Nr 886: Magnolia

Originaltitel: Magnolia (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play/YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Vi har sett det tidigare i Pulp Fiction, Short Cuts och Nashville. Löst sammanflätade historier som vävs ihop av tillfälligheter och sammanträffanden. I Magnolia får vi följa Frank TJ (Tom Cruise) som en misogyn machopredikant som närmast sektmässigt vill få män att återta kontrollen över sitt kön, den misantropiske, döende tv-mogulen Earl (Jason Robards), hans mycket yngre fru, den stressade Linda (Julianne Moore), hans vårdare Phil (Philip Seymor Hoffman), den överbegåvade men hårt hållne frågesportspojken Stanley (Jeremy Blackman), den ensamme, godhjärtade polisen Jim (John C Reilly) som uppvaktar den missbrukande och ångestfyllda Claudia (Melora Walters), hennes döende far, programledaren Jimmy (Philip Baker Hall) och många fler i det stjärnspäckade persongalleriet. Alla trevar sig fram på olika sätt under ett dygn i en ensam stad, där de små detaljerna i deras inre bygger berättelsen kring livets stora teman - kärlek, ondska, ensamhet, svek, relationer, hemligheter, mål och mening. Inledningssekvensen där vi introduceras för tre historiska och av varandra oberoende händelser är briljant och visar på att allt som sker, hur isolerade händelserna än tycks vara, är delar i ett större sammanhang och detta sätter ramen för filmen. De bibliska anspelningarna och narrativet om det misslyckade föräldraskapet, framför allt faderskapet, är genomgående spår. Paul Thomas Anderson gör en ambitiös, men inte alls särskilt pretentiös film, där varje karaktär tillåts vara människa i all sin otillräcklighet och i alla sina brister och det regnande grodor tycks alldeles självklart. Det kommer väldigt nära ett berättartekniskt och cineastiskt mästerverk. 

Nr 877: Att Leva

Originaltitel: Ikiru 生きる (1952) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Watanabe, socialutskottsbyråkrat, änkling, en mumie, levande begravd under runtforslade utredningar. Stämplar och förhalar. Får läkarbesked (utan att egentligen få besked, men alla inblandade fattar): magcancer, din klocka är fem i tolv. Först chock och apati, famlar efter att känna sig behövd, särskilt hos sonen som mest tänker på arvet. Slutar gå till jobbet. Självmordsförsök, nåt slags? Kan inte. Inser: "Innan jag dör måste jag veta varför jag levt". In i handlingen vägvisare i form av Mefistofeles. Det blir till att rulla hatt nåt infernaliskt. Tivoli, striptease, utomhusrave och bluesiga barer där Watanabe till ensamt piano sjunger stillsam sorglig tårfylld klassiker; "Livet är kort". Horor och ut ur taxin för att spy. Ohållbart. Bakfyllan leder in på nytt spår, börja hänga med yngre dam från kontoret. Livfull, sprudlande, nyfiken. Nytt nyktert umgänge med te, tivoli, skridskor, bio och nudlar. Carpe diem in da house. Ny insikt: börja göra konkreta saker, hjälpa andra, vill man så går det, ingentingeomöjligt. Helt plötsligt är Watanabe död. Lite mittifilmen som i Psycho. Resten av filmen begravningsparty med flashbacks. Vad hände på slutet innan slutet? Alla undrar, pusslar, skålar och dricker. Watanabe hade inte tid att hata någon, han "skulle ju ändå dö". Rev tag i papprena på kontoret, styrde upp, fixade lekpark åt barnen, till slut. Yes we can, tycker de övriga, på fyllan. Tillbaka i kontorsvardagen mal kvarnarna lika långsamt ändå. Konformismens dämpande skynke över den som försöker sticka ut, stå upp. Men parken finns kvar. Watanabes avtryck till eftervärlden, där han satt i snöfallet och gungade, nynnande på "Livet är kort". Så enkelt. Magnifik sista sak att göra i livet.

