Nr 883: Hålet

Originaltitel: Le Trou (1960) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SVT1 av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Intimt, klaustrofobiskt, minimalistiskt, och alla andra klyschor jag kan tänka mig. Men jag misstänker att det faktiskt spenderas mer tid utanför cellen än vad det först känns som; ut och in på kontor, ner och upp ur underjorden. Men cellen är navet, varifrån trådarna utgår. Hög MacGyver-faktor på fingerstympade Roland (Jean Keraudy - som också var med in real life när det begav sig), som förvandlar än det ena än det andra till användbara verktyg i arbetet med att gräva sig genom cellgolvet, säkra luckor i underjordiska gångarna och hacka sig ut genom sista tunnelväggen. Dessutom konstruerar han ju "periskopet" av en spegelskärva, en tandborste och lite tråd, med vilket de kan hålla utkik genom tittgluggen i celldörren. Oerhört effektivt uppbyggt med den sista vändningen av spegeln på slutet där det helt plötsligt står en enorm vaktstyrka och väntar i den lilla bilden. Tycker det känns som Hitchcock. Spännande mest hela tiden, och helt utan musik! Påminner ju om nervdallrandet i Fruktans Lön. Och tankarna går såklart även till En Dödsdömd Har Rymt, Nyckeln Till Frihet och Flykten Från Alcatraz.

Den ende man egentligen får veta något om är (stackars) Gaspard (Marc Michel), som blir femte hjulet i utbrytarbandet. Genom att de andra fångarna ställer nästan förhörsfrågor till honom filmen igenom distanserar de samtidigt sig själva, håller misstänksamt avstånd. Och Gaspard verkar bli lurad att förråda sina kamrater på upploppet. Av förväntade friheten blir bara cellbyte.

Tänker på åtminstone tre saker som jag... ja, tänker på. 

Först, i inledningen. Filmen presenteras utanför murarna av numera verkar det som bilmekanikern Jean Keraudy (som alltså även är med i filmen), och han talar in i kameran när han berättar att historien vi ska få se är hans. Varför görs detta undrar jag? Alltså, vad ska det tillföra? Är det konstnärligt? Meta? Han är bevisligen inte i fängelse längre, så han fick ingen dödsdom i alla fall. Ja, det är som sagt bara något jag konstaterar att jag reagerar på, men inte förstår.

Den andra grejen är fyraminutersscenen när de påbörjar krackelerandet av golvet i cellen. Den scenen är lite känd verkar det som. För att den visar, under lång tid och utan klipp, arbetet med att ta sig igenom golvet. Jag tror att jag fattar grejen där, att det ska skapas en känsla av autenticitet, att man ska bli en i rummet i och med den utdragna beskrivningen. Men det är lite samma där, jag noterar att jag reagerar. I resten av filmen används mycket mer följsam och effektiv klippning för att beskriva grävande, sågande, förflyttande. Så varför just den enda scenen i början? Trademark? Konstnärligt? Meta? Jag ser framför mig en barnbok, bara exempelvis, där det står: och bonden plöjde och plöjde och plöjde. Och där brukar det stanna. Men i detta fallet hade det stått: och bonden plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och till slut somnar ju barnet. Men, trots allt lite intressant scen att titta på.

Tredje grejen är timglaset. Det konstateras att det inte finns någon klocka och att de som gräver i tunneln måste ha koll på tiden. Det konstrueras ett timglas. Det tar 30 min för sanden att rinna igenom. Hur vet man det, om det inte finns nån klocka?

Bara småtjafs detta, för jag tycker mycket om filmen och har inget emot att tugga i mig ovanstående.

Särskilt scenerna nere i tunnlarna är snyggt filmade, med oljelampsförflyttandet där kameran verkar, i alla fall vid några tillfällen, göra en sån där bakåtzoom samtidigt som personerna rör sig bortåt. Kan inte heller riktigt sluta tänka på att de liksom skulpterar sig in i friheten. Och scenen med upplyfta brunnslocket och den potentiella taxin är skön. Läser Det av Stephen King samtidigt som jag ser denna. Mycket underjordiska tunnlar och spindlar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: 1947. Santéfängelset i Paris genomgår en renovering och internerna får trängas ihop i cellerna. Rymningsplaner gror. Gaspard är nykomlingen i de sammansvurna fyras gäng och involveras i planerna. Men aldrig helt och hållet och det skildras snyggt genom frågor, blickar och också det faktum att det är endast Gaspard som vi får veta något om egentligen. Efter lite MacGyver-innovationer så påbörjas grävningen i kanske filmens mest kända scen, den nästan realtidsskildrade och oklippta scenen när de hugger, gräver och slår sig genom cellgolvet till vad-som-nu-finns-där-under. Lugnt, metodiskt och tillitsfullt arbetar de sig genom fängelsets kloaker samtidigt som de hela tiden behöver parera och leda bort vakternas uppmärksamhet. Filmen är detaljerad och intim, isolerad och spännande. Efter premiären klipptes tydligen 24 minuter bort av ursprungsversionen och detta material har aldrig återfunnits.

Nr 879: Vildast Av Dem Alla

Originaltitel: Hud (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på Google Play av Robert på rum 142 på Scandic Frimurarehotellet i Linköping.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Typ antiwestern i regi av Martin Ritt, med Paul Newman i huvudrollen och med fantastiskt foto av James Wong Howe. De ingredienserna känns igen från Hombre, men denna gången är fotot svartvitt. Otroliga ljusmörka kontraster nästan oavsett tid på dygnet, men särskilt kvällarna nätterna är fenomenala. Skänker svärta och ljus åt historien. Stort hus på prärien. Tre män och en hushållerska. Farsgubben fokuserar på boskapet och avskyr sin son Hud (Newman) som ägnar sig åt boozin' and a cruizin' och raggar upp gifta donnor. Fruktansvärt omoraliskt. Dessutom en olöst konflikt dem emellan gällande (tror Hud) en ihjälkörd bror. Visar sig senare handla mer om att pappan tycker Hud är en egoistisk, självupptagen helt igenom dålig människa, omöjlig att leva med. Lillkusinen Lonnie hamnar i lojalitetskläm mellan de båda hingstarna. Kockerskan glider runt och semiflirtar mellan grytkoken. Då smäller den till, mul- och klövsjukan. Alla djur måste avlivas. Interna familjespänningar, konflikter, what about the arv? Till slut blir det gropgrävning medelst bulldozer, vilket får mig att fundera över etymologi, och sen mer avrättas djuren i en helt fruktansvärd och remarkabel scen. Aldrig sett nåt liknande, inte gällande djur i alla fall. Tankarna går ju till krigsförbrytelser och förintelseläger. Oerhört skickligt klippt med kamera nere bland de panikslagna klövarna, benen, kropparna, mularna, ögonen. Och så en fantastiskt smutsig, tät scen när Hud tränger in hos kokerskan utan lov. Inte ett ord sägs. Bara forcering och flåsanden. Inte förrän lillgrabben kommit in och avbrutit och skickat iväg Hud kommer talet tillbaka. Och senare vid hejdået vid bussen säger kokerskan till Hud att han inte skulle varit så övergripande, tids nog hade det kunnat dansas, intresse, attraktion fanns. Inte så svartvitt alltså, lite mörkt i det ljusa och mycket ljus i det mörka. Som de två långhornen, en svart en vit, som återvänder och står och stampar i hagen bredvid varandra som yin och yang. De fick också resa vidare, men ändå. Visade upp sig liksom. Pappan måste ju dö fadersdöden på slutet och gör det, i diket. Lonnie måste ju lämna fadersgestalten Hud ensam på gården, och gör det. No happy ending what so ever. Gött.

