han vill filma de klassiska terrakottastatyerna. Istället köper han billiga kopior på marknaden och gör sin egen setting. Slutligen hittar han vinden med hjälp av en magisk mask, en hokus pokus-kvinna och ett bar bordsfläktar. Det är fritt, svepande och lekfullt. Ett friskt andetag.

Nr 848: Yukinojo Henge - En Skådespelares Hämnd

Originaltitel: Yukinojō Henge (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Hämnden, den ljuva, ska utkrävas av sonen efter 20 år av kringflackande som kvinnoimitatör i kabukisällskap. Tre män med girigheten som starkaste band hålls ansvariga för föräldrarnas väg in i galenskap och självmord. Verkar handla om ris, ytterst.

Hämnarsonen spelas av Kazuo Hasegawa, en maratonskådis som i och med den här filmen tangerar medverkan i 300 rullar. Han spelar dessutom ytterligare en roll i filmen, en slags tafrånderikagetilldefattigagestalt. De båda karaktärerna spelar mot varandra i samma bild vid ett flertal tillfällen, och det vanligaste verkar vara att det löses genom klippning och stand ins. Men vid åtminstone två tillfällen ser man båda ansiktena i samma bild, och jag utgår från att det är två olika klipp lagda över varandra, eftersom de aldrig korsar varandras väg och eftersom i alla fall jag upplever att de liksom agerar lite grann otajmat i just de scenerna, som om den andre inte riktigt är där. Fick en tanke på att det hade varit helt fantastiskt om det är så att jag har missuppfattat hela grejen, och att det inte ens är så att det är samma skådespelare i båda rollerna, och att jag bara hemskt gärna vill att det ska förhålla sig så.

Upplever att det ofta är ganska teaterfilmblandat uppbyggt med hur historien förmedlas. Typ tre olika sätt. 1. Vanliga repliker i vanlig dialog. Inte sällan berättar någon för någon annan något som denne annan redan vet, men tittaren måste ju också få reda på det. Exempelvis varför hämnden ska utkrävas, vad det var som hände i barndomen. 2. Voice over som berättar vad personen tänker, antingen när den personen är ensam, eller när personen är i en vanlig dialog med annan. 3. Ensam person berättar typ för sig själv - och därigenom för tittaren - vad den tänker eller planerar att göra. Den sista känns ju mest teaterlik. Och som ett deckargrepp, när historien då och då summeras i den trötta detektivens huvud, när denne sitter med en starkdryck vid sidan av en grammofon spelande klassisk musik med det oupphörliga regnet strilande i mörkret utanför.

Några riktigt fina scener, exempelvis svärdduellen med de gnistrande, klingande bladen i svarta tomheten.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Japansk noir i kulissmiljöer. En remake av skådespelaren Kazuo Hasegawas succéfilm Yukinojo Henge från 1935 där han återigen skulle få göra sin dubbelroll som den kvinnoklädda kabukiskådisen Yukonojo som hämnas sina döda föräldrar och som tjuven Yamitaro som hjälper honom/henne. Scenerna berättas ofta genom tjuvens sardoniska iakttagelser från hustaken eller genom Yukinojos vemodiga falsettröst. Visst är det överdramatiserat men det ger samtidigt filmens särskilda karaktär. Vissa scener har även en intressant serietidningsestetik, till exempel under de svarta fightingscenerna, de konstgjorda miljöerna eller klippningen när tjuven smidigt försvinner över staketen eller upp på taken. Det är snyggt panorerat i CinemaScope hela vägen, stilistiskt och absurt humoristiskt men samtidigt en lek med deckargenrens skugglika uttryck.

Nr 842: O Pagador De Promessas (Sv titel: Löftet)

Originaltitel: O Pagador de Promessas (1962) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Västerås och Karlstad och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg; 3

