Nr 872: Två Lyckliga Hjärtan

Originaltitel: À Nous La Liberté (1931) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Öppningen med löpande bandet och hästmakandet för oundvikligt tankarna till en riktig klassiker där Charlie Chaplin medverkar; jag tänker givetvis på I Jultomtens Verkstad, som kom bara ett knappt år efter denna rullen, och som har blivit en självklarhet att skära till på julafton. Ytterligare drygt tre år senare kom Chaplins Moderna Tider, och trots (eller tack vare?) stämningsprocess hävdade Chaplin att han aldrig sett sin polares (René Clair) film och därför inte kunnat inspireras av den. Känns märkligt oavsett hur det ligger till; antingen ljuger Chaplin, eller så har han aldrig sett polarens film. Vad är det för polare?

Två Lyckliga Hjärtan leker med ljud; med tal och musik. Ibland får man höra hela repliken, ibland dränks den av musik och bara läpprörelsen återstår. Från fängelset (hur hamnade de där från första början?) klättras det upp på framgångsstegen inom den lukrativa fonografindustrin. Frågan jag ställde mig när jag såg filmen för ganska längesedan nu var vad det är för skillnad på en fonograf och en grammofon. Vill minnas att jag googlade det, men minns inte resultatet. Verkar finnas en slags samhällskritik i filmen, men jag fattar inte riktigt vad den innebär. Löpande bandet är som fängelset och vice versa. Pengar gör dig inte lycklig i grunden, karriären är en kuliss, ut på luffarvägen, sitt och fiska, sjung och var glad. Frihet för oss.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Alternativ svensk titel till denna film är Leve Friheten. Passar lite bättre om du frågar mig. Fångarna Louis 119 och Emile 755 har något i görningen. De smyger med sina verktyg från fängelsets trähästfabrik och middagssittningar. Vid själva rymningen lyckas Louis komma undan medan den Emlie fångas in. Spring, fly, var fri, ropar han till sin kompis. (Eller, jag vet inte exakt men nåt sånt tänker jag mig.) Där börjar två helt olika karriärer för de båda vännerna. Med erfarenheterna från fängelsets löpande band-princip så lyckas Louis bygga upp ett företagsimperium som tillverkar grammofoner. Eller fonogrammer. Emile släpps så småningom från fängelset och får jobb på fabriken och där möts de två vännerna igen. Ett lite skakigt återseende. Situationskomiken avlöser sig ständigt och självklart finns hela tiden spänningen om Louis' avslöjande som förrymd fånge. Två Lyckliga Hjärtan är en hyllning till lojaliteten, en salut till friheten men också med en optimistisk tro på det moderna industrisamhället. I en tid som präglas av övergången från stumfilm till talfilm så är denna film en fin blandning av fysisk komik, tal och musikal.

Nr 871: Tokyo-Olympiaden

Originaltitel: Tōkyō Orinpikku (1965) IMDb Wikipedia 

Filmen sågs på Olympic Channel av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Rambo hoppar höjdhopp och Yoda springer 80 m häck. Kon Ichikawa - som nyss gav oss Den Burmesiska Harpan - gör en Riefenstahl och tolkar olympiska spel, i detta fallet de i Tokyo 1964. Liknande upplägg med eldens väg, invigning, mänsklighetens sammankomst, glömmandet av gränser och skillnader, fokus på fredliga lekfulla tävlingar och en stillsam solnedgångsavslutning. En hel del flagghissande och nationalhymner för pengarna. Ryska kulstöterskor i generösa vinklar. Men den stora behållningen är hur Ichikawa regelbundet stannar upp och nästan vilar i en personlig betraktelse, eller ett betraktande av en viss person eller skeende. Det sker både tekniskt, genom att gå över till slowmotion eller stillbild, men också rent tidsmässigt, i längden på klipp, eller ovanliga perspektiv. Jag tänker på skyttet som har sniperthrillervibbar med bulldoggkinden över kolven. Jag tänker på maratonloppet med en lång sekvens på vad han nu hette, där man får tid att tänka sig in i hans situation där ute på asfalten, man får så mycket tid att man kan börja tänka på lunch. Jag tänker på den minst sagt väldokumenterade  vätskekontrollen i samma lopp, och hur en löpare sitter som en tiggare i rännstenen och ber om vatten. Jag tänker på inzoomningen av skinkorna i gångtävlingen. Kan liksom se Ichikawa bakom ryggen på assistenten i klipprummet, fokuserad och lite uppjagad; "Ligg kvar på skinkorna! Ligg kvar på skinkorna!" Fast på japanska då. Och så bakgrundsinformationen kring vissa tävlanden som titt som tätt levereras. Väldigt underhållande. Lite journalfilm, i färg. "Kvinnan i bild är bilmekaniker från Gdansk, två barn med tre olika fäder, nuvarande maken driver kontorsfirma på Rutgenstrasse, här kommer kastet."

Men framförallt tycker jag nog rullen är lite väl lång, och att det liksom ska pressas in något litet om varje gren. Hellre hade jag sett en kortare version med fokus på vissa grenar och personer, det vill säga det material som redan finns i filmen. Finns förmodligen en sån version, kanske flera.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Först och sist Japansolen. Sedan berättarrösten som deklarerar alla olympiska spel sedan whenever för att slutligen landa i Tokyo 1964. Den artonde i ordningen. Och så OS-facklans symboliska färd över orienten, Forrest Gump-följs av supportrar och motorcykelburna livvakter. Etthundra eller så amerikanska atleter anländer med Pan Am. Hiroshima och Nagasaki tycks som bortblåsta. Flera nationer följer. Aldrig har så många nationer samlats i Tokyo på samma gång. Och där, den svenska flaggan. Den tionde oktober 1964 marscherar de in på OS-arenan. Taktfast och formellt uppstyrt hos de flesta nationer. Kuba bryter av med lekfullt viftande med japanska flaggor, tror knappt de går i takt heller. Även ryssarna spexar till det med sina röda sjalar viftande. Kamerun och Kongo kommer in med endast två tävlande. Sen saluteras och trummas det innan facklan äntligen gör entré och de oändliga trappstegen till eldstaden. Ballonger släpps lös, duvor släpps lös och flygplan gör OS-ringar i skyn. Det är peace, love och understanding för hela slanten. Sedan drar spelen igång.