Just ja, känns som att Ang Lee snott början av filmen rakt av till introt i Broke Back Mountain. Inte mig emot.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Suck. Hur många liknande filmer har vi sett i det här projektet? Olika men ändå samma sidor av patriarkatet. Sådan är den väl, filmhistorien. Åtminstone i den här boken. Olika nyanser av manlighet. Kvinnliga bifigurer vars uppgift är att teckna porträtten av de manliga huvudkaraktärerna. I de flesta fall. Men ändå. Filmerna ska ses och hur det än förhåller sig med den patriarkala saken så gillar jag filmerna eller inte men oftast någonstans mittemellan har det visat sig. Den här gillar jag. Mycket för att den är snyggt fotad, intressant berättad, svartvit men inte så svartvit, men också för att den så tydligt plågar mig. Den unge Lonnie, som slits mellan den godhjärtade farfarn ranchpatriarken som "läser bibeln som att han skrivit den själv" och den otrevlige, cyniske och självgode farbrodern Hud som han ser upp till. Jag speglar mig i båda. Och till och med lite i farsgubben. Sen har vi hushållerskan Alma, en frånskild medelålders kvinna, som får alldeles för lite plats enligt mig. Hennes självständighet straffas tyst av Hud i natten. Det är lager på lager av infekterade familjerelationer, generationsskiften, manlighet och modernisering. Konfliktytorna är många. Massavrättningen i kogropen som påminner om något annat. Alla lämnar. Alma tar Greyhoundbussen till någon annan lycka/olycka. Farfarn förlorar livsgnistan och dör i dikeskanten. Lonnie bryter med farbrodern och gården. Alla lämnar. Utom Hud som flinar åt ödet och öppnar en öl till.

Nr 877: Att Leva

Originaltitel: Ikiru 生きる (1952) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Watanabe, socialutskottsbyråkrat, änkling, en mumie, levande begravd under runtforslade utredningar. Stämplar och förhalar. Får läkarbesked (utan att egentligen få besked, men alla inblandade fattar): magcancer, din klocka är fem i tolv. Först chock och apati, famlar efter att känna sig behövd, särskilt hos sonen som mest tänker på arvet. Slutar gå till jobbet. Självmordsförsök, nåt slags? Kan inte. Inser: "Innan jag dör måste jag veta varför jag levt". In i handlingen vägvisare i form av Mefistofeles. Det blir till att rulla hatt nåt infernaliskt. Tivoli, striptease, utomhusrave och bluesiga barer där Watanabe till ensamt piano sjunger stillsam sorglig tårfylld klassiker; "Livet är kort". Horor och ut ur taxin för att spy. Ohållbart. Bakfyllan leder in på nytt spår, börja hänga med yngre dam från kontoret. Livfull, sprudlande, nyfiken. Nytt nyktert umgänge med te, tivoli, skridskor, bio och nudlar. Carpe diem in da house. Ny insikt: börja göra konkreta saker, hjälpa andra, vill man så går det, ingentingeomöjligt. Helt plötsligt är Watanabe död. Lite mittifilmen som i Psycho. Resten av filmen begravningsparty med flashbacks. Vad hände på slutet innan slutet? Alla undrar, pusslar, skålar och dricker. Watanabe hade inte tid att hata någon, han "skulle ju ändå dö". Rev tag i papprena på kontoret, styrde upp, fixade lekpark åt barnen, till slut. Yes we can, tycker de övriga, på fyllan. Tillbaka i kontorsvardagen mal kvarnarna lika långsamt ändå. Konformismens dämpande skynke över den som försöker sticka ut, stå upp. Men parken finns kvar. Watanabes avtryck till eftervärlden, där han satt i snöfallet och gungade, nynnande på "Livet är kort". Så enkelt. Magnifik sista sak att göra i livet.

Väldigt många slides i bildövergångarna. Säkert ett fyrtiotal totalt. Tydligen lite trademark för Kurosawa, och jag  minns nåt liknande från De Sju Samurajerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Att försvara byråkratin genom att inget göra, låta tiden gå, att flytta papper, varje problem och klagomål flyttas runt bland alla sektioner och avdelningar i kommunhusets invecklade och meningslösa system. Är detta en beskrivning av min egen tjänst? Skulle kunna vara men nej, det är i det sammanhang som Kenji Watanabe (Takashi Shimura) finns, en plikttrogen mellanchef som inte varit frånvarande från jobbet en enda dag på 30 år. Vardagen är händelselös, frun är avliden och relationen med sonen skaver. Visst är jobbet grått och otillfredsställande men det är ett jobb och det ska göras. En dag får han veta att han har cancer och inte långt kvar att leva. I sin dödsångest och frustration träffar han dels den dekadente Mephistoliknande skribenten som tar med honom på nattliga, syndiga äventyr, dels den levnadsglada leksakstillverkaren som får honom att skratta, att leva, att vilja leva. Men hur lever man när man snart ska dö? Är man skyldig att leva om man vet att man ska dö? Watanabe finner till slut sin mening genom att med alla medel få den stela kommunförvaltningen att faktiskt anlägga den lekpark som är så nödvändig. Det finns ett visst mått av civil olydnad i hur den fyrkantige byråkraten, tar sig an problemet och utmanar systemet. Watanabes likvaka blir en både känslosam och underhållande uppvisning i fantastisk självmedvetenhet. I takt med att kollegorna från jobbet blir fullare och fullare så blir de allt mer ärliga mot sig själva och mot varandra. "Vi bara låtsas att vi gör något." "Watanabe gjorde ju faktiskt något." Shimura är inte de stora gesternas man och han kan tyvärr ibland bli lite endimensionell i sitt uttryck men karaktären är djupt sympatisk och Akira Kurusawa har i Att Leva gjort en väldigt humanistisk film. Bilden av den döende Watanabe i lekparkens gunga är så stark och sorglig men samtidigt så levande.

Nr 869: Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Originaltitel: Thirty Two Short Films About Glenn Gould (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.

Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.

Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.

Nr 866: Nashville

Originaltitel: Nashville (1975) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trodde detta skulle vara en så kallad dokumentär, kanske åt samma håll som Woodstock, och bävade därför ganska ordentligt. Men icke. Mer en föregångare till Short Cuts, om än med mycket mer musik. Ett omfattande persongalleri som väver in och ut i varandra under några dagar inför ett stort galaevent. Countryscenen i Nashville som metafor för amerikanska politiken? Kanske det. Den långsamt svepande, mässande valarbetarbilen som monotont och halvanonymt upprepar alternativa förslag och vallöften från presidentkandidaten Walker, som man aldrig får se i bild, bara höra rösten av på slutet (väl?). Stora trafikkollisionen med påföljande kaos. Intriger, deals, otrohet mellan artisterna. Rygghugg och glorifierande asskissing om vartannat. Vem vill inte synas med vem och vem måste synas med vem för att få mesta möjliga genomslag och cred? Attentatet på slutet vid kopian av grekiska templet Parthenon. Mycket musik och mycket bra musik. Allt tydligen skrivet av skådespelarna/artisterna själva. Och allt inspelat live på de ställen de filmas på. Riktigt cool film, som en grym julklapp man inte hade en aning om att man skulle få. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Robert Altman, som bland annat gett oss filmer som M*A*S*H och Short Cuts, gör här en cynisk allegori av amerikansk politik, dess hycklande normer, dess hope and dreams and values, mot bakgrund av landets 200-årsjubileum och han förlägger detta skickliga utsnitt till hjärtat av 70-talets showbusiness - Nashville. Det är ett stort galleri av färgstarka karaktärer med öden som ibland sammanfaller eller överlappar varandra. Allt till mässandet från presidentkandidaten Walkers kampanjbuss som ödesmättat snurrar runt på Nashvilles gator. Grundstoryn är en vecka i Nashville som kännetecknas av en musikfestival och en valkampanj. Detta lockar ett brett spektra av musiker, skivbolagsdirektörer, musikarrangörer, kampanjmakare, politiker och andra lycksökare och girigbukar till denna populistiska och glittriga smältdegel av amerikansk kultur. Det tycks kaotiskt och förvirrat till en början men allt lägger sig glasklart genom Altmans skarpa regi och förmåga att berätta flera historier utan att framhäva någon framför någon annan. Filmens början är en hysterisk TV-reklam för ett soundtrack till filmen Nashville där alla skådisar presenteras. Lite trevligt meta sådär. Kul att det är skådespelarna själva som framför filmens utsökta countrymusik.

