Originaltitel: Salò o le 120 Giornate di Sodoma (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Våld! Sex! Tortyr! Sadism! Bajs! Angiveri! Makt! Spikspäckad polentakaka! Mord! Fascism! Mussolini! Dante! de Sade! Salórepubliken! Ögonutstickning! Tungavklippning! Bröstvårtebränning! Peniseldning! Skalpering! Piskning!
Pasolini är ett geni! Pasolini vill bara provocera fram äckel! Det här är inte konst! Det här är tidernas bästa film! Den här filmen varken skildrar eller kritiserar fascism! Den här filmen är fascism! Pasolini var gay! Den här filmen är bara ett resultat av Pasolinis egna pervertioner! I den här filmen är det ingen som har sex i enskildhet! I flera scener har personer sex i enskildhet! Pasolini kunde inte skriva manus, inte heller poesi! Den här filmen är inte alls upphetsande! Hyr en gammal porrulle istället! Den här filmen borde aldrig ha gjorts! Det här är en av de viktigaste filmerna som gjorts! Vi pratar om den fortfarande! Den här filmen väcker känslor! Den här filmen har ett djup som inte förstås av allmänheten! Den här filmen måste censureras! Den här filmen får absolut inte censureras! Den här filmen har usel ljussättning! Kameraarbetet är oprofessionellt i den här filmen! Vilka fantastiska bilder! Nu mördar jag Pasolini! Den här filmen får visas på den här biografen eftersom den har ett extramaterial som förklarar att detta inte är på riktigt! Pasolini sa att bajsätandet är en passning till snabbmatseländet!
Något av det mest obehagliga i den här filmen är den skelögde presidentens miner. Hans leenden i mjugg. Rys.
En sak jag tycker är intressant är att filmens förlaga - boken Sodoms 120 dagar - skrevs när de Sade satt fängslad på Bastiljen omkring år 1785, men verkar inte ha publicerats förrän 1904. Jag undrar vilka böcker som skrivs just nu som kommer röra upp känslor världen över om 120 år? Kittlande.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Pier Paolo Pasolinis tolkning av de Sades Sodoms 120 dagar men handlingen är placerad till det kortlivade Salòrepubliken i det fascistiska Italien där ett sällskap vällustiga fascister tillförskansar sig unga män och kvinnor som de utsätter för all form av förnedring och tortyr. Det här är nog bland det sjukaste jag har sätt på film men bakom all äckel och avsky som filmen framkallar så försöker Pasolini ändå kommentera det ohämmade maktutövandet, den sexuella förnedringen som enligt Pasolini är en metafor för fascismen som sådan - en ideologi där man dyrkar makten för maktens egen skull. Fångarna är helt avkaraktäriserade och de fyra fascisterna saknar också personlighet. Allt blir liksom en dyster och närmast formell iscensättning utan någon som helst känsla eller värdering. Det är fruktansvärt obehagligt. Fy.
Originaltitel: Fröken Julie (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Det milda, svartvita 35 millimetersfotot signerat Göran Strindberg (på något sätt släkt med August Strindberg som skrivit pjäsen som är förlaga till filmen) fångar mig direkt. Och ljudet från hästarnas hovar som inte tränger undan allt annat, utan ligger mjukt just under ytan. Det är midsommarafton i slutet av 1800-talet och sommarkuken reses på herrgården där Julie behandlar män som hundar med strypkoppel och härskarorder. Juan som alltid beundrat Julie på avstånd får denna natt tillfälle att bekänna sin åtrå; (detta semikolon tillägnas August - innan ett och!) och Julie får äntligen berätta om sin pojkuppfostran av döda mamma som hänger och blänger på väggen. De superba förflyttningarna mellan minnen, dåtid och nutid gör mig bubblande. In i en tavla och ut igen. Ny miljö. Bakom ryggen kommer framtiden gående. Riktigt snyggt att inte alltid klippa. Skådespeleriet är minst sagt teatraliskt och inte på nåt sätt filmens främsta styrka, men absolut godkänt för både Ulf "GuldPalme" Palme och Anita Björk. Filmen vann priset Grand Prix International (nuvarande Guldpalmen) vid Cannes Filmfestival 1951. Fem år tidigare hade regissören Alf Sjöberg vunnit samma pris för första gången med filmen Hets.
