Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-Kommentar: Ja jösses. Glenn Close sparar inte på krutet och gör en riktigt bra prestation som den erotomaniska Alex som efter ett helgprassel med Michael Douglas har lite svårt att släppa taget. Det blir jobbigt och det eskalerar givetvis. Takfläkten anger tempot i scenerna; snurrar den långsamt är det kuddsnack, snurrar den fort får man bereda sig på knivattack eller helkokt kanin. Som mest galen tycker jag ändå Alex verkar i början när de springer med hunden i parken. Det skrattet borde fått Douglas att backa redan då. För att inte nämna alla axelvaddar som måste gått åt till särskilt Alex svarta skinnjacka.
Många av bilderna är riktigt snygga; regn utanför kontoret, hissex och hela slutpartiet i badrummet, särskilt underochövervattenytanscenerna. Det doftar Psycho med draperiet och kniven och när Alex forsar upp ur vattnet kan jag tänka mig att det var både en och annan som gjorde i byxorna på biograferna när det begav sig. Pistolen var ju planterad lite tidigare, men den kom ändå lite överraskande för mig. Mamman, hustrun, familjebeskydderskan.
Lägg gärna märke till affischen som hänger i badrummet. "Den norske kunstudstilling. Charlottenborg. Nov-Dec." Det är en litografi från 1915 av norske konstnären Edvard Munch. Har jag förstått det rätt så ligger Charlottenborg i Köpenhamn, och Munch var huvudattraktion på denna utställning till vilken han även gjorde den officiella postern. Den stora gåtan är ju varför den hänger där, i ett hus på den amerikanska landsbygden. Väl synlig. Vissa saker kommer man kanske aldrig få reda på. Munchaffischen är en av dem. Och om Alex verkligen var gravid. I så fall blev det en synnerligen brutal abort.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Filmen som fick alla män, otrogna eller inte, att svettas i biofåtöljen. Det är en förhållandevis enkel historia som är strängt moraliserande enligt amerikansk familjemodell. Att Dan (Michael Douglas) förvarar sin pistol i en byrålåda i vardagsrummet, fritt fram för deras 6-åriga dotter, passerar helt okritiskt förbi vilket även det kanske säger en del om den amerikanska konservatismen. Alla måste ju ha rätten att kunna försvara sig, eller? Och i den här filmen, signerad Adrian Lyne, så ställs detta försvar verkligen på sin spets. Douglas spelar den äkta maken, en lycklig familjefar som lever ett amerikanskt helylleliv med sin fru (Anne Archer), deras dotter och vänner. De går på partyn, har parmiddagar, bowlar och har det bara mysigt. Dottern önskar sig en kanin och visst får hon en kanin. Dan är otrogen när familjen är bortrest, sånt som liksom händer. Frun vill flytta ut på landet och självklart flyttar de ut på landet. De har det så mysigt är så lyckliga. Tills Dans otrohetsaffär slår in en kil i den lyckliga familjen. Dans vänsterprassel Alex (Glen Close) visar sig bli gravid och minst sagt galen. Alla mäns mardröm tar vid. Det blir bilvandalism, kaninkokning, anonyma telefonsamtal och så vidare, och så vidare. Allt radas upp.
Det som gör att jag ändå ger Farlig Förbindelse ett relativt högt betyg är på grund av de klassiska scenerna samt historien som är odödligt moralexempel på hur det kan gå om man som man bestämmer sig för att vara otrogen. Genusperspektivet är påfallande tydligt och hela spektaklet blir nästan lite komiskt. Med en stor distans och ett avslappnande förhållningssätt är det ändå 2 timmars spänning och underhållning som Hollywood bjuder på.
No comments:
Post a Comment