Det är fantastiskt hur filmen, inte bara redovisar OS-grenarna och idrottsprestationerna, utan hur den också fångar människorna och detaljerna; de tävlandenas tvångstankar, de snabbfotade funktionärerna, publikens hängivenhet, de äldre männens ansikten fårade av erfarenhet, dubbelhakorna, fötterna, knäna, skinkorna, halsarna, de rökande reportrarna, smattret från skrivmaskinerna, hejaklackarna. Sen är det inte bara små och subtila gliringar utan till och med helt vansinniga presentationer av de tävlande, särskilt de kvinnliga. Det är inte bara deras yrken som redovisas utan även ålder och vikt, familjeförhållanden, barn och utseende. Känns lite ofräscht va? Vissa scener och tävlingar får lite onödigt mycket utrymme och det kan bli lite långdraget emellanåt men plötsligt glänser det till. Som när den graciösa gymnastiken nästan blir som ett eget dansnummer med smäktande musik. Eller i reportaget från OS-byn där vi får stifta bekantskap med Ahmed Issa från unga nationen Thcad, ovan vid strålkastarljuset och lite ensam bland de andra världsvana idrottarna. Kon Ichikawa levererar en episk film som inte bara dokumenterar OS i Tokyo utan också lägger den konstnärliga ribban väldigt högt. Fascinerande och fint. Sayonara!

Nr 869: Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Originaltitel: Thirty Two Short Films About Glenn Gould (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.

Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.

Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.

Nr 868: Shao Lin San Shi Liu Fang - The 36th Chamber Of Shaolin

Originaltitel: 少林三十六房 Shao Lin San Shi Liu Fang (1978) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amazon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastisk mellandagsrulle. Dubbad så man ramlar baklänges av osynken, och den som fick uppdraget att göra ljudeffekterna till alla miljontals svepningar, vapenklonk och gnygrymtningar måste hamnat i himlen av lycka. Massor av snabba inochutzoomningar och blixthastiga panoreringar. Känns som att kolla en tecknad film, med skillnaden att den inte är tecknad, och då är det ju en... ja, en film. Men framför allt ett underbart intensivt lugn större delen av mellanfilmen, när San Te är i Shaolintemplet för att lära sig kungfugrunderna. En mödosam och krävande väg, och den gestaltas så pedagogiskt och välplanerat att det bara är att luta sig tillbaka och följa den spännande skolningen genom olika kammare. Reflexer, tyngdpunkt, smidighet, koncentration, måttfullhet. Väldigt välkoreograferade och genomtänkta scener, och på slutet återkopplas flera olika övningsmoment i sista striden. Precis som tranan i Karate Kid och så vidare.

Satt och tänkte på nån alternativ beskrivning också. Flyr förföljelse, kommer till ny tillvaro, söker asyl, alla skeptiska till nykomlingen men makthavare ser potentialen i arbetskraftsinvandringen, uppehållstillstånd med tuffa villkor och tester - så här gör vi här, börja med låglönejobb, städochdisk, uppför stegen, nu är du godkänd, mer ansvar, mät dig med de som mätt dig, förslag på egen utvecklande verksamhet men då är det bom stopp, utvisning, tillbaka till förorten och öppna egen skola. Träna på att hämnas på de andra, de olika, de som gör lika som du, hämnas.

Och så mjölet fallande i slow motion på slutet! Mjölet i slow motion!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många namn:  Shao Lin San Shi Liu Fang, The Master Killer, Shaolin Master Killer och The 36th Chamber of Shaolin. Svårt att bestämma sig, olika utgåvor? Ingen aning. Hur som helst är det riktigt fint koreograferad kung fu i bästa Hong Kong-anda. Det är vilsamt och meditativt, intensivt och visuellt, ett galet kameraarbete, tjusiga fightingscener och en spännande intrig. Den är fint uppdelad i tre nästan separata delar med egna inramningar: först konspirationen mot de onda och styrande Manchurerna som dödar vår hjältes, San Tes (Gordon Liu), föräldrar, sedan den hårda och disciplinära träningen i Shao Lin-templets 35 kammare och slutligen hämnden. 35 kammare tänker ni nu, vad hände med den 36:e då? Den 36:e kammaren finns egentligen inte. Det är San Te som, efter år av träning, får möjlighet att leda någon av de 35 kamrarna i templet. Istället föreslår han en till kammare - att göra Shao Lin-kung fun tillgänglig för folket. Hädelse anser munkarna i templet och utvisar honom. Men naturligtvis har han den 36:e kammaren med sig och för att utkräva hämnden på Manchurerna så börjar han själv utbilda andra i kung fu. Det här är en film jag blir glad av. Den har den briljanta enkelheten i dramaturgin, den hårda humorn och den ljuvliga dubbningen och ljudeffekterna som fullständigt charmar sönder mig. Heja Hong Kong.

