Originaltitel: The Seventh Victim (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Tydligen verkar jag gilla den här typen av budgetdoftande nervkittlare. Samma producent (Val Lewton) som Rovdjurskvinnan och Svart Mystik, och minsann visar sig regissören till denna rulle, Mark Robson, vara samma en som klippte de båda ovannämnda. Kanske inte så underligt då att jag tänkte på högklackescenerna när Jacqueline på slutet förföljs på de Manhattska gatorna. Förföljs av djävulsdyrkande sektmedlemmar nämligen. Hon lyckas dock komma undan, men springer raka vägen upp på rummet och hänger sig. För hon har nämligen förrått Palladisterna, och då måste man dö, men eftersom de är ickevåldsanhängare behöver det ske genom självmord. Hur har hon då förrått dem? Jo, hon har berättat för sin terapeut att hon mår så in i bängen dåligt av att vara medlem i sekten. Sånt läcker ju ut direkt. Men det läckte inte ut direkt till systern Mary som pluggar återhållsamhet på katolskt flickinternat. När månadsavgifterna dröjt för länge och för många ger sig Mary av i jakt på sin syster eftersom det är hon som ska se till att degen rullar in på kontot. Ugglor i mossen anar hon, Mary. Med all rätt visar det sig. Jacqueline har suttit inspärrad i ett rum på kosmetikaföretaget hon ägde förr, och när Mary och en privatdeckare tar sig in där hugger Jacqueline ihjäl deckaren, och försvinner spårlöst. På slutet blir det Fader vår för hela slanten och satan i gatan vad de försöker trumfa varandra med vad som är ont och gott, om nu något verkligen är ont eller gott. Oerhört märklig historia, och oerhört kort film, kanske bara dryga timmen, men den lyckas ändå dundra rakt förbi exempelvis Bechdeltestet redan i första replikskiftet för att sedan introducera 28 olika personer vid namn innan eftertexterna rullar. Imponerande. Dessutom en duschscen som ju bara måste vara förlagan till den i Psycho.
Inledning och utledning med heligt sonettcitat av John Donne: "I runne to death, and death meets me as fast, and all my pleasures are like yesterday”.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Produktionsbolaget RKO:s 40-talsskräckisar duggar nu tätt i projektet. Visst frestar det att säga, har man sett en har man sett alla, men så är det tack och lov inte. Det är dock samma snubbar som ligger bakom filmerna men det är imponerade hur de ändå lyckas göra så olika filmer, så intressanta och fullmatade berättelser på så kort tid. Både vad gäller filmernas längd men också under de fåtal år de är gjorda. Det Sjunde Offret är en film om piffiga djävulsdyrkande medelklassmänniskor på Manhattan där huvudpersonen, den förrådande Jacqueline (Jean Brooks) i Cleopatraperuk är i centrum för händelserna. Syrran Mary (Kim Hunter) får hjälp av en privatdeckare att uppdaga händelserna. Det är mörkt, dystert och nervkittlande och kanske är det egentligen mer en film om existensiell ångest än om satanistiska häxkonster. Jag häpnar över hur mycket de lyckas trycka in på 70 minuter och tänker, liksom tidigare, att många filmer behöver oftast inte vara längre än så. Undrar om det finns fler RKO-skräckisar i projektet? Jag har verkligen börjat få upp smaken för dessa.
Saturday, February 24, 2018
Friday, February 23, 2018
Nr 716: Umberto D
Originaltitel: Umberto D (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Carlo Battisti, den gamle professorn i historisk lingvistik som gjorde denna enda filmroll i livet, spelar Umberto - en pensionär i Rom med halsfluss och för lite pension. Han är på vippen att bli utkastad från rummet han hyr, och tar med sin hund Flike ut på crowdfunding i huvudstaden. Det går inget vidare; Umberto tvingas sälja klocka och böcker för att få ihop småsmulor. Ofrivilligt tiggeri i dubbel bemärkelse och till sist återstår bara självmordet. Umberto kryper under bommarna vid vägskyddsanläggningen som börjat varna, och som lokförarstudent isar det i hela kroppen när han ställer sig och inväntar tåget. Lyckligt slut denna gång dock, och med glada skutt drar de vidare i livet, Umberto och Flike.