Kommentar: Neojesus har lovat att bära ett kors flera mil och få in det i kyrkan. Detta eftersom hans åsna, som genom ett mirakel, tillfrisknade efter bön. Han är dock inte det minsta välkommen när han kommer fram. In hit äga du icke tillträde. Vänd om, gå iväg, försvinn. Neojesus framhärdar, uthärdar. Det uppstår kommers, kampsportsdans, övertalningsförsök. Till slut dödas Neojesus och bärs ceremoniellt in i kyrkan på det kors han själv släpade dit. Han höll sitt löfte.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett par. Han släpandes på korset. På axeln. Över hängbron. Över prärien. Över stäppen. Hon snett bakom. I regn. I sol. I lera. Längs vägen. På stranden. Genom byar. Över klippor. Under palmer. Under gatlyktor. Uppför trappan. Den längsta Golgatan ever (typ fem mil). Och så... framme. Santa Barbaras kyrka tornar upp sig. Äntligen vila. Torkar svetten ur pannan. Och så gnabbet dem emellan. Hans kall, hans löfte, hennes motvillighet, hennes längtan hem. Där börjar filmen som har fått den svenska översättningen Löftet. Och där börjar även motgångarna. För tror vi att han blir insläppt i kyrkan. Icke sa nicke. Trots att han har lovat att om hans bästa vän åsnan blir frisk så ska han bära ett kors till Santa Barbaras kyrka. Till Santa Barbaras ära. Hädelse menar prästen eftersom mannen egentligen har vänt sig till gudinnan Yansa inom Canbdomblé-religionen. Under de dagar som går cirkulerar allt kring mannen och hans kors. Media ser möjligheten till ett scoop. De gör honom till en revolutionär hjälte. Hallicken som tycks styra och ställa i området raggar upp mannens fru och lovar guld och gröna skogar. Eller åtminstone en väg ut för henne. Candomblé-folket ser honom som en symbol för motståndet mot kyrkans diskriminering. En slags festival sker på trappan med dansbattle och capoeira. Mannen vill inget annat än att komma in i kyrkan. Har man lovat så har man. Det finns något beundransvärt i mannens kompromisslösa hållning kan jag tycka. Han vägrar ge med sig, tar inte ställning för eller emot något. Hans bästa vän, åsnan, har blivit frisk. Han har avgett ett löfte. Det är det som betyder något. Det är det som gör honom till den människa han vill vara. Till slut kallas polisen till platsen och i det tumult som uppstår så blir mannen skjuten. I en slags religiös ceremoni lägger Candomblé-folket honom på korset, använder det som murbräcka, och bär in i honom i kyrkan. Löftet uppfylls. Det är en vacker, bisarr, sorglig och grym film där vår hjältes naivitet, kyrkans intolerans och människors utnyttjande av varandra, kostar honom livet men samtidigt öppnar porten till någon typ av försoning. Kanske. Kanske inte.

Nr 841: Ärans Män

Originaltitel: Glory (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den här såg man alltid på hyllan nere på Filmtajm på Mölndalsvägen. Stod där outhyrd. Fick alltid stå kvar. Nu var det dags. Faktiskt nice att se en fjunig Matthew Broderick som överste Shaw kragstövla omkring lite napoleonskt. Känns liksom lite mindre uppblåst och mer trovärdigt, just för att det inte riktigt passar in i min gängse bild av militärkaraktärer. Mycket heder och ett helt obegripligt resonemang i en ordväxling mellan Denzel Washington och nån mer jag inte minns. Handlade typ om varför de skulle fortsätta kriga. Det skulle inte gynna någon, och just därför var det bara att fortsätta. Mhmm. Inte som i att fuck it, allt är kört, nu tar vi med oss hela universum ner för sista steget på Glasltrappan. Mer framställt som nåt eftertänksamt och storslaget i tanken. Som nåt storsint. Ja, och sen går de döden till mötes vid Fort Wagner. Tror det var där på stranden jag tänkte på klassiska springscenen i Triumfens Ögonblick. Det gäller att bestämma sig för något, och hålla fast vid det. Gruppaktivitet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ännu en film som helt och hållet har gått mig förbi. Mycket märkligt kan jag tycka då det är en amerikansk storfilm gjord under en period då jag var väldigt intresserad av den amerikanska västern i allmänhet och inbördeskriget i synnerhet. Visst är det ett testosterondrama utan pardon men den har ändå en viss skörhet i sig som lyfter. Den är fantastiskt välgjord men tyvärr blir det lite för sentimentalt. Mest intressant tycker jag det är att kunna fylla en rätt väsentlig lucka i det amerikanska inbördeskriget. Tydligen bildades det regementen med endast färgade soldater under kriget och här får vi hänga med Bostons 54:e regemente. De har det inte lätt grabbarna, svårigheter med excercisen och disciplinen är bara något. Tydligen finns det heller ingen överdriven vilja från de högre beslutsfattarna att använda dessa soldater i krig samtidigt som konfederationen försöker skrämma unionen med sin proklamering av vad som kommer att hända de svarta soldaterna om de är med i kriget. Dessutom finns det inre slitningar inom regementet och den motvilliga översten Shaw (Matthew Broderick) försöker göra sitt bästa som mellanchefen som försöker hitta sin plats i hierarkin. Tyvärr övertygar inte Broderick på samma sätt som exempelvis trion Cary Elwes, Denzel Washington och Morgan Freeman. Vändpunkten blir när soldaterna möter ett annat regemente som beordras att plundra och bränna en liten stad, bara för att de kan. En stark scen för övrigt. Efter detta beslutar sig det 54:e att gå i fronten vid anfallet mot ett svårintaget fort. Varför kan man undra? För att bevisa något för sig själva, för de andra regementena? Det blir i varje fall en heroisk ödesmarsch som inte knyter ihop säcken ett ögonblick. Historien fortsätter, frågetecknen finns kvar, människors val är fortfarande och kommer väl för alltid att vara svåra att förstå.

