Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Precis i början visas en hastig inledningstext, en kort information som jag måste pausa för att hinna läsa. Den lyder: "Following the occupation of Czechoslovakia by Hitler's army and the declaration of a Slovak state, one of the first political acts of Tiso's regime was the voluntary acceptance of the Nuremberg Race Laws."
Det är en hel del i den korta texten som jag inte har, eller hade, en aning om. Den tillfälliga slovakiska republiken mellan 1939-45, i vilken filmen utspelar sig 1942. Tiso, avrättad till slut. Nurnberglagarna. Rättegångarna har man ju hört talas om, lagarna är nåt helt annat. Och att partisymbolen för Slovakiska Folkpartiet, lett av Tiso, är den som syns på olika ställen, och som monteras på Segertornet, som byggs genom filmen. Och sedan termen arianism. Mycket nytt, som är gammalt.
Nåväl. Det verkar ligga nån slags arvstvist och skava mellan de båda systerfamiljerna. I den ena finns Tóno, knaper snickare och ointresserad av armėn. I den andra finns Marcus, välfylld kommendant och intresserad av makt. Marcus fixar så att Tóno får bli ariansk kontrollör av en judisk butik, som drivs av en mer eller mindre döv änka. Detta firar de båda familjerna med en riktig fyllemiddag där ta mig tusan tio snapsglas far i backen ett efter det andra. Tóno i högform, hycklande Hitler, vinglade på en stol. Hade han haft en slips hade den garanterat suttit knuten runt pannan.
Väl på jobbet visar det sig snart att butiken är en kuliss, finns inte mycket att sälja där, men den och änkan hålls under armarna ekonomiskt av den judiska befolkningen. Änkan gillar inte att jobba på sabbaten, utan ägnar sig då hellre åt soppa och grammofon. Tumba tumba tumba la, minns hon. Tóno och änkan blir vänner, kommer nära. Sen påbörjas deporteringen. Tågvagnar fylls, namn ropas upp. Tóno vill försöka gömma änkan, men råkar döda henne istället. Här några väldigt intressanta scener när Tóno hittat änkan död i nån form av skrubb och stänger dörren. Då blir kameran som en "förföljare" och hänger sig fast i Tóno som rör sig förtvivlat runt i rummen och vid åtminstone fyra tillfällen tittar uppgivet och sorgset in i kameran. Vad är kameran här? Representerar den Tónos samvete? Skam? Som förföljer honom och inte släpper? Omvärldens framtida blickar? Till slut blickar både kameran och Tóno upp mot en krok i vilken Tóno snart hänger sig. Först släpper han ut hunden och, så att säga, stänger butiken. I en drömsekvens dansar, om jag fattar det rätt, änkan och hennes make ut genom butiksdörren, ut i en överexponerad blåsorkesterglädje. Antar att orkestern står och spelar på just den plats där Segertornet byggdes.
En personlig, pinpointad gestaltning av något enormt och oerhört. Två öden, bland miljontals. Suveräna insatser av Tóno och änkan.
Tyvärr har jag min vana trogen lite svårt att hänga med i svängarna stundtals, gällande vem som är vem.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jag har svårt att hänga med i början och tycker dessutom att det känns lite taffligt men så plötsligt händer något. Efter middagen med svågern då Tóno motvilligt blir utnämnd till kontrollant av en judisk butik så sitter jag som klistrad. Kanske är det det briljanta samspelet mellan den gamla änkan Lautmann och Tóno, kanske är det hoppfullheten i det allvarliga eller det allvarliga i hoppfullheten, eller det rörande i frågan om individuellt ansvar och skuld. Något är det som gör att jag dras in i filmen och får känslan av att vara en medspelare. Det är både fint och lite obehagligt på samma gång. Många filmer har gjorts om Förintelsen men den här tycker jag sticker ut då den fokuserar på den vanliga människans ansvar på ett sällan skådat sätt. En enskilda individen, ointresserad av politik och ideologi, som ändå tvingas förhålla sig till det totalitära samhälle han befinner sig i. Den fick en välförtjänt Oscar för bästa utländska film.
No comments:
Post a Comment