Nr 862: Minnen Av Lycka

Originaltitel: The Dead (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 444 på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmatisering av novellen De döda av James Joyce. Tycker mycket om novellen och tycker mycket om filmen, som i stora delar följer texten. Ett på ytan stillsamt trettondagsfirande i Dublin, där en hel massa människor träffas för mat, dryck, samtal, dans, sång, poesi och musik. Min känslobild är också att det är det äkta paret Gabriel och Gretta som på nåt vis är huvudpersoner. Trevligt, artigt och lagom utmanande. Under ytan strömmar dock nervositet för egna och andras åsikter och för den personliga ofullkomligheten. Tankar om existens, otillräcklig kärlek och det obönhörliga i att allt bara fortsätter. Jag tycker filmen gestaltar novellen bra, med de förutsättningar en film har. Det blir ju mer eller mindre omöjligt att på samma vis som i text förmedla de samtidiga tankar och inre bilder flera människor har, utan att det blir nån mer komisk effekt i användandet av exempelvis voice over. Men jag tänker främst på två saker i filmen som skiljer sig från novellen. Det ena är en helt nyinskriven karaktär, Mr Grace, som läser en dikt på ett fantastiskt vis; först lite stramt och ur pappret, men sen med avslappnade axlar, borttagna glasögon och utan manus. Detta, med flera andra återkommande små bilder av hur Gretta längtansdrömmer sig bort, utgör en utsökt brygga och uppladdning inför trappscenen, som jag upplever kommer mer utan föraning i novellen. Och med trappscenen menar jag då Gretta står och lyssnar på en avlägsen sång från ovanvåningen, mer eller mindre försvinner i detta lyssnande, och hur Gabriel nästan i smyg ser Gretta där, översköljs av starka kärlekskänslor och senare på hotellrummet drabbas av insikten att Gretta i trappan varit tillbaka i sina minnen och vittjat gammal förälskelse, stark sådan från ungdomen, och hur han känner sig otillräcklig både för egen del och för tillvaron i stort. Den där trappscenen är ju helt central i texten, och det märks att regissören John Huston vill - verkligen vill - visa att den är central i filmen, för han låter sin egen dotter skrida fram i ett sakralt skimmer med kyrkglasfönster i olika färger som en gloria kring huvudet när det är dags för henne att drömma sig bort. Jag uppfattar inte scenen så alls i texten, där är den mycket mer återhållsam och plötsligt uppkommen, som om Gabriel bara råkar se sin hustru redan stående i ett vardagligt steg nedför trappan, hejdad av minnet som överrumplade henne. Och det är just det hastigt uppkomna tillfället och de små gesterna i texten som enligt mig gör den scenen så stark i det som senare framkommer när de båda är ensamma på hotellet. Gretta somnar i gråt och Gabriels voiceovermonolog i vinternatten med blick och bilder ut mot ett dött levande snöande landskap är på samma gång fängslande och befriande. Allt bara fortsätter.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett familjeverk kan man nästan säga när regissören John Huston tar sig an James Joyce novell De döda, låter sin son Tony skriva manuset och sin dotter Anjelica spela berättelsens huvudkaraktär Gretta. Allt kretsar kring trettondagsdansen som de ogifta systrarna Kate och Julia bjuder in till. Där samlas en del av Dublins lite bättre belevade människor, släkt och vänner, för att avnjuta musikelevernas framträdande, ta en liten salongssvängom, skvallra, recitera, äta men framför allt minnas. Filmen är väldigt trogen novellen och lyckas väl att förmedla det fina tempot, den irländska tonen och karaktärernas känslor, tankar och dialog. Tyvärr blir den berömda trappscenen lite för sentimental och överdriven men kanske behövs den övertydligheten i Grettas avlägsna blick och sakrala stillhet för att slutet ska bli mer begripligt för de som inte läst novellen. Jag vet inte. John Huston dog samma år som Minnen Av Lycka hade premiär och visst finns det en hel del reflekterande över regissörens egen ålderdom och annalkande död i filmen. En liten pärla i adventstid.

Nr 861: Mamman Och Horan

Originaltitel: La Maman Et La Putain (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Trekantsdrama i tre och en halv timme. Känns dock aldrig särskilt utdraget eller långsamt. Dialoger och ibland nästan mer monologer om vad kärlek, relationer, förhållanden, sex är och borde vara. Vad då, får inte en kvinna säga knulla? En man, två kvinnor. Den ena kvinnan, som har nåt slags varaktigt förhållande med mannen, antar jag får symbolisera Mamman; trygghet, hemmet, vardagen, lagar mat. Den andra kvinnan, som är mer åt (med David Brents ord) Free love on the free love freeway, the love is free and the freeway's long, får väl symbolisera Horan då; utmanande, äventyrlig, hastigt uppdykande efter telefonsamtalet från krogen, och lika hastigt avlägsnande vid avsvalning. På slutet brister horans fördämningar och ur gråten verkar komma att man ska ha sex för att skaffa barn? Är det så att säga "the message" (som metaironiseras i filmen)? De hypervardagliga miljöerna (tex tampongscenen) och vänskapligt diskuterande mötena tillsammans med den direkta och bekännande dialogen får mig att tänka på både Seinfeld och Vem Är Rädd För Virginia Woolf?. Coolt med användandet av vinylspelaren genom hela filmen. Olika typer av musik, och som jag minns det är det nog den enda musiken som förekommer? I alla fall stor del. Det riktigt märkliga i filmen är ju annars hur mannen helt ogenerat travar runt i sängen med skorna på, och att det verkar helt normalt. Frankrike alltså.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Franskt könsrollsdrama i fantastiska Parismiljöer. Det är caféer, restauranger, boulevarder och lägenheter som bildar en förförisk fond till de svindlande samtalen, eller snarare monologerna. Alexander (Jean-Pierre Léaud) är en dagdrivande bohem, en narcissistisk pratkvarn, där offerkoftan ständigt åker på. Han bor ihop med Marie (Bernadette Lafont), verkar ha lite svårt att släppa sitt ex Gilberte (Isabelle Weingarten) och dejtar Veronika (Françoise Lebrun). Fullt upp alltså. Det är mycket hit och dit, av och på, knulla eller inte knulla.
Marie: Dina romanser börjar göra mig förbannad.
Alexander: Nej, det är okej.
Titeln Mamman Och Horan syftar naturligtvis på den klassiskt sexistiska dikotomin där mamman i det här fallet är Marie, den kvinnliga tryggheten i hemmet, och horan syftar på Veronika, den åtråvärda sexuella friheten. (Hej Freud, hej då.) Samtidigt tycks dessa roller liksom både förflyttas och bytas ut under filmens gång. Alexander, den normlöse, maniske och desperate karaktären, är både fängslande och irriterande. Tydligen är han en personlig uppgörelse av regissören och mansförfattaren Jean Eustaches och därmed dennes alter ego. Att implicit placera sig själv i filmen var tydligen något som kännetecknade fransk ny våg. Även explicit då regissören i det här fallet själv dyker upp i en liten roll. Filmen känns ibland som en lång personlig och social förödmjukelse och tycks som en spot-on på den franska, men kanske i allmänhet västerländska förvirrade, frigörelsen men samtidigt på de fängslande stereotyperna i ett patriarkalt samhälle. Det är existensiellt och intellektuellt men på ett lättillgängligt och underhållande sätt. Slutscenen där Veronika i en lång tagning, gråtande och uppgivet, plötsligt vänder på steken och menar att meningen med all kärlek är att föröka sig är både störande och gripande. Lite som min känsla genom hela filmen faktiskt.

Nr 859: Gertrud

Originaltitel: Gertrud (1964) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Som att betrakta sorgsna schackpjäser; punktbelysta och bortvända rör de sig över brädet, talar uppgivet förbi sig själva och berättar om varandra. Maken Gustaf som en diagonallöpare mellan politiken och hemmet. Jobbar för mycket och ratas av Gertrud. Exet Lidman som ett poetiskt torn rakt fram och tillbaka mellan Sydeuropa och kalla Norden, mellan medelhavsvärmen och kyliga Gertrud. Hans kärlek dög inte, och han jobbade för mycket. Oförståendet gnager i honom, och några vidare svar får han inte. Det var helt enkelt inte rätt sorts kärlek han hade att erbjuda. Dessutom var han och Gertrud gifta på riktigt utanför filmduken, men det tror jag inte spelar nån roll i sammanhanget. Unge älskaren Erland som en musikalisk springare, hoppar i kluriga kombinationer från den ena famnen till den andra, lovar runt och håller tunt som ju hästar ofta gör. Han ratar Gertrud, se där. Damen Gertrud som skrider obehindrat åt alla håll och kanter. Kompromisslös, som om det skulle vara något positivt. Blaha. Kärleken, den sanna och rena, vad det nu innebär, är ibland det största, det viktigaste. Samtidigt är den det mest förödande och besvärliga. Allt som betyder nåt är kärleken. Tyvärr kan ingen erbjuda rätt slags kärlek och då är det självvalda ensamheten som gäller. Anknytningsteoretikerna håller upp sina kort där det står undvikande.