Nr 840: Panik I Gangstervärlden

Originaltitel: Angels With Dirty Faces (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Suveränt rappt och pendlande mellan de bättre och sämre sidorna i människan. Barndomskompisarna Rocky (James Cagney) och Jerry (Pat O'Brien) tar varsin väg i livet efter ett plundringståg som spårar ur. Jerry springer lite snabbare än Rocky när de jagas av polisen och kan på så vis undkomma lagens långa arm och brottets bana, och väljer istället den gudomliga vägen och blir präst. Rocky å andra sidan åker dit, straffas med ungdomsvård och utbildar sig därigenom till att bli fullfjädrad yrkeskriminell. 15 år senare korsas deras vägar igen när Rocky återvänder till hemtrakterna för att utkräva pengar av sin skumraskadvokat Frazier (Humphrey Bogart(!)). Prästen Jerry försöker med milda makter och basket få fason på de lokala ligisterna i "The dead end gang", men det är först när Rocky med sitt gatsmarta tugg och sina tjuvknep (örfilar, armbågar, sparkar och slag) äntrar planen som det börjar tyglas. Ungdomarnas respekt och beundran för Rocky är himlahög och Jerry kan lugnt operera mer långsiktigt i bakgrunden. Good cop bad cop. Rocky hamnar dock såklart i enorma mängder korrupta trubbel, trubbel Jerry inte drar sig för att blottlägga med hjälp av media och det hela slutar i en riktigt snyggt filmad och iscensatt shoot out, med takspring, noirskuggor, tårgas, sökarljus och kulspruteeld genom fönsterrutor. Rättegång och var så god och sitt Rocky, i elektriska stolen.
Slutpartiet är mycket intressant. Till en början tänker jag att Rocky helt enkelt går Jerry till mötes med dennes önskan om att Rocky ska ångra sig högt och tydligt innan döden, för att på så sätt avskräcka efterföljande ungdomsgenerationer att välja den krokiga vägen. När Jerry sedan möter The dead end gang efter avrättningen och de tvivlar på vad tidningarna skriver om Rockys sista ord, säger Jerry att det var precis så det gick till. Han undanhåller så att säga sanningen, tänker jag. Sedan leder han dem upp ur mörka källaren, in i ljuset. Men sen börjar jag fundera. Och kommer fram till ungefär tre möjliga scenarion:
1. Rocky "spelar med" och låtsas rädd. > Jerry inser detta och "ljuger" för Dead end gang.
2. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser detta och "talar sanning" för Dead end gang.
3. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser inte detta och "ljuger" då i en mening för Dead end gang, samtidigt som han - ovetande - talar sanning om vad som hände.
Ett tankeväckande slut, där tåren i Jerrys öga öppnar för flera möjliga teorier.
Och Rockys snack och vapenhantering är helt fantastiskt fylld med attityd, personlighet och komik på samma gång. Som en ilsken tatuerarnål far han fram över duken, huden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi får följa två barndomskompisar som bokstavligt talat, men rätt slumpmässigt hamnar på två olika vägar i livet. Rocky växer upp på ungdomsanstalt där han därför odlar en kriminell ådra medan Jerry blir präst i kyrkan där de båda sjöng i gosskören. Kring dessa män kretsar ett ungdomsgäng och Rocky och fader Jerry har lite olika pedagogiska knep för att ta sig an dessa vilsna busar. Naturligtvis är det Rockys charm och och brottsliga handlag som gör honom till en idol för grabbarna. Fader Jerry kämpar lite i motvind kan man säga. Rockys affärer innefattar en stor portion korruption och fader Jerry växer i uppgiften att ta itu med detta. Ett modigt mediaföretag hjälper honom och plötsligt hängs både den ena och den andra i stans toppskikt ut. Rocky ser bara ett sätt att försvara sig när det börjar bli hett om öronen - med rejäla pistolmagasin. Det hela slutar med dödsdom och fader Jerry vädjar till sin polare att inte visa sig kaxig när han går mot döden, allt för att visa pojkarna att hans bana inte är den rätta. Den här filmen är en moralpredikan i sin bästa skepnad med riktigt fina scener men där de religiösa slutsatserna dock får det att vrida sig i mig. När fader Jerry leder pojkarna uppför källartrappan mot det kristliga ljuset och slutbilden är över en kyrka så mår jag lite illa faktiskt. Men på det stora hela är det en riktigt hygglig rulle signerad Michael Curtiz (giganten som vi bland annat känner från Kapten Blod, Robin Hoods Äventyr, Casablanca och Mildred Pierce - En Amerikansk Kvinna.