Italiensk neorealism, inspelad i Cinecittà, ett vad det verkar både enormt och världsberömt filmstudioområde i Roms utkanter, något jag aldrig hört talas om. Hela tiden nåt nytt. Dock ingen fråga om det i På Spåret som ju var i Rom alldeles härom veckan. Märklig prioritering.
Detta ska även ha varit Bergmans favoritfilm, och i boken utlovas den vara oförglömlig. Det första kan jag tänka mig, men det andra ber jag att få reservera mig emot. Låga odds på att jag kommer glömma denna, i alla fall största delarna av den. Inte dålig på nåt sätt, men inte heller taggripande eller så där underhudenkrypande. Den fattiges perspektiv, maktens hänsynslöshet, det mellanmänskliga tillkortakommandet, den hoppsan gravida hushållerskan, det överfulla sjukhuset, de missnöjda medborgarna som jobbat hela livet och demonstrerar för bättre villkor på ålderns höst, den gamle och hunden. Hon eldade liksom upp myrorna på väggen, hushållerskan. Det är lite oförglömligt.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Fint och ovanligt om en sjuk fattigpensionär i Rom vars enda sällskap är en hund. Och den hunsade hushållerskan på pensionatet där han bor som tycks ha ett gott öga till honom. Italiensk neorealism. Vardagligt och fängslande om ett människoöde som ändå skulle kunna vara var som helst. Vem som helst. Amatörer i de viktiga rollerna står det i boken. Innebär det att det är professionella i de övriga rollerna? Det är väl nån slags övertygelse om autenticitet eller liknande. För mig spelar det ingen roll. Umberto D är klassisk melodramatik och en fin filmstund i all sin enkelhet. Helt enkelt.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Carlo Battisti, den gamle professorn i historisk lingvistik som gjorde denna enda filmroll i livet, spelar Umberto - en pensionär i Rom med halsfluss och för lite pension. Han är på vippen att bli utkastad från rummet han hyr, och tar med sin hund Flike ut på crowdfunding i huvudstaden. Det går inget vidare; Umberto tvingas sälja klocka och böcker för att få ihop småsmulor. Ofrivilligt tiggeri i dubbel bemärkelse och till sist återstår bara självmordet. Umberto kryper under bommarna vid vägskyddsanläggningen som börjat varna, och som lokförarstudent isar det i hela kroppen när han ställer sig och inväntar tåget. Lyckligt slut denna gång dock, och med glada skutt drar de vidare i livet, Umberto och Flike.
Italiensk neorealism, inspelad i Cinecittà, ett vad det verkar både enormt och världsberömt filmstudioområde i Roms utkanter, något jag aldrig hört talas om. Hela tiden nåt nytt. Dock ingen fråga om det i På Spåret som ju var i Rom alldeles härom veckan. Märklig prioritering.
Detta ska även ha varit Bergmans favoritfilm, och i boken utlovas den vara oförglömlig. Det första kan jag tänka mig, men det andra ber jag att få reservera mig emot. Låga odds på att jag kommer glömma denna, i alla fall största delarna av den. Inte dålig på nåt sätt, men inte heller taggripande eller så där underhudenkrypande. Den fattiges perspektiv, maktens hänsynslöshet, det mellanmänskliga tillkortakommandet, den hoppsan gravida hushållerskan, det överfulla sjukhuset, de missnöjda medborgarna som jobbat hela livet och demonstrerar för bättre villkor på ålderns höst, den gamle och hunden. Hon eldade liksom upp myrorna på väggen, hushållerskan. Det är lite oförglömligt.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Fint och ovanligt om en sjuk fattigpensionär i Rom vars enda sällskap är en hund. Och den hunsade hushållerskan på pensionatet där han bor som tycks ha ett gott öga till honom. Italiensk neorealism. Vardagligt och fängslande om ett människoöde som ändå skulle kunna vara var som helst. Vem som helst. Amatörer i de viktiga rollerna står det i boken. Innebär det att det är professionella i de övriga rollerna? Det är väl nån slags övertygelse om autenticitet eller liknande. För mig spelar det ingen roll. Umberto D är klassisk melodramatik och en fin filmstund i all sin enkelhet. Helt enkelt.
