Nr 523: 42:a Gatan

Originaltitel: 42nd Street (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert på DVD på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Länge sen vi såg denna nu, men jag minns att det var en riktigt bra behind the stage-film med väldigt intressant koreografi. Dock gör just koreografin mig lite fundersam, eftersom många av de skickliga tagningarna och vinklarna bara kan ses av filmtittaren, men hyllas ändå av publiken i filmen. Men det är väl så det är med film, det behöver ju inte vara verkligt, eller hålla ihop, eller stämma. Fantasi, Robert, har du hört talas om det?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En mycket tidig musikal som faktiskt tillhör en av de bättre i genren. Filmen var en förebild för många andra så kallade bakom kulisser-musikaler, mycket troligt även Den Stora Premiären som vi såg ganska nyligen, faktiskt film nr 500. Det är nästan lite slentrianmässigt jag ger musikaler låga betyg så när jag såg 42:a Gatan bestämde jag mig för att försöka öppna upp sinnet lite mer. Kanske är det filmens naiva manus som ändå är rätt underhållande, kanske är det dansnumren och låtarna som är rätt okej men mest är det nog de imponerande tagningarna under dessa dansnummer. Bland filmens karaktärer ser vi bland annat den stressade teaterdirektören, den trakasserade koreografen, den fryntlige sponsorn, de kaxiga flickorna, den förnäma primadonnan, den missförstådde skådisen och den unga dansösen. En rätt fantastisk uppställning och rollbesättning måste jag erkänna. Kanske finns det nåt i de här gamla musikalerna som jag helt enkelt har förbisett.

Nr 522: Orfeu Negro

Originaltitel: Orfeu Negro (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på DVD på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag visste ingenting om Orfeusmyten innan den här filmen, och jag vet väl inte jättemycket nu i efterhand heller, även om jag har läst lite på nätet. Men så mycket förstår jag, att det verkligen handlar om en egensinnig tolkning, för inte mycket stämmer överens. Orfeus spelar, ja. Eurydike jagas, ja. Och där slutar väl likheterna. Nu finns det givetvis ingenting som säger att en film ska eller behöver likna någon förlaga, oavsett hur den ser ut, men vad ska jag annars gnälla på? Det hyperteatraliska anslaget i både dialog och rörelser är inget som attraherar mig, snarare tvärtom. Maximalism i gester och uttryck. Och så samban då, den otrötteliga samban som pulserar i bakgrunden och framsidan genom hela filmen. Det tar aldrig slut, och jag förstår att det är det som är meningen, särskilt i karnevaltider. En kortfilm skulle det kunna vara, på kanske en halvtimme, det hade varit nåt! Det som är bäst med den här filmen är nog att jag och Jimmy tycker ganska olika, det händer inte så ofta. Gött.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Marcel Camus tolkning av Orfeuslegenden förlagd till Rio de Janeiro under karnevalen är en fin liten pärla. Inte nog med att den vann Oscar för bästa utländska film, det var dessutom en av de första internationella konstnärliga filmerna med enbart svarta skådespelare. Det neorealistiska mustiga tonläget påminner om en del om italiensk film vid den här tiden. Samtidigt får den kritik för att den ensidigt framställer befolkningen som passionerade dansande karikatyrer. Orpheus (Breno Mello) är den skönsjungande spårvagnsföraren från bergen ovanför Rio som alla gillar. Han är förlovad med Mira (Lourdes de Oliveira) men förälskar sig i Eurydice (Marpessa Dawn) som just kommit till staden på flykt från en man hon tror vill döda henne. Hennes make? Pojkvän? Far? Det enda vi får veta är att han är utklädd till Döden. Karnevalen kommer allt närmare och alla förbereder sig för dans och fest. Natten slutar dock i död och misär och när solen reser sig ur havet så inget längre sig likt i den lilla bergsbyn. Det är mycket jag gillar med den här filmen, bland annat Antônio Carlos Jobims och Luiz Bonfás fantastiska musik och Jean Bourgoins fina foto, inte minst i Styxscenen när Orpheus möter nattvakten (färjkarlen Charon?) i en myndighetsbyggnad full av saknade personer i form av pappershögar som blåser kring deras fötter. Till skillnad från exempelvis Guds Stad som på ett närmast fulländat sätt beskriver den destruktiva sidan av Rios kåkstäder så är Orfeu Negro en mustig hyllning till livet trots den tragiska historien om Orfeus och Eurydike.

