Originaltitel: Vargtimmen (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Vargtimmen - tiden mellan skymning och gryning då flest människor dör och flest barn föds. Det är då dämonerna kommer, och mardrömmarna. Inte en av Ingmar Bergmans bästa, men några av scenerna är minst sagt minnesvärda, de liksom fräter sig fast på hårddisken. Förmodligen mest tack vare mannen, myten, legenden; fotografen Sven Nykvist som sin vana trogen levererar ett sinnessjukt vackert material. Jag tänker på scenen på badklippan där pappan Johan Borg (Max von Sydow) får sin son (Mikael Rundquist) på halsen, och sedan slänger honom i vattnet, där han försvinner, dyker upp och sedan försvinner igen. Rundquist gick vidare i karriären med att skriva manus till bland annat den omåttligt populära TV-serien Tre Kronor. Det kunde nog varken han eller Bergman tänka sig när de tog och gav regi mellan varandra där på 60-talet. Jag tänker också på scenen med alla duvorna. Drömskt, kraftfullt. Och så scenen med mannen på väggen vidare upp i taket. Oväntat och skickligt. Liv Ullmans släpiga hundögon och lite avvaktande norskmål passar perfekt i kontrast till Maxies frustration. En dagboksthriller, men vad den egentligen handlar om, alltså under ytan, under alla lager, må det vara Bergmans bild av ett eget konstnärsdilemma eller bara Lynchaktiga drömbilder - det lämnar jag denna gång åt andra att gotta ner sig i.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Tillsammans med Persona så växte Vargtimmen fram ur originalmanuskriptet Människoätarna från 1964. Det som från början var tänkt att bli en påkostad och storslagen film blev istället två ganska minimalistiska och suggestiva filmer. Vi påminns redan i början om det är film när vi hör Bergman regissera sina skådespelare under inledningstexten. Sedan rullar det igång med historien om en känd konstnärs försvinnande som berättas genom intervjuer med hustrun och konstnärens kvarlevande dagböcker. Inte helt olikt mockumentären Blair Witch Project i sitt anslag. Till skillnad från Persona som grep tag i mig omedelbart så har jag svårt att hitta in i Vargtimmens symbolik. Jag bestämmer mig tidigt för att lägga det mesta av energin på Sven Nyqvists underbara foto. Det är som alltid en njutning. Några scener etsar sig dock fast. Badklippan, mannen på väggen, de skrattande vampyrerna.
Originaltitel: High Sierra (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Roy Earle (Humphrey Bogart) kommer direkt ur finkan och ger sig på nästa stöt; att råna ett lyxhotell i Palm Springs, Kalifornien. Pengar och juveler. Trots en medhjälpare på insidan och ett par tre stycken på utsidan - och en hund (Bogarts egen i verkligheten) - går allt givetvis snett ändå. Skottlossning, polisdöd, skrikande däck. Earle är minst sagt förtjust i flickan med klumpfot, Velma (Joan Leslie). Han är så förtjust att han vill gifta sig med henne, och därför betalar han en operation som får henna att dansa obehindrat och utbrista: "Jag är inte ful längre". Men hon vill inte gifta sig med Earle, ack nej. Hon har sina känslor på annat håll, och det är ju lite skönt att det inte blir på något annat vis. Någon som däremot är förälskad i Earle är kumpanen Marie (Ida Lupino), men tyvärr är den dealen inte mycket för Earle att hänga i granen, men han "parkerar" henne lite här och där när det osar katt. Annars är nog den här filmen mest känd för det "omvända dubbla axelgreppet"; en spännande scen där Marie gör tvärtemot vad som förväntas och tar ett stadigt grepp om Earles axlar för att markera att nu är det kyss på gång. Och hon gör det två gånger om! En milstolpe i filmhistoriens jämställdhetskanon. Allt slutar med en fantastiskt rolig biljakt upp i bergen. Rolig på grund av att filmhastigheten är uppskruvad nåt hack vilket göra att hela upplösningen påminner om ett slags bilbanerace, där kurvorna tas i vad som ser ut att vara tvåhundra knyck. Upp upp i bergen, Earle lämnar bilen och tar med sig automatgeväret sista biten till fots. Det blir ett litet skyttegravsläge där ekoropen studsar mellan topparna, innan en prickskytt till slut gör processen kort med den desperate Earle. Rull ner för berget, hund som söker husse och kvarlämnad Marie i tårar. Allt som allt en skön heistrulle med känslan av att sympatierna hamnar hos den elake rånaren eftersom han trots sin känslokyla och likgiltighet gentemot sina rånoffer är så snäll mot en flicka med klumpfot. Så enkelt kan det vara.