Nr 878: Real Life

Originaltitel: Real Life (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Metameta i realitytappning. Eller som Al Brooks själv beskriver det i filmen: "en film i en film i en film i en film...". En typical american familj väljs ut och ska följas i ett år. Och följandet ska filmas. Är tanken. Blir inte så, blir kanske ett par tre månader? Man tänker ju på Wahlgrens och Parneviks och Slow tv och Truman Show och Idol-kön, den ringlande. Uttagningarna, testerna som ska frambringa familjen är lite roliga stundtals. Min favorit är när en man misslyckas grovt med att backa in bilen i ett simulated garage. Konerna som ska utgöra garagets gränser flyger all världens väg. När mannen blir upplyst om att hans uppgift var att backa in i the simulated garage ställer han den fantastiska motfrågan: "what simulated garage?". Han gick inte vidare. En annan fin replik är när jag tror det är mamman har fått nog och vill fly fältet. Hon uttrycker sig tydligt: "I wanna be alone!". Brooks svarar förstående: "Ok,can we come with you?". Annars är misslyckade hästoperationen absolut bäst. Helt magiskt märklig i sin detaljrikedom och utbredning. Sitter och stör mig lite på blandandet av att man ibland får se headcam-snubbarna i bakgrunden, och ibland inte, trots att de helt uppenbart är i exempelvis rummet. Sånt lägger man nog mest märke till om filmen i övrigt inte riktigt fångar en. På slutet har alla fått nog och huset brinner ner. Det var det. Det.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: 1973 sändes An American Life i amerikansk TV. Den brukar räknas som den första dokusåpan och skulle följa en medelklassfamiljs vardag men resulterade i en dokumentär av en familjs uppbrott och skilsmässa. Komikern Al Brooks, känd från Saturday Night Live, gör i Real Life en slags satir på detta när han placerar sig själv i rollen som producenten som med kamerornas hjälp vill följa en typisk amerikansk familj varje dag under ett år. Detta är tänks som ett experiment tillsammans med National Institute Of Human Behaviour vars forskare ska följa arbetet. Familjen Yeager väljs efter ett antal tester ut och bjuder in filmteamet till sitt hem i Arizona. Brooks flyttar in i ett hus rakt över gatan och styr processen som nån slags femte medlem i familjen. Det blir meta-meta-meta där Brooks narcissism är centrum för hela filmen. Naturligtvis är familjen dessutom dysfunktionell och de hjälmprydda kameramännen som cirkulerar som anonyma astronauter spär ju såklart på familjekrisen. "Be your selves" är mantrat och lite roligt är det ändå när pappan med snabba och nervösa blickar mot kameran försöker släta över familjens konflikter. Jag gillar konceptet men tycker inte att filmen lyckas fullt ut. Den ska ju ge en känsla av dokusåpa i realtid, att allt filmas live, därför blir det inte riktigt trovärdigt när vissa scener har statisk kamera. Däremot misstänker jag att jag troligtvis aldrig kommer att få se en hästoperation i någon annan film. Brooks uppgivna tal till kameran i slutet sammanfattar det hela väl - "Why did I pick reality? I don't know anything about it. Reality sucks." 

Nr 836: Röd Hymn

Originaltitel: Még kér a nép (1972) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En hymn bestående av 26 strofer, skulle man ju überpretentiöst kunna kalla det här. 26 klipp - och med klipp menar jag inte avbrottet mellan två sekvenser där saxen förr i tiden hade talat, utan klipp i bemärkelsen sekvenser, typ. Vid flera tillfällen består samma scen i filmen av två eller flera klipp. Vilket solkar ner flödet, tycker jag. För grundstrukturen är långa svepande kameratagningar med detaljplanerade fokusskiftningar. Delikat schemalagt koreografiskt och mycket behagligt. Men så ibland trampar liksom storsaxen in och örfilar in ett jumpcut. Svårt obehagligt.
1. Folkmusikfestival. Marseljäsen igen. Den var väl med i förra rullen, Röda Och Vita? Följt av mjuka toner och en kvinna går runt och hävdar Right to the people. Upp till kamp mot kapitalet. Nytt system! Mvh Friedrich Engels.
2. Sång: We are workers, we have no freedom! Länge leve de fattiga arbetarna! Avtalsförhandlingar med stora stygga Kapitalet. Sädsäckar bränns i minirevolution. Bossen får huva, omringas. Kampringdans runt elden. Salut!
3. Armėsnack. "Finns det nån som inte servar någon?". Fråga Dylan. Svär socialisteden. Sektvarning. Fina ord, plakatretorik. "The cock of my godmother". Blåklädda soldater omringar den sjungande gruppen.
4. Dansen och sången fortsätter. Kvinnor, enormt förtryckta, går runt barbröstade. Klär av sig. Soldaterna springer skrikande förbi dem.
5. Plötsligt kväll wtf. Eld brinner. Sången fortsätter. "Röda flaggan för arbetare". "Ett bättre land". Åh fan.
6. Dag igen wtf? Bara bröst och duvor. Engelsk sång "Charlie is my darling" wtf? En av soldaterna börjar dansa med, motas bort av sina egna. Förräderi. Han kastar sitt vapen, som plockas upp av annan soldat som skjuter tre skott mot halvnaken kvinna. Hon visar upp sitt blod. Soldaten som kastade sitt vapen skjuts.
7. Kvinna och duvor. Musiken fortsätter. Istället för blod - en röd tygbit i handen. Således symbolisk film. Badtunna, sång, dans och skratt. De verkar ha det för djävligt.
8. Lorden kommer och hälsar på. Ger ekonomilektion. Järnlagen. Den järnhårda lönelagen? Klasskamp! Lorden "dör".
9. Rythm guitar. Kvinna på häst är förbannad. Präster kommer och läser böner, ringer i klockor, svänger med rökelsekar. Frukt och grönt och kött och fisk och ägg och bröd och vatten och vin. De verkar verkligen ha det för djävligt. Kyrka med levande ljus. Piskan viner. Inre konflikter i gruppen? Prästen kvävs, pressas in i kyrkan, dörren stängs och sången börjar.
10. Kyrkan bränns ner.
11. Kväll igen wtf. Kyrkan brinner på avstånd. Ringdans runt.
12. Kyrkan brinner fortfarande på avstånd. Fortsatt ringdans runt.
13. Kyrkport brinner. Panorering uppåt i tornet. Toppen brinner.
14. Dag igen wtf? Kvinna ber högt. Tända ljus. "Herre, rädda oss". Fräls oss från det ena och det andra.
15. Klockslag och vinande piskor. Bibelcitat. Musik och stavsnurrande. Paradkänsla. Man efterlyser och propagerar för en mer fredlig och eftertänksam socialism. Lugnare musik och mjukare dans. Gubbe skär sig i handleden med skäran. Ok? Typ socialismen håller på att dö? Eller socialismen begår självmord genom att bli soft? Symbolisk film.
16. Begravning av gubben (socialismen? Symbolisk film). Lie, grepar, skäror på väggen bakom vitklädd kvinna som predikar. "Socialism, ditt kungarike ska komma. Här och över hela världen!" "Sänk skatterna!" Wtf? Sossarna vill väl avskaffa monarkin och höja skatterna? "Jordens frukt tillhör alla!" Ringdans igen. Trupper marscherar in. Armėtrummor.
17. Trumvirvlar. Mycket militär. Lekande barn. Dukanintetamigmelodi. Nån typ general styr upp villkoren. Fiol och sång.
18. Skymning. De "fega" verkar lämna byn (på generalens order). Fler trupper in.
19. Bybor vid rälsen. Inträdesprov. Nån vill bli socialist. Erkänner sitt förtryckande brott. "Ångrar du dig?" "Ja". "Ok, du får vara med". Tåg tuffar förbi i bakgrunden med soldatransport. Sång: "Vi har haft otur".
20. Ett närmast gående Körslaget. "Vi är arbetare, vi har ingen frihet!" Soldater ansluter. Mobilisering? Brandtal.
21. Långdistansskott med kamera. Uppradade trupper. I mitten stor folkfest runt gigantisk liknande midsommarstång. Soldaterna blandar sig med folket och dansar. Plötsligt drar sig soldaterna ur, bildar ring runt dansarna. Och börjar skjuta. Kanske ingen jättebra idé att stå i ring om man ska skjuta mot mitten. Men, symbolisk film.
22. Armén firar segern. Skål för fan. Kyrkan kommer gående över ängen. Gemensamma intressen? Klockor och rök. Blod i floden. Soldat knäböjer i blodfloden.
23. Trubadurens sång övergår i marschmusik. Brassband. Klockor och rök, standard. Kyrkan har gjort come back. De röda vimplarna rycks av. Vita band höjs. "Jag ångrar min socialistiska ed." Nya bud från gud. Trubaduren drar kniv och sticker... Ja, vem?
24. Närbild på han som blev stucken. Blod ur mungipan.
25. Soldater backar undan, skjuter trubaduren som faller i armarna på vitklädd kvinna, vidare ner i gräset. Kors med fåglar. Symbolisk film. Rödtygade handflator. Vitklädda gruppen omringas av ryttare.
26. Vapen laddas i skymning. Vitklädda män och kvinnor verkar ta nåt slags farväl. Tystnad. Oj, vad tyst. Trasiga instrument, döda fåglar. Döda, nakna människor. Soldater skålar. Armėbandet drar igång. Rödklädd kvinna drar ner soldat från häst, tar hans vapen och skjuter flera soldater. Börjar sjunga "Vi har haft otur". Höjer vapnet.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Miklós Jancsó återkommer med ännu en röd rulle men denna gång i ett lite mer nyskapande arrangemang. Som en "sensuell, kommunistisk friluftsmusikal" för att använda bokens beskrivning. Här är det färgstark sång och dans för hela den socialistiska slanten och det hela börjar med Marseljäsen i både instrumental och vokal version. Sedan löser folk-, arbetar- och frihetssånger av varandra medan det finns nån slags schism mellan herrefolk, militärer och bönder som är högst oklar. Känslan av planlöshet från förra filmen Röda Och Vita förstärks med alla hästar som springer fram och tillbaka i bild, soldater som tycks gå lite hit och dit och ställa upp sig på måfå. Det måste naturligtvis vara helt uttänkt och koreograferat men i mitt huvud blir det rörigt. Enda tillfällena där jag kan känna mig lugn och avslappnad är i ringdanserna eller de ceremoniella händelserna. Då begriper jag ändå vad som händer. Jag räknade till 24 tagningar/klipp men tydligen är det 26. Oavsett så är det imponerande att få ihop det med alla människor, djur och så plötsligt ett tåg mitt i allt. Väl repeterat, inte minst för kameramannen. Tänker på Den Ryska Arken där hela filmen gjordes i en enda tagning. 

