Sunday, November 29, 2009

Nr 163: Freaks

Originaltitel: Freaks (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Alléstigen 7A i Västerås.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Ja, jösses. En av de märkligaste filmerna jag sett. Återigen ett flashbackgrepp - och den här gången är återkomsten på slutet en riktig pärla. Men förutom det underhållande och fascinerande i att helt hämningslöst få titta på olika varelser med fysiska defekter är det bara två partier jag tycker är något att ha. Det första är middagen med initieringsramsan och dans på bordet. En underbar vrängare i att acceptera den normala som nu blivit onormal. Det andra är slutet när vagnen vält och freaksen i regnig lervälling attackerar Cleopatra och Hercules med olika vapen. Ett kravlande, sörjigt fältslag på normalitetens bakgård. Till sist hade jag gärna sett orginalslutet som bland annat ska innehålla en kastrerad Hercules som sjunger falsett. Oh lala.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Freaks är en av de mest originella filmer jag fått äran att se. Det hela utspelar sig på en circus sideshow med ett brett klientel, med allt från de "onormala" dvärgarna Hans och Frieda, den skäggiga damen, den mänskliga torson, de siamesiska tvillingarna till de "normala" Hercules, starke mannen, och trapetsdansösen Cleopatra. Filmen kretsar kring ett iscensatt äktenskap mellan dvärgen Hans och Cleopatra för att hon och hennes älskare Hercules ska kunna lägga vantarna på dvärgens arv. Den ständiga konflikten mellan det normala och det onormala är det genomgående temat i filmen. Fascinationen över det udda, det bisarra och det onormala har upptagit människor i alla tider och regissören Tod Browning har gjort ett avantgardistiskt drama kring detta med verkligt missbildade skådespelare i huvudrollerna. Sättet att visa upp dessa freaks på film är också ett intressant grepp för att visa på hur samhällets udda människor har hängts ut som både underhållningsobjekt såväl som skräckexempel. En av de mest fantastiska scener i filmen är den kombinerade bröllopsmiddagen och initieringsriten som återkommer i Ramones låt Pinhead 1977 - Gabba Gabba, we accept you, we accept you, one of us.

Wednesday, November 25, 2009

Nr 162: Genom Stormen

Originaltitel: Way Down East (1920) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Kanske har jag överdoserat stumfilm i allmänhet och Griffith i synnerhet den senaste tiden, men det här var stundtals olidligt trist. Den gamle räven ger sig på urnormen heterosexuell polygami och tar vidunderligt lång tid på sig. Efter Broken Blossoms som ändå kändes tightare i tempo sölar Genom stormen på genom träsk av mimande och alldeles för långa scenerier. Till det serveras ett aldrig sinande kräkanfall av musik; allt från basstråkar till oändliga variationer av julsånger. Lillian Gish är givetvis med, och hon är ju bra, men det hjälper inte när det verkar som att Griffith vägrar slänga något material över huvud taget. Allt ska med. Det enda som håller är den nervdallrande sista halvtimmen, och den håller fantastiskt bra. Utan den hade filmen nog fått ett riktigt lågt betyg. Stormen och framförallt isflaksthrillern är fantastiskt bra gjorda. Jag noterar att filmen till skillnad från Griffiths tidigare alster innehåller vissa ljudpålägg; knackning, brus från vattenfall, vindtjut, örfilsklatsch, bjällror, tallrikskross, islossning och kyrkklockor. Jag noterar också att det är från Genom stormen som skaparna av Terror i Rock ´n´roll Önsjön tagit knepet med de handskakade grenarna. Allt hänger ihop.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: D.W. Griffith fortsätter skriva filmhistoria. Den fjärde av hans filmer i boken, med den svenska tafatta översättningen Genom stormen, hämtar sig något från den förra men har långt kvar till de första mästerverken Nationens födelse och Intolerance. Det som gör att den här filmen överhuvudtaget slipper undan soptunnan är den sista halvtimmen, och den överträffar de flesta scener jag har sett i filmer från den här perioden. Klippningen, tekniken, tempot, spänningen - Griffith fokuserar på det enda väsentliga för publiken i dessa avslutningsscener. Fram till dess tar han med allt vilket gör filmen väldigt ointressant och nästan olidligt utdragen.

