Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Skepp ohoj. Hierarkin görs klart från start, och de två största huvudpersonerna framställs som ond respektive god. Skönt, då slipper man tänka på det. Kapten Bligh (Charles Laughton) låter piskan gå varm och verkar i allmänhet njuta av att straffa och våldstukta besättningen. Under honom i rang kommer Fletcher Christian (Clarc Gable) som förespråkar en mildare pedagogik, han är en påhejare. Det känns helt naturligt att det senare är han som kommer leda upproret, myteriet, mot kaptenen. Skönt, då slipper man tänka på det. Skeppet MS Bounty tar sig över haven till Tahiti. Hela tiden skruvas spänningarna åt. Folk mår sämre och sämre, men det tar kaptenen ingen hänsyn till. Kölhala, kedja fast, häng upp i sträckning eller spread eagle. Varianterna är många. Till slut ett slags friidrottsligt upplopp tycker jag, när det måste ros in i vinden. Kaptenen vill straffa, men Christian lyckas med lite hederlig uppmuntran få vind i seglen. Där tar han, Christian, liksom livtag om kaptenen och vinner mannarnas respekt och förtroende.
Ankomst Tahiti där livet är lätt, enkelt, milt, fullt av frukt, skratt och bad. Tänker på liknande scener i Den Tunna Röda Linjen. Kulturell överbryggning, vem tar vem under palmerna, och sen är det tyvärr dags att fara hemåt. Ganska omgående brister det. Myteri. Kaptenen och några till sätts ut i enkel båt. Christian med anhängare återvänder till Tahiti, tror jag. Efter 45 dagar lyckas kaptenen hitta land, och senare anländer Rule Britania för att fånga boven Christian, men då har han dragit och gömmer sig på en annan ö, där han har bränt ner skeppet Bounty. Rättegång mot de kvarvarande, som döms till döden trots intensivt brandtal.
Ankomst Tahiti där livet är lätt, enkelt, milt, fullt av frukt, skratt och bad. Tänker på liknande scener i Den Tunna Röda Linjen. Kulturell överbryggning, vem tar vem under palmerna, och sen är det tyvärr dags att fara hemåt. Ganska omgående brister det. Myteri. Kaptenen och några till sätts ut i enkel båt. Christian med anhängare återvänder till Tahiti, tror jag. Efter 45 dagar lyckas kaptenen hitta land, och senare anländer Rule Britania för att fånga boven Christian, men då har han dragit och gömmer sig på en annan ö, där han har bränt ner skeppet Bounty. Rättegång mot de kvarvarande, som döms till döden trots intensivt brandtal.
Spännande och skickligt skildrad maktkamp ombord. Lite rörigt på slutet - vem är egentligen på vilken ö? Tänker väldigt ofta på den där scenen i Rött Hav med Gene Hackman och Denzel Washington. Float the bouy(ee).
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Direkt efter Kapten Blod i boken kommer Myteri. Från ett sjöäventyr till ett annat. Men istället för äventyr i de Västindiska farvattnen får vi här följa en reseskildring från England till Tahiti i Söderhavet. En jävla resa måste jag säga. Det spårar egentligen ur redan på utresan. Sjösjuka sjömän, maststraff, kölhalning och enbenta alkisar. Dessutom en hel del piskrapp för både det ena och det andra. Kaptenen tyranniserar verkligen sin besättning men det är först på hemresan som måttet blir rågat och besättningen gör (begår?) myteri. Kaptenen och hans polare får svälta och svettas i en eka medan de övriga vänder tillbaka till paradiset. Sen blir det lite rörigt med öarna hit och dit, återresan till England, förhören och straffen. Men oavsett det så är det en spännande händelse som det gjorts flera filmer om, åtminstone fem stycken. Då borde man ju ha täckt de flesta perspektiv kan man ju tycka. Den här versionen räknas väl som en av de bättre får jag utgå från. Påkostad, överdådig och vacker men också engagerande, välspelad och underhållande. MGM levererar en charter extra allt.
No comments:
Post a Comment