Originaltitel: His Girl Friday (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 14 på Bay Adventurer Hostel i Paihia, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: "Girl Friday" är tydligen ett uttryck som betyder något i stil med "lojal kvinnlig medhjälpare" - och "man Friday" är den manliga motsvarigheten. Termen har sitt ursprung i historien om Robinson Crusoe, som ju träffar och blir vän med Fredag.
Sålunda är Hildy (Rosalind Russell) Walters (Cary Grant) girl Friday, och hon är även hans exfru. De återförenas på en tidningsredaktion i egenskap av att Hildy är en reporter med planer på att bli hemmfru och mamma i Albany, och Walter är redaktör. När Walter får reda på att Hildy ska gifta sig med försäkringstjänstemannen Bruce (Ralph Bellamy) blir han svartsjuk och påbörjar konstruerandet av en hinderbana som ska förhindra Hildy och Bruce att slå sina påsar ihop. Det stora lockbetet är att erbjuda Hildy att skriva om en stundande avrättning av en eventuellt oskyldig mördare. Hildy nappar, Walter vevar in, och Bruce får sakta men säkert se sin blivande fru håvas in av en annan man.
Det är helt uppenbart att det är den extremt kvicka dialogen som ska vara denna komedis signum. Och så är det förvisso, men särskilt roligt är det inte, tvärtom oerhört gapigt, skrikigt och forcerat. Jag får huvudvärk med jämna mellanrum av den rappa ordväxlingen mellan Walter och Hildy, för att inte nämna de otal telefonsamtal som förs mellan diverse personer, där det är helt omöjligt att inbilla sig att det faktiskt går att säga saker i det tempo som visas. Men det är kul att se så många gamla telefoner med separerad mikrofon och hörlur. Ja, det är nästan det roligaste med hela filmen.
Jimmys betyg: 1
Kommentar: Det var länge
sedan jag såg ett riktigt bottennapp. Det känns faktiskt ganska skönt att
faktiskt få se en film som saknar i stort sett allt som en bra film ska ha.
Boken säger att "den här eleganta filmen är oöverträffad för sin
komiska tajmning och kvicka slagfärdighet". För det första
så finns det överhuvudtaget inget elegant i denna film. Det är skrikit,
gapigt, fånigt, larvigt och tröttsamt. För det andra så finns det mängder av
filmer som överträffar denna i både komik och slagfärdighet. Många av de
riktigt dåliga och löjliga komedierna som det här projektet bjuder på
överträffar det här lågvattensmärket. Att rekvisitaförrådet har gått
bananas på telefoner är i och för sig lite kul men hur de används är allt annat
än roligt. Filmen, som bygger på en klassisk tidningspjäs The Front Page,
har filmatiserats både före och efter denna version. Det som gör just den här
versionen speciell är att regissören Howard Hawks har gjort
stjärnreportern Hildy Johnson (Rosalind Russell) till en kvinna.
Spännande och intressant ur ett genusperspektiv men till skillnad från
exempelvis Adams Revben så saknar Det ligger I Blodet både
medvetenhet och finess vilket gör att det bara blir plumpt.
Originaltitel: Strangers On A Train (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på av Jimmy på Regementsgatan 36A och av Robert i Leslies hus på Weka Street i Ahipara, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Tennisstjärnan Guy blir under en tågresa
intensivt uppvaktad av den minst sagt påflugne och mystiske Bruno. Under en
lunch tillsammans i Brunos kupé föreslår han ett mordbyte; Bruno ska mörda Guys
nuvarande fru Miriam – gravid med en annan mans barn – som inte vill skiljas på
grund av att gå miste om Guys prispengar, och Guy ska mörda Brunos pappa, som
är som en igel på Bruno att han ska skaffa ett jobb, en utbildning, ett liv.
Guy viftar bort förslaget och de båda skiljs åt, dock med den lilla detaljen
att Guy glömmer sin tändare i kupén. Den oberäknelige Bruno väljer, lite
psykopatdoftande, att fullfölja sin del av bytet; han skuggar Miriam på ett
nöjesfält, och stryper henne i skydd av mörkret, snyggt filmat genom
reflektionen från Miriams glasögon som kastats i gräset. Misstankarna riktas
kort därpå mot Guy, vars enda alibi för tidpunkten för mordet är en
överförfriskad professor, full av minnesluckor, som sjunger getsånger på ett
tåg. Bruno börjar dyka upp lite överallt i Guys tillvaro, socialiserar med hans
vänner och bekanta, ringer honom, skickar en lapp med instruktioner om hur han
ska döda Brunos far och skickar till och med en pistol till Guy för ändamålet. Guy
vågar inte gå till polisen av rädsla för Brunos hotelser om att han ska säga
att Guy var inblandad redan från början. Dock är polisen i allra högsta grad
inblandad då de övervakar Guy och hans företaganden, misstänkt som han är.Mot slutet är det dags för tennisturnering för
Guy, med sekvenser så fenomenalt filmade och ihopklippta att det verkligen
känns som en riktig match, vilket känns ovanligt på film när det gäller sport i
allmänhet och bollsport i synnerhet, i alla fall när det handlar om längre
sekvenser. Och detta är alltså 1951. Spänningen i slutskedet av matchen
kombineras fint med korsklippning som visar hur Bruno med långa fingrar
försöker få upp en tändare som han tappat ner i en gatubrunn. Efter matchen
blir det kamp mot klockan för att hinna fram till tivolit där Bruno ska
plantera tändaren på mordplatsen vilket ska visa att Guy var där, och således
var den som mördade sin fru. I jakten på transportmedel rekvirerar polisen en
förbipasserande bil i värsta actionrullestil, och allt kulminerar i en
dramatisk karusellscen där maskineriet skenar, hästarna galopperar, Bruno och
Guy brottas, barnen skriker och omgivningen yrselsnurrar. Totalt haveri, Bruno
dör under bråten och lämnar efter sig en öppen hand där tändaren vittnar om
Guys oskuld.
Hitchcock är definitivt de små detaljernas mästare;
allt är genomtänkt, planterat och smidigt genomfört. I den här filmen imponeras
jag verkligen av både foto och redigering, samtidigt som skådespeleriet är
klart över godkänt. Ett storslaget farväl till Affe!
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Affe har 18 filmer med i boken och vi har säkert betat av hälften. Trivsamma stunder för det mesta. Främlingar På Tåg är inget undantag. Det är snarare ett av hans starka kort i leken. Ett spänningsdrama om ett oskyldigt möte som får oanade konsekvenser. Den framgångsrike tennisspelaren Guy (Farley Granger) möter Bruno (Robert Walker) på ett tåg. I ett förtroligt samtal framkommer att de båda männen har någon i sin närhet de gärna skulle vara utan. Bruno spekulerar i det perfekta mordet, ett slags mordbyte, som för Guy endast är galen idé som snabbt kan viftas bort. Tills Bruno börjar dyka upp lite här och var i Guys liv. Hitchcock leder oss ömsom varsamt, ömsom forcerande, men alltid med stadig hand, genom filmen. Intensiva scener med ett fantastiskt foto- och klipparbete. Modern och klassisk på samma gång. Och Affe själv, han kämpar på med kontrabasen på perrongen.