Nr 521: Viljans Triumf

Originaltitel: Triumph Des Willens (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på DVD av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Likt Mannen Från Mars kommer Hitler ner från himlen med ett viktigt budskap. Dock landar Adolf i Nurnberg, i ett lite mindre avancerat Lufthansaplan. Budskapet är att det tyska riket ska stå renrasigt och överlägset inom en ganska snar framtid, och det är framförallt de yngre förmågorna som kommer få njuta frukterna av det, men det är också de som redan nu måste ta ansvar för vägen dit. Och det är hårt arbete som gäller, det är många som vill sätta käppar i hjulet. Så talar Hitler, och alla de andra nazihöjdarna, Göring, Hess, Goebbles, alla är där. Och massorna hurrar och heilar. Filmen är en orgie i vajande flaggor, pittoreska stadsmiljöer, arbetsglädje, samarbetsvilja, överflöd av vatten och mat, folkdräkter, enorma massmöten där soldater står pedantiskt uppradade, och över allt detta vakar fuhrern, inspekterar med örnögon sina trupper och sitt folk. Och han manar på och inspirerar, frustar och skriker. Men jag kan inte låta bli att undra om han inte måste ha tyckt det var djävligt segt att stå där i sin bil och titta på alla som marscherar förbi? Liksom stå där och låtsas att åh vilka fina dräkter, eller åh vad fin musik de spelar. Fick lite känslan av hur kungen måste ha det nästan dagligdags.
Nåväl, nu är ju inte den här filmen känd på grund av sin varma, globala medmänsklighet, utan på grund av Leni Riefenstahls fantastiska arbete med både filmning och redigering. Jag vet inte hur många medhjälpare, kameror och tagningar som ligger bakom det här resultatet, men det är stundtals oerhört bra, särskilt i jämförelse med andra filmer vi sett från den här tiden. Åkningar, glidningar, långa publikpovtagningar under Hitlers tal, symmetrin, soldaternas skuggor, folkmasseporträtt, och inte minst korgen på flaggstången som åker upp och ner. Uppifrån ter det sig som ett väloljat kösystem bestående av väldresserade styrkor i välstrukna skjortor. Inifrån känns det mer snårigt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag måste erkänna att det inte var alldeles lätt att rulla igång den här propagandafilmen men inte nog med att allt ska ses, vissa filmer känns faktiskt extra viktiga att se. Viljans Triumf var Hitlers beställningsverk från den nyskapande filmskaparen Leni Riefenstahl vilken beskriver Nazistpartiets kongress i Nürnberg 1934. Utan att gå in för mycket på gränsen mellan konst och moral så är det rätt uppenbart att partiets påverkan på filmens innehåll och resultat måste ha varit väldigt stort. Det hela framställs som ett gigantiskt spektakel med tyska ledare som avlöser varandra med politiska pamfletter, ett oändligt marscherande och heilande, ungdomsläger där Tysklands framtid indoktrineras, arbetare uppställda på rad, militära uppvisningar, flaggor, standarer och inte minst Hitlers tal om Tysklands återkomst som stormakt, allt ackompanjerat av Wagner och Windt. Retoriken om folk och nation känns alltför väl igen bland vissa av dagens tveksamma politiska rörelser. Även om filmen framställs som dokumentär och vill visa ett enat Tyskland där alla hyllar Hitler så är det en konstruktion, oerhört välregisserad och repeterad.

Nr 520: If....

Originaltitel: If.... (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på DVD av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland (+12 h = torsdag 18 december).

 Roberts betyg: 3

Kommentar: Malcolm McDowell, mest känd från Clockwork Orange långfilmsdebuterar
i denna lite märkliga betraktelse av brittisk internatskolepennalism. Både fotot och den lite skruvade stämningen får mig att tänka på Blow-Up - Förstoringen som kom bara två år tidigare. Här handlar det om traditioner och underkastelse, eller oviljan att underkasta sig. Att istället vilja slå sig fri och revoltera. Med en kula på rätt ställe kan man förändra världen. Jag tror att de absurda, och i och för sig ganska roliga inslagen i filmen (exempelvis när the headmaster, efter att ha blivit skjuten i huvudet, dyker upp ur en utdragbar kontorslåda) gör att jag inte riktigt tar till mig filmen. Lite samma känsla som med fjärrkontrollen i Funny Games, end of jämförelse. Eskalering och show down på slutet. Mannen på taket med sin fina lilla leksak, maskingeväret. Och påvar och riddare och förädrar faller som käglor eller skjuter tillbaka. Ganska rolig film faktiskt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En film som för tankarna till C i Uppförande, vilken också enligt boken är förebild till Lindsay Andersons surrealistiska satir om internatanarkism. I likhet med Jean Vigos internatfilm så verkar även Anderson vara väldigt intresserad av formspråk och stil. Ibland är det Monty Python-komik, ibland är det socialrealistiskt klassdrama, ibland är det intressant men för det mesta är det ganska tråkigt. Vissa scener har dock stannat kvar; bestraffningen i gymnastiksalen och revolten på avslutningsdagen till exempel. Filmen pendlar mellan färg och svartvitt vilket påstås beror på att budgeten för färgfilmen tog slut. Jag tror inte ett ögonblick på det.

Nr 519: Mannen Från Mars

Originaltitel: The Day The Earth Stood Still (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på dvd av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland (+12 h = onsdag 17 december).