Kände mig tvingad, av mig själv, att läsa förlagepjäsen av Hjalmar Söderberg. Två saker slår mig. 1. Pjäsen slutar där Gustaf ropar efter Gertrud när hon lämnar hemmet. Den sista delen i filmen - framtidsepilogen där det visar sig att Gertrud valt att leva ensam och isolerad resten av sitt liv - är således filmskaparen Carl Theodor Dreyers helt egna grepp. Intressant påbyggnad, tänker jag. Tolkning, konstnärlig frihet, och så vidare. 2. I pjäsen framgår det tidigt och på flera ställen att Gertrud och Gustaf ganska nyligen har förlorat ett litet barn. Känns ju inte helt orimligt att det har en psykologisk effekt på de inblandade och deras agerande. Det utelämnas dock helt i filmen. 

Tycker mycket om det långsamma spelet, de långa tagningarna (en tiominutare med Lidman och Gertrud i soffan), den klärobskyra ljussättningen och hur Gertrud i en scen kommer emot Lidman i spegeln. Blir liksom omvänt; fastän de inte är vända mot varandra är de ändå på väg till varandra. Eller tvärtom.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Svalt och stramt fyrkantsdrama utan kompromisser. Inga översvallande känslor i de blanka avslagna blickarna men ändå massor av under-, över- och ihoptryckt kärlek. Gertrud kommer från ett passionerat förhållande med poeten Lidman, lever i ett kärlekslöst äktenskap med politikern Gustav men längtar efter den unge pianisten Erland. Gertrud vill ha kärlek men den måste vara på hennes villkor. Hon ger upp äktenskapets tvångströja och letar sig till den unge musikern som, visar det sig, inte alls nöjer sig med endast Gertrud. Lidmans uppvaktningar avböjer hon. Hans kärlek till litteraturen är starkare. Det är återhållsamt och avskalat men ändå finns här massor av fantastisk dramatik. Ljussättningen, fotot, den sparsamma klippningen, det lågmälda tonfallet. Det är stundtals erotiskt som när Gertruds skugga klär av sig till Erlands Nocturne. Hjalmar Söderbergs förlaga är naturligtvis botten i det hela och Dreyer lyfter på ett mycket fint sätt fram dialogen som drivkraft. "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" - Lidmans sammanfattning ramar in berättelsen.

Nr 851: Zero Kelvin - Kärlekens Fryspunkt

Originaltitel: Kjærlighetens Kjøtere (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Unge poeten och fiolinisten Henrik Larsen har i ett grönskande Oslo precis debuterat med en samling kärleksdikter med namnet "Fåglar utan vingar". Men en poet behöver ett förflutet, så han lämnar sin nästan fästmö och drar till karga, kalla Grönland för jakt och tärande istidsliv. Hastig temperaturskillnad så att säga. Kanske följer han sin djupfrysta längtan efter att få syn på sig själv. Nåt ska han ju göra för att sätta hjälteresan i rörelse och ta sig över tröskeln. På Grönland klampar Stellan Skarsgård omkring som en sadistisk sjöbjörn med könstourettes och rapar ur sig saker som "Horan vägde 250 kg. Hälften fitta.". Här finns också Holm, nån slags vetenskapsman om jag fattar det rätt. Maktkampen kan börja. Oskyldige, valpige Larsen ska tuktas och läras upp av särskilt Stellan. Nu handlar det om överlevnad. Mat, värme och vänskap. Piska eller morot åt hundarna? Stellan planterar obehagliga, nästan förbjudna tankar i Larsens skalle. Vad gör hans fästmö? Vad njuter hon av i Larsens frånvaro? Psykologiskt ställningskrig med hårda dueller i ett fantastiskt stålblått ljus med hårda vassa iseggar som fond. Klaustrofobiskt, snuskigt och skitigt. Typ halvvägs in i filmen börjar jag fantisera om att det ska sluta med att man får reda på att Larsen egentligen har varit ensam på Grönland hela tiden, och att Stellan och Holm är olika delar av hans tankevärld. Så visar det sig inte vara, men jag kan ju givetvis fortsätta tolka det så. Holm ledsnar och drar med ett hundspann och slutar sin levnads dagar i en glaciärspricka. Äventyret kulminerar i nedbränd stationsbyggnad och gevärjakt och efter att Larsen begått fadersmord på Stellan återvänder han hem till sin käresta. Förändrad, tycker hon. Till det bättre tycker hon. Larsen själv gråter under våtvarma omslag.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den konstnärligt lagde dandyn Henrik lämnar sin käresta Gertrude och kliver på båten Regina från Oslo för Grönlandskompaniets räkning. På Grönland finns redan två hårdföre män stationerade på forsknings- och jaktstationen; den tystlåtne och vetenskaplige Holm och den primitive och rasande Randbaeck. Där börjar en tät och nästan klaustrofobisk berättelse i en kall och karg atmosfär. Ett mättat och dovt maktspel. En kamp om positioner där var och ens egen moral utmanas. Trots avsaknad av civilisation skapas ett samhälle mellan de tre där värderingar, erfarenheter och ambitioner, eller bristen på dem, stöts som isande vindar mot kojans väggar. Lössen kryper på frusna kroppar som vrider sig i svettiga drömmar. I Oslo väntar Gertrude på sin fästman. Eller gör hon det? Tvivlet gnager i kärlekens kött. Svartsjuka tankar bränner i luften. I det torra virket som snabbt fattar eld. Det majestätiska landskapet tar emot sällskapet i en katt och råtta-lek med given utgång. Hur långt är en människa beredd att gå för sina ideal? Hur förändrad är man beredd att bli? 

Nr 845: Crumb

Originaltitel: Crumb (1995) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Om bröderna, kanske familjen Crumb, men mest om tydligen världsberömde serietecknaren Robert. Känns ofta som att de i familjen berättar lika mycket eller mer för varandra än för kameran. Som en slags familjeterapi. Bekännelser som vågar utsägas i skydd av den påslagna kameran. Robert verkar varit en klassisk nörd, tjejerna helt ointresserade tills han blev känd, då ville alla posera och frottera. Han känns lite som en blandning av Borat, Erik Edlund och Stig Helmer. Folk älskar hur Robert genom sina bilder beskriver "hur det verkligen är". Hur han släpper fram fantasi och uppdykande inre bilder och filterlöst (eller mer genom sitt eget filter) presenterar detta för omgivningen. Konstnären som fokuserar på sitt inre och sedan ger uttryck för detta. Och talking heads kommer till bordet. Beskriver, analyserar, chockas, äcklas, beundrar, förminskar, förstorar, räds, närmar sig, attraheras, slår ifrån, tar avstånd och fördömer. Kvinnan säger "oansvarigt!". Mannen säger "dessa fantasier finns!". Mitt betyg grundar sig mest i att jag blev både imponerad och intresserad av att veta mer om Crumb. Spännande och modig filur. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Första gången jag kom i kontakt med Robert Crumb, vad jag minns, var i en bok av Charles Bukowski - Captain Is Out to Lunch and the Sailors Have Taken Over the Ship. Jag minns att jag tyckte Crumbs illustrationer gick så väl ihop med Bukowskis chauvinistiska vardagsdekadens. Det tycker jag fortfarande när jag ser denna dokumentär om undergroundtecknaren som lyckades bli både hyllad och avskydd. Under filmen inser jag också att han har gjort flera skivomslag varav åtminstone ett står i min hylla - Cheap Thrills med Big Brother & The Holding Company. Det mest intressanta med den här dokumentären är att den inte bara är en krönika över Robert Crumbs liv utan att den sätter in honom i flera kontexter, inte minst den familjära vilket gör filmen lika mycket till ett spännande familjeporträtt. Det visar sig att Robert kanske är den minst missanpassade av syskonen där alla har sin egen briljans, sin egen obesvärade genialitet. Den ene brodern mediterar på San Franciscos gator, den andre kämpar med sin depression hemma hos in mor och Robert lever ett, emellanåt glamoröst men oftast ett hårt arbetande, liv som tecknare. Hans illustrationer, tänker jag, ska förstås mot bakgrund av 60-talets hippieperiod och en tid där uppror mot etablerade samhällsnormer frodades. Visst är vissa alster väldigt provocerande men de är också ärligt opolerade. Kanske modiga. Vackra ibland. Jag läser lust, lidande, fruktan och rädsla i hans bilder som ofta är bisarra och psykadeliska. I slutet av filmen går en trött och slutkörd  Robert i pension och drar sig tillbaka till ett hus i Frankrike.