Nr 835: Röda Och Vita

Originaltitel: Csillagosok, katonák (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Svartvitt Cinemascope glidande över floden Volgas strandkulleområden. Hästar, ofrivilliga bad, kattochråtteavrättningar, människor som blir fösta hit och dit, beordrade det ena eller det andra. Är du ungrare? Kan du ryska? Är du bolsjevik? Kosack? Tatar? Armenier? Oavsett svar och oavsett fråga så känns det som ett lotteri vad som ska hända därefter. Det handlar tydligen om ryska inbördeskriget. Anonymiserat dödande, man (jag) vet inte vem som dödar vem, och det finns definitivt en distans där; jag förblir i princip helt oberörd. Bara förvirring, men den är jag så van vid nu. Ungefär som inför upprepade, standardiserade rapporteringar om krig i nån helt annan del av världen. Det som fastnar mest är den plötsliga skogsvalsen, med orkester. Och slutscenerna var mäktiga, som att man sitter på kullen ovanför de sista framryckningarna och tittar på. Fältslag.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Starka bilder och snygga scener men trots den tydliga avgränsningen i både tid och rum så får jag inte ihop vilka som är vilka. Sjuksyrrorna är ju de enklaste att identifiera. De väna, ljuva, livgivande och -tagande. De nakna. De röda fattar man ju är socialister, revolutionärer kanske, men de vita då? Är det militären, regeringstrogna, tsarens män? Och så har vi ju kosackerna och tartarerna, vilka är det och på vilken sida står de? Och så alla frågor om vilka som är ungrare? Det leks spring-så-skjuter-vi lite här och där, ställs upp folk på led, flyttas personer hit och dit, rids lite fram och tillbaka, lite som att man liksom vill blanda på korten för publiken. Titta här, titta där, rött kort, svart kort, nej men titta, det röda var här och inte där. Looky looky, no hands. Samtidigt blir det en kollektiv rörelse som nästan liknar dans, något som blir väldigt explicit i scenen med sjuksyrrornas björkvals till blåsorkestern och som blir ännu tydligare i Miklós Jancsós nästa film, Röd Hymn.