Nr 867: The Unbelievable Truth

Originaltitel: The Unbelievable Truth (1989) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amzon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nä. Inte min favoritfilm. Audry skippar skolan, oroar sig för kärnvapenkrig och global extinction. Kan ju inte undgå att tänka Greta. Dumpar pojkvännen, blir istället förälskad i skicklig kåkfararmekaniker i "coverall" (nytt ord för mig, overall har man hört, blir ju nyfiken på skillnaden) men han dissar, så Audry blir modell, med tiden utan kläder. Lyckligt slut misstänker jag. Och en mordhistoria där som cirklar runt och byter skepnad beroende på vem som berättar om den, och det är ju lite roligt. Men replikerna känns allt som oftast som ett irriterat läxförhör; ut med det och fort. Botten för mig nås i nån scen där det - lite indieskt antar jag - liksom repeteras vad sa du jag sa vad sa du jag sa. Vet inte varför. Vad ska den dialogen tillföra? I alla fall går den högt över huvudet på mig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Independentfilmaren Hal Hartleys debutfilm som kanske lämnar en del att önska. Även om jag gillar den alienerade känslan hos karaktärerna och särskilt tonårsdottern Audreys (Adrienne Shelley) dystopiska upptagenhet av kärnvapenkatastrofen. Den lätt känslokalla och allvarliga atmosfären som vilar över människorna. Även om det skvallras hit och dit och alla tycks vara närmast besatta av nånting. Mest av nykomlingen Josh (Robert Burke). Den svartklädda mystiska bilmekanikern som tydligen har dödat nån way back. I sina bästa stunder är det mörkt och roligt, i de sämsta stunderna oslipat och lite effektsökande. Vad titelns sanning syftar på går mig lite grann förbi, men antagligen har det nåt att göra med den bristande tilliten till varandra, kanske romansen mellan Audrey och Josh, kanske sanningen om vad som verkligen hände way back, förr i tiden, som alla tycks ha en uppfattning om. "You can't have faith in people, only in the deals you make with them" hade jag tydligen skrivit upp. Oklart varför. Antagligen ett citat från Josh.

Nr 847: Trois Vies & Une Seule Mort - Tre Liv Och Bara En Död

Originaltitel: Trois Vies Et Une Seule Mort (1996) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Östersund och Stockholm.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Helt omöjligt att fokusera på sånt här efter 8 dagar i fjällen. Nån slags mild surrealism i fyra halvsammanvävda berättelser. Nån får en hammare i huvudet och går omkring med den, fastsittande i skallen med blodig blick. Nån stelnar till och blir tiggare. Negativ antropologi. Ett förälskat ungt par får stålar och en herrgård av hemlig välgörare. Nån återser sin familj efter många år, en familj som aldrig funnits på riktigt. Jag förstår inte vad den här filmen vill säga. Den känns enormt seg och pretentiös. Den kan dra åt helvete.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Herre gud, jag har skrivit fyra A4-sidor medan jag kollade på den här filmen men jag förstår inte ett dugg av vad jag har skrivit. Lika lite förstår jag filmen. Tydligt är ändå att det är ett antal mer eller mindre fristående berättelser som flätas samman genom Marcello Mastroiannis fyra olika roller. Eller är det samma karaktär i fyra olika Paris-universum? Det är otrohet, filantropi, frivilligt tiggeri, märkliga arv och älvor spetasat med champagne, brev och ringklockor. Det är pretentiöst och svårtillgängligt även om skådespeleriet är lysande, särskilt Mastroianni som är karismatisk och fullkomligt närvarande i varje scen.

Nr 755: Turnéskådespelarna

Originaltitel: O Θίασος (O Thiasos) (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ja jösses. Tre och en halv timme grekiskolympiskt mästerskap i långsamhetsbrottning. Regisserad av den grekiske filmguden Angelopoulos. Det får man se till att nejmdroppa på nån fest framöver. Ett turnerande sällskap. Förmodligen någon form av historiebeskrivning, men jag är helt ute på åkern och snurrar. Jag vill vill vill så gärna kunna och orka hänga med, men koncentrationen sliter sig och drar iväg på kollo. Ibland är det det årtalet och den platsen och vips är det ett annat ställe i en annan tid. Frihetsvindar, frihetsfanor, frihetsröster, frihetsmarscher (abrupt avbrutna). Långa scener, långsamma kameraförflyttningar och faktiskt båtflyktingar i Medelhavet 1922. En hel del dragspel också.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Fyra timmar gör den här filmen till en av de längsta vi har sett i projektet. Turnéskådespelarna är en politisk historisk resa i tid rum under och strax efter andra världskriget. Det är långt, långsamt, långa tagningar, tydligen endast 80 stycken enligt boken (jag räknade aldrig), och en dramaturgi som minst sagt utmanar. Filmen rör sig fritt mellan olika tider och platser och det gör att jag är helt vilse i berättelsen. Istället försöker jag fokusera på enskilda scener och det estetiska tilltalet. Det matta ljuset i utomhusscenerna gör att de ser ut som målningar. Vackert och vemodigt men det är knappast en reklamfilm för solresor till Grekland. Några scener stannar kvar som bisarra historiska kommentarer. Exempelvis när teatersällskapet möter de brittiska soldaterna på stranden och sätter upp sitt skådespel till soldaternas förtjusning eller nyårsbattlet mellan nationalister och oppositionella. Det är nog höjdpunkten. Vid åtminstone tre tillfällen får vi historien berättad till oss direkt genom kameran. Det är alltid ett vågat grepp att bryta den fjärde väggen men här funkar det faktiskt riktigt bra. Kanske för att filmen är tillräckligt vågad och flippad som den är.