Nr 844: Flykt Undan Våldet

Originaltitel: The Mortal Storm (1940) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Slitningarna mellan de inuti människan varande elementen. Liten universitetsstad i södra Tyskland, 30 januari 1933. Hyperartiga familjens överhuvud, professor Victor fyller 60 år. Omåttligt populär, får många långa applåder. Varm och medmänsklig. Extremt högtidligt, kunskapsfacklan ska lämnas över. Victor har dessutom en "inte oattraktiv dotter" enligt honom själv. Lite Trump. Allting applåderas, allt från tal till ljusutblåsning. "Älska, ära och lyda".

News flash: Hitler blir rikskansler.

"Är du pacifist?"

"Jag tycker fred är bättre än krig."

Åh fan.

Alla ska få tycka som de vill, olika åsikter ska respekteras, och man ska gilla olika. Eller kanske mellan raderna: Vissa ska få tycka som de vill, vissa åsikter ska respekteras, och man gillar de som tycker lika som en själv.

"Individen måste offras till förmån för statens välfärd." Ett budskap som snappades upp av idrottsrörelsen och döptes om till "laget före jaget".

Olika politiska åsikter splittrar gamla kompisgänget. En lärare vägrar göra hitlerhälsning eller sjunga anmodad sång. Dålig stämning. Blodsdiskussion i lektionssalen. Professorn pratar om "olika raser", men att det inte är någon skillnad dem emellan. Vetenskapligt. Nazisterna åberopar rasrenhet. Bokbål anordnas, Einstein bränns. Det blir tal om koncentrationsläger. Redan då? Smuggling över gränsen, genom passet. Avskedskyss. Professorn arresteras, får besök i koncentrationslägret av frun. Även i fångenskap är professorn storsint och ber frun lämna landet med barnen. "Oroa dig inte för mig." Han dör. Eller som svärsonen uttrycker det: "Han är fri till slut." Familjen åker till Innsbruck, Österrike. Något manus av professorn som  smugglats med ska brännas. Unga paret återförenas i bergen, jagas av dödspatrull, tjejens ex. Störtlopp. Först skjuts tjejen, sen killen. Han tar henne i armarna och skidar över gränsen. Hon dör i hans famn.

Repeat.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Amerikansk antinazistisk film gjord före landets inblandning i andra världskriget. Ett aktivt ställningstagande och en fin, men obehaglig skildring av hur nazismen splittrade familjer och vänner efter Hitlers maktövertagande 1933. I centrum står den mycket omtyckta och uppskattade judiske (även om det aldrig uttalas, istället används genomgående icke-ariske) professorn Viktor (Frank Morgan) och hans familj, hans styvsöner och biologiska dotter och deras vänner. Samma dag som han fyller 60 år så kommer beskedet att Hitler har kommit till makten som Tysklands förbundskansler. Känslorna runt middagsbordet är dubbla. Styvsönerna menar att det är bra med en stark ledare som kan ena och föra landet vidare efter både ett världskrig och en depression. Samtidigt finns i professorn en stark oro för vad som komma skall. Det dröjer inte länge förrän högerarmar börjar höjas på krogarna och dotterns skam över både sina bröders och sin fästmans nazistiska sympatier skildras på ett starkt sätt. Det visar sig även bland professorns studenter att politisk vilja och idealism tycks stå över vetenskapliga fakta och i en stark scen får vi vara nära professorn när han bevittnar hur studenterna bränner böcker utanför universitetet. Det står klart att professorn inte är lämplig i det tredje riket och han fängslas. Parallellt med denna berättelse så finns även en ödesmättad kärlekshistoria som börjar som ett triangeldrama mellan dottern Freya (Maragret Sullivan), hennes nazistiske fästman Fritz (Robert Young) och deras gemensamma vän bonden Martin (James Stewart), en av få män i filmen som aktivt tar ställning mot nazismen. Flykt Undan Våldet är en riktigt bra film som trots sina 80 år på nacken är väldigt aktuell. Den har en intressant kärlekshistoria som skildras både storartat och subtilt samtidigt som den tar ett modigt socialt och politiskt ställningstagande för den tiden. Faktum är att den ledde till att alla filmer från bolaget MGM förbjöds av det tyska nazistpartiet. 

Nr 840: Panik I Gangstervärlden

Originaltitel: Angels With Dirty Faces (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Suveränt rappt och pendlande mellan de bättre och sämre sidorna i människan. Barndomskompisarna Rocky (James Cagney) och Jerry (Pat O'Brien) tar varsin väg i livet efter ett plundringståg som spårar ur. Jerry springer lite snabbare än Rocky när de jagas av polisen och kan på så vis undkomma lagens långa arm och brottets bana, och väljer istället den gudomliga vägen och blir präst. Rocky å andra sidan åker dit, straffas med ungdomsvård och utbildar sig därigenom till att bli fullfjädrad yrkeskriminell. 15 år senare korsas deras vägar igen när Rocky återvänder till hemtrakterna för att utkräva pengar av sin skumraskadvokat Frazier (Humphrey Bogart(!)). Prästen Jerry försöker med milda makter och basket få fason på de lokala ligisterna i "The dead end gang", men det är först när Rocky med sitt gatsmarta tugg och sina tjuvknep (örfilar, armbågar, sparkar och slag) äntrar planen som det börjar tyglas. Ungdomarnas respekt och beundran för Rocky är himlahög och Jerry kan lugnt operera mer långsiktigt i bakgrunden. Good cop bad cop. Rocky hamnar dock såklart i enorma mängder korrupta trubbel, trubbel Jerry inte drar sig för att blottlägga med hjälp av media och det hela slutar i en riktigt snyggt filmad och iscensatt shoot out, med takspring, noirskuggor, tårgas, sökarljus och kulspruteeld genom fönsterrutor. Rättegång och var så god och sitt Rocky, i elektriska stolen.
Slutpartiet är mycket intressant. Till en början tänker jag att Rocky helt enkelt går Jerry till mötes med dennes önskan om att Rocky ska ångra sig högt och tydligt innan döden, för att på så sätt avskräcka efterföljande ungdomsgenerationer att välja den krokiga vägen. När Jerry sedan möter The dead end gang efter avrättningen och de tvivlar på vad tidningarna skriver om Rockys sista ord, säger Jerry att det var precis så det gick till. Han undanhåller så att säga sanningen, tänker jag. Sedan leder han dem upp ur mörka källaren, in i ljuset. Men sen börjar jag fundera. Och kommer fram till ungefär tre möjliga scenarion:
1. Rocky "spelar med" och låtsas rädd. > Jerry inser detta och "ljuger" för Dead end gang.
2. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser detta och "talar sanning" för Dead end gang.
3. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser inte detta och "ljuger" då i en mening för Dead end gang, samtidigt som han - ovetande - talar sanning om vad som hände.
Ett tankeväckande slut, där tåren i Jerrys öga öppnar för flera möjliga teorier.
Och Rockys snack och vapenhantering är helt fantastiskt fylld med attityd, personlighet och komik på samma gång. Som en ilsken tatuerarnål far han fram över duken, huden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi får följa två barndomskompisar som bokstavligt talat, men rätt slumpmässigt hamnar på två olika vägar i livet. Rocky växer upp på ungdomsanstalt där han därför odlar en kriminell ådra medan Jerry blir präst i kyrkan där de båda sjöng i gosskören. Kring dessa män kretsar ett ungdomsgäng och Rocky och fader Jerry har lite olika pedagogiska knep för att ta sig an dessa vilsna busar. Naturligtvis är det Rockys charm och och brottsliga handlag som gör honom till en idol för grabbarna. Fader Jerry kämpar lite i motvind kan man säga. Rockys affärer innefattar en stor portion korruption och fader Jerry växer i uppgiften att ta itu med detta. Ett modigt mediaföretag hjälper honom och plötsligt hängs både den ena och den andra i stans toppskikt ut. Rocky ser bara ett sätt att försvara sig när det börjar bli hett om öronen - med rejäla pistolmagasin. Det hela slutar med dödsdom och fader Jerry vädjar till sin polare att inte visa sig kaxig när han går mot döden, allt för att visa pojkarna att hans bana inte är den rätta. Den här filmen är en moralpredikan i sin bästa skepnad med riktigt fina scener men där de religiösa slutsatserna dock får det att vrida sig i mig. När fader Jerry leder pojkarna uppför källartrappan mot det kristliga ljuset och slutbilden är över en kyrka så mår jag lite illa faktiskt. Men på det stora hela är det en riktigt hygglig rulle signerad Michael Curtiz (giganten som vi bland annat känner från Kapten Blod, Robin Hoods Äventyr, Casablanca och Mildred Pierce - En Amerikansk Kvinna.