Nr 824: Roger Och Jag

Originaltitel: Roger & Me (1989) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Michael Moores debut. Lite samma grepp och metod som i exempelvis Fahrenheit 9/11. I denna rullen handlar det om General Motors nedläggning av bilfabrik i Moores hemstad Flint, Michigan. Moore är på jakt efter högsta hönset Roger Smith för att, antar jag, få ickesvar på frågor, men eftersom han inte får tag på honom visas olika livsöden och karaktärer i Flint. Ibland lite underhållande, ungefär som i Det Grymma Livet. Citat och korta klipp duggar tätt och korsklipps effektivt med motstridigheter, även om det ibland känns lite goddag yxskaft med vissa snapshots. Kaninslakt, rulltrappeåkning, färganalytiker som upptäcker en ny säsong i sig själv, plumpt judeskämt, Alfapetsällskap på lyxhotell, blomstrande fängelsetider med hög beläggning och stort personalbehov. Bilden jag upplever att jag får presenterad för mig är att de som har sitt på det torra gärna ger de utsatta "goda råd". Ryck upp dig liksom. Och så den där nästan liemannen som går från hem till hem och vräker folk, inte sällan bekanta. "Det är ett jobb".
Det mest otäcka hittar jag nog i mig själv, i och med att jag håller med om vissa av de uttalanden som en representant för General Motors gör. Eller i alla fall tycker att de har en poäng. Känns ju sådär, och lite gubbigt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: "Get your motor running." "Pull your way out of poverty." Michael Moore ägnar hela filmen åt att förgäves få tag på General Motors vd Roger Smith för att få ställa frågor om han är beredd att ta konsekvenserna av nedläggningen av företagets bilfabrik i staden Flint, Michigan. Något som har drabbat stan hårt. Det är personligt för Moore. Flint är nämligen hans hemstad. Smith håller sig undan. Samtidigt går sheriffen Fred runt och vräker folk och Miss Michigan paraderar Flints gator och ber att de ska hålla tummarna för henne. Kvinnan som "do colors" är förtvivlad över att hon har trott sig vara en annan färg än hon är. Det är något djupt bisarrt och problematiskt över Moores dokumentärer. Han tar billiga poänger och klipper ihop ett narrativ som är både populistiskt och förenklande. Samtidigt finns det naturligtvis en förståelse för hans strävan efter att avslöja storföretagens girighet men man måste ändå fråga sig: har ett företag ett socialt ansvar över den stad där de etablerades? Ja, skulle Moore säga men antagligen mest för att att legitimera hans egna tveksamma journalistiska metoder. Han drar sig inte för att förlöjliga både de drabbade och företaget självt. Roger Och Jag, liksom mycket av Moores produktion, är en överlägset egotripp som inte ger några svar. Den ställer heller knappt några seriösa frågor. Men visst är det underhållande.

Nr 817: Red River

Originaltitel: Red River (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Mitten av 1800-talet. Södra mittstaterna. Buttre och bångstyrige Dunson (John Wayne) börjar med minsta möjliga i Texas - en ko och en tjur. 14 år senare har han en enorm hjord på uppemot 10000 djur. Good beef, men bad times dock, tydligen på grund av inbördeskriget, så alla dessa nöt måste transporteras norrut, mot Missouri, för att säljas. Ut på vida vilda prärien således. Till sin hjälp har han en stor besättning hårt arbetande män, bestående bland andra av adoptivsonen Matt (Montgomery Clift). Prövningar i form av väder och vind, svårforcerad terräng, indianöverfall och matransoneringar. Fantastiska, långa scener med vadande boskap, lunkande boskap, skenande boskap. Rogivande att se flockar, hjorder förflytta sig. Och så blir det då meningsskiljaktigheter om vilken väg som är den bästa, och vilket slutmål som ska siktas på. Är det inte bättre att röra sig mot Abilene i Kansas istället? Ryktet säger att järnvägen har kommit dit. Inte en chans tycker Dunson. Chans tycker Matt och gör litet myteri. Lämnar Dunson bakom sig, men Dunson naglar sig fast på avstånd, hack i långväga häl. My good beef, kan jag tänka att han tänker. Ute på prärien ett litet prehistoriskt mikrovegas i form av dryck, spel och dans. Omringat av stridsropande cirkulerande indianer, men ingen match för nybyggarna som har muskedunder. Här finner Matt kärleken, men måste dra vidare. Strax framme i Abilene och istället för oroväckande prärievargsylanden hörs nu ångloksvisslan. Kansas Pacific Railway. Lokföraren helt överlycklig att se så mycket djur på spåret, välkomna! Matt gör riktigt bra affärer och Dunson kommer ikapp. Det blir showdown i form av fistfight innan kvinnlig reson går emellan och kyler ner. Dunson och Matt pustar ut tillsammans och blir de nära vänner och kompanjoner de alltid velat vara.
En hel del likheter med Myteri som vi såg för inte jättelänge sedan. Seglatsen ut på prärien, kampen mot elementen, maktstriden ombord, en smått tyrannisk kapten och en mer human assistent, upproret, värdefull last, dumpningen av kaptenen ute på öppet fält som sedan tar sig iland med små medel. Kärleken som blomstrar på en liten ö. Stora skillnaden är väl vänskapliga slutet i den här filmen.
Tror det är fjärde filmen vi ser med John Wayne. Tidigare Diligensen,  Mannen Som Sköt Liberty Valance och Rio Bravo. Läser att han medverkat i över 170 filmer. Helt sjukt. Lika sjukt är ju att gamlingen vid pokerbordet satsar allt han har, och löständerna därtill, på par i ess. Indianen tar, givetvis, hem potten med tre herrar. Märkligt. Han måste ha tiltat, gamlingen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är depression och ekonomiska svårigheter efter inbördeskriget. En hel del boskapsaffärer, hjorder som ska förflyttas, relationer som ska prövas. Prologen är galet lång, sträcker sig över tio år innan det stora äventyret kan börja. Ranchägaren Tom Dunson, en långsint och tjurskallig jävel, hamnar i dispyt med adoptivsonen Matt och det slutar i skilda vägar nånstans där på prärien. Vid återseendet blir det en del pang pang och handgemäng innan de kommer till sans och återupptar vänskapen. Det är mäktiga boskapsscener, kanske de bästa jag har sett i en västernfilm.

Nr 806: Rätta Virket

Originaltitel: The Right Stuff (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: NASA. Ljudvallen, en demon att besegra. Mach 1.0, Mach 2.0. Pang. Machomän och oroade hemmafruar. "Gifter man sig med en jaktpilot, gifter man sig med flygvapnet". Och vidare till rymdkapplöpning. Urvalstester. Försökskaniner. Labbråttor. Till slut är de utvalda och redo, de sju bästa nationen har att uppbringa, och då kan jag ju inte undgå att tänka på exemelvis De Sju Samurajerna. Misslyckade uppskjutningar i form av utgår jag från arkivbilder, men till slut upp i omloppsbana, och här de absolut bästa scenerna, jorden runt, gryning på gryning, däremellan stjärnklar tystnatt och fullmåne. Kubrickfeeling. Underbart. Och nere på jorden sitter aboriginer och eldar och didgeridooar och detta förenas med högteknologin i rymden i form av mystiska, oförklarliga eldflugor. Eller? Och så neråt neråt i en brinnande kapsel, nödsituation, Ikaros för i helvete, men plötsligt som ett hack i skivan Glory Glory Hallelujah och välkomstkortege med fladdrande fanor och är det en drömsekvens innan kraschen? Nej, han verkar ha klarat sig oskadd och är livslevande. Hur? Ingen aning. Som att den delen, de scenerna söps bort på wrap partyt, bara att tuta och köra. På slutet drar alla till Houston och då är det väl dags för månen antar jag.
Lång film, över tre timmar, och med de ibland ganska obegripliga hoppen och övergångarna i historien känns det som en sövande gasbromsgasbromsupplevelse mellan de suveräna flygscenerna.
Mycket Glenn för pengarna.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Väldigt snygg inledning. Ljudvallen sprängs. Dödlig utgång som det verkar. Eller? En föraning eller en illustration av pilotfruarnas ständiga dödsskräck. Individuell konkurrens, internationell kapplöpning. Snabbare, högre, längre. Månen är målet men så långt kommer vi inte i den här filmen. Däremot några snygga varv runt jorden med mäktiga rymdbilder. Filmen har högtflygande ambitioner på många sätt. Både som handling och produktion. Påkostad och ambitiös. Episk och realistisk. Det finns inget förskönande i karaktärerna utan här är det hard core pilots av rätta virket som gäller. Lite macho men det kanske krävs för den typen av resor. Vad vet jag? Tyvärr är det en hel del märkliga klippningar som gör att både spänning och tempo haltar störande mycket. Lite för lång också. Levon Helm (trummisen i The Band är filmens berättare). Cool röst till en hyggligt cool film.