Saturday, November 21, 2009

Nr 161: Natt Och Dimma

Originaltitel: Nuit Et Brouillard (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattsonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En visuell våldtäkt. En poetisk resa i gaskammarland. Överlevande Jean Cayrols texter i kombination med dels svartvitt arkivmaterial, dels färgade tioårsenarebilder. Berättelsen om vilket enormt företag det var att uppföra koncentrationslägren; hur det till sist bara fattades människor för att fullföra projektet. En berättelse om hur döden gjorde sina första val redan på tåget dit, och sitt andra val i utsorteringen vid framkomst. Kroppar utan huvuden staplade på varandra. Gigantiska bål marmorerade med nästintill skelett. Döda, uppspärrade stirrande blickar. Grävskopor som plöjer ner berg av lik i massgravar. Och ingen är skyldig, ingen bär ansvar. Utan den tillhörande poesin hade det bara varit förfärande bilder. De lugna, mjuka formuleringarna, analyserna, gör det outhärdligt uthärdligt att titta, känna in, vilja tänka tanken att jag är Hitler, jag är lägervakten, jag är krematoriet. Förintelsen var ingen engångsföreteelse. Liknande projekt har pågått och pågår just nu, när denna blogg skrivs. En utrotningsindustri, inte bara i natt och dimma, utan även i fullt dagsljus. Och den är mänsklig.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Alain Resnais, som senare gjorde den tidigare sedda Hiroshima - min älskade var den första som behandlade andra världskriget förintelseindustri, tio år efter krigets slut då det ännu fanns påtagliga efterverkningar i Europa. Han gör det poetiskt och visuellt, blandar svartvitt arkivmaterial med egen färgfilm, hela tiden ackompanjerat av överlevaren Jean Cayrols texter och Hanns Eislers musik. Natt och dimma är en obehaglig påminnelse, ett minne man inte längre minns, en berättelse om det systematiska lidandet, den industriella döden, lugnt och metodiskt, försiktigt analyserande. Som ett uppvaknande. Ett uppvaknande från en dröm man snabbt inser inte är en dröm utan den pågående verkligheten.


Wednesday, November 18, 2009

Nr 160: Doktor Caligari

Originaltitel: Das Cabinet Des Dr. Caligari (1919) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Tysk expressionism jawohl! Dr Caligari och somnambulisten (nytt ord för mig) Cesare, vars första ögonöppnare är bland det bästa i filmen. Detta är säkert en av de första filmerna med det obetalbara greppet med att allt är sett genom en galnings fantasiperspektiv och på slutet twistas det till och "sanningen" ramlar på plats. Dessutom är hela den här filmen en flashback, vilket gör twisten på slutet ännu mer effektiv. Äntligen replikskyltar som faktiskt rent visuellt bidrar till att skapa en viss temperatur i filmen. Och den spetsiga dekoren, snurrande karuseller, och samma skuggor som i Nosferatu. Mycket experimenterande med en punktmarkerande iris och faktiskt första gången jag ser en diamantskuren bild på "riktig" film. Videorna till Rob Zombies "Living Dead girl" och Rainbows "Can´t let you go" är mighty influerade av Dr Caligari - titt rekommenderas. Och så var det den där sepian också. Ja, jössses.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Samma år som Griffith gjorde den ganska släta och ointressanta Broken Blossoms i USA experimenterade man för fullt i Europa. Det teatrala greppet i Doktor Caligari är tydligt från början; både vad gäller sminkningarna, scenografin och mimiken men också rent filmiskt med kameran ständigt centrerad mitt i scenbilden.
Alla höga stolar, målade skuggor, skruvade kulisser och stiliserat agerande känns i början både befriande och nyskapande men jag ledsnar ganska fort på det expressionistiska och får efter hand gäspande Nosferatuvibbar. Det finns dock flera intressanta grepp och twistar som håller filmen på en relativt intressant nivå och den la utan tvivel ribban för flertalet psykologiska berättelser i den framväxande skräckgenren.

