Originaltitel: Once Upon A Time In America (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Jag vågar inte sätta en rak trea, för då lär jag få mina fiskar varma. Oklart av vem, eftersom det fortfarande inte - efter snart åtta år - verkar vara mer än en handfull som läser den här bloggen. Mig och Jimmy inkluderade. Men den här rullen var långt förbi i längsta laget. Vissa scener blir snudd på parodiska, det händer liksom ingenting. Jag tänker främst på strandscenen. De Niro i baddräkt, på en solstol, tittar på Woods som sitter och mantrar i sin egen bubbla. Blickar, men helt utan den livsviktiga spänningen, energin som måste finnas i den typen av tystnader. Det var några sådana scener, obehagliga. Jag tänker på bakelsescenen i trappan, där lillkillen verkligen hyperteatrar sig igenom hela vad kan det vara, fyra minuter av frestelse. När de samlas som vuxna och De Niro sitter med en kaffekopp och vevar med en tesked i en outhärdlig evighet. Vad mer? När Dominic dör och ligger i famnen. "Noodles, I slipped". Åh, gud. Nej, det går fetbort. Allt sånt där förorenar filmen för mig. Sergio Leones sista film. Och det finns en del ansiktsbilder som känns igen från westernrullarna. Hattarna på sned i diagonal genom rutan. Och det är klart, vi såg den här efter de två Gudfadernfilmerna, så ribban var ju lagd på högsta pinn. Men något mästerverk? Nej, inte i min bok.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Vi ville fortsätta maffiatemat med ännu en episk berättelse. Robert De Niro och James Woods. Sergio Leone. Ganska höga förväntningar. Men med sina utdragna tre och en halv timmar är den långt ifrån upplevelserna med Gudfadern. Utgångspunkten är relationen mellan de två judiska pojkarna Noodles (De Niro) och Max (Woods) i New Yorks Lower East Side under förbudstiden och deras väg in i kriminalitet. Lite för mycket jobbigt barnskådespel. Men filmen börjar inte där. Den börjar istället i mitten av 30-talet när Noodles lägger sig i ett opiumrus och grubblar över sitt liv. Filmen pendlar därefter mellan 20-, 30- och 60-talet och det görs dynamiskt och snyggt. I slutscenen är vi tillbaka precis där vi började, i den dimmiga opiumhålan. Början är slutet. Slutet är början. Och däremellan ett liv med våld, död, ungdomens kärlek och ålderdomens försoning. Leone snickrar fint ihop berättelsen men han lämnar kvar alldeles för mycket spillmaterial. Det gör filmen långsam, haltande, lite trist och stundtals pinsamt jobbig. Tyvärr.
Originaltitel: The Godfather Part II (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Coppola fick arbetsro efter de stormiga konflikterna under första farsan. Och det känns i bilderna, i tempot, i storyn. Inte samma desperation. Det känns som en helt annan slags film, i alla fall berättartekniskt, med återkommande flashbacks från Italien och den unge Vito. Som för att ge tittaren en vidare förståelse för den första filmens mycket snävare händelseförlopp. De Niro kommer in och regerar. Ett mycket mer komplext drama, med trådar hit och dit. Maktspel, förräderi, ryggstick och lögner. Michaels (Pacino) inombordare går på full speed, men i ett slags svart tystnad. Han blir mer och mer hänsynslös och kall. Hämnd och heder, heder och hämnd. Till slut sitter han där, ensam på en bänk. Och bara väntar på att det ska komma en trea, vilket det gjorde, typ fjorton år senare, och den såg vi fastän den inte var med i boken, och där ska den stanna.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Det är första gången en uppföljare får en Oscar för bästa film. Och ytterligare fem skulle det bli för Gudfadern Del II. Och den är minst lika bra som ettan även om den inte överraskar mig lika kraftfullt som första filmen gjorde. Vito Corleone är död och sonen Michael (Al Pacino) har tagit över som familjens överhuvud. Filmen pendlar mellan hur den unge Vito Corleone (Robert De Niro) kommer till USA och börjar sin kriminella bana och hur Michael, den nya Don Corleone, tillskansar sig alltmer makt samtidigt som han kämpar för att göra sina affärer lagliga. Det är en mörk historia där Michaels konflikt med sin egen familj ställs på sin spets. Slutet slår det mesta. Den samvetstyngde, melankoliske, Michael bakom fönstret som sänker huvudet vid ekot av hans beordrade skott mot broderns huvud i en eka i Lake Tahoe. Just där, just då, känner jag att film inte kan bli så mycket bättre. Men vad vet man.
