Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Kommentar: Jag trodde De sju samurajerna skulle vara en enda lång perfektionskoreograferad svärdstridsskildring. Så är ju verkligen inte fallet. Med tanke på filmens längd är det förhållandevis ganska få kampscener överhuvudtaget (undantaget slutet). Och de som finns känns mer som markörer; ingen större möda har lagts på att få svärd- och spjutattacker att se träffande ut (dock sätter sig pilarna från bågarna bra i ryggar och bröst). Jag upplever det mer som nästan symbolik - grejen är inte att själva huggen ska vara autentiska. Desto bättre fungerar de scener där man inte får se själva impact, utan klippen går från båge som skjuter direkt till man som faller ner i gyttja bland kaosade hästhovar. Wonderful. Fantastiska är också slow motionsekvenserna på fallande kroppar som används sparsamt och i helt rätt lägen. Kurosawa använder sig inte helt sällan av klippövergångar som numera är Movie Makerklassiker - på den tiden var det säkert fräckt, men nu fnissar jag. Så kan det vara. Själva detaljstoryn hade jag i vanlig ordning svårt att hänga med i, men efter att ha sett filmen flera gånger börjar bitar falla på plats, medan frågetecken resas. Vad är till exempel grejen med den innebrinnande frun? Varför får man inte veta mer om det spåret? De sju samurajerna är förlaga till westernklassikern 7 vågade livet, som i stora delar följer orginalet, men på väsentliga punkter även skiljer sig. Även om den på inga sätt kommer upp i samma klass som samurajerna är den en av de bättre westernfilmerna jag sett. Personligen tycker jag en av de bästa sekvenserna i filmen är när samurajerna springer ihopklippta en efter en. Riktigt skön timing. Scenen i början av filmen med förhandlaren (hjässtrykaren) som klär ut sig till präst och lurar skjortan av boven känns som ett ursprung till så oerhört många filminledningar. Och sedan ihopsamlandet av hjältarna. Med det svartvita, regniga, leriga, blommande och grymt tajmade fotot tillsammans med sju sköna japanska dvärgar blir det här en rulle som jag aldrig kommer glömma. Sake!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: 155 minuter japanskt samurajepos som lämnar lite grann att önska. Möjligen är jag ouppmärksam men jag vill ha mer på fötterna när det gäller hela samurajbiten. Så mycket förstår jag att de sju samurajerna som hjälper den lilla byn mot de årligen återkommande banditerna gör det genom något slags kall men jag önskar mer beskrivning av filosofin hos dessa krigare. Mycket i filmen är också lite hattefnattigt, lite flängigt och hoppigt, det stör mig en aning och tar ifrån mig känslan av allvar. Annars är det en fantastiskt fin film med mängder av schyssta scener och intressanta bildspråk. Jag förstår fullständigt att Akira Kurosawa har influerat hela den så kallade spaghettiwesterngenren men också moderna regissörer som exempelvis Quentin Tarantino. Slutscenen där de tre överlevande samurajerna står framför sina kamraters gravar medan de sjungande byborna återgår till sina vanliga liv är filmens absolut starkaste scen. Filmen fick en Hollywoodkopia några år efter i filmen 7 vågade livet. Typiskt.
No comments:
Post a Comment