Nr 803: Reds

Originaltitel: Reds (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Louise (Diane Keaton) tröttnar på sin tandläkartråkige man och fastnar för oorganiserade organisatören Jack (Warren Beatty). Förändra världen står på menyn, med hjälp av ett socialistiskt löspapperssystem. Bort från lilla Portland, mot New York, mot Greenwich Village. Dikter, artiklar, manifest, pjäser. Jack Nicholson glider omkring som sedemera nobelpristagaren Eugene O'Neill och marinerar sig i whiskey och pessimistisk cynism. Efter praktgräl och försoning mellan Louise och Jack drar de sig tilbaka till stillheten i Provincetown där de går strandpromenader under fåglarna och Storaro färgar fotot så att jag tycker mig titta på oljemålningar från Skagen. Nicholson är fortfarande med på ett hörn, vill gärna vara mer än stand in när Jack är borta. "Snacka inte salongssocialism med mig" uppmanar han Louise, och sen är det istället de som vandrar bland sanddynerna, badar i havet, skrynklar lakan i sängen. Jack kommer hem och ser vad som pågår. Inget de pratar om. Vill hon kanske gifta sig? Ny flytt. Nytt bråk. Nytt uppbrott. Louise till Paris, Jack opereras och vill till Ryssland, Petrograd, St Petersburg, Leningrad, staden som skiftar namn. Louise är med, de båda fortsätter som kolleger. Jack organiserar upp hela Ryssland, en turn on för Louise, de blir ihop igen, vandrar under fanor och Internationalen på ryska. Intermission och sen tillbaka till New York där Jack skriver boken som ligger till grund för filmen Dagar Som Skakat Världen av Eisenstein. Amerikanska kommunistarbetarförbundet har lite svårt att hålla sig förbundna. Fraktioner, splittringar. Jack drar tillbaka till Ryssland trots protester från Louise. "Vi ses när vi ses". Nicholson gör ytterligare instick, kritiserar både Jack och Louise för att ha medelklassdrömmar. Om jag identifierar mig med någon i filmen är det med Nicholson. Men jag identifierar mig i och för sig alltid med Nicholson. Här kom han tydligen mer eller mindre direkt från inspelningen av The Shining, via nån viktminskningsprocess. Han är så millimeterrättvis i sina gester och miner, blicken alltid så full av... betraktande. Jack flyr från Ryssland, tillfångatas i Finland, men utväxlas, back in the USSR. Louise till undsättning på skidor, de söker varandra, innan internet, ingen kontakt. Inte förrän på perrongen, man tänker nästan på Crocodile Dundee, men bara nästan. Återföreningen, den ljuva. Men Jack är sjuk, dör där i sängen och muras tydligen senare in i Kreml, ovanligt.
Behållningen är definitivt Storaros bilder, som alltid. Och Nicholson, som alltid, nästan. Helt klart en välgjord film, och luftande avbrott med de anekdotiska insticken från "gamla vittnen", men jag blir inte överväldigad av denna överväldigande historia.
Bästa repliken kommer nån gång i början när en gammal kvinna avböjer.
"Det är sent, jag följer dig hem."
"Varför då? Jag ska inte skada någon."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Jag skriver. "Taxin väntar." "Var är whiskyn?" Några repliker som stannat kvar. Kanske för att de också återkom med jämna mellanrum. Annat som återkom var de dokumentära talking heads-inslagen med vittnen från tiden det begav sig, det politiska uppvaknandet, de tio dagarna som skakade världen. Journalisten Jack Reed (den överskattade Warren Beatty, producent, regissör, manusförfattare, skådespelare) är en idealist som vill rädda världen. Verktyget är pennan. Modellen är socialsim och den framväxande ryska revolutionen. Tillsammans med sin flickvän och partner Louise Bryant (den magnetiska Diane Keaton) så hänger de bland intellektuella i Greenwich Village där det snackas salongssocialism, där det festas och diskuteras, planeras och skrivs. Rebellisk intellektualism. Skylten på Jacks dörr sammanfattar vad allt handlar om: "Ägande är stöld. Kliv på". I kulisserna väntar Eugene O´Neill (den knivskarpa Jack Nicholsson) som kliver fram och inleder en romans med Louise när Jack är på demokraternas valturné. Den fria kärleken. Eller? Filmens första del, fram till revolutionen, känns bra och intressant men efter pausen så händer något som får mig att tappa intresset. Jag vet inte vad för det är ju där det bränner till liksom. Nåväl, Reds känns som en modig film för den amerikanska marknaden vid tiden för premiär. Ronald Reagan hade varit president ett år, kalla kriget var ständigt närvarande, kommunisträdslan efter Nixon hade knappast lagt sig. Men med lite hjälp av Hollywoods underhållningsmaskin så lyckades den ändå kamma hem några Oscars och bidrog till ytterligare en pusselbit till den amerikanska historien.

Nr 703: Rovdjurskvinnan

Originaltitel: Cat People (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Zoologisk skräck! Samma regissör, Jacques Tourneur, och fotograf, Nicholas Musuraca, som i den senaste filmen vi såg, Skuggor Ur Det Förflutna. I Rovdjurskvinnan serveras vi serbiska mamelucker, pantera negro, högklackad förföljelse, hypnotisk psykiatri, nedskrämd kanariefågel, tyst telefonterror och klösande svartsjuka. Angenäm längd, det vill säga ganska kort, och en hel del riktigt snygga scener - exempelvis förföljelsen där högklackeklattret försvinner mellan punktbelysningen och överraskningsgreppet ”The Lewton Bus” stånkar in från höger, och självfallet i badhuset med de vågande takskuggorna. Tassande legendthriller där den icke kattkompatibla Irena (Simone Simon) hittar nyckeln till sitt undermedvetna. Otäckt och krypande, och ännu en film som klarar Bechdeltestet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Subtil skräck om den serbiska Irena som tror sig härstamma från en grupp häxor som förvandlas till kattdjur när de känner stark lust, svartsjuka eller ilska. Irena blir kär, ihop och gifter sig med Ollie som snabbt lämnar henne för kollegan Alice. I en biroll ser vi en svart panter på central Park Zoo som Irena tycks vara mystiskt besatt av. Allt utvecklas snabbt till ett djuriskt triangeldrama där Irenas oskyldiga och sorgsna framtoning döljer en mystisk hemlighet. Med i leken finns även en psykiater som försöker utnyttja sin position till att få ihop det med Irena vilket han djupt får ångra. Perfekt längd med sina 73 minuter. Inget onödigt innehåll alltså. Pang på. Mjau.