Nr 839: Alice

Originaltitel: Něco z Alenky (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmen bättre än boken! Tillåt mig jubla. Jan Švankmajer, den gamle militanta surrealisten, öppnar sin absurda verktygslåda och tolkar klassikern Alice i underlandet på ett stopmotionskruvat, animationsförvridet och pixilationsbegåvat sätt. Som tur är - för mig - läste jag boken dagen innan och kunde därför bara njuta av hur filmen både följer, avviker från och förgyller textversionen. Alice, i en uppenbart oral fas, smakar på allt som kommer i hennes väg, och hon krymper och växer och gråter och gläds i sitt förföljande av den vita kaninsekompisen. Skolbänken är the rabbit hole; för att slå sig fri från det strikt logiska kunskapsförtryck som utövas av det samhällssanktionerade utbildningsväsendet måste det unga barnet vända sig mot och penetrera själva sin utgångspunkt, som genom denna perspektivförflyttning blir individens juxtaposition. Fantasin blir ett hjälpmedel och redskap för barnet att uppnå inte bara en större förståelse för sitt inre mentala landskap, utan också och framför allt en acceptans för det oändligt oförklarliga och ologiska som utgör den omedelbara bild av verkligheten som barnet möts av vid varje givet ögonblick, men som förnekas och bortförklaras av den rationella vuxenvärlden. I drömmen är allt tillåtet, men att ta med drömmen in i det vakna ses som sinnesförvrängt, hallucinatoriskt, om det inte handlar om en putslustig sekvens där man är överens med sig själv och eventuella åhörare bredvid i kanske sängen eller vid frukostbordet att detta, detta är så långt från den verkliga verkligheten att det enda vi kan, ska och måste göra är att skratta åt det, förskjuta det, distansera oss från det, så att det inte kommer oss närmare. Vi vill under inga omständigheter få syn på oss själva. Därigenom blev filmen naturligt också ett inlägg i den då jämförelsevis ganska milda Palmemordsdebatten. Švankmajer har alltid varit tydlig med var han står i frågan. Det krävs ju ingen avancerad hjärngymnastik för att räkna ut att den stressade kaninen egentligen är på väg från Skandiahuset till tunnelbanan, eller att Alice med sin klumpiga bevishantering och irrande, vilsna personlighet är en reinkarnerad spaningsledare med dinglande revolvrar. Eller att hela rättegången på slutet är en fascinerande skicklig framtidsskildring av den ikoniskt förvirrade presskonferens som hölls i juni 2020.
Och visst finns det även i denna film en klassiker: yxan genom dörren. Kaninen ska bara in. Det placerar denna rulle i så fint sällskap som Broken Blossoms, Körkarlen, Mother India och The Shining. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Något från Alice. En dröm, eller en mardröm. En surrealistisk delvis, ja mestadels, animerad tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet (som jag läste första gången dagen innan denna film). Kristýna Kohoutová briljerar i rollen som Alice, både filmens berättare och huvudperson, med sin återhållsamma och avslagna mimik. Jan Svankmajers dockor är obehagligt skräckromantiska. Det skruvar till det i mig då min bild av kaninen, hattmakaren, påskharen och de andra djuren får sig en rejäl knock. Det är naturligtvis ett smart grepp av filmskaparen då det förstärker det absurda och fullkomligt ologiska i berättelsen. Filmen tycks ta ännu ett steg i det mörka undermedvetna som boken egentligen bara ger oss en föraning om. I boken uppfattar jag det som att det är Alice själv som driver berättelsen, genom sin naivitet och sin förmåga att ifrågasätta och kommunicera. I filmen känns det snarare som att hon blir jagad, tvingad till handlingar. Om boken är en bisarr men lite spännande tripp på någon hallucinogen drog så är filmen snarare en snedtändning, föreställer jag mig. Jag tror att jag gillar idén och föreställningen om samt alla referenser, inte minst populärkulturella, till Alice mer än själva berättelsen. Eller också har jag helt tappat mitt barnjag och min fantasi. Kanske är jag för vaken och formellt formad för att våga se lite djupare, inte minst i mig själv. "Du måste blunda, annars ser du ingenting", säger Alice inledningsvis i filmen. Hon har säkert rätt.

Nr 834: Sátántangó

Originaltitel: Sátántangó (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En djävulsk tango i 12 steg. Till en början helt magnifikt fängslande, särskilt när jag inser att tredje steget - där doktorn antecknar vad som sker utanför fönstret - är samtida med första steget - med Futakis otrohetsvisit. Det doktorn ser har tittaren redan sett, fast inifrån sovrummet. Där nånstans är jag uppe på en rak femma. Det oerhört långsamma och närgångna berättandet. Människor och djur som släpar sig fram i ett aldrig upphörande regn. Väntar på och önskar sig nåt bättre. Och Irimias kan erbjuda detta, bara byborna öppnar sina hjärtan. Och sina plånböcker. Då kommer allt bli bättre. På sikt. Irimias är en falsk profet, en ulv i fårakläder. Och vad ska han egentligen med dynamiten till, som han beställer? Spränga hela "nya farmen"?
Steg för steg framåt och bakåt i historien. Lilla kattplågerskan Estike möter doktorn utanför puben både i slutet av steg 3 och i steg 5. Då har hon redan smygtittat in i festlokalen där de vuxna dansar satanstangon. Är det därför hon väljer att råttgifta sig själv till döds? Hon ser vad hon har att vänta sig? Berättarrösten säger att hon ser nåt slags samband mellan föregående dagars händelser, och hon blir typ lugn av det. Väldigt mystiskt och obegripligt. Pretentiöst, kanske man skulle kunna kalla det. I steg 6 får man följa satanstangon från insidan, inne i puben. Riktig firmafestfeeling med baguettebalansering på huvudet. Där ser man flickan Estike i fönstret, smygittande in. Således tänker jag att stegen överlappar och överstegsfintar varandra hela tiden. Början är slutet, mitten är början, slutet är nära. Turkarna kommer! Steg 8 och 9 innehåller samma händelser men från olika perspektiv. Flocken förflyttas, mot Almas, ny by ska byggas, levas i. Regn regn regn. Drömsekvens, berättarröst beskriver de olika karaktärernas drömmar när de ligger och sover i nåt slags ödehus. Också en för mig skavande scen, den hade jag klippt bort direkt om jag fick, vilket jag inte får. Överlag hade jag klippt bort en hel massa övertid. Sitter och funderar lite på hur det kan tänkas vara en slags härskarteknik, en nästan sadistisk sådan, som regissörer kan använda sig av. Att dra ut på det. Att låta en scen pågå i flera minuter efter att den, i alla fall för mig, är död. "Det här är mitt trademark, jag kan 'tvinga' dig att titta på mina enormt långa tagningar". I vissa falla tycker jag det är skönt, det blir som en andningspaus efter att det har hänt mycket. Men i vissa fall undrar jag ju bara om han glömt att trycka på stoppknappen. Och därför sjunker mitt betyg en aning.
Men jag kommer aldrig glömma upplevelsen av att titta på den här rullen. Det tog en hel dag, med avbrott för lunch, kaffe, promenad och handling och två allsvenska fotbollsmatcher. Just ja, det var det jag tänkte på när jag kollade fotboll, och jämförde med filmen. En spelare kan ju briljera, visa upp sitt fantastiska register av finter, ryck och dribblingar. Men om de inte leder till nåt, inte resulterar i framgång för laget, så är de bara intressanta i sig, och då måste de vara spektakulära för att hamna på en topplista på YouTube. Om jag jämför med filmen så är de där extremt långliggande särskilt avslutande scenpartierna en snubbe som, efter att han dribblat av två personer och kommit fri mot mål, vänder om och springer tillbaka för att dribbla av alla andra spelare också. Oj vad han dribblar och fintar. Samma fint, låt säga överstegaren för att knyta ihop med mitten av inlägget (raggadish). Och innan han är klar har domaren blåst av för halvtid och alla går in i omklädningsrummet och tar en banan och pustar ut, men dribbelsnubben är kvar ute i mittcirkeln och snurrar upp avbytarna som värmer upp. Båda lagens.
Steg 11 visar nåt slags putsande manusskrivande. Filmens karaktärer beskrivs på skrivmaskin av två kontorsnissar. Vilka är de? Vem har skrivit grunden? De undertecknar med Irimias, ulven. Är det han som försett dem med uppgifter? Vad ska de med dem till? När de är klara stoppar de in pappren i ett skåp, kanske arkiv vad vet jag, släcker och går hem. En dag på jobbet.
Steg 12 är sista steget, och det heter "Cirkeln sluts". Då fantiserar jag ju så klart om att nu kommer förklaringen, upplösningen, nu visas pusslet i sin helhet. Inte riktigt. GW-doktorn kommer hem från sin spritskaffarluff och sätter sig och börjar supa och anteckna. Då hör han de kyrkklockor som utgör en scen i början av filmen. Han ger sig av till ruinen och där står en mer eller mindre galning och slår på metall och  ropvarnar att "Turkarna kommer!" Doktorn går hem och börjar anteckna den väderobservation man fått höra i början av filmen. Men är vi då i början av filmen, eller är detta efter alla händelser vi sett? Oklart för mig. Cirkeln vidöppen. Mer av en liggande åtta, och det är ju egentligen inte alls dåligt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Sju och en halv timmes imponerande poetiskt drama och svart komik uppdelat i tolv delar. Det är långa fantastiska tagningar (många över tio minuter), inga onödiga eller överflödiga klippningar. Det är långsamt, långsamma åkningar eller statisk kamera, närbilder som stannar kvar. Både i bilden och i minnet. Inget andligt eller sentimentalt. Varje del överlappar varandra i tid, rum och perspektiv. Det är lager på lager. Det är inte alldeles tydligt exakt när och var händelser sker men klart är att det hela utspelar sig under några få dagar på och omkring ett kollektivt jordbruk där karaktärerna liksom lever i limbo. I väntan. Vi kommer så nära personerna att vi börjar engagera oss i deras handlingar som nästan tycks fullständigt självklara. Allt är nedlagt och djuren går omkring lite sporadiskt. Över hela härligheten faller ett aldrig sinande regn. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet som faller på förtorkad jord, som förvandlar spår till myr och klipper av vägen till staden. Futaki vaknar till ljudet av klockor..."
Del 1: En otrohetsaffär. Tal om att lämna. Att dela på pengarna och dra. Ryktet går om Irimias återkomst.
Del 2: Staden. En blåsig gata. Irimas och hans följeslagare har vinden i ryggen. Överenskommelse med polisen.
Del 3: En doktor spanar i kikare över farmen. Noterar sina iakttagelser, röker och dricker sprit. Blir fullare och fullare. Spriten tar slut. Måste ut och fixa mer.
Del 4: Farmens pub. Ryktet sprider sig om Irimias återkomst.  Den Jesusliknande figuren som både skrämmer och lockar.
Del 5: En flickas blick, avlägsen, kanske uppgiven. Hon plågar sin katt, känner sig plötsligt överlägsen. Dödar katten med råttgift, tar den under armen och går mot sin egen död. Kanske ett svagt leende genom regnet.
Del 6: Farmens pub. Spontan fylledans till dragspelsmusik. Satans tango.
Del 7: Flickans död samlar människorna. Irimias håller tal. Ber om allas pengar. Det kommer att ordna sig. En ny farm någon annanstans.
Del 8: De flesta lämnar. Irimias löften om något bättre. Det packas och flyttas, slits och släpas, bärs och dras. Till slut framme i vad som verkar vara ett övergivet och nedgånget slott. 
Del 9: Staden. Irimias och hans följeslagare äter och planerar.
Del 10: Irimias hämtar människorna i slottet. Han pratar och pratar. En viss bristande tillit uppenbarar sig.
Del 11: Staden. En regnig och blåsig gata. Irimias och hans följeslagare har vinden i ryggen. Polisstationen. Karaktärsbeskrivningar. Nedskrivet vittnesmål. Av vad? De trasiga och tragiska karaktärerna från farmen.
Del 12. En läkare har hittat hem med spriten. Han bygger för sitt fönster och börjar skriva, berätta. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet...". Cirkeln sluts.