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Humphrey Bogart spelar den tillbakadragne och trumpne rånaren Earle. Ida Lupino spelar kumpanen Marie. Marie är alldeles uppenbart förälskad i Earle. Earle håller sig dock på sin kant, håller huvudet högt. Earle tycker alla är hycklare. Han gör lite som han vill men har ett tydligt socialt patos. Det märks inte minst när han hjälper den unga flickan med klumpfot, Velma. Marie blir svartsjuk. Och Velma vill bara vara kompis. Men Earle har inga kompisar. Earle vill vara fri. Tillsammans med några medhjälpare slår Earle och Marie till mot lyxhotellet. Ett rån som går fullständigt fel och som slutar i en underbar biljakt uppför Mount Whitney. Ensam mot ett stort polisuppbåd för tankarna till John Rambo och First Blood. Earle kommer aldrig att ge sig. En gråtande Marie kommer inte att ändra honom. Sierra svarar fint mot en annan film om ett välkänt rånarpar, Bonnie Och Clyde.
Originaltitel: Moonstruck (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Det blir en rak trea. Cher är lysande som en fullmåne, men Nicolas Cage kan gå och dra nåt gammalt över sig - tycker bara han har gjort en bra insats och det är i Leaving Las Vegas, som underligt nog inte är med i 1001-boken. Och det görs en upptäckt mitt under brinnande film, och det är att Cage är en Coppola. Brorson till Francis Ford Coppola och systerson till Tala Shire; och således kusin med bland annat Sofia Coppola. Allt hänger ihop.
Apropå släkt så känns Mångalen som en lillebror till valfri film av Woody Allen. New York, relationsdrama, otrohet, middagsscener, vassa repliker, jazzigt score. Men lillebror har mest Cher att hänga upp sin luva på, och även om hon är strålande så kan (och ska?) hon inte bära upp en hel film själv. Det florerar i och för sig flera finemangbiroller, särskilt den genomskådande mamma Castorini (Olympia Dukakis) och hundfarfar Castorini (Feodor Chaliapin, Jr), men det är ju mellan huvudparet man vill se gnistor, och där står Cage mest för halvöppen mun och framkrystade repliker. Cher däremot är varmögd, naturligt rapp, änkeligt och lite uppgivet realistisk, sörjande gråsprängd och uppfriskande ärlig. Den enda scen jag minns från när jag såg Mångalen när den kom på 80-talet är den när Cher kommer gående på gatan och sparkar en burk framför sig. Vardagsrealism at its best. Roligast i filmen är nog professorn som dejtar sina sekelyngre studenter och alltid får en drink i knät, varpå han beställer in ett glas vodka. Mille grazie!
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Många italiendoftande filmer vi har sett tidigare har varit hårdhudade maffiahistorier. Här är istället en lättsmält romantisk komedi vilket känns lite befriande på nåt sätt. Den sterotypiska och fördomsfulla beskrivningen av den italiensk-amerikanska familjen till trots är den ändå charmigt underhållande med fina rollprestationer. Bortsett från den släpige Nicholas Cage som är obeskrivligt dålig. Oscar för bästa kvinnliga huvudroll gick välförtjänt till Cher för sin lysande insats som änkan Loretti Castorini. Olympia Dukakis fick även hon en Oscar för rollen som mamma Rose vilken hon bär upp med både självklarhet och pondus. Regissören Norman Jewison har även gjort I Nattens Hetta. En helt annan film från en helt annan tid.