Fröken Julie filmatiserades första gången 1912 (för övrigt samma år som August dog). Den versionen censurerades på två ställen av den centrala filmgranskningsnämnden. Regissör var hör och häpna en kvinna vid namn Anna Hofman-Uddgren. Bästa replik: "Var så artig."
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: På en svensk herrgård i slutet av 1800-talet bor fröken Julie (Anita Björk) tillsammans med sin far greven (Anders Henriksson) och tjänstefolk. Det är midsommarafton och den högfärdiga och bortskämda Julie har nyligen brutit en förlovning för att istället, med all sin charm och fåfänga, uppvakta betjänten Jean (Ulf Palme). Där har vi upptakten till ett av Strindbergs mest kända dramer. Både Björk och Palme hade redan innan filmatiseringen spelat mot varandra i Fröken Julie på Dramaten (även den regisserad av filmens regissör Alf Sjöberg) och trots att det ibland överdrivet dramatiska utspelet även syns i filmen så är det inte en filmatiserad teaterpjäs vi ser. I intressanta och skickligt genomförda återblickar återger Sjöberg Julies barndom som används som förklaringsmodell till spelet mellan Julie och Jean. Konflikten har både ett genus- och ett klassperspektiv och härskartekniker och underkastelser hakar i varandra som kuggar i ett erotiskt maskineri. Mitt i detta drama står även Jeans väninna, kokerskan Kristin (Märta Dorff) som i filmen ges en ganska perifer betydelse. Max von Sydow dyker upp som förvirrad stalldräng emellanåt. Filmen har definitivt sina brister men till de stora behållningarna måste jag räkna det intressanta och snygga fotot, de skickliga scenövergångarna och det komplexa kärleksspelet mellan karaktärerna som dock kunde ha varit lite mer vågat.
Originaltitel: Häxan (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Benjamin Christensen (som spelar både djävulen och Jesus i filmen) har skrivit och regisserat denna 20-talsdänga. I historiska översiktsavsnitt (som lika gärna skulle kunna vara en satir över Pogo Pedagog) skissar han upp häxans väg från medeltid (1448) till början av 1900-tal. Med karaktärer som Anna Bokpräntarhustru och repliker som "Skynda svenner!" och "Du djävulens förbannade frilla" dramatiserar han häxjakter och häxbål. Vid åtminstone ett tillfälle tycker jag Christensen använder sig av den montageteknik som tillskrivits Eisenstein. Vid en tortyrscen visar han offrets ansikte, följt av tortyredskapet, följt av offrets ansikte, följt av torteraren, följt av offrets ansikte. Dubbelexponeringarna fyller sitt syfte, men ingen kommer i närheten av de i exempelvis Körkarlen. Jag kan tycka att filmen blir lite utdragen, att Christensen försöker packa ner alldeles för mycket småprylar i ryggsäcken, men mot slutet tar det sig när han kopplar ihop häxan med begreppet hysterikan. Spågumman lever vidare och tittar i kort och kula, men löper inte lika stor risk att brännas på bål. Christensen skriver: "Vi bränna icke längre våra fattiga gamla. / Men gå de icke ofta och lida bitter nöd?". Häxan som socialpolitiskt slagträ, det vore nåt. Inga häxor på våra gator! Ave Maria och Månskenssonaten avslutar denna underligt underjordiska bekantskap. Fint.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Hoppsan. Det här var en spännande upplevelse. Den danske regissören Benjamin Christensen utforskar på sitt eget vis häxkonst och djävulsdyrkan från medeltid till modern tid (läs tidigt 1900-tal) och han gör det genom att använda olika filmtekniska grepp, allt från stillbilder och modeller till iscensatta scenerier som han blandar med ett slags historiskt föreläsande. Resultatet blir en oerhört intressant upplevelse, såväl innehållsmässigt som tekniskt. Det är mycket vi får veta. Bland annat att det förr i världen var vanligt att sova naken. Där ser man. Filmen är ett visuellt myller där Christensen frossar i myter, fantasi, fakta, obsceniteter och skräck. Han vill verkligen ha med allt, däremot är det svårt att veta om syftet är att skrämmas eller undervisa. Det har han nog inte riktigt klart för sig själv heller. Vi kastas in i en värd där kvinnor föder gigantiska demoner, kysser djävulens röv, flyger till Blåkulla på kvastar, torteras med allehanda tortyrinstrument och eldas upp. Det är som en maskeradparad av allehanda demoner i alla tänkbara former och storlekar. Men allt är gjort med förvånansvärd exakthet och det är ett fantastiskt skickligt hantverk vi får beskåda. Och visst sitter Djävulen själv och runkar i en av scenerna? Nåväl, det är först mot slutet jag tycker att Christensen kommer på helt fel kurs när han börjar jämföra den tidiga häxkonsten med mentalsjuka kvinnor, även kallade hysterikor. Kanske får man beskylla den samtida Freud för dessa tokerier. Det hade varit kul att ha sett filmen när den gick upp på de amerikanska biograferna som midnattsfilm under 60-talet med William S. Burroughs som berättare.