Roberts betyg: 4

Kommentar: Spännande på riktigt. Och tvspelseffekterna funkar hur bra som helst. Rymdskeppets landning i Washington i början är helt suverän, med skugga och allt. Oron, hela myrstacken sätts i rörelse, bilar och pansarvagnar, vapen och militärer (som fick spelas av något slags hemvärn, eftersom militären inte ville ställa upp med resurser). Gort, jätteroboten som kan stå still i evigheter, och bara det i sig blir otäckt för de som iakttar. Inga enorma krafter eller rörelser. Han bara står där, som en dörrvakt på krogen - ska man våga sig fram med sitt falskleg? Och Klaatu som kommer från ovan med krav på fred, annars kommer det gå illa. Han bryr sig inte om vad människorna gör med varandra på jorden, men nu när de har börjat kunna ta sig ut i rymden och börjat tillverka atomvapen, då är det dags att sätta ner foten, för annars kan andra planeter och varelser bli drabbade. Och det är såklart upp till människorna själva att avgöra hur de vill gå vidare - ska de fortsätta samma intoleranta väg eller ska de börja bry sig om varandra? Klaatu väntar fortfarande på svar.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bernard Hermanns dramatiska och intensiva musik kastar oss omedelbart in i handlingen. Något är på väg mot jorden. Genom atmosfären. Landar på en baseballplan i Washington DC. Panik bryter ut. Polisen rycker ut. Militären kallas in. Extrainsatta nyhetssändningar. Därefter väntan. V som i väntan. För visst drar jag liknelser till andra rymdinvasionsberättelser. Och som alltid kommer man i fred. Vill inget ont. Och i detta fall stämmer det. Den människoliknande Klaatu (Micael Rennie) kommer i fred med sin gigantiske husrobot Gort. Men han har ett budskap. Ett ultimatum. Alla krig och konflikter på jorden måste upphöra. Annars måste jorden förintas. Av en händelse utbryter lite skott- och laserväxling och Klaatu hamnar på sjukhus. Kvar vid tefatet står den jättelika metalliska varelsen. Stilla. Klaatu rymmer från sjukhuset, tar namnet Carpenter och beblandar sig med människorna medan media monsterhetsar. Nu börjar den stora utmaningen - att övertyga världen med sitt fredsbudskap. Han träffar den sköna Helen (Patricia Neal) och blir kompis med hennes son Bobby (Billy Gray), en barnskådis som vanligt irriterande präktig. I en scen, som troligtvis gett upphov till filmens titel, stoppar Klaatu all elektronisk verksamhet över hela världen (förutom sjukhus och flygplan i luften, vilket jag läser mig till i efterhand). Bilder från stillastående bilar, båtar, tåg, berg-och dalbanor, tvättmaskiner avlöser varandra. Jävligt skarpt. Nåväl, när filmen slutar så lämnas människorna med fredsbudskapet att själva hantera. Men det är en helt annan historia. Liknelserna med Jesus är påfallande tydliga; snickarsonen, återuppståndelsen, fredsbudskapet, himlafärden. Och precis som inom kristendomen så lämnas vi människor med ansvaret. Tack för det. Roboten Gort spelades för övrigt av Lock Martin, en 230 cm lång biografvaktmästare.

Nr 518: Jag Är En Förrymd Kedjefånge

Originaltitel: I Am A Fugitive From A Chain Gang (1932) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Starbucks och The Set Up i Wellington, Nya Zeeland (+12 h = tisdag 9 december).

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Kriget förändar en", säger James (Paul Muni), eller Jim som han verkar kallas av familjen, när han återvänder från tjänstgöring i första världskriget. Han är inte längre intresserad av fabriksarbete - han vill bygga broar. Med snygga dubbelexponeringar innehållande kartor och färdmedel (tåg, båt, bil, gång) dimper han ner i Chicago, där han snart ser sig själv utfattig, arbetslös och vrålhungrig. Och här finns en av filmens bästa partier. Inom loppet av kanske 30 sekunder ser vi hur James går från gäst på en sylta, till ofrivilligt inblandad i ett rån, till polisjagad, till rättegång och slutligen till straffarbetande kedjefånge. Oerhört skickligt gjort, inte en sekund för mycket eller för lite. Väl i fångenskap börjar planerna på att fly, vilket han lyckas med genom att bland annat vara strået vassare (kitjing) än sina blodhundsförföljare i en undervattensscen(!). Undrar hur det gick till? Fanns det  sådana möjligheter i början på 30-talet, eller kan det vara filmat genom en ruta? Bra gjort i alla fall. Efter ett lite halvlöjligt besök hos en barberare lyckas James återvända till Chicago och jobbar sig uppåt på jobb -och samhällsstegen på Tri-state Engineering Co och med en bedragande och pengalysten kvinna, Marie. James förälskar sig istället i Helen, men Marie hotar att avslöja hans förflutna om han inte stannar med henne. Till slut rämnar fasaden, James åker fast och går med på att återvända till fångenskap i 90 dagar för att därefter bli fri för gott. Men se, det var ett tomt löfte. Tillbaka i kedjorna och bland stenhuggeriet får han gång på gång besked om att hans frigivning avslagits - här hittar jag scenerna i Midnight Express när Billy får dåliga nyheter genom gallret. "Brott måste straffas" tycker ena sidan. "James har sonat sitt första och enda brott genom att vara en samhällsmedborgare av rang", tycker den andra sidan. Klassiskt dilemma, väldigt skarpt gestaltat, och utan sentimentalitet. Ny flykt, denna gång med dramatisk biljakt och ett avslut där James symboliskt spränger en av de broar han så gärna hade velat bygga. Efter att ha hållt sig gömd i över ett år söker han upp Helen för ett farväl, där han sakta och effektfullt med skakande huvud och uppgivna ögon glider bakåt in i mörkret. "I steal".
Det gäller att se upp med vem man låter sig bjudas på hamburgare av.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: James Allen (Paul Muni) kommer tillbaka från första världskriget. I jakten på ett hederligt arbete far han kors och tvärs över den amerikanska kartan. Olyckliga omständigheter gör att han hamnar mitt i ett bankrån vilket han blir oskyldigt anklagad för och dömd till 10 års straffarbete. Med hundarna hack i häl lyckas den frihetslängtande Allen fly med hjälp av alla klassiska knep - ombytet på tvättlinan som så passande hänger och väntar i skogen och halmstråt under vattnet. Han hamnar så småningom i Chicago (där Muni faktiskt har varit tidigare under samma år, 1932, fast då i rollen som Scarface - Chicagos Siste Gangster). Han byter namn till Allen James och arbetar sig snabbt uppåt i hierarkin till en ärbar och respektabel samhällsmedborgare.... Tills verkligheten kommer i kapp honom. Slutligen är filmen ett social drama om individens kamp mot samhället och hur ett brutaliserande juridik- och fängelsesystem förändrar människor.  Filmen måste vara urtypen av alla kommande fängelsedramer och den är starkt kryddat med illustrativa accessoarer; kartor, kalendrar, anställningsbevis, äktenskapsbevis, tidningsartiklar och fängelseskyltar där man räknar antalet vita och svarta fångar. Även om det inte är jättespännande så är det ett hyggligt tempo i både klippning och dramaturgi och ett väldigt intressant tema som Mervyn LeRoy lyckas ganska bra med. Det värsta i filmen måste vara de irriterande reklampauserna var femte minut. Inte ens streamade filmer på nätet är en fredad zon längre. Så länge har vi hållit på med det här projektet.