Monday, November 16, 2009

Nr 159: Broken Blossoms

Originaltitel: Broken Blossoms (1919) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Buddhamedling med skralt resultat. Boxningsmatch på film redan 1919! Jag såg fram emot Griffiths tredje film - såg fram emot att den skulle vara utmejslad och tät, hälften så lång som den är. Men jag tycker den är bisarrt tunn. En historia som behandlas med bomullsvantar och urvattnad posei som girlanger längs vägen. Men det finns särskilt en scen som höjer betyget; den så kallade "closet scene". Lillian Gish roterar runt i en skrubb, livrädd för sin hysteriskt vansinnige pappa som hittar en yxa i köket och levererar urscenen till Kubricks variant i The Shining. Även vissa close ups är anmärkningsvärda. I övrigt väldigt lik Körkarlen med ölhall, bruna, blå, gula färger. Sepia? Vad är det egentligen? Regissörens namn på skyltarna är kvar. Tryggt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar:
Buddhistisk kines åker till London, blir opiumberoende och kärar ner sig i ung skönhet med rasistisk farsa. Där har ni upplägget. Kunde blivit något men tyvärr, Griffiths tredje film var en besvikelse. Berättarmässigt understimulerande och inte särskilt originell. Det skrivs på olika ställen om "den häpnadsväckande skönheten" i detta "mästerverk". Jag är beredd att sträcka mig till "skönheten" för jag ser varken något "häpnadsväckande" eller något "mästerverk" i Broken Blossoms. Snygg är den dock. Ljus- och färglekandet mellan utomhus och inomhusexteriörerna måste ha inspirerat Sjöströms Körkarlen för att inte tala om vad yxscenen har inspirerat till... Där har ni pluset efter tvåan.

Sunday, November 15, 2009

Nr 158: Seven

Originaltitel: Seven (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Andra filmen i rad och åtminstone fjärde filmen totalt med talet sju i titeln. Redan i öppningsscenen läggs ribban; schackspelet i förgrunden vittnar om att nu djävlar blir det psykologisk krigföring på masternivå. Minst sagt eftertänksamme och knivkastande Morgan Freeman har sju dagar kvar till pension. Tillsammans med den mer impulsive Brad Pitt ställs han inför en sista prövning - en seriemördare som utgår från de sju dödssynderna när han väljer offer.
Frosseri
- Enorm man blir matad till döds.
Girighet - Advokat som tjänar pengar på att försvara brottslingar
Lättja - Knarklangare spänns fast i sängen i ett år
Lust - En man tvingas använda en strap on med stor kniv på en prostituerad
Högmod - Fotomodell får ansiktet vanställt och ges chansen att ringa efter hjälp men avstår.
Så långt allt väl och spänningen stiger. Substories fine blended. Graviditet, abort. Genom hela filmen ett dovt, regnigt foto med finemangspel av främst Freeman (jag har faktiskt börjat undra om jag tycker att Pitt är nån särskilt bra skådis - snygg som fan, men sen då?). Till sist twisten som jag tycker är fantastisk. Kevin Spacey så perfekt som den samlat galne mördaren som stiger in på stationen och överlämnar sig själv. Hur superb han är i baksätet på bilen ut till sista syndanästet. Den ihopbakade, detaljplanerade fullbordningen. Avund och vrede. Ögonen som sluts just efter nappet och just innan sprinten dras. Come wrath. Schack matt.
Bästa replik: något slags helikopterbefäl efter att lådan levererats "We´ve got a box, call the bomb squad." Eftertexterna gör mig mer illamående än någon scen i filmen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Uppstickaren Brad Pitt och den snart pensionerade Morgan Freeman är poliserna som tillsammans ska lösa en serie rituella mord i en namnlös stad. Temat känns igen. Det intressanta med Seven är att det är den första film jag såg som har en nästan konstnärlig hållning i sin beskrivning av oerhört brutala och vidriga mord. Den psykologiska aspekten som även finns i filmer som exempelvis När lammen tystnar är långt mer förfinad i Seven och utforskar hela den mänskliga naturen, inte minst genom brottens karaktär som utgår från de sju så kallade dödssynderna. Kevin Spacey dyker upp som gubben i lådan mot slutet och twistar till hela historien på ett fantastiskt fint och överraskande sätt. Det var på något sätt skönt att frullefrossa i amerikanskt underhållningsvåld så här på förmiddagen.