Nr 754: Träskoträdet

Originaltitel: L’Albero Degli Zoccoli (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ermanno Olmi är i sina verkar det som hemtrakter i Lombardiet, Bergamotrakten, och berättar en behagligt långsam historia som han filmar, klipper och regisserar själv. Sent artonhundratal och årstidernas växlingar följs av fyra jordbruksfamiljer på en liten gård; höhantering, gås -och grisslakt, bäcktvätt, spinneri, mjölkning, badbaljebad, polentadiet, smygodling av hönsgödslade tomater, fältarbete, flirtning, marknadsbesök, flodbåt, barnhemskloster, sängvätning, tillökning och spökhistorier vid kvällsfikat. Det är en knaper och utsatt tillvaro, men tron på guds plan och avsikt gör det uthärdligt. En pojke, Minec, har av gud försetts med intelligens och ska därför gå i skolan, och även gå till skolan, vilket gör att han sliter ut åtminstone en av sina skor. Pappan ser ingen annan utväg än att fulhugga ner ett träd och snida till en trädoja. Detta upptäcker till sist motsvarande patronen eller liknande och Minecs familj får packa flyttkärran och lämna gården. Övriga familjer tittar på genom fönstren och ber en stilla bön för att allt ska ordna sig, förmodligen både för den flyttande familjen och för dem själva. Slut.
Tre timmar genom regn och solsken, nöd och lust, dag och natt, bröllop och slagsmål. Men faktiskt ingen död, i alla fall om jag minns det rätt. Förutom gåsen och grisen då. Ingen begravning, det satt jag nog lite halvt undermedvetet och väntade på. Inte direkt några stora gester, mer av ett betraktande. Ibland känns det nästan som ett smygfilmande. Små korta instick av politiskt brandtal på marknaden och hästrusande soldater i Milano, annars spenderas mestadels av filmen på gården. Fantastiskt naturlig känsla rakt igenom, både i agerande, repliker, ljus och följsamhet i scenerna. Även i denna rulle får en häst oförtjänt mycket skit, precis som i Public Enemy - Samhällets Fiende Nr 1. Denna gång handlar det om att ett mynt göms i själva hästskon, på en ibland omkringvandrande häst. Täcks över lite slabbigt med blöt jord, kanske lera. Och så blir gömmaren förbannad när han efter ett tag upptäcker att myntet inte finns kvar. Börjar kalla hästen både det ena och det andra, enorma svador och fäktande med armarna. Gömmaren framstår till slut som nästan galen av de övriga. Han bäddas ner, och sen verkar det gå över. Tror det är där han får excorsismpeston innehållande bland annat mask, blad och vitlök. Buon appetito.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jajamen, klappret av träskor mot kyrkgolvet redan i inledningsscenen. Då slapp jag vänta på det och kan försöka koncentrera mig på handlingen istället för träskorna. Även om träskor faktiskt är en slags huvudkonflikt i filmen. Annars är Träskoträdet mest en studie i Lombardiskt bondeliv i slutet av 1800-talet. Det tycks inte finns några huvudkaraktärer utan berättelsen vill istället framhäva den kollektiva känslan kring de fattiga bondefamiljerna på gården. Däremot är det barn. Massor av barn. Barn till förbannelse. Det är strävsamt och gudfruktigt och osentimentala djurslakter. Men när marknaden kommer till byn blir det liv i luckan. Myntet i hästens hov är mycket krwativt måste jag säga även om det inte var det smartaste draget visar det sig. Och så träskoträdet då som ska bli nya dojor till grabben men leder till utvisning från kollektivet. Ackompanjerad av Bachs musik så är det ett fint tempo, skiftande scener och och detaljerade historier som växer fram, som små tavlor.

Nr 690: Tampopo - Nudlarnas Drottning

Originaltitel: タンポポ Tanpopo (1985) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Regissören Juzo Itami har bara en film med i boken. Det är lite synd, för han gjorde 10 stycken totalt innan han dog. Begick självmord eller mördades? Ja, det verkar vara lite oklart. Det ska dock bli ett nöje att snoka reda på de övriga filmer han gjort.
Tampopo - Nudlarnas Drottning är oerhört uppfriskande. Ibland känns det som att det kanske blir en eller två scener för många och för långa, men i stort är det väldigt bra tempo och finurligt berättande. Huvudstory och subplotter och sidospår stöpta i en kraftig blinkning till westerngenren. Mannen med hatten som kommer inkörande i stan. Kvinnan som försöker driva sitt hak, gå sin egen väg. Gästerna som tråkar henne. Slagsmålen, drickandet. Och så matsexet, som kanske inte är det första man tänker på när man tänker western. Det kryllar väl inte direkt av äggerotik och bröstvårtsgrädde på den amerikanska prärien, men i den här japanska lite surrealistiska filmvärlden är det inga problem. Scenerna med kvinnan som måste klämma på mat är ju fantastiskt roliga. Är den här färsk liksom, hur många går inte runt i butikerna och klämmer på grejer hela dagarna? Tar upp en avokado, vänder och vrider på den, kanske en apelsin eller två, klämmer lite försiktigt, väger för och emot, lägger tillbaka och tar en ny, tar en tomat, undersöker, bedömer, beslutet som tas till sist: den här åker med i korgen.
Tampopo är dråpligt rolig, som när den unge mannen går mot strömmen och initierat hyperbeställer på restaurangen eller på slutet när den döende mannens sista ord handlar om korv. Mycket mat alltså, en del sex och lite cowboykrydda. Gött mos.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det är första gången jag blir bekant med uttrycket nudelvästern. En anspelning på den etablerade genren spaghettivästern. Tampopo är en bisarr och mycket originell matorgie som mixas ihop till en skön blandning av satir, buskis och noir. Lastbilschauffören Goro rullar in på den sjaskiga nudelrestaurangen Lai Lai som drivs av änkan Tampopo. Han blir snabbt hennes lärare och mentor och hon utvecklas så småningom till en mästerlig nudelkock. Vägen dit är ett berättartekniskt hopkok där den ena matscenen efter den andra serveras. I en parallellhistoria får vi följa en vitklädd gangster som är besatt av matsex med sin älskarinna. En spännande twist är att dessa introduceras i filmens första scen, matfrossandes i en biosalong, just i färd med att börja kolla på, inget mindre än, Tampopo - Nudlarnas Drottning. "Vad äter ni?" frågar den namnlösa gangstern rätt in kameran. Själv åt jag ägg, fil och kaffe. En typisk filmfrukost.