Nr 838: Mother India

Originaltitel: Bharat Mata (1957) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Är det Bollywood innan Bollywood? Bröllop, sång, dans, familjeintrig och så bröllop igen en generation senare. Men ruffigare än jag föreställer mig Bollywoodfilm. Färgerna, dansen och sången känns lite mindre glättiga, och mer allvarliga. Men alldeles för långt och utdraget för att jag ska digga. Är det en krönika över Indiens historia? Modern som i frånvaron av fadern uppfostrar, försörjer barnen, är hon själva landet? Plogen dras bryskt, ryskt och Eisensteinskt. Svetten rinner, blicken stålsätts, hedern framförallt. Det stora Indienformade sädesfältet. Är allt symboler för historiska skeenden? Kolonisatörer? Vapen, strid om skörder. Menas inbördeskrig? Utbildning och läskunnighet. "Du har förändrat landet".
Mycket familjevåld, hedersrelaterat. Verkar gå i arv, som det mesta gör. Den kainochabelska relationen bröderna emellan. Ena sonen som går, som fadern gjorde. Och var tar pappan egentligen vägen? Han drar ganska tidigt i filmen efter en arbetsplatsolycka där han förlorar båda armarna. Tar sin skam och numera värdelöshet och går. Mamman slutar aldrig vänta, längta, hoppas på hans återkomst. Vad gör han nu? Livet fortgår. Man förlorar delar av sig själv, och ägnar sedan resten av livet åt att sakna, leta. Som en underström, under all vardag. Barndomen, exempelvis. Första kärleken. Glädjen. Så till sist, mamman skjuter sin son i ryggen. Hon kan "döda en son, men inte ge upp sin heder". Hårda bud.
Bäst är faktiskt ett par tre i sammanhanget ytterst korta nästan inklippsscener som har otrolig himmelshöjd i sig och är guldsvarta i natten eller djuplilarosa i skymningen. Små oaser i torkan.
Och så ännu en yxa genom dörren. Så förknippat med Nicholson i The Shining och Jerzy Balowski i Hemma Värst, men vi har också sett det i både Broken Blossoms och Körkarlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk familjekrönika i technicolor. Indiskt melodram. Från vaggan till graven. Nästan i alla fall. Åtminstone från bröllop till våldsamt familjedrama där den åldrade mamman skjuter sin upproriske son i ett sista desperat försök att rädda byn, hedern, värderingarna. Så, nu var den filmen spoilad men oroa er icke. Fram till denna dramatiska upplösning får vi följa ett helt liv i ett slitsamt koncentrat och det är för det mesta riktigt bra. Ibland är det dock lite tafatta komiska försök att lätta upp den allvarstyngda berättelsen. Det lyckas inte alltid. Visuellt är det oftast hänförande; från de uppställda blickarna framåt, uppåt, som från en sovjetisk propagandaaffisch, till det strävsamma arbetet på fältet där mamman drar plogen med söner som knuffar på, till silhuetterna som i nederkant rör sig mot en rodnande kvällshimmel, till det ovälkomnade regnet som sköljer bort hus och hem, till den våldsamma höstacksbranden, ja det finns många fantastiska scener. Och så musiken, den typiska hindifilmens sånger som brister ut i tid och otid. För mig tillför de inte mycket men det är samtidigt ett typiskt väntat element. En fundering som dröjer sig kvar är att man inte riktigt knyter ihop tråden med maken som efter att förlorat båda sina armar lämnar sin familj. Han finns liksom med i kvinnans medvetande, en gnutta hopp om återvändande, men inget händer. Det är små planteringar som inte plockas upp vilket drar ner betyget något. Det finns många tolkningar av Mother India och hjältinnans kamp mot feodalherren samtidigt som hennes försök att stävja sin rebelliske son. Och det är faktiskt intressant att läsa om filmens symboliska karaktär och dess status som den indiska urfilmen, the mother of all hindi films.