Saturday, February 17, 2018
Nr 715; Mannen Som Lät Snagga Sig
Originaltitel: De Man Die Zijn Haar Kort Liet Knippen (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 8103 mellan Gävle och Örebro.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Åker tåg när jag ser den här och den vita reflekterande snön där ute matchar det lite genomskinliga, det lite svåra att ta på i den här rullen. Klippscenen i början är av nån anledning makalöst intressant. För min del hade den kunnat få fortgå hela filmen igenom. Frisören ser ut som en riktig människa, en riktig frisör, en lirare som ägnat sitt liv åt att bli en virtuos i salongen, men knappt lyckats halvvägs. Det är Govert som blir klippt. Framöver i filmen är kameran ofta liksom bakom hans huvud i den riktning han tittar, ofta tittar han på eleven Fran, som han verkar minst sagt galet förälskad i. Inte helt besvarat, så att säga. Eller? Finns där ett hopp, ett halmstrå? Sen blir det obduktion i det fria, i en kista, utan att man egentligen får se själva obduktionen. Speciell scen. Och så det kokoiska slutet. Sitter där och sandpapprar nån pall. Vad är egentligen vad? Vad har hänt? Är han lärare eller patient? Lite vad heter den, Patient 67, eller Shutter Island. Och Doktor Caligari tänker jag på.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: De två scenerna som har stannat kvar i mitt medvetande är, föga överraskande, klippscenen i början och obduktionsscenen uti det gröna. Även om filmen i stort är en ytterst märkvärdig historia som blandar vardagliga trivialiteter med surrealistisk thriller så är det dessa scener som lyfter filmen till något alldeles extra. Just i dessa scener har jag svårt att hitta jämförelser med några andra filmer. Det är intimt på ett, för mig, helt oprövat sätt. Govert (Senne Rouffaer) är läraren som på klassiskt manér faller för sin skönsjungande elev Fran (Beata Tyszkiewicz). Förälskelsen leder honom till en mardrömslik situation där varken vi eller Govert själv tycks lita på vad som egentligen händer. Det är en intressant film även om, eller trots att, den är hal som en ål.
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 8103 mellan Gävle och Örebro.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Åker tåg när jag ser den här och den vita reflekterande snön där ute matchar det lite genomskinliga, det lite svåra att ta på i den här rullen. Klippscenen i början är av nån anledning makalöst intressant. För min del hade den kunnat få fortgå hela filmen igenom. Frisören ser ut som en riktig människa, en riktig frisör, en lirare som ägnat sitt liv åt att bli en virtuos i salongen, men knappt lyckats halvvägs. Det är Govert som blir klippt. Framöver i filmen är kameran ofta liksom bakom hans huvud i den riktning han tittar, ofta tittar han på eleven Fran, som han verkar minst sagt galet förälskad i. Inte helt besvarat, så att säga. Eller? Finns där ett hopp, ett halmstrå? Sen blir det obduktion i det fria, i en kista, utan att man egentligen får se själva obduktionen. Speciell scen. Och så det kokoiska slutet. Sitter där och sandpapprar nån pall. Vad är egentligen vad? Vad har hänt? Är han lärare eller patient? Lite vad heter den, Patient 67, eller Shutter Island. Och Doktor Caligari tänker jag på.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: De två scenerna som har stannat kvar i mitt medvetande är, föga överraskande, klippscenen i början och obduktionsscenen uti det gröna. Även om filmen i stort är en ytterst märkvärdig historia som blandar vardagliga trivialiteter med surrealistisk thriller så är det dessa scener som lyfter filmen till något alldeles extra. Just i dessa scener har jag svårt att hitta jämförelser med några andra filmer. Det är intimt på ett, för mig, helt oprövat sätt. Govert (Senne Rouffaer) är läraren som på klassiskt manér faller för sin skönsjungande elev Fran (Beata Tyszkiewicz). Förälskelsen leder honom till en mardrömslik situation där varken vi eller Govert själv tycks lita på vad som egentligen händer. Det är en intressant film även om, eller trots att, den är hal som en ål.
