Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Louise (Diane Keaton) tröttnar på sin tandläkartråkige man och fastnar för oorganiserade organisatören Jack (Warren Beatty). Förändra världen står på menyn, med hjälp av ett socialistiskt löspapperssystem. Bort från lilla Portland, mot New York, mot Greenwich Village. Dikter, artiklar, manifest, pjäser. Jack Nicholson glider omkring som sedemera nobelpristagaren Eugene O'Neill och marinerar sig i whiskey och pessimistisk cynism. Efter praktgräl och försoning mellan Louise och Jack drar de sig tilbaka till stillheten i Provincetown där de går strandpromenader under fåglarna och Storaro färgar fotot så att jag tycker mig titta på oljemålningar från Skagen. Nicholson är fortfarande med på ett hörn, vill gärna vara mer än stand in när Jack är borta. "Snacka inte salongssocialism med mig" uppmanar han Louise, och sen är det istället de som vandrar bland sanddynerna, badar i havet, skrynklar lakan i sängen. Jack kommer hem och ser vad som pågår. Inget de pratar om. Vill hon kanske gifta sig? Ny flytt. Nytt bråk. Nytt uppbrott. Louise till Paris, Jack opereras och vill till Ryssland, Petrograd, St Petersburg, Leningrad, staden som skiftar namn. Louise är med, de båda fortsätter som kolleger. Jack organiserar upp hela Ryssland, en turn on för Louise, de blir ihop igen, vandrar under fanor och Internationalen på ryska. Intermission och sen tillbaka till New York där Jack skriver boken som ligger till grund för filmen Dagar Som Skakat Världen av Eisenstein. Amerikanska kommunistarbetarförbundet har lite svårt att hålla sig förbundna. Fraktioner, splittringar. Jack drar tillbaka till Ryssland trots protester från Louise. "Vi ses när vi ses". Nicholson gör ytterligare instick, kritiserar både Jack och Louise för att ha medelklassdrömmar. Om jag identifierar mig med någon i filmen är det med Nicholson. Men jag identifierar mig i och för sig alltid med Nicholson. Här kom han tydligen mer eller mindre direkt från inspelningen av The Shining, via nån viktminskningsprocess. Han är så millimeterrättvis i sina gester och miner, blicken alltid så full av... betraktande. Jack flyr från Ryssland, tillfångatas i Finland, men utväxlas, back in the USSR. Louise till undsättning på skidor, de söker varandra, innan internet, ingen kontakt. Inte förrän på perrongen, man tänker nästan på Crocodile Dundee, men bara nästan. Återföreningen, den ljuva. Men Jack är sjuk, dör där i sängen och muras tydligen senare in i Kreml, ovanligt.
Behållningen är definitivt Storaros bilder, som alltid. Och Nicholson, som alltid, nästan. Helt klart en välgjord film, och luftande avbrott med de anekdotiska insticken från "gamla vittnen", men jag blir inte överväldigad av denna överväldigande historia.
Bästa repliken kommer nån gång i början när en gammal kvinna avböjer.
"Det är sent, jag följer dig hem."
"Varför då? Jag ska inte skada någon."
Jimmys betyg: 3
Kommentar: "Jag skriver. "Taxin väntar." "Var är whiskyn?" Några repliker som stannat kvar. Kanske för att de också återkom med jämna mellanrum. Annat som återkom var de dokumentära talking heads-inslagen med vittnen från tiden det begav sig, det politiska uppvaknandet, de tio dagarna som skakade världen. Journalisten Jack Reed (den överskattade Warren Beatty, producent, regissör, manusförfattare, skådespelare) är en idealist som vill rädda världen. Verktyget är pennan. Modellen är socialsim och den framväxande ryska revolutionen. Tillsammans med sin flickvän och partner Louise Bryant (den magnetiska Diane Keaton) så hänger de bland intellektuella i Greenwich Village där det snackas salongssocialism, där det festas och diskuteras, planeras och skrivs. Rebellisk intellektualism. Skylten på Jacks dörr sammanfattar vad allt handlar om: "Ägande är stöld. Kliv på". I kulisserna väntar Eugene O´Neill (den knivskarpa Jack Nicholsson) som kliver fram och inleder en romans med Louise när Jack är på demokraternas valturné. Den fria kärleken. Eller? Filmens första del, fram till revolutionen, känns bra och intressant men efter pausen så händer något som får mig att tappa intresset. Jag vet inte vad för det är ju där det bränner till liksom. Nåväl, Reds känns som en modig film för den amerikanska marknaden vid tiden för premiär. Ronald Reagan hade varit president ett år, kalla kriget var ständigt närvarande, kommunisträdslan efter Nixon hade knappast lagt sig. Men med lite hjälp av Hollywoods underhållningsmaskin så lyckades den ändå kamma hem några Oscars och bidrog till ytterligare en pusselbit till den amerikanska historien.
No comments:
Post a Comment