Nr 832: Saragossamanuskripten

Originaltitel: Rękopis znaleziony w Saragossie (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Om att stöta på sin egen historiska framtid i en uppslagen bok, ligger där och väntar mitt under brinnande krig. Berättelsen börjar, berättas av en, tas över av en annan, snirklar sig in och ut ur vrår, långt tillbaka, plötsligt i närheten igen. Flashback i flashback i flashback. Som en spegelboll i en spegelsal. Reflektioner skjuter ut åt alla håll. Fantastiskt roligt ibland, överspelandet och snubbeltrampen, mjuggminerna och lurblickarna, de artiga värjduellerna och lyteskomiken. Monty Pythonfeeling. Skrattar högt åt särskilt Pacheco, han känns som en blandning av Jerzy Balowski i Hemma Värst, Zed i Polisskolan 4 - och lite Chewbacca. Mer eller mindre obegriplig plot och känner mig i vanlig ordning ställd off side - även mot slutet där det ändå verkar som att hela pussellabyrinten förklaras? Känns lite som att lyssna på några som drar ett komplicerat skämt som de alla fattar internt, men som för en utomstående ter sig yxskaft. Tur då att det finns mycket bildhumor också. Och en väldigt fin spegelbildsscen på slutet. Har nog heller aldrig upplevt så mycket "färg" i en svartvit film. Väldigt sköna och långsamma kamerarörelser på sina ställen. Filmen bygger på en bok som jag inte kommer läsa. Allez!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "Nobody expects the Spanish Inquisition". Saragassomanuskripten är en slags Odysseusfärd med Tusen Och En Natt-vibbar. Surrealistiskt, absurt och fantasifullt om berättandets ädla konst. Vi är i Spanien under Napoleonkrigen och mot slutet av inkvisitionen. Inledningsvis hittas en bok som liksom berättar sig själv i sammanlänkade tillbakablickar i en ytterst märklig och komplicerad intrig. Vår hjälte kommer till två arabiska incestuösa systrar som förför honom. Moraliskt förfall och han vaknar sedan upp övervakad av hängda män och mängder av dödskallar. Han kommer till en eremit och dennes besatte tjänare. Han berättar historien om sin familj. Pappan som blev nedstucken i en duell men överlevde tack vare en vacker kvinnas försorg. Bröllopsnatten som tillbringades i en översvämmad sängkammare och Alfonses, vår hjältes, födelse nio månader senare. Den besatte tjänaren Pacheco berättar sin historia. Förälskelsen i sin styvmors syster Inezilia. Faderns nekande: "Det är inte bra för en far att vara svåger med sin egen son". Styvmoderns däremot entusiastiska angelägenhet om att svärsonen ska bli hennes systers älskare. Den erotiska menage á troisen upprepar sig och tjänaren vaknar upp övervakad av hängda män som sliter ut ögat på honom. De gör honom dessutom besatt av Satan. Vår hjälte fortsätter sin resa och blir tillfångatagen och torterad men räddas av de arabiska systrarna. Återigen vaknar han upp bland hängda män och dödskallar. Jag tänker på Måndag Hela Veckan. Han slår följe med en mystisk kabbalist med gigantiska fjädrar i hatten och här slutar första delen. I andra delen anländer de till mannens hem där vår hjälte Alfonse hittar spåboken som inleder hela filmen. Ett resandesällskap kommer på besök. Ledaren berättar sin historia som är en historia i någon annans historia som berättas av någon annan som innehåller ännu en berättelse. Det tar i princip hela den andra delen av filmen. Sångaren i Grateful Dead, Jerry Garcia, utsåg denna till hans favoritfilm, dock en förkortad version. Hur hög var han då undrar jag? Å andra sidan medverkade han och Scorsese och Coppola till att den kunde iordningsställas till sin ursprungliga längd på ca tre timmar. Jag antar att vi får lyfta på fjäderhatten och tacka för det.