Saturday, February 10, 2018
Nr 714: Showtime
Originaltitel: All That Jazz (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Bob Fosse, om Bob Fosse tydligen. Hjälp alltså. Jag minns endast väldigt fragmentariska bitar och då är det i skrivande stund bara två veckor sedan vi såg den. Kommer starkast ihåg att jag bara önskade att den skulle ta slut nån gång, och då kan jag ju inte ge den nåt högt betyg, men det handlar väl mest om den berömda dagsformen. Booze and drugs and sex in the sjukhussäng. Hjärtproblem de luxe, men the show must go on. Koreografin must go on. Och så Byebyelife på slutet, i all djävla evinnerlighet. Roy Scheider från Hajen spelar huvudrollen. Det är mäktigt.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Nja. Det är något med klippningen, med dramaturgin, med historien, ja med det mesta egentligen som inte känns särskilt övertygande. Bob Fosse verkar ha gjort en överdrivet narcissistisk hyllning till sig själv som inte berör mig på något sätt. Det är sex och knark och dans, dans, dans. Stundtals snygga scener men det hjälper inte upp en i annars rätt dålig film. Sju år tidigare gjorde han Cabaret. Hur kunde det gå så fel sen kan man ju undra?
Nr 713: Marty
Originaltitel: Marty (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Kommentar: Marty (Ernest Borgnine) är en 34-årig slaktare som inte får till det med damerna. Hans morsa är på honom utav bara helvete om detta. Han springer på disco och försöker hänga på. Limmar och famlar. Han är älskvärd, men hittar ingen att älska. Tills han träffar vanliga, hederliga, trevliga Clara (Betsy Blair). Då vänder det. Låter ju som en helt ofantligt tråkig och uttjatad historia, men tack vare särskilt Borgnines supernaturliga och trovärdiga skådespeleri dras jag med i den här rullen som vore det filmen om mig själv. Förmodligen är det väl därför den blivit så hyllad; de flesta kan känna igen sig i situationen, och det handlar inte om nåt annat än att man vill bli omtyckt och ha nån att tycka om. Om man nu verkligen vill det, men det är ju en annan femma. Minns särskilt en tidig scen på puben när Marty och hans polare sitter och snackar om vad de ska göra på kvällen. Ölen, tristessen, det gamla malandet. Tempot i den scenen ligger väl på under 1 bpm, men just därför blir den så oerhört kraftfull och autentisk. En pangöverraskning, den här rullen!
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Återigen en överraskning av stora mått. På pappret väntar jag mig en rätt trist och intetsägande film om egentligen ingenting. Vardagligt ointressant. Men istället blir det en alldeles underbar spegling av ett liv som de flesta kan känna igen sig i. Den ensamme människans längtan efter någon. Att bli sedd och omtyckt. Ernest Borgnine spelar Marty som i alla sina uttryck förkroppsligar denna känsla och han gör det med sådan värdighet att jag fullkomligt häpnar. Filmen är så mycket mer än ett romantiskt drama. Det är en sociologisk studie, ett karaktärsdrama, en feelgoodfilm som på allvar bottnar i något djupt mänskligt. Tack för denna upplevelse.
Thursday, February 8, 2018
Nr 712: Allt Om Kärlek
Originaltitel: An Affair To Remember (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: De träffas på en oceangångare. Båda är involverade på annat håll, men de blir blixtkära och bestämmer träff om ett halvår, högst upp i Empire State Building (ping King Kong). På väg till mötet blir hon påkörd, invaliserad och dyker inte upp. Han väntar och väntar där uppe på toppen. Besvikelsen han känner. Tiden går lite och sedan ses de, av en tillfällighet. Då blir allt bra. För kärleken känner inga sådana gränser som rörelsehinder.