Originaltitel: Fatal Attraction (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Ja jösses. Glenn Close sparar inte på krutet och gör en riktigt bra prestation som den erotomaniska Alex som efter ett helgprassel med Michael Douglas har lite svårt att släppa taget. Det blir jobbigt och det eskalerar givetvis. Takfläkten anger tempot i scenerna; snurrar den långsamt är det kuddsnack, snurrar den fort får man bereda sig på knivattack eller helkokt kanin. Som mest galen tycker jag ändå Alex verkar i början när de springer med hunden i parken. Det skrattet borde fått Douglas att backa redan då. För att inte nämna alla axelvaddar som måste gått åt till särskilt Alex svarta skinnjacka.
Många av bilderna är riktigt snygga; regn utanför kontoret, hissex och hela slutpartiet i badrummet, särskilt underochövervattenytanscenerna. Det doftar Psycho med draperiet och kniven och när Alex forsar upp ur vattnet kan jag tänka mig att det var både en och annan som gjorde i byxorna på biograferna när det begav sig. Pistolen var ju planterad lite tidigare, men den kom ändå lite överraskande för mig. Mamman, hustrun, familjebeskydderskan.
Lägg gärna märke till affischen som hänger i badrummet. "Den norske kunstudstilling. Charlottenborg. Nov-Dec." Det är en litografi från 1915 av norske konstnären Edvard Munch. Har jag förstått det rätt så ligger Charlottenborg i Köpenhamn, och Munch var huvudattraktion på denna utställning till vilken han även gjorde den officiella postern. Den stora gåtan är ju varför den hänger där, i ett hus på den amerikanska landsbygden. Väl synlig. Vissa saker kommer man kanske aldrig få reda på. Munchaffischen är en av dem. Och om Alex verkligen var gravid. I så fall blev det en synnerligen brutal abort.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Filmen som fick alla män, otrogna eller inte, att svettas i biofåtöljen. Det är en förhållandevis enkel historia som är strängt moraliserande enligt amerikansk familjemodell. Att Dan (Michael Douglas) förvarar sin pistol i en byrålåda i vardagsrummet, fritt fram för deras 6-åriga dotter, passerar helt okritiskt förbi vilket även det kanske säger en del om den amerikanska konservatismen. Alla måste ju ha rätten att kunna försvara sig, eller? Och i den här filmen, signerad Adrian Lyne, så ställs detta försvar verkligen på sin spets. Douglas spelar den äkta maken, en lycklig familjefar som lever ett amerikanskt helylleliv med sin fru (Anne Archer), deras dotter och vänner. De går på partyn, har parmiddagar, bowlar och har det bara mysigt. Dottern önskar sig en kanin och visst får hon en kanin. Dan är otrogen när familjen är bortrest, sånt som liksom händer. Frun vill flytta ut på landet och självklart flyttar de ut på landet. De har det så mysigt är så lyckliga. Tills Dans otrohetsaffär slår in en kil i den lyckliga familjen. Dans vänsterprassel Alex (Glen Close) visar sig bli gravid och minst sagt galen. Alla mäns mardröm tar vid. Det blir bilvandalism, kaninkokning, anonyma telefonsamtal och så vidare, och så vidare. Allt radas upp.