Nr 828: Skandalen Kring Julie

Originaltitel: Jezebel (1938) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: New Orleans, Louisiana, 1852. Gula febern, gryningsdueller, slavar och kärleksintriger. Julie (Bette Davis) bryter mot konventioner, samhälleliga och sociala regler. Hon gör entrė i filmen på en bångstyrig häst, störtar försenad in till sin egen fest fortfarande iklädd en otänkbar riddress, dricker mansdrycken whiskey och är förlovad med Preston (Henry Fonda) för andra gången. Det var klänning nummer ett.
Inför en större bal vill Julie ha en röd klänning istället för - som det anstår en ogift kvinna - en vit. Den röda anses vulgär, slampig. Preston försöker förgäves få Julie att byta om, att följa reglerna. Julie vägrar, hon ska prompt ha den röda klänningen. Hon är van att få som hon vill, och hon är van att manipulera, konspirera, dupera och fulspela för att just få sin vilja igenom. Detta verkar vara det absolut viktigaste för henne. Väl på balen blir Julie och Preston först utstirrade, och när de äntrar dansgolvet skingrar sig resten av besökarna som om det var ett febersmittat par som just klivit in. När Julie känner av denna sociala distansering på allvar vill hon åka hem, men Preston tvingar henne igenom förnedringsdansen. Ett slags uppfostran antar jag. Du ville det här. Varsågod och ät upp. Det var klänning nummer två.
Efter balen lämnar Preston Julie - förlovningen bryts för andra gången - och han åker norrut mot framtiden i form av järnväg, ekonomi, maskiner och en mer liberal syn på slaveri. Julie stänger in sig och tjurar milt sagt. Umgås inte med någon, pratar knappt med någon, sörjer sin Preston och ångrar sin envishet, sin tjurskalle. Ett år passerar och det meddelas att Preston är på väg tillbaka. Julie blir upp över öronen ivrig, fixar och donar, fejar och ställer i ordning för välkomstfest. Hon planerar att be så innerligt om ursäkt, hon inser hur dum och omedgörlig hon varit. För att verkligen betona sin uppriktiga ånger så klär hon sig i den vita klänningen. Oskuldsfullt, tillmötesgående, fredligt. Nu ska det bli hon och Preston igen, för evigt. Knappt har Preston hunnit över tröskeln, och knappt har Julie fallit på knä inför honom i en känslosam bekännelse, innan Prestons nya hustru kliver in i handlingen. Julie helt stum av förfäran. Obegripligt, verkar hon tycka. Ofattbart. Världen stannar. Musiken tystnar. Andningen upphör. Han har en annan. Gift? Efter första chocken finner sig Julie i sitt öde och börjar mer eller mindre direkt dra i trådarna för att få till ett lokalt världskrig. Kan inte hon få Preston så ska ingen annan ha honom heller. Den lömska blicken är åter i hennes ögon, och hennes moster/faster ser den, ser hennes handlingar, ser hennes mörka avsikter och levererar den enda repliken i hela filmen som pekar mot originaltiteln: "Jag tänker på kvinnan Jezebel som var ond i Guds åsyn". Detta var den tredje klänningen.
Gula febern har hela tiden legat som en oroväckande möjlighet, och nu har den anlänt på riktigt. Folk dör som flugor, det skjuts med feberkanoner, det dras gränser, vakter patrullerar och ingen stadsepidemiolog i världen skulle väl vilja stå på en presskonferens i det läget, där och då, och meddela att det skeppas smittade ut till en ö - inte för att vårdas, utan för att de åtminstone inte ska föra febern vidare. Rädda dem som räddas kan, resten får dö. Hela sällskapet kring Julie och Preston är isolerade ute på familjens plantage, men i nån slags nödsituation beger sig Preston in till stan för att hjälpa till. I en delikat, nästan lite undangömd scen tidigare i filmen syns hur Preston