Nr 696: Robin Hoods Äventyr

Originaltitel: The Adventures Of Robin Hood (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Juldagsmatiné! Errol Flynn! Technicolor! Trikåer! Kittelflickare!
Missnöje med skattepolitiken resulterar i värdetransportrån. Världsfrånvänd Marian gör studiebesök i orten och förälskar sig i pilklyvarrebell. Statsskicket återställs när Lejonkungen återvänder från sitt godhjärtade korståg i vida världen.
Makalösa stunts, grymma svärdfajter och lojalitetsöverdos. En perfekt juldagsrulle!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Hjältemod, kamratskap, tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak, sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen och halstrat hjortlår till middag — se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att ta från de rika och ge åt de fattiga." Tage Danielssons klassiska saga från 1964 beskriver bättre än något detta ljuvliga äventyr. Det är präktigt så det förslår men charmigt och ofarligt som det anstår en juldagsmatiné. Den trikåklädda Errol Flynn är klassisk som den laglöse Robin av Locksley, fräck, hånfull, charmerande och en jävel på båge. Scenen där pilen klyvs på mitten återkommer i en senare version med Kevin Costner men jag föredrar Flynn. Imponerande stunts. Bra tempo. Påkostad scenografi. Vansinnigt underhållande. Lite parodisk emellanåt men det får man ge den. God jul.

Nr 633: Ran

Originaltitel: Ran (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Supporterföreningarna till Östersunds FK, Malmö FF och AIK (alternativt BK Häcken, alternativt IF Elfsborg) möts i brutala uppgörelser förlagda till den japanska landsbygden på 1500-talet. Första borgen - Swedbank Arena - utryms på grund av bengaler och bangers. Här gör Tobias Sana en fin insats som förste spjutkastare. De blåvita Ultras blir förargade och beger sig mot andra borgen - Friends Arena - där det blir holmgång och slagsmål med gulsvarta Black Army. Insmugglade knivar och svärd viner över bänkraderna. Efter fighten tar de en nudelsoppa tillsammans och bestämmer sig för att ta sig upp till tredje borgen - Jämtkraft Arena - där rödsvarta Falkarna som bäst håller på att planera nästa discotifo. Det blir fullt ställ på B-plan, alla möter alla och till slut ryker det bara lite skoningslöst ur resterna av Restaurang Hörnsparken. Då lyser himlen upp i ett hologram, fram på den svarta nattskivan över A-läktaren träder Bill Shakespeare med en döskalle i ena handen och tre pilar i den andra. Över Norra Stå uppenbarar sig Akira Kurosawa och inom kort utkämpar de båda giganterna en hänsynslös debattbattle i mittcirkeln på A-planens snöpudrade konstgräs. Kindberg utdömer remi - alla lika - varpå alla inblandade åker upp på Stadsdel Norr och kör en studiecirkel i "hur du bedrar även dina närmaste”. Brutus finns med på länk.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Efter ett misslyckat självmordsförsök fem år tidigare gör mr Kurosawa revansch med en storslagen pjäs. Med lite ekonomisk hjälp från fansen vill säga. Lucas och Spielberg. Eller om det var Coppola. Nåväl, Kurosawa ägnade 10 år åt att göra varje scen i storyboarden som målningar. Tillsammans med Emi Wada designade han dessutom alla 1 400 rustningar som används i filmen. Och så regisserade han naturligtvis. Det är fan inte illa pinkat av en 75-åring. I likhet med Blodets Tron så är även Ran byggd på ett verk av Shakespeare. Här är det Kung Lear som är förlagan. Det går ont för härskaren Hidetora efter att han har delat upp sina ägor mellan sönerna. Plötsligt är han inte välkommen någonstans och det konspireras åt alla möjliga håll. Det är liksom alla mot alla. Lite som att spela Risk. Farsan själv vandrar runt på berg och slätter som en vålnad, plågad av samvetskval och felaktiga beslut. Det kan inte vara lätt tänker jag. Ran är long-shot och det är wide-screen och det är dramatiskt så det visslar om kimonon. Och det är inte alldeles lätt att hänga med i familjedramat men det blir å andra sidan aldrig tråkigt. Den ena och egentligen enda krigsscenen, dramatiskt ackompanjerad av tystnad, är en filmisk pärla. Arigatō Akira.

Nr 615: Rädsla Urholkar Själen

Originaltitel: Angst Essen Seele Auf (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Schwanz kaputt” säger den till Tyskland invandrade marockanen Ali (El Hedi ben Salem) uppgivet när han blir hembjuden på vad som verkar vara rutinuppdrag hos den kvinnliga bartendern. Istället kommer Emmi (Brigitte Mira), en äldre städerska in på etablissemanget för att söka skydd undan regnet. Ali bjuder upp till dans och med brytande fraser och mänsklig värme närmar de sig varandra för att till sist ingå äktenskap. Dock blir Alis längtan efter favoriträtten couscous för stark och han hamnar tillbaka i bingen hos bartendern (kukscen, kukscen) - något som överses med självklarhet av Emmi. Slutet gott allting gott, sånär som på ett magsår.
En stram och fåordig film, med ett bildspråk som genom att befinna sig utanför dörrkarmarna ramar in scenerna; varje rum för sig. I nästan varje rum finns rasism och främlingsfientlighet, men också en intern iskyla; mobbing i trappan och familjesvek. 
Salem - som vid 15 års ålder gifte sig och sedermera blev fembarnsfar i Marocko - var vid tiden för inspelningen tillsammans med filmens regissör Reiner Werner Fassbinder, som han träffat på en gaybastuklubb i Paris. Efter ett stormigt uppbrott i relationen åkte Salem i raseri och knivhögg tre personer och dömdes till fängelse där han hängde sig. Bara det skulle ju kunna bli en film. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Redan när jag såg trailern till den här filmen så kändes den speciell. Jag minns att jag skrattade högt då Emmi visade upp Ali för sina barn eller när väninnorna fick känna på den marockanske gästarbetarens muskler. Men skrattet fastnade i halsen. Och nu när jag ser filmen så är det snarare det tafatta och absurda i skådespeleriet som är lustigt. Handlingen i sig är oerhört intressant och Fassbinder skildrar karaktärerna med stor respekt och ödmjukhet. När kameran dröjer vid orörliga ansikten och frysta situationer så går tankarna omedelbart till Kaurismäkis strängt hållna karaktärsspråk. Det kan kännas kyligt och känslokallt men i själva verket är det en otroligt varm film, inte minst i relationen mellan Emmi och Ali. Tematiken känns ständigt aktuell. Kuriosa: Bartendern Barbara som bjuder Ali på "couscous" var Freddie Mercurys partner på 80-talet. Var inte han homosexuell?