Nr 517: Jakten På Alfredo Garcias Huvud

Originaltitel: Bring Me the Head Of Alfredo Garcia (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Accents on the Park hostel i Nelson, Nya Zeeland (+12 h = fredag 5 december).

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Vi säger hej då till regissören Sam Peckinpah med denna hans fjärde film i boken, och jag kommer faktiskt inte att sakna honom. Warren Oates gör förvisso ett bra arbete som den mer och mer fjäderspände huvudjägaren Bennie, och det är kul att man aldrig får se Alfredo Garcias huvud, men det blir ju långtråkigt innan halvvägs med alla möten och hot. Sin vana trogen lägger Peckinpah in slow motionsekvenser med bilar, hästar (även om jag tror att jag räknade till en enda scen med hästar), skottlossningar och ihopramlanden, men är det så häftigt? Nja, tänker jag, känner jag. Det är inte min bag helt enkelt. På slutet skjuts Bennie en miljard gånger när han flyr i en bil, och det för ju såklart tankarna till Bonnie Och Clyde.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått grejen med Sam Peckinpah. Av de filmer vi har sett så är det ingen som riktigt har lyft till några högre höjder. Kanske beror det på att han väldigt explicit beskriver en våldsam machovärld men utan den Tarantinofiness som krävs för att den typen av filmer ska bli riktigt intressanta. Benny (Warren Oates) är en dekadent loner som, driven av girighet, ska föra Alfredo Garcias huvud genom den mexikanska öknen till patriarken El Jefe. Det är svettigt, sjaskigt och skjutglatt och det finns nånting i den tematiken som tilltalar mig. Tyvärr räcker det dock inte för att helt uppskatta varken filmen eller Peckinpah. Nu slipper vi honom.

Nr 516: Det Våras För Frankenstein

Originaltitel: Young Frankenstein (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund och av Robert på Duke Hostel i Greymouth, Nya Zeeland (+12 h = tisdag 2 december).

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En parodi på i första hand Frankensteinfilmerna, varav två är med i boken; Frankenstein och Frankensteins Brud - men det flirtas också med Dracula. Handlingen är tunn, väldigt tunn. Gene Wilder är Fronkenstien - en arvinge till baronen von Frankenstein - som ärver ett slott i Transylvanien. Väl där hittar han anvisningar om hur man väcker döda till liv med hjälp av elektricitet. Det roliga ska alltså vara att det är en släkting till Frankenstein som åker och fullföljer planerna? Det är ju inte särskilt roligt. Men det finns andra saker som är roliga. Marty Feldmans puckel som ständigt byter plats ("vilken puckel"?). Hästarnas stegring så fort de hör namnet Frau Blücher. Gene Wilders minspel; han är ju en helt lysande skådis. Men det blir långt mellan skratten, fnissen. Och filmen pågår i 1 och 45. Svartvitt och fint, några Nosferatuskuggor, "monstret" som tillsammans med Wilder gör ett stepp -och dansnummer till den gamla dängan Puttin´On the Ritz. Några underbältetskämt och Brooksbrytningar av fjärde väggen. Jag tycker bättre om den här än om Det Våras För Sheriffen (som jag verkligen inte förstår vad den har i boken att göra). De kom samma år och det känns lite underligt att inte Det Våras För Galningarna är med. Men sånt är livet, nu har vi sett den.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det våras för sheriffen var ju ett rejält lågvattenmärke och också den enda Brooks-film Warner Bros. producerade. Samma år gick han över till 20th Century Fox och gjorde Det våras för Frankenstein, en klart bättre rulle även om humorn som längst räcker till lite smått fnissande. Marty Feldmans puckelryggige Igor bidrar dock med en stor portion underhållning och Gene Hackman gör en oväntat underhållande biroll som den blinde enstöringen som bjuder monstret på både soppa och cigarr. En Brooks-film har vi kvar innan vi stänger Det våras för-avdelningen; Det ska bli intressant att se hur Det våras för Hitler står sig i jämförelse med de andra filmerna.