strosar i trädgården och får ett bett av en eventuell mygga. Inget mer än så. Men nu står han där, Preston, i stadsbaren och dricker dubbla shots. Han är lättirriterad och lättprovocerad. Efter en häftig ordväxling faller han kallsvettig ihop på golvet, och resten av gästerna skingrar sig hastigt, som om han hade en röd klänning på sig. Han forslas till sängs och rapporteras in som smittad, vilket innebär att han ska ut på ön. Alla är lika inför lagen. Doktorshedern. Familjen ute på plantagen får reda på detta och Julie bestämmer sig instinktivt för att skynda till undsättning. Hon drar på sig en slags cape, en mörk med huva, och smugglas nattetid och  vattenvägen in till Preston. Hon vårdar, baddar, lugnar, fläktar och kysser honom. Gränslös kärlek. Hon inser att hon måste följa med honom ut till ön, hon är den enda som kan hjälpa honom att få rätt mediciner, vatten, mat. Det är djungelns lag ute på ön. Hans hustru vill vara den som följer med honom, men Julie övertygar henne att det bästa är om Julie tar det uppdraget. Hon vill få chansen att verkligen visa att hon kan vara stark, modig och osjälvisk. Hon försäkrar också att Preston bara älskar hustrun, inte Julie. So be it. Julie och Preston rullar ut ur stan på en kärra. Mot döden, tänker jag. Det var den fjärde klänningen.
En film om konventionsbrytande, revolt, uppfostrande. Hur olika slags regler styr människor i olika situationer och sammanhang. Mellan två personer, inom familjen, i vänkretsen, ut till större sammankomster, samhället. Åtskillnad mellan svarta och vita. Tjänstefolket som framställs som glada och lyckliga, som vänner, del av familjen. Den lille svarte pojken som får stå och fläkta middagssällskapet. Julie som på slutet fläktar den sjuke, sängliggande Preston. Tvång vs kärlek. Samma handling, syfte, att svalka, men olika ingångar hos den utförande. I samma hus. En långsamt pågående process, samtidigt stagnerad och uppluckrande, föränderlig. Och så kommer något större, hastigare. Svepande epidemi. Lagar och regler måste följas stenhårt eller tvärtom åsidosättas i akuta situationer. Känns ju såklart väldigt aktuellt så här i Coronatider.
Effektfullt laborerande med hur musiken halvt märkbart vid flera tillfällen tystnar när det ges obekväma besked av något slag. Som en paus i flödet, och sen när beskedet har landat, snurrar allt igång igen.
Julie gör en ordentlig resa utvecklingsmässigt, men jag kan inte riktigt greppa slutet av filmen. Blev Julie så att säga omvänd, med insikt och i förlängningen en osjälviskhet, eller var den sista övertalningen ytterligare en djupt manipulerande handling för att få tillgång till Preston och ett sista halmstrå? Kanske både och.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Heder och seder i ett Nord och syd-drama med den utmärkta Bette Davis som den bortskämda sydstatsskönheten Julie Marsden. Julie är en ung eftertraktad societetsdam i 1850-talets New Orleans, van att få som hon vill, oavsett om det handlar om män eller klänningar. Hon är förlovad med nordstataren Preston Dillard (Henry Fonda) men med ett gott öga till gentlemannen och helyllekillen Buck Cantrell (George Brent). Efter en del omständigheter drar Preston norrut och när han sedan återkommer efter år är han gift med en annan kvinna till Julies stora förskräckelse. Julie intrigerar och lyckas få till stånd en duell där Buck tyvärr dör. Preston däremot drabbas av gula febern och dör väl han också så småningom men innan dess gör Julie en helomvändning i sitt beteende när hon fullständigt osjälviskt följer med Preston till de dödsdömdas ö för att vårda honom i livets slutskede.