Originaltitel: The Godfather (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5
Kommentar: Redan från första början, och en bra början är ju så viktig, redan från mörkret med rösten, med den utzoomande kameran, med den bedjande, nästan lismande besökaren hos Don Corleone, kameran som till slut visar nacken på Gudfadern, låter oss ana den första av många fingervevningar; den nonchalanta handledsrullningen som blivit ett signum för Brandos karaktär, redan där är jag helt fast och såld. Resten är bara att njuta av. Det finns så enormt mycket att älska och gilla och upphöja till skyarna med den här filmen. Det är absolut en av de bästa hittills, kanske den bästa. Pacinos återhållsamhet, Caans yvighet, Cazales valpighet och Duvalls inhysta trofasthet; denna kvadrupla hederstinna figur som roterar lugnt och beräknande kring Vito, den bulldoggskindade, svagt rosslande överpappan. Bredvid, eller kanske utanför, men inte i bakgrunden, balanserar kvinnorna på sina mäns ytterst spända känslolinor. De verkar veta allt, förstå och misstänka allt, men trycker ner, förnekar, hoppas på en soligare dag imorgon. Så mycket finns att gräva ner sig i gällande den här filmen, särskilt vad gäller omständigheter kring uppkomst, inspelning och spel bakom kulisserna. Men det känns som ett sidoprojekt. Kanske återkommer i frågan. Men det finns nästan något mytiskt över den här filmen, och det känns som att det är en sån där produkt av att allt på något konstigt sätt föll på plats, trots usla förutsättningar. Typ som en oplanerad fredags-aw som bara sträcker sig längre och längre och till slut snuddar vid söndagen, när allt man trodde var att det skulle bli en helg med tvättid och storkok. Pasta.
Jimmys betyg: 5
Kommentar: Boxtime! Midsommar står för dörren och Gudfadern-boxen tas fram. Alla tre bjuds in till midsommarfirande. Men bara två får vara med i boken. Och det känns vettigt så här i efterhand. De unisona hyllningarna till den här filmen finner inga gränser och jag kan bara stämma in. Coppolas släktdrama har så många starka ingredienser så jag vet inte var jag ska börja. Det är en berättelse om heder, om patriarkat, om familjen framför allt, så mästerligt berättad genom Coppolas bildkänsla och skådespelarnas övertygande roller. Den långa inledningen som klipps mellan den mustiga bröllopsfesten ute i trädgården och Vito Corleones (Marlon Brando) dunkla planer inne i huset är fantastisk. Sedan rullar det bara på. Den unge sonen Michael (Al Pacino) som vägrar gå i pappas fotspår men som plötsligt ändrar sig efter att fadern utsätts för mordförsök. Familjehedern framför allt. Och kvinnorna (Talia Shire och Kathleen Turner) som kan tyckas perifera men som är högst närvarande i sina starka karaktärer, som kämpar för att hålla ihop familjen, som frustrerat ser på när männen är otrogna, dödar och dödas. Många utmärkta maffiafilmer har gjorts men det finns bara en Gudfader. Egentligen blir det ju inte så mycket bättre än så här. Men vad vet man.
Originaltitel: The Big Chill (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 1+
Kommentar: Nope. En av ändå relativt få filmer som jag inte förstår varför den har en plats i boken. Känns som ett slags experiment, kanske en förfilm, filmade repetitioner, vad vet jag. Krystat, händelselöst, smetigt och utdraget. Kändistätt dock, vilket ju egentligen bara gör saken värre. Det enda jag kan hoppas på är att det är samma sak som med några andra filmer vi sett tidigare - när jag ser om den (om jag ser om den) så visar det sig att jag har missat hela grejen och plötsligt strålar den fram i all sin genialitet, välter omkull mig, gräver sig igenom mitt arroganta motstånd och sköljer sin djuphavsfiskerom över mitt utsvultna sinne.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Å, det skulle kunna vara så bra. Den har liksom alla förutsättningar för att vara det. Det gamla kompisgänget som strålar samman när en vän ska begravas. Det idealistiska 60-talet som bytts och bryts mot ett materialistiskt 80-tal. Och under helgen tillsammans så väcks både gamla och nya känslor till liv. Det är ju sånt här jag gillar. Lite generationsfilm, lite kammarspel. Men de lyckas verkligen sabba nästan allting. Trots en väldigt namnkunnig ensemble. Det är dålig dialog, överspelat skådespeleri, tråkig handling. Den saknar näst intill konflikt och trampar mest vatten. Så varför får den inte ett lägre betyg då? Dels för att det trots allt finns något intressant i filmens manus som man inte tar vara på, och dels för det effektfulla i att all musik som spelas genom filmen är 60-talshits, både diegetisk och icke-diegetisk. The Big Chill ger mig mest obehagsrysningar. Gör om och gör rätt skulle jag vilja säga till alla inblandade.