Nr 515: Méditerranée

Originaltitel: Méditerranée (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund och av Robert på Duke Hostel i Greymouth, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Havsnära taggtråd, spruckna statyer, vittrade pyramider, krakelerade ikoner, tempelruiner, andravärldskrigsbunkrar, en kantstött amfitetater och en igenvuxen trädgård varvas med en sterilt sömnig sjukhusbrits, festdans till dragspel och flöjt, tjurplågeri och en gammal man som ror mot horisonten. Därtill en glödande metallhantering och en ung kvinna som knäpper ett salt, ljummet tyg. Detta ackompanjeras av surrande insekter och stråkar. Tjurfäktningsscenerna är utan tvekan de som berör mest, de är obehagliga inpå och under huden. Dessa blodiga bestar som retas till döds, nackstuckna mitt i sin vredgade obegriplighet. Matadorerna surrande som flugor runt det utmattade vansinnet som har svärden hängande från nacken. Där tappas döden på liv. I festscenerna fylls lungorna av glädje och lust. Frukt och dans, vind och leenden.
Över bilderna den nästan monotona, poetiska textläsningen; betraktande betraktandet. En tung tystnad. En stum evolution. Vågornas fraktande av minnen och nygamla illusioner. Den gamle mannen i träekan med grova åror i händerna. Beslutsamt blickande mot horisonten rör han sig helt stilla i havets enorma obefintlighet.
Intressant att gräva i det lilla som finns skrivet om denna film. Om jag har förstått det rätt gjorde Jean-Daniel Pollet en resa i Medelhavsområdet tillsammans med Volker Sclöndorff (som gjorde Blecktrumman 16 år senare). De färdades i fyra månader 1962-1963 i Egypten, Grekland, Spanien och Italien och spelade in material. Väl hemma i Frankrike isolerade sig Pollet i ett klipprum och arbetade i ett halvår med att få ihop pusslet. Därefter skickade han filmen till författaren Philippe Sollers som skrev de minst sagt suggestiva texterna. Musiken fick Antoine Duhame (som gjorde musiken till Utflykt I Det Röda) lägga på. Därtill kommer uppgifter om hjälp från olika personer vad gäller filmining och klippning. Resultatet är i alla fall denna närmast hypnotiska 45-minutare, signerad Pollet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fransk poetisk experimentfilm av Jean-Daniel Pollet. Vid en annan del av Medelhavet. En annan del av världen. En annan del av filmkonsten. Ett antal scener. Återkommande. Minimalistiska. Imponerande. Det som berör mig mest är nog tjurfäktningsscenerna som är lite längre än vad jag egentligen kan stå ut med. Obehagligt och oförstående. Jean-Luc Godard skrev i en recension av filmen: "Vad vi ser här är lena, runda scener som lämnats kvar på vita duken likt klappersten på stranden". Bra beskrivet av Godard som samma år som Méditerranée spelades in gjorde Föraktet, också vid Medelhavet.

Nr 514: Ninotchka

Originaltitel: Ninotchka (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 214 på Cambridge Hotel i Wellington, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 2

Kommentar: ”Garbo skrattar!” Så lanserades denna juvelkomedi när det begav sig, och jag antar att den frasen i första hand anspelar på den närmast outhärdliga restaurangscenen där Ninotchka (Greta Garbo) håller sig för skratt när greve Léon (Melvin Douglas) drar vitsar, men när Léon faller av stolen brister Greta ut i ett fyrverkeri av tandblottande garv och handslår bordet. Det är första, men inte sista gången Greta skrattar i den här rullen. Skrattar gör även de tre ryska män som är i Paris för att försöka sälja dyrbara smycken, de skrattar oerhört åt kapitalismen, konsumtionen, överflödet och möjligheterna att starta eget.  Det var ju inte så länge sedan vi såg Garbos genombrott i Gösta Berlings Saga. Där var hon en flicka i skymundan. I Ninotchka - som blev hennes näst sista film innan hon klev av - är hon en kvinna längst fram på scenen, men i ärlighetens namn drabbas jag inte av hennes påstådda glans, attraktion och storhet. Jag förstår att det hör till rollen som rysk och stram att vara återhållsam, men jag tycker mest att hon är stel och repliklevererande, även efter det att hon har värmts upp av den franska fria mentaliteten, kläckts och kommit ur sitt stalinistiska förtryckta skal.

Jag fnissar två gånger under hela filmen; när Greta inte vet vad en radio är och när Léon inte får inte får något visum. No visa! Annars är den finaste repliken den på slutet; ”De kan inte censurera våra minnen”. I en biroll hittar vi den gamle vampyren Bela Lugosi, känd från Mysteriet "Dracula".

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Garbos första komedi och hennes sista stora filmroll. En av de första filmerna som, förtäckt till romantisk komedi, förlöjligar både Sovjet och ryssar. Jag har ingen aning om Stalin skrattade eller grät när han såg filmen men själv orkar jag varken det ena eller det andra. Det här är bara så löjligt och klyschigt. De tre bolsjevikerna är värst. Garbo gör säkert så gott hon kan efter Ernst Lubitschs regianvisningar men jag blir varken övertygad eller underhållen. Samtidigt finns ändå den så kallade Lubitsch Touch även i den här filmen, dock inte lika explicit som i Tjuvar I Paradiset.