Nr 605: Rymdimperiet Slår Tillbaka

Originaltitel: Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back (1980) IMDB Wikipedia

Filmen sågs på VHS hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 26: Helt klart den bästa i trilogin; den vita filmen, även om det är den mörkaste. Snö och is, mycket snyggare effekter och bättre skådespelarinsatser (kanske för att George Lucas lämnat över regin till Irvin Kershner?) än i den första delen. Lite samma feeling som med Sagan Om Ringen-filmerna, där Gollum träder in i del två. Här är det Yoda som dyker upp i en vattning grotta; en liten grön varelse som pratar lustigt och får de andras ögonbryn att höjas och sänkas.
Vader och Skywalker i handkapande duell. "Jag är din far”; som ett antikt grekiskt drama, eller en 80-talssåpa på satellit. Harrison Ford blir stöpt i karbonit och jag tror att det var efter det som han reducerade sitt minspelsregister till att innehålla ett (1) ansiktsuttryck. Bästa repliken levereras av Ford som svar på Leias ”I love you”: ”I know”.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Andra filmen i trilogin. Episod V. George Lucas säger i den inledande intervjun att man i första filmen ville etablera karaktärerna, i andra filmen sätta dem i de värsta tänkbara omständigheterna för att slutligen i sista filmen knyta ihop allt. Och kanske är det därför jag tycker den andra filmen är den bästa. För att det är den mörkaste. Den mest allvarliga. Den bruna öknen på planeten Tattoine från första filmen har blivit isig vinter på planeten Hoth. Kampen mellan rebellerna och Imperiet fortsätter och den goda alliansen tvingas bryta upp. Medan Luke får jediträning av Yoda i ett sunkigt träsk går de övriga i fällan i Molnstaden. Han Solo blir nerfryst och överlämnad till prisjägaren Boba Fett. Luke avbryter träningen och beger sig till Molnstaden för att rädda sina vänner. Där möter han Darth Vader som kommer ut som farsa. Duellen avbryts när Luke slänger sig ut bland molnen och räddas av Millenium Falcon. Öppet slut. Snart dags för upplösningen.

Nr 579: The Rocky Horror Picture Show

Originaltitel: The Rocky Horror Picture Show (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Om jag förstår min begränsade tyska rätt har denna film visats på biografen Museum Lichtspiele i München varje vecka sedan 24 juni 1977. Det är bra jobbat. Kanske nåt för Bio Regina i Östersund att ta efter? Ta en film som premiärar nu, och bara köra den en gång i veckan tills jorden går under. Kanske ta remaken som verkar vara på gång till 2016? Originalet då: Kitsch & Glam. Transylvansk transvetism. MC-rock. Kostymdrag. Skräcksmink. Hängivelse. Släpp lös dina inre hundar. Stämmande hyllningskörer & lustspäckat sceneri. Ett ljusår over the top. En pastellmejkad slängkyss åt den mentala soffpotäten inom dig. I likhet med Priscilla - Öknens Drottning, tänker jag ”jobbigt att måsta hålla på så där”. Tim Curry är helt klart bäst som Dr. Frank N. Furter, kanske för att han var väl intrimmad genom att han spelade samma karaktär i scenuppsättningen som är förlaga till filmen?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Minsann. Så blev det då dags för den klassiska kultrullen som har lyckats engagera massor av fans under sina 40 år på nacken. Det är en fullkomligt oförutsägbar historia som blandar science fiction och klassisk skräckkomedi kryddat med enorma mängder glamrock och sexuell frigörelse. När 1001-boken gavs ut 2006 så hade filmen visats en gång i veckan på samma biograf i München under 27 år och jag förstår den attraktionskraft filmen har och har haft på sin publik. Kitschig underhållning. Suveräna melodier. Publikvänlig utan att vara inställsam. Det är en film jag blir glad av. Inte minst när Meat Loaf, direkt från frysen, dundrar in på motorcykel och sjunger Hot Patootie - Whatever happened to Saturday night? Underbart.

Nr 481: Rushmore

Originaltitel: Rushmore (1998) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Heléne på Tängvägen 30 i Ås.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Med jämna mellanrum - ungefär vartannat år - åker vi ut till Ås och tittar på film i bygdens äldsta hus. Middag först, denna gång blev det lamm och glass. Förra gången såg vi Nosferatu - Nattens Vampyr och gången innan det var det Smoke. Denna kväll var det dags för en rackare signerad Wes Anderson som vi tidigare hälsat på genom The Royal Tenenbaums. Max Fischer (Jason Schwartzman) är en lillgammal student som imponerar på den betydligt äldre Herman Blume (Bill Murray). De båda blir förälskade i änkelärarinnan Miss Cross (Olivia Williams) och det blir en slags kamp om hennes gunst. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag och Wes klickar inte. Det är på väg att bli roligt, men det blir aldrig mer än nåt halvskratt och gurgelfniss med långa perioder av sävlig tystnad däremellan. Murray kan konsten att se riktigt sliten ut, och det är bland det roligaste i filmen. Jag har svårt att se varför denna film är med i boken överhuvudtaget. The Royal Tenenbaums var i alla fall så pass skruvad att den lirkade sig in bland de 1001, men Rushmore känns mest styltig och skitnödig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den andra av Wes Andersons två filmer i boken är definitivt inte en av hans bästa. Rushmore är en rätt svag rulle som inte riktigt lyckas få till det. Visst har den det där typiska excentriska stämningsläget som präglar Andersons filmer men dessvärre vill det inte lyfta mer än små korta stunder. Oftast tack vare Bill Murray. Bra soundtrack.

Nr 400: Repulsion

Originaltitel: Repulsion (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Öppningsscenen: närbilden på Carols öga och förtexterna som flackar runt i samspel med pupillen. Till sist; "directed by Roman Polanski" som en rakkniv genom pupillen. Hej Bunuel och Den Andalusiska Hunden. Zoom ut och etablering av en frånvarande Carol på jobbet i den londonska manikyrsalongen. "Du måste vara kär", säger kunden apropå hennes fokusering på annat. Men det är knappast vad hon är. I alla fall inte i den uppvaktande Colin, som senare i filmen sägs vara hennes kusin. Hoppsan. Han får jobba hårt för hennes uppmärksamhet och lyckas inte särskilt bra med det. En kyssinvit i bilen resulterar i att Carol panikspringer upp i lägenheten, nr 15, och råborstar tänderna. Lägenheten delar hon med sin syster som i rummet intill gärna ligger med sin gifte pojkvän, med Carol som ofrivillig åhörare. Carol gillar inte sin egen pojkvän, hon gillar inte systerns pojkvän, hon gillar inte män överhuvudtaget. Däremot tycker hon väldigt bra om kollegan Bridget. I scenen när Bridget berättar för Carol om sitt senaste biobesök - Chaplins Guldfeber - skrattar de båda ihop, nästan kurtiserar, och Carol verkar för ett ögonblick nöjd med nånting. Så fort Bridget nämner att hennes pojkvän Roger var med och att han också skrattade försvinner Carol in i sig själv igen, mungipor upp byts mot mungipor ner.