Nr 830: Marmormannen

Originaltitel: Człowiek Z Marmuru (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Andrzej Wajda gör en film om en ung filmstudent, Agnieszka (Krystyna Janda), som gör en film om legendariske men bortglömde hjältemuraren Birkut. Vad hände med honom? Tystades han? Raderades? Han som var så stor, stark och beundrad. Han som blev skulpterad i marmor. Men som sen verkade tycka fel saker. I sin jakt på material till filmen gräver Agnieszka i de polskstatliga censurerade kommunistarkiven och hittar en film som ger socialistisk realism ett ansikte, och i sin nyfikenhet kring hur denna film egentligen blev till och gjordes får vi följa Agnieszkas sökande efter regissören och efter Birkut himself. I flashbacks, som en film i filmen om filmen, presenteras "historien om Birkut" och den visas ur flera olika personers perspektiv, fastän det är samma film som återkommer; regissören Burski, en av Birkuts vänner, en annan regissör, Birkuts exfru, och till slut går Birkuts son med på att berätta sin version, om jag fattat det rätt. Det enda perspektivet man inte får är således Birkuts eget.
Väldigt intressant struktur. Och intressant hur en historia får form, beroende på vem som berättar, och vad avsikten är. Och vem som sponsrar. Man kan ju inte berätta vad som helst hur som helst, i alla fall inte om man vill ha statligt, regionalt eller kommunalt produktionsstöd. Eller om man vill fortsätta leva.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vad hände med den polske muraren Mateusz Birkut, arbetarhjälten och ikonen som var en av dem som byggde upp arbetarstaden Nowa Huta (Nya Stålverket) i utkanten av Krakow och vars marmorstaty nu ligger och samlar damm på museets vind? Jag tar fram min guidebok om Krakow och läser snabbt att Nowa Huta var "Uncle Joe" Stalins present till den polska arbetarklassen och numera ett perfekt bevarat exempel på en kommunistutopisk stadsdel med retrofuturistisk arkitektur. Nåväl, Marmormannen handlar om den intensiva och ambitiösa filmstudenten Agnieszka som vill göra sin examensfilm om Birkut. Hennes efterforskningar i filmarkivet (bland annat fantastiska dokumentärbilder från byggandet av Nowa Huta) ställer dock fler frågor än ger svar. Hon ger sig inte utan lyckas genom en enträgen envishet till slut att hitta några personer som kan berätta sina historier om vem Birkut var och i tillbakablickar växer porträttet fram av en naiv arbetare som till slut vägrade sin egen mytiska ställning. Marmormannen är en film om film, en undersökning av hur filmkonsten faktiskt fungerar eller kan fungera, en lager på lager-historia och ett modigt verk under en tid då Polen fortfarande lydde under Sovjetiskt inflytande. Denna film inleder tydligen en period i 1001-projektet av endast Östeuropeisk film men det vet vi först när vi ser nästa film, uppföljaren Järnmannen. Andrzej Wajda (1926-2016) var tydligen en av Polens absolut främsta och viktigaste filmskapare och när jag besökte Krakow för drygt ett år sedan var jag på en utställning om honom på Nationalmuseet, en multimedial upplevelse som gjorde starkt intryck.