Nr 513: Det Ligger I Blodet

Originaltitel: His Girl Friday (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 14 på Bay Adventurer Hostel i Paihia, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: "Girl Friday" är tydligen ett uttryck som betyder något i stil med "lojal kvinnlig medhjälpare" - och "man Friday" är den manliga motsvarigheten. Termen har sitt ursprung i historien om Robinson Crusoe, som ju träffar och blir vän med Fredag.
Sålunda är Hildy (Rosalind Russell) Walters (Cary Grant) girl Friday, och hon är även hans exfru. De återförenas på en tidningsredaktion i egenskap av att Hildy är en reporter med planer på att bli hemmfru och mamma i Albany, och Walter är redaktör. När Walter får reda på att Hildy ska gifta sig med försäkringstjänstemannen Bruce (Ralph Bellamy) blir han svartsjuk och påbörjar konstruerandet av en hinderbana som ska förhindra Hildy och Bruce att slå sina påsar ihop. Det stora lockbetet är att erbjuda Hildy att skriva om en stundande avrättning av en eventuellt oskyldig mördare. Hildy nappar, Walter vevar in, och Bruce får sakta men säkert se sin blivande fru håvas in av en annan man.
Det är helt uppenbart att det är den extremt kvicka dialogen som ska vara denna komedis signum. Och så är det förvisso, men särskilt roligt är det inte, tvärtom oerhört gapigt, skrikigt och forcerat. Jag får huvudvärk med jämna mellanrum av den rappa ordväxlingen mellan Walter och Hildy, för att inte nämna de otal telefonsamtal som förs mellan diverse personer, där det är helt omöjligt att inbilla sig att det faktiskt går att säga saker i det tempo som visas. Men det är kul att se så många gamla telefoner med separerad mikrofon och hörlur. Ja, det är nästan det roligaste med hela filmen.

Jimmys betyg: 1

Kommentar: Det var länge sedan jag såg ett riktigt bottennapp. Det känns faktiskt ganska skönt att faktiskt få se en film som saknar i stort sett allt som en bra film ska ha. Boken säger att "den här eleganta filmen är oöverträffad för sin komiska tajmning och kvicka slagfärdighet". För det första så finns det överhuvudtaget inget elegant i denna film. Det är skrikit, gapigt, fånigt, larvigt och tröttsamt. För det andra så finns det mängder av filmer som överträffar denna i både komik och slagfärdighet. Många av de riktigt dåliga och löjliga komedierna som det här projektet bjuder på överträffar det här lågvattensmärket. Att rekvisitaförrådet har gått bananas på telefoner är i och för sig lite kul men hur de används är allt annat än roligt. Filmen, som bygger på en klassisk tidningspjäs The Front Page, har filmatiserats både före och efter denna version. Det som gör just den här versionen speciell är att regissören Howard Hawks har gjort stjärnreportern Hildy Johnson (Rosalind Russell) till en kvinna. Spännande och intressant ur ett genusperspektiv men till skillnad från exempelvis Adams Revben så saknar Det ligger I Blodet både medvetenhet och finess vilket gör att det bara blir plumpt. 

Nr 512: Främlingar på tåg

Originaltitel: Strangers On A Train (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på av Jimmy på Regementsgatan 36A och av Robert i Leslies hus på Weka Street i Ahipara, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Tennisstjärnan Guy blir under en tågresa intensivt uppvaktad av den minst sagt påflugne och mystiske Bruno. Under en lunch tillsammans i Brunos kupé föreslår han ett mordbyte; Bruno ska mörda Guys nuvarande fru Miriam – gravid med en annan mans barn – som inte vill skiljas på grund av att gå miste om Guys prispengar, och Guy ska mörda Brunos pappa, som är som en igel på Bruno att han ska skaffa ett jobb, en utbildning, ett liv. Guy viftar bort förslaget och de båda skiljs åt, dock med den lilla detaljen att Guy glömmer sin tändare i kupén. Den oberäknelige Bruno väljer, lite psykopatdoftande, att fullfölja sin del av bytet; han skuggar Miriam på ett nöjesfält, och stryper henne i skydd av mörkret, snyggt filmat genom reflektionen från Miriams glasögon som kastats i gräset. Misstankarna riktas kort därpå mot Guy, vars enda alibi för tidpunkten för mordet är en överförfriskad professor, full av minnesluckor, som sjunger getsånger på ett tåg. Bruno börjar dyka upp lite överallt i Guys tillvaro, socialiserar med hans vänner och bekanta, ringer honom, skickar en lapp med instruktioner om hur han ska döda Brunos far och skickar till och med en pistol till Guy för ändamålet. Guy vågar inte gå till polisen av rädsla för Brunos hotelser om att han ska säga att Guy var inblandad redan från början. Dock är polisen i allra högsta grad inblandad då de övervakar Guy och hans företaganden, misstänkt som han är.Mot slutet är det dags för tennisturnering för Guy, med sekvenser så fenomenalt filmade och ihopklippta att det verkligen känns som en riktig match, vilket känns ovanligt på film när det gäller sport i allmänhet och bollsport i synnerhet, i alla fall när det handlar om längre sekvenser. Och detta är alltså 1951. Spänningen i slutskedet av matchen kombineras fint med korsklippning som visar hur Bruno med långa fingrar försöker få upp en tändare som han tappat ner i en gatubrunn. Efter matchen blir det kamp mot klockan för att hinna fram till tivolit där Bruno ska plantera tändaren på mordplatsen vilket ska visa att Guy var där, och således var den som mördade sin fru. I jakten på transportmedel rekvirerar polisen en förbipasserande bil i värsta actionrullestil, och allt kulminerar i en dramatisk karusellscen där maskineriet skenar, hästarna galopperar, Bruno och Guy brottas, barnen skriker och omgivningen yrselsnurrar. Totalt haveri, Bruno dör under bråten och lämnar efter sig en öppen hand där tändaren vittnar om Guys oskuld.
Hitchcock är definitivt de små detaljernas mästare; allt är genomtänkt, planterat och smidigt genomfört. I den här filmen imponeras jag verkligen av både foto och redigering, samtidigt som skådespeleriet är klart över godkänt. Ett storslaget farväl till Affe!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Affe har 18 filmer med i boken och vi har säkert betat av hälften. Trivsamma stunder för det mesta. Främlingar På Tåg är inget undantag. Det är snarare ett av hans starka kort i leken. Ett spänningsdrama om ett oskyldigt möte som får oanade konsekvenser. Den framgångsrike tennisspelaren Guy (Farley Granger) möter Bruno (Robert Walker) på ett tåg. I ett förtroligt samtal framkommer att de båda männen har någon i sin närhet de gärna skulle vara utan. Bruno spekulerar i det perfekta mordet, ett slags mordbyte, som för Guy endast är galen idé som snabbt kan viftas bort. Tills Bruno börjar dyka upp lite här och var i Guys liv. Hitchcock leder oss ömsom varsamt, ömsom forcerande, men alltid med stadig hand, genom filmen. Intensiva scener med ett fantastiskt foto- och klipparbete. Modern och klassisk på samma gång. Och Affe själv, han kämpar på med kontrabasen på perrongen.