Systern med pojkvän åker till Pisa på semester och det är i ensamheten Carol galopperar iväg på allvar. Sprickorna i väggen, de ljudlösa övergreppen, synerna, händer som spränger ut från väggarna. Allt ackompanjerat av både grannen nunneklostrets frenetiska klockringande och telefonens ilskna skrik. Och så kommer Colin och knackar på. Det skulle han inte gjort eftersom Carol dödar honom med en stor ljusstake. En fallos i huvudet, han blir dödad av det hon avskyr. Och Colin hamnar i badkaret. Och Carol snickrar igen dörren med en träplanka - är det för att hålla fler inkräktare ute, eller är det för att på något sätt försöka täta den allt större sprickan? Hyresvärden kommer också och ringer på. Efter ett oanständigt förslag får han smaka på rakkniven. Först i nacken, sen lite överallt. Carol goes bananas och cuttar för glatta livet, innan hon välter en soffa över värden.
Regn - och systern med pojkvän kommer hem från Pisa. Hittar en uppochnervänd lägenhet med två lik och en apatisk Carol, gömd under sängen på vilken det ligger gosedjur. Grannarna flockas som hyenor, vill se vill titta, vill veta. Systerns pojkvän lyfter  riddarlikt upp Carol i famnen och bär iväg henne, allt medan hennes blick är stum. Sista scenen zoomar in på ett gammalt familjefoto där Carol står i bakgrunden och tittar åt ett annat håll än kameran - samma tomma, smågalna blick.
Repulsion är ett litet mästerverk. Den klaustrofobi och sinnesförvrängning som skapas med olika medel är genial. Pojkvännen som i början befinner sig inomhus och knackar på en ruta för att få kontakt Carol som går förbi utanför. Lite senare är han utomhus och knackar på en ruta, mimar och kroppsspråkar för att kommunicera med Carol som sitter inne på en restaurang med en orörd fish and chips. Alla frågor hon får, som hon inte kan eller vill svara på. Sprickorna i väggen och på gatan, finns de eller är de Carols syner? Maten som ruttnar i lägenheten. Kaninen som fluginvaderas. Knackningarna på dörren och Carol som tittar genom kikhålet. En konvex bild av vad som finns utanför. Colin som hamnar i badkaret, under vattnet. Värden hamnar under soffan, Carol under sängen. Telefonlinan skärs av med hjälp av rakkniven som planterats redan i inledningen - samma rakkniv som används för att döda värden. De ljudlösa övergreppen med män som Carol gått förbi på gatan - fantasier, men försöker hon desperat foga in tanken på män i sitt liv? Carol går förbi en trafikolycka utan att ens lägga märke till att den har inträffat. På slutet står hon och stryker, lite nynnande och hemtrevligt. Kameran tiltar neråt och tittaren får se att sladden till strykjärnet inte är i.
Svartvitt och rakbladsvasst. Som Psycho, fast inifrån.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Catherine Deneuve, den sjungande skönheten från Paraplyerna i Cherbourg och Flickorna i Rochefort, goes freakin' maniac i detta psykologiska skräckdrama signerad Roman Polanski. Hon spelar Carole Ledoux, en lågmäld och blygsam kvinna med rädsla för sex och män, som delar lägenhet med sin syster i London. På dagarna jobbar hon i en skönhetssalong och på nätterna plågas hon av systerns och dennes pojkväns högljudda älskog från rummet intill. Större delen av filmen utspelas i lägenheten när systern och pojkvännen har åkt på en semesterresa till Italien. Sättet filmen skildrar Ledouxs allt mer tilldragande ångest och galenskap på är väldigt skickligt. Den flådda kaninen. Rakkniven. De sjungande nunnorna på gården utanför. Med hjälp av spännande ljudeffekter och intressanta visuella kameralösningar ökar känslan av instängdhet och mardröm. Till slut vet inte ens publiken vad som är dröm och verklighet. Att se Deneuve i den här rollen, manisk och plågad, är både obehagligt och skönt. Slutscenen med det inzoomade familjefotografiet och den unga flickans galna blick är ett klassiskt men alltid lika effektivt grepp.

Nr 368: The Royal Tenenbaums

Originaltitel: The Royal Tenenbaums (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Börjar eggande i bästa Amelie från Montmartrestil, men där Amelie behagligt broderar sig ner i lightabsurdheten med hjälp av trådar åt alla håll, stannar Tenenbaums i fåran av knäppa och Naknapistolendoftande repliker och anspelningar. Det är riktigt roligt ibland, jag tänker på när Danny Glover gör en klassiker och försvinner ner i ett grävt hål. Jag tänker på när Glover och Hackman pratar om kvinnostöld och Coltrane. Det finns några sådana moments, och de hjälper med nöd och näppe upp filmen över tresträcket. Jag förstår att jag känns tråkig, jag känner mig tråkig. Hackman är ju grym, men i Murray hittar jag ingenting av det som jag älskar hos honom - möjligtvis en blick nånstans. Filmen var en halvtimme kortare än vad som stod på fodralet, och det kändes som en liten lättnad; bara en sån sak.

Jimmys betyg: 4


Kommentar: Den stjärnspäckade ensemblefilmen om den excentriska och dysfunktionella familjen Tenenbaums var en total överraskning. Wes Anderson har lyckats med konststycket att skapa ytliga tvådimensionella rollfigurer som samtidigt är färgstarka nog för att jag ska behålla intresset för dem. Det jag gillar med filmen, förutom de dräpande replikerna, är det osympatiska skimmer som ligger över hela historien. The Royal Tenenbaums saknar det känslomässiga djupet men det är ändå inget ytlig film. Tvärtom. Det som möjligtvis stör totalupplevelsen är att den surrealistiska skruven kanske dras åt något extra varv än vad som känns nödvändigt.

Nr 359: Rebell I Bojor

Originaltitel: Cool Hand Luke (1967) IMDb Wikipedfia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Paul Newmans blå falkögon svetsar sig genom rutan in i mina lite bakispupiller. Varmt och svettigt där på landsbygden i Florida, där fångarna får rensa diken och tjära vägar. Newman spelar Luke Jackson som sätter sig upp emot allt som kommer i hans väg. Han är ingen grov brottsling - har åkt dit för att sabotera parkeringsautomater - men han är en seg rackare. Stryk får han så det stänker om det av Oscarvinsten Dragline (George Kennedy) och får spendera ett otal nätter "in the box". Äggätartävling, 50 stycken på en timme - får mig att må illa på riktigt. Rebell i bojor känns inte helt olik Gökboet, både Nicholson och Newman bryts ner totalt av den auktoritärfascistiska ledningen för respektive tvångsinrättning. Å andra sidan finns det ju likheter med en hel del fängelsefilmer i fråga om att hitta vänner och skaffa sig respekt hos medfångar och väktare. Ibland upplever jag Rebell i bojor en aning segdragen, men för att vända helt på den steken så hoppar jag en meter upp i luften när jag plötsligt hör den knaggliga rösten i introt till Guns n´ Roses förstaspår på Use Your Illusion 2; låten Civil War. Fängelsechefen uppenbarar sig och det är på gränsen till obehagligt att slungas tillbaka så många år, så många medlyssningar och upprepningar och plötsligt bländas av ursprunget, själva urscenen blottlagd med nyslipad och blänkande skalpell. Mycket, väldigt överraskande och överväldigande. Nå, en splended söndagsrulle, tillika kebab.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Rebell I Bojor är vid första anblicken en machohistoria om en ensam man som gjort till sin livsuppgift att trotsa systemet, var som helst, till vilket pris som helst. Systemet slår dock tillbaka, hårt och brutalt. Paul Newman är den obstinate och antiauoktoritäre småbrottslingen Luke som i fängelset möter på motstånd, både från de övriga internerna och från fängelseledningen, men som själv blir en auktoritet, en ikon för frihet och möjligheter, en kristusgestalt om man så vill. Fotot fångar den svettiga södern på ett snyggt sätt och även om filmen emellanåt känns lite väl lång så finns det en hel del minnesvärda scener som håller intresset uppe.

