Nr 251: Häxan

Originaltitel: Häxan (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Benjamin Christensen (som spelar både djävulen och Jesus i filmen) har skrivit och regisserat denna 20-talsdänga. I historiska översiktsavsnitt (som lika gärna skulle kunna vara en satir över Pogo Pedagog) skissar han upp häxans väg från medeltid (1448) till början av 1900-tal. Med karaktärer som Anna Bokpräntarhustru och repliker som "Skynda svenner!" och "Du djävulens förbannade frilla" dramatiserar han häxjakter och häxbål. Vid åtminstone ett tillfälle tycker jag Christensen använder sig av den montageteknik som tillskrivits Eisenstein. Vid en tortyrscen visar han offrets ansikte, följt av tortyredskapet, följt av offrets ansikte, följt av torteraren, följt av offrets ansikte. Dubbelexponeringarna fyller sitt syfte, men ingen kommer i närheten av de i exempelvis Körkarlen. Jag kan tycka att filmen blir lite utdragen, att Christensen försöker packa ner alldeles för mycket småprylar i ryggsäcken, men mot slutet tar det sig när han kopplar ihop häxan med begreppet hysterikan. Spågumman lever vidare och tittar i kort och kula, men löper inte lika stor risk att brännas på bål. Christensen skriver: "Vi bränna icke längre våra fattiga gamla. / Men gå de icke ofta och lida bitter nöd?". Häxan som socialpolitiskt slagträ, det vore nåt. Inga häxor på våra gator! Ave Maria och Månskenssonaten avslutar denna underligt underjordiska bekantskap. Fint.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Hoppsan. Det här var en spännande upplevelse. Den danske regissören Benjamin Christensen utforskar på sitt eget vis häxkonst och djävulsdyrkan från medeltid till modern tid (läs tidigt 1900-tal) och han gör det genom att använda olika filmtekniska grepp, allt från stillbilder och modeller till iscensatta scenerier som han blandar med ett slags historiskt föreläsande. Resultatet blir en oerhört intressant upplevelse, såväl innehållsmässigt som tekniskt. Det är mycket vi får veta. Bland annat att det förr i världen var vanligt att sova naken. Där ser man. Filmen är ett visuellt myller där Christensen frossar i myter, fantasi, fakta, obsceniteter och skräck. Han vill verkligen ha med allt, däremot är det svårt att veta om syftet är att skrämmas eller undervisa. Det har han nog inte riktigt klart för sig själv heller. Vi kastas in i en värd där kvinnor föder gigantiska demoner, kysser djävulens röv, flyger till Blåkulla på kvastar, torteras med allehanda tortyrinstrument och eldas upp. Det är som en maskeradparad av allehanda demoner i alla tänkbara former och storlekar. Men allt är gjort med förvånansvärd exakthet och det är ett fantastiskt skickligt hantverk vi får beskåda. Och visst sitter Djävulen själv och runkar i en av scenerna? Nåväl, det är först mot slutet jag tycker att Christensen kommer på helt fel kurs när han börjar jämföra den tidiga häxkonsten med mentalsjuka kvinnor, även kallade hysterikor. Kanske får man beskylla den samtida Freud för dessa tokerier. Det hade varit kul att ha sett filmen när den gick upp på de amerikanska biograferna som midnattsfilm under 60-talet med William S. Burroughs som berättare.