 

Nr 511: Ubåten

Originaltitel: Das Boot (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Klaustrofobiskt och spännande. Realistiskt har jag ingen aning om, men tydligen tyckte inte författaren till boken som filmen bygger på det. Upp och ner, brytande havsytan jag vet inte hur många gånger. Alarm! Den gastkramande djupmätaren. Skäggen som växer, moralen som sjunker, vattnet som forsar och radarn som blippar. Sänkbomber, torpeder, eldsvådor, flatlöss, panikattacker (den där Johannes såg inte ut att må så bra), cynism, lort och hemlängtan. Ingen steadicam, även om det verkligen ser ut så, vilket innebär att fotografen Jost Vocano måste haft ett smärre helvete - utrustad med hjälm och diverse andra kroppsskydd inuti den där ubåten med de snabba rörelsesekvenserna som bjuds på i filmen. Tydligen hade han någon liknande variant, men mindre, kanske en sådan Erik Edlund bär med sig lite överallt? Tre och en halv timmes sardinlåda med ett slut som inte direkt luktar Hollywood. Nästan alla dör, känns det som. Sådant är kriget, även under ytan.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ubåten är ett fascinerande mästerverk. Filmen är byggd på krigskorrespondenten Lothar-Günther Bucheims memoarer. I filmen gestaltas han av den tyske motsvarigheten till Bruce Springsteen, rockmusikern Herbert Grönemeyer, åtminstone är karaktären byggd på denne korrespondent. Det där med verkliga händelser och så vidare är ju väldigt relativt. Filmen är nästan uteslutande inspelad i uppbyggda skalenliga ubåtar. Nästan hela budgeten gick åt till dessa och då känns det ju bra att man kunde återanvända dem i Jakten På Den Försvunna Skatten. Vidare spelades filmen in helt utan ljud eftersom det tydligen var omöjligt att banda ljudet inuti en ubåt. Fascinerande eftersom ljudmässigt är filmen en upplevelse i sig. Den klaustrofobiska känslan är obehagligt påträngande genom hela filmen. Jag kommer på mig själv med att spänna mig så jag blir alldeles trött. Det krävs enormt mycket av både skådespelare, regissör och fotograf att lyckas skapa och behålla spänningen under tre och en halvtimme, särskilt med tanke på att man endast har några få kvadratmeter till sitt förfogande. Ubåten är en av de mest spännande, rent av fysiskt påfrestande, krigsskildringar jag har sett. Det tyska technoprojektet U96 plockade upp det karaktäristiska ledmotivet och sopade hem ravefesterna i början av 90-talet. 1-2-3-Techno.

Nr 510: Storm Över Asien

Originaltitel: Потомок Чингисхана, Potomok Chingiskhana (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Mongoliet. Djingis kahn. En och annan reinkarnerad Lama. Lite Budda. En silverräv som fått sätta livet till blir upprinnelsen till en historia där jag inte är riktigt med i alla svängar, men det är klippningen och musiken som gör filmen. Britterna är där, ryssarna är där, och det är inte alltigenom vänskapligt. När det avlossas skott i filmen slås det på en skarp trumma i musiken, synkat och klart. När det trummas i filmen trummas det i musiken. Trevligt för en gångs skull med stumfilm där musiken är med på hundradelen. Kapitalismen får sig en rejäl känga, kolonialismen likaså. En del väldigt vackra bilder, och en hel del väldigt sega partier. Början och slutet är bäst. Där exempelvis Gösta Berlings Saga kändes trimmad och på tårna känns Storm Över Asien lite överkokt. Regissören Pudovkin och hans samtida ryske kollega Eisenstein går lite hand i hand när det gäller både bildkompositioner och klippning.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En namnlös boskapsherde i det Yttre Mongoliet är vår hjälte. Det är början av 1900-talet. Kapitalism vs socialism. Jag är inte helt med på vad som händer men brittiska kolonisatörer är med på ett hörn. Och det är britterna som installerar vår hjälte som marionettkung. Tills han rymmer för att leda mongolerna i ett uppror. Ungefär så. Det är en blandning av sovjetisk propaganda och dokumentär. Lite grann som Jorden men tråkigare. Det är för övrigt regissören Pudovkins klasskamrat från Statens Filmskola, Valerij Inkizjinov, som spelar den namnlöse hjälten. Han är bra. Och det är bra klippt och synkat. Men det når mig inte den här gången. Kanske en annan gång.