Egentligen en ganska spännande och kittlande historia - typ Bara En Natt - och definitivt något jag skulle kunna vara svag för, men nånting med speleriet gör att det känns så oerhört påklistrat och distanserat. Icke trovärdigt, så att säga. Och så den där sjukt obehagliga barnkören på slutet. Cheeezus.
Det är denna rullen Meg Ryan ser innan hon skriver brev till Tom Hanks i Sömnlös I Seattle. Kanske skulle ta och se om den, så här i Alla Hjärtans Dag-tider. Eller inte.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Leo McCarey gjorde 1939 dramakomedin Det Handlar Om Kärlek. Nästan 20 år senare gjorde han en nyinspelning i Allt Om Kärlek där de komiska inslagen finns kvar i allra högsta grad men där de sentimentala reglagen skruvas upp till max. Jag såg aldrig originalet men jag tänker ändå att han kanske borde ha nöjt sig där. Allt Om Kärlek dryper av känslor och dramatik men jag blir aldrig berörd. Eller jo. Den framkallar faktiskt emellanåt vissa obehagskänslor. Och när barnkören kommer in på slutet så slår dessa känslor fullständigt bakut. Lite intressant är det dock med en vågad otrohetsaffär och visst är det en historia med ett rätt okej manus men den är samtidigt så tydligt märkbar av tidens anda. Och så är det något med den komiska ambivalensen. Kanske är det det som sänker mycket av den här filmen - humorn är så vansinnigt torr så klockorna stannar. Men samtidigt, utan den obegripliga humorn hade jag väl istället kräkts av sentimental tristess. Ja, vad ska jag säga. Om det är allt om kärlek som beskrivs i den här filmen då står jag gärna över.
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: De träffas på en oceangångare. Båda är involverade på annat håll, men de blir blixtkära och bestämmer träff om ett halvår, högst upp i Empire State Building (ping King Kong). På väg till mötet blir hon påkörd, invaliserad och dyker inte upp. Han väntar och väntar där uppe på toppen. Besvikelsen han känner. Tiden går lite och sedan ses de, av en tillfällighet. Då blir allt bra. För kärleken känner inga sådana gränser som rörelsehinder.
Egentligen en ganska spännande och kittlande historia - typ Bara En Natt - och definitivt något jag skulle kunna vara svag för, men nånting med speleriet gör att det känns så oerhört påklistrat och distanserat. Icke trovärdigt, så att säga. Och så den där sjukt obehagliga barnkören på slutet. Cheeezus.
Det är denna rullen Meg Ryan ser innan hon skriver brev till Tom Hanks i Sömnlös I Seattle. Kanske skulle ta och se om den, så här i Alla Hjärtans Dag-tider. Eller inte.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Leo McCarey gjorde 1939 dramakomedin Det Handlar Om Kärlek. Nästan 20 år senare gjorde han en nyinspelning i Allt Om Kärlek där de komiska inslagen finns kvar i allra högsta grad men där de sentimentala reglagen skruvas upp till max. Jag såg aldrig originalet men jag tänker ändå att han kanske borde ha nöjt sig där. Allt Om Kärlek dryper av känslor och dramatik men jag blir aldrig berörd. Eller jo. Den framkallar faktiskt emellanåt vissa obehagskänslor. Och när barnkören kommer in på slutet så slår dessa känslor fullständigt bakut. Lite intressant är det dock med en vågad otrohetsaffär och visst är det en historia med ett rätt okej manus men den är samtidigt så tydligt märkbar av tidens anda. Och så är det något med den komiska ambivalensen. Kanske är det det som sänker mycket av den här filmen - humorn är så vansinnigt torr så klockorna stannar. Men samtidigt, utan den obegripliga humorn hade jag väl istället kräkts av sentimental tristess. Ja, vad ska jag säga. Om det är allt om kärlek som beskrivs i den här filmen då står jag gärna över.