Det som gör att jag ändå ger Farlig Förbindelse ett relativt högt betyg är på grund av de klassiska scenerna samt historien som är odödligt moralexempel på hur det kan gå om man som man bestämmer sig för att vara otrogen. Genusperspektivet är påfallande tydligt och hela spektaklet blir nästan lite komiskt. Med en stor distans och ett avslappnande förhållningssätt är det ändå 2 timmars spänning och underhållning som Hollywood bjuder på.
Originaltitel: Spoorloos (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Jag tänker Funny Games i inledningen när Rex och Saskia åker bil och leker lekar. Och Spårlöst försvunnen har liksom Funny Games gjorts i två upplagor av samma regissör - George Sluizer. En holländsk/fransk och en amerikansk. I den amerikanska versionen spelar Kiefer Sutherland, Sandra Bullock och Jeff Bridges. Och håll mig hårt nu, men jag tycker fakstiskt den amerikanska versionen är snäppet bättre än originalet. Den holländskfranska filmen är något mer trögflytande, lite för docerande särskilt när det ska förklaras varför sociopaten Raymond har kidnappat Saskia. För mig spelar det ingen som helst roll, eftersom jag inte på något sätt har förväntat mig att det ska förklaras. Och när det ändå förklaras tycker jag att det läggs för lite krut på det. Jag läser att i romanen som filmen bygger på spenderar Rex och Raymond mycket mer tid tillsammans innan hemligheten ska avslöjas. Kanske är det dit jag får gå för att stilla törsten. Lite för mycket glipor mellan bräderna i det bygget alltså. Annars mycket smart berättad historia. Väldigt fina flashbacks som knyter ihop små frågetecken från tidigare. En riktigt snygg övergångsscen när Raymond precis har övat på kloroformtricket vid bilen - i nästa scen hämtar han upp sin dotter och vi får se samma rörelsemönster.
Tre saker jag stör mig på som kretsar kring samma scen: när Saskia luras in i bilen av Raymond. 1. Saskia har en ölburk, en coca colaburk och sin portmonä i högerhanden som är närmast bildörren (när hon har satt sig). När Raymond kloroformar henne tappar hon båda burkarna på asfalten utanför, men portmonän hamnar i bilen. Underligt. 2. När Saskia och Raymond sätter sig i bilen står den med fronten in i parkeringsfickan. Således borde Raymond behöva backa ut. I nästa scen, när bilen åker iväg, kör den ut från parkeringsfickan med fronten först. Dessutom ligger ölburken och coca colaburken "fel". 3. När Rex är inne i affären och letar efter Saskia säger han att Saskia skulle köpa en öl och en coca cola. Ändå lägger han inte märke till att han - när han har kommit ut på parkeringen igen - sparkar till just en coca colaburk och att det ligger en ölburk bredvid. Man blir ju förbannad.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Den holländska regissören George Sluizer gjorde två versioner av den här filmen; först den nederländska/franska versionen (som finns med i boken), sedan, fem år senare, den amerikanska Hollywoodversionen med Kiefer Sutherland och Jeff Bridges i huvudrollerna. Jag håller ingen av dessa särskilt högt. För mig är det i princip samma film. En thriller i någon slags Hitchcock-anda som i och för sig lyckas med det subjektiva och psykologiska fokuset men tyvärr berättar historien i ett tempo som både är långsamt men ytligt på samma gång. Vissa glänsande scener men för det mesta är det en dussinfilm utan större engagemang.
Originaltitel: Shadows (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Jaha, det där med improvisation ja. Klurigt, och inte blir det mindre klurigt när jag funderar mer över det. Om jag förstått det rätt fick John Cassavetes hjälp av vänner och skolkamrater med att göra Shadows. Det skulle ju kunna innebära att de hade jobbat ihop en del tidigare. Om jag förstått det rätt drev också Cassavetes en egen kurs i Method acting, varifrån han fick uppslaget till att göra Shadows. Kanske var det därifrån han plockade skådespelarna? Crewet? Kanske till och med för att de trivdes så bra ihop, att de funkade så bra ihop när de jobbade? Att de inte behövde gå igenom allt det som behövs gås igenom innan man lär känna varandra? Den bäst förberedde är den bäste improvisatören. Och allt det rent tekniska, praktiska. Allt ska ju riggas, ljussättas, ljudupptas, bäddas och så vidare. När allt det var klart, sa han då bara "varsågoda att improvisera"? Vad menas egentligen med den där avslutande meningen i filmen? Den är ju det mest intressanta av allt. Fanns det manus? Repliker? Scenerier? Gjordes det omtagningar? Hur gick klippningen till? Valde man ut de bästa scenerna? Hur såg de bästa scenerna ut? Var det de som var mest improviserade? Kan man improvisera en scen mer än en gång? Eller tolkar man den bara efter första gången? Hur mycket fick skådespelarna veta om de andra karaktärerna? Fick de ingen regi överhuvudtaget?