Nr 337: Rio Bravo

Originaltitel: Rio Bravo (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A I Östersund.
 

Roberts betyg: 3

Kommentar: En oerhört lång historia som borde gjorts kortare. Det som är bra är mycket bra; blickar, pang-pang och rapp dialog. Men det som inte är så bra är verkligen inte så bra; många scener som bara finns där, upprepar sig själva och får tempot att halta som en skadeskjuten prästunge. Jag menar, hur många gånger ska han sukta efter flaskan, den fromme alkisen? Hur mycket ska de flirta, sheriffen och damen från diligensen? Sheriffen John Wayne påminner lite om Rolf Lassgård, Dean Martin är väldigt bra som den sårade och nedsupne tasigikragaren och sammetsröstade Ricky Nelson inte bara sjunger och spelar gitarr - han skjuter snabbare än sin egen skugga också. Riktigt sköna scener när sheriffen skjuter kastad dynamit och spränger ut motståndarna ur huset. Pang-pang, bom-bom.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Hail in the jail! Sheriffen i Rio Bravo, Texas (John Wayne) står inför den omöjliga uppgiften att utkämpa en sista strid mot banditerna som belägrar staden och vill ha ut sin polare från häktet. Till sin hjälp har han stans fyllo (Dean Martin), den skönsjungande cowboyen (Ricky Nelson) och den glappkäftande gamlingen (Walter Brennan). Det blir en underhållande, klassisk västern som till handlingen är kraftigt beskuren, nästan som en teaterföreställning med ett fåtal miljöer; häktet, gatan, hotellet och saloonen. Jag gillar det. Jag trivs med det avskalade och koncentrerade. Tyvärr finns det alltför många scener som bara fungerar som utfyllnad, några pluttlustiga scener som är mest provocerande. Men på det stora hela har filmen bra tempo, stort underhållningsvärde och en klassisk matinéfeeling. Drygt två tredjedelar in i filmen kommer det som publiken har väntat på - Nelson och Martin sjunger duett. En scen helt utan mening men som ändå är ett måste. Waynes kärlek, den strandade resenären på hotellet (Angie Dickinson) ges stort handlingsutrymme i en annars väldigt manlig film. Hey in the jail, I'm coming in!

Nr 325: Riddarfalken Från Malta

Originaltitel: The Maltese Falcon (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Film noirs moder och nominerad till tre Oscars. Det här 1001-projektet bjuder helt klart på överraskningar, och det är ofrånkomligt att jag ibland undrar om jag har sett samma film som den som rescenseras i boken. Riddarfalken från Malta är ett svartvitt virrvarr av hårda repliker, pistolbyten, bakomryggengåenden och falskspel. Mitt i allt en gammal fejkad falk. Det tar inte lång tid innan jag är helt off side, och sen kommer jag aldrig in i spelet igen. Kanske beror det mer på mig än på filmen, men det må vara hänt - vissa dagar, vissa filmer stämmer det helt enkelt inte.
Jag gillar Urmallen: detektiv blir uppringd och väckt mitt i natten - detektiven ställer några snabba frågor - detektiven säger: "jag är där om en kvart" - detektiven kommer till brottsplatsen och blir först hindrad vid avspärrningarna, men släpps snart igenom - detektiven tar en snabb titt på platsen och redogör sedan klarsynt för hur det hela har gått till medan fotpoliser och sjukvårdare myllrar omkring - detektiven tänder en cig och drar lösningsfokuserat iväg för att genskjuta förövaren.
Bogart måste vara en av filmhistoriens mest överskattade skådisar.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En av de sämre filmerna i genren måste jag säga, även om den betraktas som en hörnsten i film noir. Visst finns här en lek med skuggor och hårdkokt mystik men det räcker inte när den urusle Humphrey Bogart visar sig i bild och när han sedan öppnar käften så dalar hela spektaklet. Det är tyvärr inte mycket som räddar den här filmen. Möjligen är det upplösningen när den så kallade Riddarfalken som hela intrigen handlat om visat sig vara en bluff och detektiven som trots att han är förälskad i mördaren (Mary Astor) ändå tänker sätta henne i fängelse. Detta är pluset efter tvåan.

Nr 322: Rocky

Originaltitel: Rocky (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Dananaaaa, dananaaaa. The italian stallion får chansen att gå en jippomatch mot världsmästaren Apollon (från tidningen MAD när det begav sig). Inte särskilt mycket boxning, vilket är riktigt skönt, även om jag kanske skulle vilja haft några minuter mer på slutet, i the big fight. Koreografin, huvudkastningarna och blodeffekterna sitter som smäckar. Scenen när Rocky springer uppför trapporna i Philadelphia är en direkt produkt av att uppfinnaren av Steadicam (Garret Brown) testade att filma sin flickvän när de båda sprang upp och ner för samma trappor. Resultatet blev så bra att produktionen för Rocky ville använda sig av samma miljö när Rocky löptränar. Lite som med Polisskolan-filmerna blir Rocky-filmerna lite sämre för varje ny film. Undantaget fyran med Ivan Drago. Den är sjukt hård.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Så är det. Jag älskar den här filmen. Har alltid gjort. Den är naturligtvis ett standardformulär av den amerikanska drömmen men den har hela tiden underdogperspektivet. Den lilla människan mot en hård men likgiltig värld. David mot Goliat. Sylvester Stallone skrev manus med hjälp av den forne proffsboxaren Chuck Wepner och han hade som krav att själv få spela huvudrollen som amatörboxaren Rocky som genom ett reklamjippo får chans att möta The Heavy Weight Champion Of The World - Apollo Creed (Carl Weathers). Det är ett sentimentalt porträtt av vit arbetarklass där huvudkaraktärerna är indrivare, slaktare, affärsbiträde och gymägare. Filmen har mängder av fantastiska scener där trappscenen måste vara en av filmhistoriens mest klassiska. Slutscenen, när den sönderslagna men fortfarande stående Rocky ropar på sin älskade Adriaaan, balanserar fint på gränsen mellan sorg, smärta, komik och ett jävlaranamma. Bill Contis nästan militäriska musik är genialisk och numera ett oförglömligt soundtrack. Det här är det bästa Stallone har gjort, tyvärr sabbade han det med en rad uppföljare och ett antal überamerikanska krigsfilmer och tafatta actionrullar.