Originaltitel: Casino (1995).IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Mycket bra. Helt klart min favorit av Scorsese. Fem år efter Maffiabröder, även den ett samarbete mellan Scorsese och författaren Nicholas Pileggi, och även den med De Niro och Pesci i rollerna. Casino rullar på som ett glimrande roulettehjul; man vågar knappt titta bort ett enda ögonblick av rädsla för att missa var kulan hamnar nästa gång. Vem vinner och får stoppa de feta sedelbuntarna innanför västen? Vem drar nitlotten och hamnar i ett hål i öknen? Pengarna byter fickor, byter ägare, byter ägare igen. Blåsarna blir blåsta. Fenomenala Sharon Stone med sina pälsar och allt sitt bling bling. Från sockersöt ungeskort till genomtrasig kokainhora. Otäckt bra gör hon det. Hon och De Niro i den ständiga dragkampen. Han som öser ekonomisk och materiell uppmärksamhet över henne. Hon som aldrig har älskat och aldrig kommer älska honom. Pågränsenvardagen. Lögnerna, misstänksamheten, anklagelserna, misstron, hennes flykt från honom, hans jakt på henne. Denna gången får vara den sista, även om förra gången var som denna gången. Finfina kameravinklar, åkningar, lösningar. Öknen i solbrillorna; over the top, javisst! De Niro som den kolugne casinodrivaren, ögonen på allt och alla, kontrollerande, beräknande, manipulativ. Vill inte ha några scener, diskret hantering är a och o. Pesci, psykopaten som slår först och inte ens bryr sig om att undra varför. Minsta lilla triggar igång myran. En penna i halsen, en pistol mot tinningen, pang pang. Och sen ombytta roller. De Niro helt vansinnig på hemmaplan, klarar inte av att kontrollera sin fru, hon gör honom galen. Då är Pesci där, den lille token, och försöker lugna honom. Inga scener tack. Så janus. Så igenkänningsbart, känner jag, och det är ju både tragiskt och kittlande, att jag har varit i sådana relationer, kanske fortfarande är, med mig själv och andra. En blandning av De Niro och Stone. Replikerna regnar omkring, blandas med varandra. Det kunde varit jag och någon. De helt sjuka föreställningarna, anklagelserna, förebråendena. Fullt krig uppe på slagfältet och samtidigt så djupt nedborrade i skyttegravarna. Spänningen i det, när som helst smäller det, utan förvarning, utan anledning. Alla går bakom ryggen på alla, och till slut har man gått bakom ryggen på sig själv så grundligt att man bara ser ännu en fiende i spegeln. Foto av Robert Richardson som bredvid Storaro är den ende nu levande som vunnit tre Oscars för bästa foto. Och James Woods så knarkranglig och hallickslim. Enligt osäkra nätkällor ska han ha ringt upp Scorsese när han fick höra att det fanns intresse för honom till en roll i Casino. Ett meddelande: "Any time, any place, any part, any fee". Och så var det med det.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Oj oj oj. Fem år efter succén med Maffiabröder är Pesci och De Niro tillbaka med ännu en hårdkokt historia signerad Scorsese och Pileggi. Och den här gången toppar kvartetten sin tidigare prestation. Det är Las Vegas och det är 70-tal. Maffian har ett stort inflytande över spelverksamheten i ökenstaden och Ace (De Niro) får en placering som casinochef vilket passar honom som kuperingen i kortleken. Allt rullar på, pengarna flödar, in och ut, och hamnar i allehanda fickor. Allt är ett spel. Ginger (Sharon Stone) är kasinodrottningen som charmar kostymen av De Niro. Han vill ha henne. Hon vill ha hans pengar. En omöjlig relation som de ständigt kommer tillbaka till. Så underbart tragiskt och trasigt. Sen har vi polaren Pesci som gör slarvsylta av både den ena och den andra. Casino är som sitt namn - ett färgstarkt, spektakulärt, berusande och våldsamt äventyr med nerverna på helspänn. Tappa inte koncentrationen, då förlorar du allt.