Saturday, November 14, 2009

Nr 157: De Sju Samurajerna

Originaltitel: 七人の侍 Shichinin No Samurai (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag trodde De sju samurajerna skulle vara en enda lång perfektionskoreograferad svärdstridsskildring. Så är ju verkligen inte fallet. Med tanke på filmens längd är det förhållandevis ganska få kampscener överhuvudtaget (undantaget slutet). Och de som finns känns mer som markörer; ingen större möda har lagts på att få svärd- och spjutattacker att se träffande ut (dock sätter sig pilarna från bågarna bra i ryggar och bröst). Jag upplever det mer som nästan symbolik - grejen är inte att själva huggen ska vara autentiska. Desto bättre fungerar de scener där man inte får se själva impact, utan klippen går från båge som skjuter direkt till man som faller ner i gyttja bland kaosade hästhovar. Wonderful. Fantastiska är också slow motionsekvenserna på fallande kroppar som används sparsamt och i helt rätt lägen. Kurosawa använder sig inte helt sällan av klippövergångar som numera är Movie Makerklassiker - på den tiden var det säkert fräckt, men nu fnissar jag. Så kan det vara. Själva detaljstoryn hade jag i vanlig ordning svårt att hänga med i, men efter att ha sett filmen flera gånger börjar bitar falla på plats, medan frågetecken resas. Vad är till exempel grejen med den innebrinnande frun? Varför får man inte veta mer om det spåret? De sju samurajerna är förlaga till westernklassikern 7 vågade livet, som i stora delar följer orginalet, men på väsentliga punkter även skiljer sig. Även om den på inga sätt kommer upp i samma klass som samurajerna är den en av de bättre westernfilmerna jag sett. Personligen tycker jag en av de bästa sekvenserna i filmen är när samurajerna springer ihopklippta en efter en. Riktigt skön timing. Scenen i början av filmen med förhandlaren (hjässtrykaren) som klär ut sig till präst och lurar skjortan av boven känns som ett ursprung till så oerhört många filminledningar. Och sedan ihopsamlandet av hjältarna. Med det svartvita, regniga, leriga, blommande och grymt tajmade fotot tillsammans med sju sköna japanska dvärgar blir det här en rulle som jag aldrig kommer glömma. Sake!


Jimmys betyg: 4-


Kommentar: 155 minuter japanskt samurajepos som lämnar lite grann att önska. Möjligen är jag ouppmärksam men jag vill ha mer på fötterna när det gäller hela samurajbiten. Så mycket förstår jag att de sju samurajerna som hjälper den lilla byn mot de årligen återkommande banditerna gör det genom något slags kall men jag önskar mer beskrivning av filosofin hos dessa krigare. Mycket i filmen är också lite hattefnattigt, lite flängigt och hoppigt, det stör mig en aning och tar ifrån mig känslan av allvar. Annars är det en fantastiskt fin film med mängder av schyssta scener och intressanta bildspråk. Jag förstår fullständigt att Akira Kurosawa har influerat hela den så kallade spaghettiwesterngenren men också moderna regissörer som exempelvis Quentin Tarantino. Slutscenen där de tre överlevande samurajerna står framför sina kamraters gravar medan de sjungande byborna återgår till sina vanliga liv är filmens absolut starkaste scen. Filmen fick en Hollywoodkopia några år efter i filmen 7 vågade livet. Typiskt.


