Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+Kommentar: Jaha, det där med improvisation ja. Klurigt, och inte blir det mindre klurigt när jag funderar mer över det. Om jag förstått det rätt fick John Cassavetes hjälp av vänner och skolkamrater med att göra Shadows. Det skulle ju kunna innebära att de hade jobbat ihop en del tidigare. Om jag förstått det rätt drev också Cassavetes en egen kurs i Method acting, varifrån han fick uppslaget till att göra Shadows. Kanske var det därifrån han plockade skådespelarna? Crewet? Kanske till och med för att de trivdes så bra ihop, att de funkade så bra ihop när de jobbade? Att de inte behövde gå igenom allt det som behövs gås igenom innan man lär känna varandra? Den bäst förberedde är den bäste improvisatören. Och allt det rent tekniska, praktiska. Allt ska ju riggas, ljussättas, ljudupptas, bäddas och så vidare. När allt det var klart, sa han då bara "varsågoda att improvisera"? Vad menas egentligen med den där avslutande meningen i filmen? Den är ju det mest intressanta av allt. Fanns det manus? Repliker? Scenerier? Gjordes det omtagningar? Hur gick klippningen till? Valde man ut de bästa scenerna? Hur såg de bästa scenerna ut? Var det de som var mest improviserade? Kan man improvisera en scen mer än en gång? Eller tolkar man den bara efter första gången? Hur mycket fick skådespelarna veta om de andra karaktärerna? Fick de ingen regi överhuvudtaget?
Några sköna "saxafone" solos och baspromenader ligger i alla fall och puffar i bakgrunden. Svartvitt, mycket skuggigt men ibland lite haltande. Spontant känns dock Shadows mer intressant än Faces.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Sluttexten talar om för oss att vi just har sett en improvisation. Jag är inte säker på att det förändrar upplevelsen av filmen. Jag är inte heller säker på vad det innebär. Vad jag däremot instinktivt känner när jag ser filmen är ett jazzigt coolt beatnik-flow i någon slags laissez faire-mentalitet. Karaktärerna rör sig bokstavligt som skuggor på Manhattan, utan varken mål eller mening. Huvudfokus ligger dock på tre syskon; Benny (Ben Carruthers), en jazzcat och troublemaker, hans sårbara och kärlekskranka syrra Lelia (Lelia Goldoni) och deras äldre bror, den överbeskyddande Hugh (Hugh Hurd), en nattklubbsångare av den absolut lägsta rangen. Att dessa har fått sina riktiga förnamn ska antagligen förstärka någon form av autencitet, en närhet och naturlighet. Runt dessa karaktärer utspelar sig en handling som är omöjlig att följa men som ändå har en soft atmosfär i ett skönt tempo. Skuggor På Manhattan var John Cassavettes första film.
No comments:
Post a Comment