Nr 656: Top Hat

Originaltitel: Top Hat (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: När Fred Astaire säger ”hello!”, vilket han gör typ tretusen gånger i den här filmen, låter det som att han har glättiga ballonger i munnen, särskilt vid de två l:en. Hello! Runda, liksom från nedre gommen framskjutna l. Och så ser han så där svagt bortkommen ut. Hello! Och sen börjar han steppa. Helt från ingenstans. Bara en liten spontanstepp närhelst det faller honom in. Hello! Stepp stepp.
Nej, det är inget för mig, de här steppmusikalerna.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Top Hat inleder den lilla sviten på de två Rogers/Astaire-filmer vi ska se efter varandra. Fast det visste vi inte när vi såg den här. I Top Hat har vi en glassig förväxlingskomedi där handlingen är är fullkomligt intetsägande. Dansaren Jerry (Fred Astaire) kommer till London för att vara med i en show. Han träffar Dale (Ginger Rogers) och blir upp över steppskorna förälskad så han stalkar henne genom hela stan. Otäckt men i denna tid och i detta sammanhang säkert både normalt och charmigt. Förväxlingen börjar när Dale misstar Jerry för sin väninnas make och sedan börjar karusellen som tar oss hela vägen till kärleksbåtarna i det överdådiga Venedigs kulisser. Lite spännande och lagom vågat är det ändå att se det märkliga men samtidigt helt obefintliga triangeldramat mellan Jerry, Dale och väninnan Madge där även Madges riktiga make Horace gör kvartetten fullkomlig. Lyfter gör det nästan inte alls, förutom i danserna som flyter på riktigt bra. Men så är det ju det här radarparets främsta kvalitet. Bild och ljudkvaliteten är däremot förvånade bra. Cheek To Cheek dansar vi snabbt över till nästa film.

Nr 640: Tabu

Originaltitel: 御法度 (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga? Kanske beror det på den bristfälliga textningen, men jag fattar inte mycket av handlingen i den här rullen. Det handlar om en slags samurajskola i Kyoto på 1800-talet. Och om sexualitet; homo, hetero och bi. Och en centralfigur i historien är den unge och lite androgyne Kano (Ryuhei Matsuda), som påverkar både lärare och elever på skolan. Många vill ligga med Kano, men Kano vill inte ligga med nån. Dock känns det som att det finns enormt mycket mer och fler bottnar i det här. Men jag fattar det inte, jag hänger inte med. Intrigen verkar spännande, det ser man ju på skådisarnas uttryck och rörelser. Det sker avgörande saker och på slutet verkar det som att det till och med blir en upplösning, som en thriller liksom. En gåta får sitt svar.
Regissören Nagisa Oshima verkar vara i samma klass som Kurosawa, men mycket mer provokativ. Allt bara verkar när det gäller den här filmen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Såpa i samurajmiljö. Det är mitten av 1800-talet någonstans i Japan och milisen ska välja ut nya rekryter. På den uteslutande manliga skolan tränas de unga männen i den ädla stridskonsten för att bli fullvärdiga samurajer. På pappret upplagt som en en klassisk kämparfilm, en manlighetsuppvisning. Men titeln avslöjar något annat. Undertryckta känslor och sexuella spänningar flyter snabbt upp till ytan och kampen blir en åtrå mellan de unga männen. Så långt är jag med, men sen tappar jag greppet. Det här är en sån film som emellanåt dyker upp i det här projektet, en sån film som på ytan känns bedrägligt enkel men som egentligen skulle behöva en guidebok. Eller åtminstone delas upp i mindre avsnitt för att kunna diskutera mellan varje del. Det här är en film jag vill gilla men som dessvärre inte fångar mig. Nagisa Oshima har en film till i boken, den erotiska Sinnenas Rike från 1976 som totalförbjöds i vissa länder. Det känns som att han spelar på vissa teman den där Oshima,