Originaltitel: Now, Voyager (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Helt sjukt, men jag kommer inte ihåg ett smack av den här filmen, förutom det där med cigaretterna. Att han tänder båda cigaretterna på en gång och sen ger henne en av dem. Otäckt att jag inte minns nåt mer, så länge sedan var det ju inte som vi såg den här. Idag är det 3 oktober, så det är inte ens en månad sedan. Ja, vad ska man göra? Jag kan ju inte hitta på något. Och vad ska jag ge för betyg? Det får bli nåt helt mittemellan. Bette Davis. Fantastisk skådespelerska. Etsar sig fast i minnet.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Historien om den fula ankungen har berättats åtskilliga gånger i olika variationer. Här är det dags för regissören Irving Rappers bidrag till temat (för övrigt hans enda bidrag i boken). Bette Davis spelar den tantiga ungmön Charlotte, överbeskyddad av den tyranniska modern, som genom mötet med psykiatern Jaquith börjar blomstra. Efter att han skickat henne på en befriande kryssning till Sydamerika återkommer hon till Boston och blir volontär på dr Jaquiths sjukhus. På resan inledde hon en affär med Jerry, en olyckligt gift tvåbarnsfar som visar sig ha sin deprimerade dotter på sjukhuset. Charlotte tar sig an dottern och därmed utmanas relationen med Jerry. Det är en vågad berättelse där bruket av cigaretter blir substitut för de obefintliga sexscenerna. En okej dag på jobbet. Kul att se Bette Davis.
Originaltitel: On The Waterfront (1954). Wikipedia IMDb
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En film som tar sig, sa biografmaskinisten när celluloidremsan började brinna. Åtta Oscars minsann. En ung Marlon Brando hamnar i ett skruvstäd när han vittnar mot en gangsterfacker på jobbet, som ligger bakom ett mord på en besvärlig lirare. Som gammal fixmatchboxare med ett enormt lass av bitter -och uppgivenhet har Brando jabbat och duckat sig igenom de senaste åren av livet. Men nu får det vara nog. Enough is enough. Även kärleken har satt foten innanför dörren och vägrar ge sig av, nu är det dags att knocka den här livsstilen. Det kanske kommer kosta honom jobbet, det kanske kommer kosta honom vänner, det kanske till och med kommer kosta honom livet. Men han måste följa sin inre kompass, och den pekar spikrakt mot ärlighetens topp. Så brorsan får sätta livet till istället, efter en fin taxiscen med neddragna persienner. På taket huserar duvorna och de två unga killarna som ser upp till Brando, tills han "tjallar" - då dödar killarna duvorna och drar besvikelsegråtande därifrån. Efter en ordentlig holmgång på bryggan i hamnen staplar Brando in på fabriken med hela arbetsrörelsen i ryggen. Dags att sluta jabba, och börja jobba.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Hittade filmen för en tia på loppis. Med åtta Oscars i ryggen, fler Oscarsnomineringar och Silverlejonet på filmfestivalen i Venedig så kändes det som en bra affär. Att filmen på omslaget dessutom omnämns som "en av de mest hyllade filmer som gjorts" och att Brando gör "en av de starkaste skådespelarprestationer som någonsin skådats på vita duken" bådar ju naturligtvis gott. Samtidigt kryllar ju det här projektet av liknande hyllningar så det säger egentligen ganska lite om vad det är vi ska få se. Men alla superlativ och omnämningar samt bokens omdömen skapar ändå en slags förväntan, ibland obehagligt medveten. Storstadshamn hade innan det här projektet lyckats gå mig tämligen förbi vilket naturligtvis höjer intressenivån ytterligare. Totalupplevelsen blir dock en helt okej film, varken mer eller mindre. Däremot tror jag att en hel del av filmens karaktär och stämning kommer att stanna kvar. Och det är verkligen inget dåligt betyg. Definitivt värt en tia.