Friday, February 2, 2018
Nr 711: Kedjan
Originaltitel: The Defiant Ones (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Svartvitt om svart och vitt. Två ihopkedjade fångar med varierad hudfärg i den amerikanska södern rymmer från en dikeskörd fångtransport. För att undkomma pådraget behöver de samarbeta, motvilligt. De försäkrar att de bara hjälper varandra för egen vinnings skull. Med tiden övergår den självcentrerade flykten till teambuilding. Känslomässiga band stärks. Personen bakom ansiktet, människan under huden. När bojorna väl kapats är de båda kanske mer fästa vid varandra än någonsin tidigare, men väljer ändå att fortsätta på varsin väg; den ene med nyfunna kvinnan, den andre genom träsket mot tågspåret. Efter upptäckt lurendrejeri väljer dock den ene att rädda den andre ur sörjan, med livet som insats. Döden i armarna, vid sidan av rälsen.
Väldigt bra idé, och kanske lite väl tydligt skådespeleri från särskilt Poitier. Det är sådana oerhörda rörelser, miner och repliker. Flodsekvensen var nog bäst. Huvudet i stocken. Klonk.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Trots sina hyllningar och filmpriser så kanske jag inte håller Kedjan som en av de allra bästa filmupplevelserna men det är onekligen en film som kedjar sig fast. Kanske är det också lite för mycket effektsökeri när man låter de två fångarna på flykt, en svart (Sidney Poitier) och en vit (Tony Curtis) sitta fastkedjade vid varandra under större delen av filmen. Men skit samma. Det är en snygg och effektiv bild av det amerikanska rashyckleriet. De två tvingas genom varandras ständiga sällskap in i ett spel där de stereotypa rollerna ifrågasätts och omkullkastas. Vissa scener är dessutom ljuvligt skildrade; lergropen och flodräddningen till exempel. Så symboliska, välgjorda och effektfulla. På en bondgård blir de äntligen fysiskt fria från varandra men inte ens den den vita kvinnans kärlek till den vita mannen lyckas skilja dem åt. Det är fint och hoppfullt på nåt sätt.
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Svartvitt om svart och vitt. Två ihopkedjade fångar med varierad hudfärg i den amerikanska södern rymmer från en dikeskörd fångtransport. För att undkomma pådraget behöver de samarbeta, motvilligt. De försäkrar att de bara hjälper varandra för egen vinnings skull. Med tiden övergår den självcentrerade flykten till teambuilding. Känslomässiga band stärks. Personen bakom ansiktet, människan under huden. När bojorna väl kapats är de båda kanske mer fästa vid varandra än någonsin tidigare, men väljer ändå att fortsätta på varsin väg; den ene med nyfunna kvinnan, den andre genom träsket mot tågspåret. Efter upptäckt lurendrejeri väljer dock den ene att rädda den andre ur sörjan, med livet som insats. Döden i armarna, vid sidan av rälsen.
Väldigt bra idé, och kanske lite väl tydligt skådespeleri från särskilt Poitier. Det är sådana oerhörda rörelser, miner och repliker. Flodsekvensen var nog bäst. Huvudet i stocken. Klonk.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Trots sina hyllningar och filmpriser så kanske jag inte håller Kedjan som en av de allra bästa filmupplevelserna men det är onekligen en film som kedjar sig fast. Kanske är det också lite för mycket effektsökeri när man låter de två fångarna på flykt, en svart (Sidney Poitier) och en vit (Tony Curtis) sitta fastkedjade vid varandra under större delen av filmen. Men skit samma. Det är en snygg och effektiv bild av det amerikanska rashyckleriet. De två tvingas genom varandras ständiga sällskap in i ett spel där de stereotypa rollerna ifrågasätts och omkullkastas. Vissa scener är dessutom ljuvligt skildrade; lergropen och flodräddningen till exempel. Så symboliska, välgjorda och effektfulla. På en bondgård blir de äntligen fysiskt fria från varandra men inte ens den den vita kvinnans kärlek till den vita mannen lyckas skilja dem åt. Det är fint och hoppfullt på nåt sätt.
Subscribe to:
Posts (Atom)