Nr 610: Titanic

Originaltitel: Titanic (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 31: Saker jag gillar med Titanic: Det känns ibland som att jag är ombord när det sjunker, så bra är effekterna, stämningen, forsande vattnet, fallande människorna, paniken, mörkret, elen som slås ut. Jag gillar undervattensbilderna på vraket, hur extremt genomtänkt det är vid filmandet och jag fantiserar om hur mycket resurser som lagts på bara ett av alla klipp under ytan. Jag fantiserar om hur mycket resurser som lagts överhuvudtaget på bilder och effekter, av folk som jobbar med just sånt, och inte hörs eller syns som DiCaprio eller Winslet. Jag gillar väldigt mycket transformationerna från nutida vrak till dåtida palats och tvärtom.
Saker jag ogillar med Titanic: Den evighetslånga inkörsporten tills katastrofen sätter igång. Kärlekssagan mellan Jack och Rose. Jag vrider mig. Han, med MichaelJFoxspring i benen och lust i hjärtat uppmanar henne jag vet inte hur många gånger: kom här, den här vägen, vi går hit, vi gör det här, vi gör så här. Även när skeppet sjunker ska han liksom manövrera henne; vi testar den här vägen, vi måste ta oss ut, vi springer hit, vi springer dit, vi gör si och så. Hon följer efter, han är ju konstnär med frihet i blick. Och så bilscenen så klart. Den där handen på immiga rutan är så sliskig att jag imploderar.
Ja, den väcker starka känslor den här filmen. Lyssnade på ett radioprogram med vad hette hon, författaren? Hon sa nåt om de där stora känslorna, den där magnifika kärleken, Bortamedvindenkärleken, det grandiosa; hon sa nåt om att man ska tillåta sig att känna så, att det liksom är essensen av i alla fall förälskelse. Jag vet inte, jag kanske håller på att bli gammal. Det är ju nåt med det där bombastiska, att bara hänge sig och släppa tyglarna. Det äter mig på nåt vis. När Jack står där i fören och tjoar I´m the king of the world så sänker jag liksom den inre blicken lite skamset och tänker bara att nä, det är du inte. Jo, kanske just nu, i en sekund, men det går över. Eller under. Kanske är jag avundsjuk. På Jack i Titanic av alla djävlar.
Och så slutscenen, den har jag aldrig fattat. Jack i arbetarpaltor kyssmöter Rose i trappan på Titanic och hela fartyget applåderar. Vad innebär det egentligen? Det måste jag googla.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vi avslutar Decemberöverenskommelsen och året 2015 med en riktig storfilm. Jag har sett Titanic flera gånger och de första gångerna så snyftade jag en hel del till historien om Rose (Kate Winslet) och Jack (Leonardo DiCaprio). Det var mest historien om Rose, den ensamma överklassflickan som är fast i ett förhållande hon inte har valt, som berörde mig mest. Den sentimentala och romantiska berättelsen om hur Rose trotsar sitt öde och faller för tredjeklasspassageraren Jack får stort utrymme i filmen men lika stor plats får historien om världens då största och luxuösa passagerarfartyg som sjönk på sin jungfrufärd 15 april 2012. James Camerons blandar romantiskt kärleksdrama med en fasansfull katastrof och kryddar med fantastiska scener och effekter. Det är smart och säkert en nyckel till hans enorma framgång med den här filmen.

Den här gången väljer jag att se filmen om en båt och som en klassresa. Kärlekshistorien kommer man liksom ändå inte undan. Titanic med sina 2200 passagerare var både ett flytande palats i jugendstil men också ett samhälle i miniatyr. En hierarkisk ordning där de fattiga trängdes på undre däck medan de välbärgade promenerade på soldäck och åt lyxiga middagar. I samtalen mellan de förnämaste av de förnäma vävs fakta in om fartyget, om passagerarna, om detaljer och situationer som sätter Titanic i sitt historiska sammanhang. Tydligen anlitade Cameron även samma företag som levererat möbler och inredning till Titanic för att få alla inventarier så exakta som möjligt. Det var strängt förbjudet för de i tredje klass att vistas bland första klassens resenärer. Jack trotsar detta och lyckas därmed rädda Rose från att hoppa från aktern. Ja, det måste ju till en händelse som fick de två att mötas naturligtvis. Och bli förälskade. Rose fascineras av det äventyrliga liv som Jack lever men också av den uppsluppna stämningen och de roliga festerna på undre däck. Hennes svek mot sin osympatiske fästman och sin martyrmor är ett slags omvänt klassförräderi och framhålls som helt självklart i filmen. Själva katastrofen skildras övertygande under nästa halva filmen, ca en och en halv timme (det tog drygt två timmar för Titanic att sjunka), vilket ger stort utrymme för att hinna skildra hur människorna på skeppet beter sig och utvecklas när faktumet står klart. Hur orkestern fortsätter spela för att undvika panik. Bisarrt men ändå fullständigt självklart. Hur tredjeklassen hindras tillträde till livbåtarna. Hur styrmännen inte vågar fylla livbåtarna. Hur man drar vapen i panik. Hur miljonären Guggenheim klär sig i sina finaste kläder för att "go down as a gentleman". Drygt 1500 personer omkom, de allra flesta från tredje klass. Det var många svenskar ombord på Titanic. Emigranter som sökte ett nytt liv i USA. Även i filmen finns en del svensktalande, dock mer eller mindre övertygande. Personen som Jack möter i sin hytt till exempel är Anders Falk som egentligen gjorde en dokumentär om filminspelningen för The Titanic Historical Society.

Det sämsta i filmen är nog dialogen och främst den krystade och överdramatiserade dialogen mellan Rose och Jack. Ibland på gränsen till pinsam. De romantiska scenerna fyller sitt syfte men jag ger inte särskilt mycket för dessa längre. Däremot är övergångarna mellan nutid och dåtid, skeppets förvandling från vrak till fartyg och omvänt, Roses ögon som ger begreppet tillbakablickar ett helt nytt ansikte, otroligt fina. Sentimentala, javisst men snygga och känslosamma. 11 välförtjänta Oscars fick filmen och kanske att den känns lite överspelad och omsprungen så här snart 20 år senare så är det fortfarande en stor upplevelse. Ett fint avslut på ett fint filmår. Gott nytt år!