Nr 829: Det Hände I Skottland

Originaltitel: I Know Where I'm Going (1945) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Om att upptäcka, och uppleva, att fattig- och rikedom, ur ett djupare perspektiv, inte handlar om hur mycket pengar man har. Och om att söka efter sin partner, den konstruerade förälskelsen, på en plats och hitta den stora oemotståndliga kärleken på en helt annan.
Den resan får hon göra, hjältinnan Joan (Wendy Hiller), och hon påbörjar den hemma i Manchester genom att säga farväl till fadern, och meddelar samtidigt att hon ändå på ett vis är på väg mot honom för den stora uppgörelsen, i och med att den blivande maken är lika gammal som fadern, och dessutom något av en idol för honom i och med hans enorma affärsmässiga framgång. Avfärd, och med hjälp av tekniska landvinningar såsom tåg, bil och båt tar sig Joan hela vägen upp och ut till de Inre Hebriderna. På vägen drömmer hon om hur hon byter skepnad, hur hon ikläder sig brudklänning, hur transformeringen har börjat, men det är något av en mardröm då hon ingår äktenskap med Det Stora Företaget, inte personen, människan. Resan fortsätter, men hon når inte hela vägen fram. På Isle of Mull tar det stopp på grund av naturens krafter; dimma, blåst och regn förhindrar den sista överfarten. Istället blir det lokal sightseeing med vägvisaren Torquil (Roger Livesey) som introducerar Joan för slottsruinen Moy Castle. Detta stenskelett ruvar på en långtida förbannelse; kliver Torquil över tröskeln kommer han för evigt kedjas fast vid en och samma kvinna. Och det är han i nuläget inte ett dugg intresserad av. Här kommer vi ju hamna igen, tänker jag. Men för tillfället blir det istället hang out på byns enda hostel, där Joan räknar takbjälkar innan sömnen i en stilla bön om att vinden ska mojna. Här en fin liten övergång när Joan blåser ut lampan inför natten och denna lilla pust fortplantar sig till nästa morgons stormvindar; vädergudarna gör sitt för att hålla henne kvar. I dessa väntans tider berättar Torquil ytterligare en legend, en myt, om hur den norske kungen Breacan fastnar i den enorma vattenvirveln Corryvreckan ute i gulfen när han försöker imponera på en prinsessa. Här kommer vi ju hamna sen, tänker jag. Mitt i detaljerna om de olika ankarrepens materiella hållfasthet sprakar det till i långvågsradion. Det är Joans blivande make ute på ön som hör av sig, just när det handlar om att trofast kärlek är det starkaste repmaterialet. Lägligt. Kontakt mellan världarna, över gränsen, stelt och artigt, Joan känner knappt igen rösten. Distansen dem emellan. Kärlek på avstånd är lurigt. Slitningarna fortgår, är det inte för hård vind så är det för mycket dimma, och tvärtom. Joan får bada i skotsk kultur; slott, dans, musik, sång och säckpipor. Diamantbröllop och Torquils plötsligt stenskarpa och fokuserade blick; Joan är den han vill ha. Och Joan verkar inse vice versa, men hon har ju en lirare ute på ön. Och till slut blir längtan efter den illusionen för stor och då gör Joan det enda rimliga - hon trampar förbi i vårdkön och köper en biljett ut i ovädret, på bekostnad av den unge båtsmannens väl och ve. 20 ynka pund kostar det för Joan - för båtsmannen är det en livlina till ett framtida bröllop, ett lyckligare liv. Livsfarligt och oacceptabelt skulle det kunnat heta idag, och det gör det då också. Alla - inklusive Torquil - försöker stoppa Joan, men envis som hon är från födseln ska hon bara iväg. Torquil ser ingen annan utväg än att hoppa på skutan mot den sista stora utmaningen, och ganska snart befinner vi oss mitt i den enorma virvelströmmen. Här tänker jag att den ursprungliga legenden om norske kungen nu istället innehåller Joans försök att nå sin "prins" på ön. Men jag tänker också att det ju även är så att Torquil är den som styr båten in i stormens öga, och han gör det för att på ett vis imponera på Joan. Mycket legend för pengarna. Härligt. Tydligen ska George Orwell ha varit nära att dö virveldöden just här - irl - men lyckades kravla sig upp på en klippa och senare räddas. Kort efter det slutförde han romanen 1984. Vad det nu har med saken att göra. Tillbaka till Joan och Torquil som med nöd och näppe lyckas sparka igång den tidigare havererade båten och styr tillbaka numera vraket mot land, den förhållandevis trygga strand varifrån de kom. Joan slutar be om nätterna, och då stillar sig vindarna, dimman lättar. Tack för allt, kyss och adjö. Torquil stryker ensam omkring sitt förbannade Moy Castle, men tar till slut tjuren vid hornen och kliver över tröskeln. Nästan omedelbart kickar besvärjelsen in. Till tonerna av de tre säckpipeblåsarna återvänder Joan, och hon kan förenas och fastkedjas med Torquil i en efterlängtad sammansmältning. Förnuftet togs till fånga, och fadersfiguren ute på ön är krossad, lämnad och upplöst.
Dimman, siluettgestalterna som verkar framträda i ett slags disigt kustljus. Myterna och musiken. Resan och hemkomsten. Den osynlige maken på närmast öde ön. Och så den där parallellhistorien om den jagade örnen som försvann och återvände. Allt detta bidrar till ett drömlandskap där kretsloppet kan vrida sig och snurra på som en långsam, evig virvel.
En väldigt intressant grej med filmen är att den i väsentliga delar är inspelad på plats i det yttersta av Skottland, men det verkar som att Livesey, som spelar Torquil, aldrig var där. Närbilder är tagna i studio, och i de scener där han är ute i verkliga miljöer så är det en stand in. Inget jag hade en tanke på under filmens gång och hade jag hamnat inför en sanningskommission med riktad lampa hade jag kunnat svära på att jag såg honom överallt på plats på ön. Filmskapandets nästan magi. Underbart.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Powell & Pressburger presenterar ett spännande drama med den romantiska bilden av Skottland som kuliss - sjungande sjölejon, keltiska legender, gaeliska repliker, säckpipor, kiltar, slott och storslagen natur. Det är hit den hårdhudade storstadstjejen Joan Webster (Wendy Hiller) kommer. Joan är en målmedveten kvinna som alltid har vetat vad hon vill vilket vi får veta i raden av inledningsscener om hennes uppväxt. Det är riktigt snyggt hur de inledande scenerna övergår i olika skyltar med produktionsinformation om filmen. Vid 25 års ålder meddelar Joan sin far att hon ska gifta sig så hopp på tåget och vips iväg till Inre Hebriderna. Föremålet för hennes äktenskapsplaner är en äldre framgångsrik affärsman som bor otillgängligt på en av öarna. Så långt lyckas däremot Joan aldrig komma utan hindras av vädret, lokalbefolkningen och malströmmen. Det är nämligen förutbestämt att hon ska gifta sig med den utfattige krigsveteranen Torquil MacNeill (Roger Livesay). Det var ursprungligen tänkt att James Mason skulle spela rollen som Torquil men han ballade ur eftersom han inte ville åka till inspelningsplatsen på Isle of Mull. Ironiskt eftersom Livesay heller aldrig var på plats (pga en föreställning på West End Theatre i London) utan gjorde alla tagningar i studio. Titeln I Know Where I'm Going anspelar för övrigt på en skotsk folkvisa.

Nr 827: Mr Smith I Washington

Originaltitel: Mr. Smith Goes To Washington (1939) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Läser i samma veva boken Hjälten med tusen ansikten av Joseph Campell - om hjältemytens standardstruktur genom historien och i olika kulturer. Monomyten. Ligger tydligen till grund för George Lucas utformning av hans stjärnkrigsfilmer.
Noterar och funderar på följande utifrån den läsningen gällande denna rullen:
* Smith får uppdraget (kallelsen) genom en slump/tillfällighet. Den singlade slanten hamnar på högkant och pekar mot hans namn istället för på något av de två ursprungligen tilltänkta.
* Vägvisaren/mentorn Clarissa är kvinnan som redan kan allt om senatens labyrinter. Hon ger honom råd och direktiv.
* Tröskelväktarna - som ska erbjuda motstånd och förhindra överfärden - är media (illvilliga bilder och skvaller) och redan tillsatta senatorer (lyssnar inte, konspirerar med varandra, korruption).
* Symboliska döden/pånyttfödelsen - kan det jämföras med när Smith förlorat drar sig undan och hämtar kraft vid Lincolnstatyn, och kvinnan/vägvisaren Clarissa kommer och peppar honom till come back?
* Sista stora striden är filibustern. 25 timmars kamp mot systemet, både fysiskt och mentalt. Kollaps mot slutet.
* Fadern dör. Smiths pappas tidigare vän, tillika idol för Smith, erkänner sitt brott och springer ut och vill skjuta sig. Han befrias då från "den mörka sidan".
* Smith återställer det "forna glansiga", den ärliga demokratiska processen, som nu åter kan nyttjas av de levande och kommande. Rättvisan segrar, monstret förgörs.
* Smith upphöjs i senaten. 
Sen börjar allt om i ett evigt kosmogoniskt kretslopp. Avfärd - Invigning - Återkomst. 
Kommer Trump statyeras?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En pedagogisk hyllning till det amerikanska politiska systemet. Jag blev däremot knappast något klokare av det men det är en bra film. Mr Smith är scoutledaren som av en slump lyckas bli senator. Allt är möjligt i det förlovade landet. Hans första rundtur i Washington blir en storslagen lovsång till den amerikanska demokratin, dess historia och konstitution och jag är helt med på noterna. Sedan följer ett drama om konspiration, korruption och rättfärdighet. Mr Smith visar sig vara mycket mer en den bortkomne och obetydlige scoutledaren. Han blir individualisten som vägrar att dansa efter partipiskan och idealisten som efter ett 25-timmars maratontal efter bästa filibusterinstitution lyckas försäkra sig om sitt försvar och nå rättvisa. Thank you, mr president.