Nr 509: Tjuvar I Paradiset

Originaltitel: Trouble In Paradise (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland (+10 timmar = fredag 19 september).

Roberts betyg: 3

Kommentar: En solochvårare (Herbert Marshall) och en ficktjuv (Miriam Hopkins) blir förälskade i Venedig och ger sig iväg till Paris i ett försök att skinna en fransk parfymdrottning (Kay Francis) på hundratusen Franc. Klurigheter uppstår när solochvåraren istället faller för drottningen. Detta gör ficktjuven milt sagt förbannad. Efter diverse konfrontationer och dubbelspel slutar allt med att solochvåraren tillsammans med ficktjuven kramskrattar sig hela vägen till nästa äventyr i baksätet på en taxi.
Jag kommer att tänka på Rivierans Guldgossar, och även lite grann på Blåsningen, för som jag tolkar det är solochvåraren aldrig på riktigt förälskad i drottningen , utan det är bara ett sätt att förvilla henne i jakten på smycken och cash, något som avslöjas i sista scenen. Och kassaskåpet där pengarna förvaras, och sättet på vilket solochvåraren tittar över axeln på drottningen när hon snurrar in kombinationen leder tankarna till Jönssonligan.
En helt okej rulle, full av erotiska an- upp och inspelningar, och med Marshalls sammetsröst som en behaglig heltäckningsmatta att sätta sina nakna fötter på. Men det mest intressanta tycker jag är att solochvårarens otaliga spegelsprångmarscher upp och ner i trappan är gjorda av en stand in, eftersom Marshall tydligen förlorade ett ben i första världskriget. Det känns ganska länge sen det hände.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den konservativa Hayskoden, Hollywoods självcensurerande produktionskod, instiftades 1934 för att komma tillrätta med de vågade och omoraliska filmer som producerades. Det är ingen särskild kvalificerad gissning att Ernst Lubitsch hade fått tänka om helt och hållet om han hade väntat några år med att göra filmen. Den så kallade Lubitsch Touch var regissörens mycket sofistikerade metod att uttrycka sexualitet och hela filmen andas sexuella anspelningar. Det märks redan i inledningen när orden Trouble in… visas medan kameran sveper över en säng. Lubitsch inspirerade flera av den kommande tidens screwball-regissörer men själv halkade han inte ner i farsträsket, åtminstone inte i den här filmen. Tjuvar I Paradiset är en underhållande solochvår-komedi med väldigt intressanta spänningar kring kärlek, kompanjonskap, pengar och ärlighet.

Nr 508: Gösta Berlings Saga

Originaltitel: Gösta Berlings Saga (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på kontoret på campingen i Pataua North, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Tre timmar av fantastisk intensitet och skådespeleri, särskilt den sista timmen med Ekeby som brinner och hästen som galopperar över isen med Gösta och Greta Garbo i en kälke efter, jagade av vargar. En makalös scen. Lars Hanson som Gösta Berling är bland det bästa och renaste jag sett på stumfilmssidan; blickarna, gesterna, närvaron - som i och för sig gäller alla som någonsin är i bild, alla verkar vara helt inne i skådespeleriet, även i "stora" scener med mycket folk i bakgrunden. Det skapar en energi i bilden som är lysande, bländande. Ett par saker förstår jag dock inte; Gösta räddar Marianne från först att frysa ihjäl och sedan att brinna inne, men hon lämnar honom utan att knappt blinka åt saken. Varför? Är det bara Göstas vanliga Kalle Anka-otur, eller missade jag något? Han har ju gömt henne där på Ekeby i vad jag antar ett litet kärleksnäste, och sen när han visar prov på enormt hjältemod väljer hon att tacka men nej tacka. Skumt. Och varför tänder Majorskan på Ekeby i första taget, och hur i all sin dar får hon med sig alla de kavaljererna i något slags upplopp? Sen ska det byggas upp igen och överlämnas till Gösta. Gott så. Han kan behöva lugna ner sig lite efter alla äventyr. Och musiken, musiken! Matti Bye, som tydligen även gjort musik till Körkarlen.
Och jag funderar över samspelet mellan denna films regissör Mauritz Stiller och Körkarlens regissör Victor Sjöström. De var samtida och uppenbarligen bra polare, det är samma slags flashbacknerv i filmerna (även om jag upplever Berling som mindre spöklik, mer rak i ryggen), båda åkte till Hollywood, men bara Sjöström lyckades i sin karriär medan Stiller åkte hem till Sverige och dog, bara 45 år gammal. Sjöström satt 77 år gammal i en bil på väg till Lund i Bergmans Smultronstället. Så kan det gå.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det är inte ovanligt för filmerna i boken att de vid tiden det begav sig fick utstå både spott och spe för att långt senare skrivas in i filmhistorien som klassiker. Gösta Berlings Saga är inget undantag. ”Ett vackert iscensatt fiasko” löd omdömet. Till och med självaste Selma stämde in i kritiken och försökte dessutom stoppa inspelningen. Inte ens den 19-åriga Greta Garbo, som senare skulle göra karriär i Hollywood, noterades nämnvärt av kritikerna. Själv anser jag att Mauritz Stiller, istället för ett vackert fiasko, har lyckats skapa ett vackert melodram, ett övertygande skådespel, ett episkt äventyr, ja faktiskt en av de bästa filmerna från den här perioden. En värdig klassiker skulle man kunna säga. Nog så.