Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Andrzej Wajda gör en film om en ung filmstudent, Agnieszka (Krystyna Janda), som gör en film om legendariske men bortglömde hjältemuraren Birkut. Vad hände med honom? Tystades han? Raderades? Han som var så stor, stark och beundrad. Han som blev skulpterad i marmor. Men som sen verkade tycka fel saker. I sin jakt på material till filmen gräver Agnieszka i de polskstatliga censurerade kommunistarkiven och hittar en film som ger socialistisk realism ett ansikte, och i sin nyfikenhet kring hur denna film egentligen blev till och gjordes får vi följa Agnieszkas sökande efter regissören och efter Birkut himself. I flashbacks, som en film i filmen om filmen, presenteras "historien om Birkut" och den visas ur flera olika personers perspektiv, fastän det är samma film som återkommer; regissören Burski, en av Birkuts vänner, en annan regissör, Birkuts exfru, och till slut går Birkuts son med på att berätta sin version, om jag fattat det rätt. Det enda perspektivet man inte får är således Birkuts eget.
Väldigt intressant struktur. Och intressant hur en historia får form, beroende på vem som berättar, och vad avsikten är. Och vem som sponsrar. Man kan ju inte berätta vad som helst hur som helst, i alla fall inte om man vill ha statligt, regionalt eller kommunalt produktionsstöd. Eller om man vill fortsätta leva.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Vad hände med den polske muraren Mateusz Birkut, arbetarhjälten och ikonen som var en av dem som byggde upp arbetarstaden Nowa Huta (Nya Stålverket) i utkanten av Krakow och vars marmorstaty nu ligger och samlar damm på museets vind? Jag tar fram min guidebok om Krakow och läser snabbt att Nowa Huta var "Uncle Joe" Stalins present till den polska arbetarklassen och numera ett perfekt bevarat exempel på en kommunistutopisk stadsdel med retrofuturistisk arkitektur. Nåväl, Marmormannen handlar om den intensiva och ambitiösa filmstudenten Agnieszka som vill göra sin examensfilm om Birkut. Hennes efterforskningar i filmarkivet (bland annat fantastiska dokumentärbilder från byggandet av Nowa Huta) ställer dock fler frågor än ger svar. Hon ger sig inte utan lyckas genom en enträgen envishet till slut att hitta några personer som kan berätta sina historier om vem Birkut var och i tillbakablickar växer porträttet fram av en naiv arbetare som till slut vägrade sin egen mytiska ställning. Marmormannen är en film om film, en undersökning av hur filmkonsten faktiskt fungerar eller kan fungera, en lager på lager-historia och ett modigt verk under en tid då Polen fortfarande lydde under Sovjetiskt inflytande. Denna film inleder tydligen en period i 1001-projektet av endast Östeuropeisk film men det vet vi först när vi ser nästa film, uppföljaren Järnmannen. Andrzej Wajda (1926-2016) var tydligen en av Polens absolut främsta och viktigaste filmskapare och när jag besökte Krakow för drygt ett år sedan var jag på en utställning om honom på Nationalmuseet, en multimedial upplevelse som gjorde starkt intryck.