Några sköna "saxafone" solos och baspromenader ligger i alla fall och puffar i bakgrunden. Svartvitt, mycket skuggigt men ibland lite haltande. Spontant känns dock Shadows mer intressant än Faces.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Sluttexten talar om för oss att vi just har sett en improvisation. Jag är inte säker på att det förändrar upplevelsen av filmen. Jag är inte heller säker på vad det innebär. Vad jag däremot instinktivt känner när jag ser filmen är ett jazzigt coolt beatnik-flow i någon slags laissez faire-mentalitet. Karaktärerna rör sig bokstavligt som skuggor på Manhattan, utan varken mål eller mening. Huvudfokus ligger dock på tre syskon; Benny (Ben Carruthers), en jazzcat och troublemaker, hans sårbara och kärlekskranka syrra Lelia (Lelia Goldoni) och deras äldre bror, den överbeskyddande Hugh (Hugh Hurd), en nattklubbsångare av den absolut lägsta rangen. Att dessa har fått sina riktiga förnamn ska antagligen förstärka någon form av autencitet, en närhet och naturlighet. Runt dessa karaktärer utspelar sig en handling som är omöjlig att följa men som ändå har en soft atmosfär i ett skönt tempo. Skuggor På Manhattan var John Cassavettes första film.
Originaltitel: Fucking Åmål (1998) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy På Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Fucking Åmål har inte riktigt den impact på mig som jag hade hoppats. Den känns lite som ett fint minne; omöjligt att återuppleva lika starkt. Jag tror att det beror på att jag upplever skådespeleriet som väldigt ojämnt. För det mesta är det lysande, men ibland sjunker det ner till nära botten, och även om det är få scener som känns sjaskiga så påverkar det givetvis helhetsupplevelsen starkt. Dock finns det ett flertal riktiga guldkorn, små inflikningar, kommentarer och miner som höjer filmen en bra bit över marken. Jag tänker på tjejen i rullstol i scenen när hon lämnar Agnes misslyckade födelsedagsfest. Jag tänker på Johan Hults minspel rätt igenom. Jag tänker på pappan som kommer in i rummet och citerar Södergran. Och så vidare. Den listan känner jag är lång.
Jag vill rekommendera bonusmaterialet på DVD-utgåvan med kommentarer av regissören Lukas Moodyson i bakgrunden. Sparsmakat är väl en underdrift, men om möjligt mer underhållande än att se filmen separat. De två tillsammans; filmen och Moodysons kommentarer, fniss och uteblivna anekdoter bildar en syntes som jag skulle ge betyget 5 rätt av. Bland det bästa han säger tycker jag är att det inte är "outscenen" i slutet - där Elin och Agnes kommer ut från toaletten - som är det modiga. Istället är det den efterföljande scenen där de båda (fast mest Elin) sitter och pratar medvarandra om O´boy som visar på det verkligt djärva. Outandet sker i affekt, sen börjar den riktiga utmaningen - den att försöka lära känna varandra.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Lukas Moodysons generationsfilm träffade helt rätt när den kom. Kombinationen story, casting, regi och klippning ger ett resultat som överträffar det mesta. Egentligen är det så enkelt och minimalistiskt så det blir genialiskt. Det amatörmässiga i filmen förstärker det autentiska och ger filmen dess unika karaktär. Små obetydliga ojämnheter finns naturligtvis men för det mesta är Fucking Åmål väldigt nära ett mästerverk. Den väcker fortfarande den egna känslan av att växa upp i en småstad, av längtan bort, om så bara till grannkommunen, känslan av att det alltid händer någon annanstans, känslan av utanförskap, av trösten i musiken, av de ärliga men pretentiösa dikterna, känslan av kärlek och tonårsuppror, känslan av Bingolotto på lördagarna, av folkölen utanför grillen, av alkoholgömstället i buskarna, av trimmade mopeder, känslan av skolmatsalens brickluncher och skolkorridorernas skåpkultur. Fucking Åmål är inte bara en film som attraherade en hel generation utan lika mycket ett tidsdokument över 90-talets ungdomskultur, på gott och ont.