Nr 587: Tongues Untied

Originaltitel: Tongues Untied (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 8: Black gay society; ett begrepp som väcker funderingar. Vad är det egentligen? Vilka ingår i det? Vilka vill ingå i det? Semidokumentär; ett uttryck som väcker funderingar. Semi som i halv? Semi som i nästan? Semi som i blandad? Blandad med vad? Tyvärr går det mesta av det vokala innehållet mig förlorat på grund av dålig kvalitet och avsaknad av undertexter. Men det visuella är ändå det som biter tag. Närbilder av män som verkar vilja säga något. En slags mild och välanrättad desperation. Rappoesi. Snap your fingers.Tredje filmen i Decemberöverenskommelsen där en snubbe visar kuken.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: ”What are you first, black or gay?” Marlon Riggs gränsöverskridande semidokumentär Tongues Untied tar bladet från munnen och synliggör ett dubbelt utanförskap när den träffsäkert och innovativt ger röst åt svarta homosexuella män. Filmen innehåller även en hel del humor och populärkulturella referenser. Snap-skola. Voguing, Dans. Spoken word. Men alltid omhuldat av ett allvar. ”Don’t mess with the snap diva.” I ett avsnitt ger filmen även en känga åt homofobin i svarta filmer och jag måste erkänna för mig själv att även jag har skrattat hysteriskt åt Eddie Murphys Raw. Skrattar jag åt den förlöjligande bilden av svarta bögar eller intalar jag mig själv att jag skrattar med dessa? Borde jag skämmas? Vad finns det mellan raderna? Det är skickligt hur filmen synar samhällets sömmar och gör identitetspolitik av samhällskritiken. Tyvärr är versionen vi ser textad på nåt slags akrylliskt språk och dessutom av en rätt dålig kvalitet så mycket av poesin går helt förlorad. Jag förstår att det är en viktig del av filmen. Jag har ändå inga problem att placera den här filmen över fyra-strecket. Det är en viktig film som underhåller och engagerar och dikten mot slutet av filmen representerar på ett bra sätt vad det handlar om; ”Now we think as we fuck”.

Nr 585: Tjuven i Bagdad

Originaltitel: The Thief Of Bagdad (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 6: För tankarna till Super Mario Bros. Atleten med balettskelettet, Douglas Fairbanks, kryper upp och ner ur stora urnor, tåspetshoppar mellan avsatser, klänger i tyngdlösa rep, simmar så där långsamt och pulserande under vattnet under hur lång tid som helst, fightas med monster, springstudsar genom eld i grottan, får nyckel som öppnar skrin som typ tar honom till nästa level med uppdraget att rädda prinsessan och använder magiska puffar för att mobilisera medhjälpare utanför fortet. Och allt sker liksom kant till kant i bilden. Från ena sidan till den andra. Inte så mycket bortåt och hitåt i bild, antar att det kan ha att göra med att det är kulisser och annat i vägen. Men vilka fantastiska effekter! Flygande matta, kristallkula, vingförsedd häst. En av de klart bästa filmerna från den tiden måste jag tillstå. Gösta Berlings Saga var bra också, men på ett annorlunda sätt. Tjuven i Bagdad är en finfin söndagsrulle, med extra allt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Douglas Fairbanks. Producent, manusförfattare, huvudrollsinnehavare, underhållare, hjälte. Fairbanks går in med allt han har i den här filmen. Och njuter alldeles uppenbart av varenda sekund. Och så blir det också en riktigt bra film. Uppenbarligen det största kulissbygget i Hollywoods historia och med tanke på att de flesta episka och historiska filmmiljöer i modern tid är datoranimerade så är det en stor bedrift. Tjuven i Bagdad är en stor film och miljöerna är faktiskt riktigt välgjorda. Filmen kryllar dessutom av massor av spännande företeelser så som magiska repet, flygande mattan, spåkulan, magiska kistor, drakar, havsodjur, ja, till och med den flygande hästen Pegasus. Allt kryddat á la arabian style. Fairbanks är tjuven Ahmed som förälskar sig i prinsessan och för att vinna hennes gunst utger sig för att vara prince-of-whatever. De övriga friarna är prinsen av Indien, prinsen av Mongoliet och prinsen av Persien (som för övrigt spelas av en kvinna, okrediterad i rollistan dessutom). Märkligt. Ahmed blir avslöjad och pryglad men frisläppt av prinsessan vars hjärta han har lyckats vinna. Nu börjar äventyret för de övriga att förtjäna prinsessan. Ahmed övertalas av moskéns heliga man att även han kan bli en prins och på allvar kunna gifta sig med prinsessan. Det blir en fantastisk Odysseuslik resa som innehåller element från alla möjliga historiska kulturer. Det matas på med allt möjligt och det är verkligen riktigt underhållande. Tjuven i Bagdad var en trevlig överraskning. En perfekt söndagsmatiné. 

Nr 580: Tusenskönorna

Originaltitel: Sedmikrásky (1966) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 1: Tjeckoslovakiska nya vågen. Den franska nya vågen har vi ju stiftat bekantskap med vid ett flertal tillfällen under det här projektets gång. Och faktiskt med den tjeckoslovakiska också, i form av Miloš Formans Det Brinner Min Sköna, men jag har inte hört om denna våg förrän nu, och då representeras den av den kvinnliga regissören Věra Chytilová.
Det är en enormt underhållande film måste jag säga. Lek med bild, färger, ljud, relationer, tid och rum. Två unga kvinnor ger fan i allt och alla, normer, konventioner och maktförhållanden utmanas och löses upp. Jag tänker att intrycket av den här filmen är att den är ”enkel” eller ”b-filmsaktig”, men när jag studerar den bara lite närmare är det ju en fantastiskt väl genomförd film rent tekniskt och redigeringsmässigt. Det är ju en konst i sig, att få någonting att verka hopvispat med vänsterhanden, när det i själva verket är extremt genomtänkt. Typ som valfri låt av Tom Waits, som jag ser det.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Två tjeckiska tonåriga tjejer som båda heter Marie går all in efter att de har konstaterat att världen är ond. De raggar upp äldre män som de sedan dumpar, crashar nattklubbar och middagar, alltid fnittrande och skuttande som bortskämda småflickor. Galna upptåg radas upp som ett psykadeliskt pärlband. Det är en mix mellan Monty Python-fars och Helan och Halvan-trams. Det är saxar, mat och tåg. I en fantastisk scen sitter Marie och Marie och klipper sönder bananer och korvar medan en manlig röst bedyrar sin kärlek. Både sublimt och övertydligt på samma gång. Jag förstår om de provocerar med sina infantila manér men jag måste erkänna att jag gillar dem även om filmen i sig inte ger mig någon större kvalitativ upplevelse. Det var en helt okej start på Decemberöverenskommelsen som innebär en film om dagen under hela december månad. Imorgon blir det undergångsdarama med Den tysta jorden.