Originaltitel: The Postman Always Rings Twice (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Ja, betydelsen av filmtiteln får man läsa sig till i efterhand, även om den yppas på slutet. Tydligen ska det ha att göra med att de båda huvudpersonerna Frank och Cora båda undkom straff för tidigare brott, men på slutet blir upphunna av "postmannen" som inte ger sig förrän han fått tag på de båda. Cora dör i en bilolycka, och Frank blir dömd till döden för detta, trots att han är oskyldig. Ingen kommer undan postmannen när han är på leveranshumör. Jag antar att det är tydligare i boken på vilken filmen bygger. I övrigt en ganska rå och samvetslös historia. Pengar och kärlek. Har filmatiserats typ sju gånger, senast i Tyskland 2008 (Jerichow), men en av de mer kända versionerna är den från 1981 med Jack Nicholson. Den borde vi se.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Jaha. Hur många gånger ringer postmannen egentligen? Jag sitter genom hela filmen och väntar på betydelsen av filmens titel och när den kommer så blir jag bara mer förvirrad. Det är så konstigt så jag kan inte ens återge det. Hur som helst, den unge dagdrivaren Frank tar jobb hos paret Cora och Nick Smith. Det står snabbt klart att den unga Cora har gift sig med den mycket äldre Nick för pengar och det dröjer inte länge förrän Frank och Cora börjar smida planer på att få bort Nick. Det är en intressant relation som utvecklar sig mellan Cora och Frank och när Nick slutligen dör så börjar de verkliga prövningarna. Det svänger än hit, än dit, både i handling och deras relation. De lyckas undvika att bli dömda genom ett invecklat skylla-på-varandra-spel som jag inte fattar. I en mycket konstig scen efteråt så åker de till havet där Cora vill simma ut så långt att hon inte orkar simma tillbaka igen. Frank blir då tvungen att rädda henne in i land. (?) Den pessimistiska och dystra stämningen filmen igenom når sitt klimax när Cora dör i en bilolycka på vägen hem från havet och Frank slutligen döms för mord, men inte på Nick utan på Cora. Och det är nu han drar sitt filosoferande om postmannen som alltid ringer två gånger. Slut. Det har tydligen gjorts mängder av versioner på den här filmen och jag vill se dem alla. Jag måste vara sjuk.
Originaltitel: Hannah And Her Sisters (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Woody Woody Woody. Man ser ungefär samma film om och om igen. Inte tycker jag att det är dåligt, men det är liksom lite varierande bra beroende på dagsform, veckodag och väder. Idag var det junisöndagförmiddag, kaffe och ganska trötta ögon som tittade. Vissa skämt och scener är riktigt roliga, medan vissa knappt kvalar in i Nakna Pistolen-serien (exempelvis den sönderkastade vasen). Det är intimfamiljära intriger, den ständigt hypokondriske lille författaren (som idag trott sig ha fått cancer i örat) och högtakade ateljéer på Manhattan. Den enes exman är den andres älskarinna, pinsamheter varvas med förtrolighet, romcom a-go-go. Mellan de olika avsnitten i filmen kommer skyltar med repliker eller beskrivningar; varför då, kan man ju undra ganska många gånger? Absolut inte en av de bästa Allisarna, men good enough för en söndag mitt i året. Men slutscenen? När hon är gravid, trots att det inte var möjligt? Vad menas? Mirakel? Inte rätta "matchen" tidigare? Det var märkligt.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Inledningsscenen för tankarna till Bergman. Det mustiga familjedramat. Festen. Anslaget. Sedan fortsätter det i klassisk Woody-stil. Likheterna med andra filmer finns där. Det är Manhattan. Det är den neurotiske hypokondrikern. Det är trassliga relationer. Det är den ältande dialogen. Karaktärerna är överlag bra tecknade och det finns inte mycket att klaga på vad gäller rollprestationerna. Men det är ändå långt ifrån hans bästa. Och jag undrar varför. Jag landar nog i Roberts analys att det snarare är dagsformen som avgör. Men när det gäller Hannah Och Hennes Systrar så finns det också en hel del frågetecken som jag inte lyckas släta ut. Den känns lite konstig. På ett icke Woody-sätt. Nja, ännu en film till handlingarna får man väl säga.