Tuesday, November 10, 2009

Nr 156: Good Bye Lenin!

Originaltitel: Good Bye Lenin! (2003) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT 1 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar:
En ostalgisk resa i DDR-land med Håkan Hellström i huvudrollen! Berlinmuren vacklar och Alex östtrogna och ensamstående mamma (pappan hoppade av för många år sedan) faller ihop vid en demonstration. Under de åtta månader hon ligger i koma missar hon murfallet, och när hon vaknar bestämmer sig Alex för att inte låta mamman få reda på något av rädsla för att hon ska klappa ihop helt och hållet. Med hjälp av gamla möbler, kreativ sopsortering, en lättövertalad familj och ett besök i en lägenhet som stått orörd sedan innan die Wende lyckas han hålla sin sängbundna mamma ovetande om omgivningens begynnande västutforskande. Till sin hjälp har han också en kamrat med vem han spelar in och redigerar DDR-doftande nyhetsinslag som får det att se ut som om västberlinarna kommer över muren till öst. Gulligt. Coca-colabanderoller rullas ut, grannen flyttar in en rosa lampa och till slut kommer Lenin flygande (bästa scenen, en sån där juvel som gömmer sig kvar i filmhjärtat). Pappan återfinns och Alex blir körd till honom i taxi av sin barndoms manliga förebild för att få pappan att träffa mamman innan hon kolar. Det lyckas ta mig tusan. Mamman får till slut reda på sanningen genom den sköterska som Alex förälskat sig i och vice versa (den rackaren såg vi senast i Nationens Födelse). Storsint som hon är greppar mamman hela ruljansen och låter aldrig Alex få veta att hon vet. Twist the twist. Sen dör hon.
Good bye, Lenin! är en bra idé men en sämre film. Särskilt anledningen till att Alex inte berättar något för mamman känns väldigt tunn. Men annars hade det aldrig blivit en film. Man får köpa det för influensad valuta. Den varma humorn som filmen sägs innehålla tycker jag för det mesta håller sig runt nollstrecket. Jag får Pang i bygget i huvudet, men utan skärpa och framförallt utan en trovärdig anledning. Som tittare vill jag ju känna att om morsan får reda på hur det egentligen ligger till så rasar hela bygget. Nu känns det lite tvärtom, även om jag förstår att just det är själva knorren. Vi ses, Vladde!


 Jimmys betyg: 4

Kommentar: I likhet med många och till skillnad från kamrat Robert anser jag att Wolfgang Becker har gjort en varm humoristisk film som inte förhäver sig på något sätt. Flera gånger i filmen får jag väldigt starka Amelie-vibbar, både vad gäller teknik och musik men också i det komiska allvaret. Men där Amelie är fartfylld, innovativ och uppskruvad så är tempot i Good Bye Lenin lugnt och behagligt. Den humoristiska tonen vilar på en djupt allvarlig och rörande bädd som Berlinmurens fall med dess förändring innebar för det Östtyska samhället. Becker fångar detta genom ett rikt sinne för detaljer och utan att hylla den Östtyska kommunismen ändå ge en nyanserad bild av förändringen. Good Bye Lenin har glimten i ögat och det gillar jag.