Nr 538: Tootsie

Originaltitel: Tootsie (1982) IMDb Wkipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag gillar den! En feel good film, en Woody light med bra tempo och rappa repliker. Dustin Hoffman är en havererad skådis i New York som klär sig som en kvinna (precis! hur gör man det?), söker och får en roll i en sjukhussåpa och vänder upp och ner på hela utvecklingen i serien med sin raka och självständiga stil. Till TV-publikens stora jubel. Massor av könsrollsmönster som visas upp, svårigheter som upplevs och erfarenheter som görs. Och på slutet får mannen och kvinnan varandra. "Jag var en bättre man med dig som kvinna, än jag nånsin varit mot en kvinna som man". Typ. Ja, det är ju inga djupgående analyser som görs, och det är väl det som gör att det feels good. Man kan skratta lite åt det hela, men obekvämt blir det aldrig. Sålunda ingen förändring. Undrar om den klarar Bechdeltestet?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Visst är det feel-good men det finns ändå en liten feel bad-smak i mitt tycke. Det är samma löjeväckande känsla som jag ibland får av 40-talets screwballkomedier. Det bedrägligt enkla i att kunna klä ut sig som kvinna och plötsligt förstå hur det är att vara kvinna känns väldigt konservativt och aningen ofräscht. Det gör mig lite provocerad men det är bra tänker jag. Jag gillar att bli provocerad och jag gillar att filmen inte ber om ursäkt för sig. Och naturligtvis finns det en hel del element som både är underhållande och problematiserande. Jag vet inte hur övertygande Dustin Hoffman är som kvinna men att han spelar en skådis som spelar en kvinna som spelar en roll i en TV-serie är smart och kul. Och väldigt meta.

Nr 532: Trasdockan

Originaltitel: The Night Of The Hunter (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ytterligare en film som jag väntat alldeles för länge med att blogga om. Det är så dumt, för det blir liksom ingenting. Det är ju bara fragment, i bästa fall, som finns kvar. Som att pengarna göms i dockan. Och de tatuerade fingrarna; love och hate. Men också en känsla av att det var en ovanligt bra film. Svartvit och spännande, lite otäck. Lite konstig, konstigt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Robert Mitchum spelar den ondskefulle predikanten Harry Powell som under en kort tid i fängelset lyckas få reda på att hans dödsdömde cellkamrat har gömt ett stort byte. När han kommer ut ur fängelset uppvaktar han naturligtvis änkan och hennes två barn, gifter in sig, dränker kvinnan och försöker manipulera barnen att berätta var bytet är gömt. Barnen rymmer och Powell påbörjar jakten. Trasdockan överraskar, framför allt med det expressionistiska fotot som stundtals är bedövande vackert, men även i sitt berättande som till stor del sker ur barnens perspektiv. Obehagligt och fängslande.

Nr 509: Tjuvar I Paradiset

Originaltitel: Trouble In Paradise (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland (+10 timmar = fredag 19 september).

Roberts betyg: 3

Kommentar: En solochvårare (Herbert Marshall) och en ficktjuv (Miriam Hopkins) blir förälskade i Venedig och ger sig iväg till Paris i ett försök att skinna en fransk parfymdrottning (Kay Francis) på hundratusen Franc. Klurigheter uppstår när solochvåraren istället faller för drottningen. Detta gör ficktjuven milt sagt förbannad. Efter diverse konfrontationer och dubbelspel slutar allt med att solochvåraren tillsammans med ficktjuven kramskrattar sig hela vägen till nästa äventyr i baksätet på en taxi.
Jag kommer att tänka på Rivierans Guldgossar, och även lite grann på Blåsningen, för som jag tolkar det är solochvåraren aldrig på riktigt förälskad i drottningen , utan det är bara ett sätt att förvilla henne i jakten på smycken och cash, något som avslöjas i sista scenen. Och kassaskåpet där pengarna förvaras, och sättet på vilket solochvåraren tittar över axeln på drottningen när hon snurrar in kombinationen leder tankarna till Jönssonligan.
En helt okej rulle, full av erotiska an- upp och inspelningar, och med Marshalls sammetsröst som en behaglig heltäckningsmatta att sätta sina nakna fötter på. Men det mest intressanta tycker jag är att solochvårarens otaliga spegelsprångmarscher upp och ner i trappan är gjorda av en stand in, eftersom Marshall tydligen förlorade ett ben i första världskriget. Det känns ganska länge sen det hände.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den konservativa Hayskoden, Hollywoods självcensurerande produktionskod, instiftades 1934 för att komma tillrätta med de vågade och omoraliska filmer som producerades. Det är ingen särskild kvalificerad gissning att Ernst Lubitsch hade fått tänka om helt och hållet om han hade väntat några år med att göra filmen. Den så kallade Lubitsch Touch var regissörens mycket sofistikerade metod att uttrycka sexualitet och hela filmen andas sexuella anspelningar. Det märks redan i inledningen när orden Trouble in… visas medan kameran sveper över en säng. Lubitsch inspirerade flera av den kommande tidens screwball-regissörer men själv halkade han inte ner i farsträsket, åtminstone inte i den här filmen. Tjuvar I Paradiset är en underhållande solochvår-komedi med väldigt intressanta spänningar kring kärlek, kompanjonskap, pengar och ärlighet.