Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 8103 mellan Gävle och Örebro.
Kommentar: Åker tåg när jag ser den här och den vita reflekterande snön där ute matchar det lite genomskinliga, det lite svåra att ta på i den här rullen. Klippscenen i början är av nån anledning makalöst intressant. För min del hade den kunnat få fortgå hela filmen igenom. Frisören ser ut som en riktig människa, en riktig frisör, en lirare som ägnat sitt liv åt att bli en virtuos i salongen, men knappt lyckats halvvägs. Det är Govert som blir klippt. Framöver i filmen är kameran ofta liksom bakom hans huvud i den riktning han tittar, ofta tittar han på eleven Fran, som han verkar minst sagt galet förälskad i. Inte helt besvarat, så att säga. Eller? Finns där ett hopp, ett halmstrå? Sen blir det obduktion i det fria, i en kista, utan att man egentligen får se själva obduktionen. Speciell scen. Och så det kokoiska slutet. Sitter där och sandpapprar nån pall. Vad är egentligen vad? Vad har hänt? Är han lärare eller patient? Lite vad heter den, Patient 67, eller Shutter Island. Och Doktor Caligari tänker jag på.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: De två scenerna som har stannat kvar i mitt medvetande är, föga överraskande, klippscenen i början och obduktionsscenen uti det gröna. Även om filmen i stort är en ytterst märkvärdig historia som blandar vardagliga trivialiteter med surrealistisk thriller så är det dessa scener som lyfter filmen till något alldeles extra. Just i dessa scener har jag svårt att hitta jämförelser med några andra filmer. Det är intimt på ett, för mig, helt oprövat sätt. Govert (Senne Rouffaer) är läraren som på klassiskt manér faller för sin skönsjungande elev Fran (Beata Tyszkiewicz). Förälskelsen leder honom till en mardrömslik situation där varken vi eller Govert själv tycks lita på vad som egentligen händer. Det är en intressant film även om, eller trots att, den är hal som en ål.
No comments:
Post a Comment