Sunday, November 8, 2009

Nr 155: Intolerance

Originaltitel: Intolerance (1916) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar:

-->I Griffiths andra film i boken har användandet av åkningar och panoreringar ökat betydligt. Kvar är irisgreppet och den griffithska dubbelexponeringen för att fylla ett rum. Kvar är skyltarna med repliker och information i vilka han tonat ned sitt eget namn till bara initialerna. Kvar är de enorma fältslagen, röken och landskapsfotot.
Intolerance består av fyra parallellhistorier från Babyloniska riket (539 f.Kr.), Judeen (Jesu korsfästelse), Frankrike (Bartolomeinatten 1572) och USA (1914) som klipps samman i högre och högre tempo ju längre filmen fortlöper. Som ett kitt mellan historierna finns en vaggande urmoder. Särskilt i de tidigare historierna har det gått åt enorma mängder av statister och dekoren har inte sparats på heller. Till de riktigt maffiga ingredienserna hör en gigantisk eldsprutare som dyker upp lika överraskande som imponerande.
Intolerance är tekniskt och tempomässigt sett klart bättre än Nationens Födelse – det är inte lika mycket slask i början och slutet av scenerna och klippningen är snäppet tightare, men samtidigt har jag svårare att hänga med eftersom jag är för dåligt insatt i de historiska berättelserna. Jag kopplar inte jämförelserna, även om det är tydligt att det Griffith vill skildra är hur intolerans och kärlek färdats genom och påverkat historien. Det är också en smula påfrestande att se en tretimmars stumfilm utan ljud, men som jag förstått det finns det soundtrackade utgåvor också. Slutet är som hämtat ur en Jehovas vittnen-broschyr med blommande murar och kelande kanoner. Alla älskar alla. Och ovan allt svävar återigen Jesus. Intolerance känns verkligen som en av de första både mastodont- och parallellfilmerna och jag ser mycket fram emot nästa Griffithrulle – Broken Blossoms - som är ungefär hälften så lång och ska innehålla yxan genom dörren som tog vägen via Körkarlen till The Shining.
Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Griffith gör det igen. Men bättre den här gången. Flera av teknikerna som användes i Nationens födelse återkommer i Intolerance men aningen mer förfinat. Det är en imponerande film som Griffith fått till där han använder ett senare både beprövat och flitigt grepp med att väva ihop och korsklippa ett antal berättelser på samma tema. Dessvärre är den ambitionen bättre än resultatet. Det blir lite svårt att hänga med i svängarna. En del scener är dock så makalösa att jag sitter helt stum. Bland annat slaget om Babylon som kan jämföras med vilken modern storfilm som helst i fråga om scenografi, teknik men framför allt våld. Det jag saknar i filmen är musiken, tre timmars stumfilm i total tystnad tär på koncentrationen. Bortsett från det så är Intolerance, i likhet med Nationens födelse, väldigt lättillgänglig men med ett större driv och tempo.

Friday, November 6, 2009

Nr 154: Ett Rum Med Utsikt

Originaltitel: A Room With A View (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV8 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Nej, den här går fetbort. Så oerhört seg och utan något som helst driv. En kärlekshistoria med munnen full av mjöl. Kyskhetsdräkten och hämningarna är på plats. Livslustande riddare på springare planterar frö av hetta. Jag fattar inte hur en film kan pågå så länge utan att det liksom inte händer ett skvatt. Som Glamour. Hem till byn är rena rama thrillern jämförelsevis. Tunnan.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Tillgjort och smörigt. Långtråkig och ointressant. Förväntningarna på denna trefaldiga oscarsvinnare var kanske omotiverat höga men jag förberedde mig ändå på en ganska trivsam underhållning på kvällskvisten. Icke sa nicke. Det är inte mycket i den här filmen som stannar kvar i mig. Några scener utmärker sig ändå men i relation till den låga och barnsliga nivån som filmen generellt befinner sig på så säger det inte särskilt mycket. Filmen fick som sagt tre oscars och tack och lov var det ingen av dessa som gick till regi eller skådespelarinsatser. Istället prisades scenografi och kostym och det kan jag köpa. I övrigt, rullgardin ner.