Originaltitel: Au Revoir, les Enfants (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Varmt, franskt foto. Gaspard Manesse känns tryggt pålitlig i rollen som Julien Quentin - en förmodat ung Louis Malle. Visst är replikerna ibland utomordentligt teatrala, men för det mesta sugs jag in i historien och tror på den. Jag tycker det är skönt att det inte blir för mycket nazikrut; istället en känsla av oförstående. Den ungdomliga förvirringen - varför förs de bort? Vad är en jude? Som idag. Varför terrorisera? Vad är en muslim? Kallt på skolan, elda för värme. Algebran följer med ner i källaren när flyglarmet skriker. Chaplinfilmen The Immigrant visas för de frusna barnen. Komedi mitt i misären. Skrattet som en vän som skrattet. Lätt fernissat med barnets förmåga att knyta band med vem som helst. Ju mindre man vet, desto större famn. Slutet lika tragiskt som väntat. En istapp som till slut faller.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Louis Malles varma och tragiska film är tydligen ett självbiografiskt avsnitt av sin barndom på en katolsk internatskola i det tyskockuperade Frankrike. Han ger en intensiv sinnesbild av ungdomlig vänskap, misstänksamhet och skuldkänslor i skuggan av 40-talets krig och antisemitism. Det är trovärdigt, skarpt och utlämnande. I fokus står Julien, som förmodligen är en ung Louis Malles, och den relation han utvecklar med en av de nya pojkarna på skolan, Jean. Julien upptäcker att Jean är på skolan under falskt namn och förvirringen som långsamt övergår i förståelse över varför skolans lärare gömmer judiska barn är både smärtsam och skuldbelagd. Slutscenen måste ha influerat slutscenen i Döda Poeters Sällskap.
Originaltitel: Judge Priest (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Jag ser om filmen ett par gånger för att försöka förstå, men ljudet är så dåligt och replikerna så mumliga att jag inte fattar hälften. Eventuellt är det en hel massa slap sticks som jag missar. Will Rogers som spelar Judge Priest var tydligen känd för att kunna leverera både en- och tvålinor med god kvalitet. Rogers var en stor stjärna på 20- och 30-talet i USA och medverkade i inte mindre än 71 filmer. I Judge Priest påminner han en del om Ingvar Oldsberg tycker jag; han känns väldigt rutinerad, men också lite trött, lite urlakad. Det blir i alla fall rättegång på slutet där vändningen - om jag fattat det rätt - handlar om att den åtalade tidigare i livet gjorde djävligt bra ifrån sig under ett krig, och därför ska han släppas fri från anklagelserna om knivdådet häromveckan. Mycket underligt. Och vad fan är grejen med afroamerikanen som man inte hör ett ord av vad han säger? Är det meningen eller är meningen att man ska förstå? Nej, ska jag se den igen så ska jag se den med text. Det enda med värde är sångnumren med big mama och Judge Priest i samspel. Riktigt out of time.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: En märklig rättegångsfilm där handlingen är hal och simmig och väldigt svår att få grepp om. Överhuvudtaget känns hela handlingen som sekundär i förhållande till filmens struktur som mest verkar vara uppbyggd kring sketchliknande scener och karaktärer i ett slags idealiserat samhälle i den amerikanska södern sent 1800-tal. Domare Priest (Will Rogers) är den okonventionelle domaren som trots svågerpolitik och ett ständigt brytande mot all sed och procedur ändå verkar åtnjuta befolkningens förtroende. Den märkligaste scenen är musikvideon i mitten av filmen med Supremes-kören och en picknickkorg. Bäst är dixieorkestern utanför rättegångssalen. Sämst är humorn.
Originaltitel: L.A. Confidential (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Ah, en finfin färg noir. Dubbelspel, mord, sensuell intrig och ett pussel som måste läggas rått och romantiskt. Baserad på romanen med samma namn - utgiven 1990 - som i sin tur är baserad på några verkliga händelser, personer och en tidning med namnet Confidential (som i boken och filmen fått namnet Hush Hush).
Russel Crowe, Kevin Spacey, Guy Pearce, Kim Basinger och minst av alla - Danny DeVito. En samling spretiga men sköna karaktärer; poliser, lyxprostituerad och journalist. Med mycket svart humor och några knepiga ledtrådar nystas denna vålds- och knarkhistoria upp och lindar mig som tittare runt lillfingret. Jag får under filmens gång ingen lust att analysera särskilt mycket, glömmer bort mig i det finurligt komponderade bildflödet. L.A. Confidential står stadigt på benen med välsmakande personporträtt, spänning och en förhörsteknik som får den mest hårdkokte gangster att erkänna.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Boken skriver att filmen är en "storslagen klagosång över allt som dött; sann kärlek, moralisk tåga och när vi ändå håller på, allt hopp om våra städers framtid". Bullseye, baby! En klockren beskrivning av en fräck noir där den heliga filmiska treenigheten utforskas i flera dimensioner. På en nivå handlar filmen om tre snutar (Russel Crowe, Kevin Spacey och Guy Pearce) som på olika sätt utreder ett massmord. Ett smart drag då poliserna är helt olika karaktärer med helt olika förhållningssätt, både till varandra och till utredningen i sig. På en annan nivå beskriver filmen det korrumperade tillståndet mellan polisen, de kriminella och media, där var och en förutsätter den andres vara. Mitt i detta triangeldrama står Danny "Hush Hush" DeVito med hela sin ståtlighet och glänser. L.A. Konfidentiellt är en smakfull och spännande kriminalfilm där ingen är helt oskyldig. Men vem är mest skyldig? Och till vad
Originaltitel: Report (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Hur många gånger måste man se samma sak för att förstå, för att bli mätt? Fortfarande rullar bilderna på Kennedy runt i världen. Vad hände? Vem sköt? Jag tänker givetvis direkt på WTC. Hur planens kraschande in i skyskraporna visades om och om igen. Hur jag tittade, om och om igen. Kommer planet flyga in i tornet denna gången också? Kommer Kennedys huvud slungas iväg av kulan den här gången också? Och de efterföljande konspirationsteorierna.
Det är inte särskilt mycket filmmaterial i Report, vissa sekvenser är även spegelvända. Bildflödet är kraftigt repetetivt, närmast hypnotiserande. Vid ett tillfälle hörs en reporter som säger "Put me on Phil, put me on!". Tankarna går till Bo Holmström utanför västtyska ambassaden 1975. "Lägg ut, lägg ut, lägg ut!". Även bilder på Lee Harvey Oswald flimrar förbi. Var det han som sköt? Om jag tittar en gång till kanske jag kommer lite närmare sanningen? Om jag tittar en gång till kanske jag ser nåt som löser gåtan? Bilderna på Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic; en kort upphackad sekvens från en övervakningskamera. Där går han, lite senare sticker han kniven i Anna Lindh.
Bruce Conner har även lite Eisenstein i sig. Korsklippningen med den döende tjuren smakar Strejken (1925).
Och så den sista bilden - en kvinna trycker på knappen "SELL". Tidigare har en bild på the "House where Lincoln died" visats. Nu ska vi göra pengar. Jag undrar hur många views Palmemordet hade fått på Youtube om det hade fastnat på film? Än så länge är det gratis att beskåda platsen för mordet. För visst är han död?
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Den 22 november 1963, samma dag som John F. Kennedy sköts, började Bruce Conner att spela in TV-bilder av mordet med super 8-kamera. Fyra år och ett intensivt klipparbete senare presenterar han sin färdig film - en 13 minuter lång rapport, ett experiment som definitivt provocerar och utmanar invanda föreställningar om vad film är. Men det gör ändå inte upplevelsen mer spännande. Det intressanta med Report är dock hur den kommenterar, eller snarare förutspår, samhällets reaktion på mordet och hur den gemensamma upplevelsen av händelsen under lång tid skulle baseras på bilder och ljud och präglas av både konspirationer och kommersialism. Naturligtvis visste inte Conner detta samma dag han påbörjade sitt arbete, det var väl därför det tog 4 år innan han var klar.
Roberts betyg: 4