Väldigt många slides i bildövergångarna. Säkert ett fyrtiotal totalt. Tydligen lite trademark för Kurosawa, och jag  minns nåt liknande från De Sju Samurajerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Att försvara byråkratin genom att inget göra, låta tiden gå, att flytta papper, varje problem och klagomål flyttas runt bland alla sektioner och avdelningar i kommunhusets invecklade och meningslösa system. Är detta en beskrivning av min egen tjänst? Skulle kunna vara men nej, det är i det sammanhang som Kenji Watanabe (Takashi Shimura) finns, en plikttrogen mellanchef som inte varit frånvarande från jobbet en enda dag på 30 år. Vardagen är händelselös, frun är avliden och relationen med sonen skaver. Visst är jobbet grått och otillfredsställande men det är ett jobb och det ska göras. En dag får han veta att han har cancer och inte långt kvar att leva. I sin dödsångest och frustration träffar han dels den dekadente Mephistoliknande skribenten som tar med honom på nattliga, syndiga äventyr, dels den levnadsglada leksakstillverkaren som får honom att skratta, att leva, att vilja leva. Men hur lever man när man snart ska dö? Är man skyldig att leva om man vet att man ska dö? Watanabe finner till slut sin mening genom att med alla medel få den stela kommunförvaltningen att faktiskt anlägga den lekpark som är så nödvändig. Det finns ett visst mått av civil olydnad i hur den fyrkantige byråkraten, tar sig an problemet och utmanar systemet. Watanabes likvaka blir en både känslosam och underhållande uppvisning i fantastisk självmedvetenhet. I takt med att kollegorna från jobbet blir fullare och fullare så blir de allt mer ärliga mot sig själva och mot varandra. "Vi bara låtsas att vi gör något." "Watanabe gjorde ju faktiskt något." Shimura är inte de stora gesternas man och han kan tyvärr ibland bli lite endimensionell i sitt uttryck men karaktären är djupt sympatisk och Akira Kurusawa har i Att Leva gjort en väldigt humanistisk film. Bilden av den döende Watanabe i lekparkens gunga är så stark och sorglig men samtidigt så levande.

Nr 876: Babettes Gästabud

Originaltitel: Babettes Gæstebud (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Ett litet danskt kustläge, perfekt för den milda, fromma sekten. Ölbröd och torkad fisk, allt ska blötläggas. Äldrevård och hushållsnära tjänster, administrerat av pastorns varsamma och fasta händer; de båda döttrarna. Pastorns blick, en särskild slags säregen lyster i den, som hos den som parkerat sin övertygelse på långtid. Systrarna ständigt tillsammans, handling, blickar och ord. Intuitivt koreograferade att följa varandra, stanna hos varandra. Uppvaktare försöker komma nära dem, men förgäves. Fenomenale franske Papin hamnar av tillfällighet där på sandbankshöjden; hittar sig själv försjunken i djup melankoli men finner tillfällig kärleksglöd i duetten med ena systern, och det verkar handla om stycket Là ci darem la mano från operan Don Giovanni av Mozart. Kanske en av de mest fantastiska musikscener jag sett på film. Skör, millimeterexakt, överväldigande och humorspäckad. Skulle kunna se den tusen gånger om. Tyvärr får Papin åka hem till Paris tomhänt. Och slarvern Lorens gör ett försök med andra systern, men det slutar i prestationsångest och uppgivenhet i hallen. "Livet är hårt och obönhörligt. Det finns ting som är omöjliga". Systrarna offrar sina eventuella äventyr för att stanna i fromheten, gudskärleken. Lorens lovar sig själv: istället för kärlek - karriär! Givakt! Klackarna ihop!

Många år förflyter, prosten är död. Tisslet och tasslet och de inre konflikterna i sekten tilltar, om än på en hyfsat oskyldig nivå. Knutby light med lite otrohet och lurendrejeri som kommer upp till ytan. En ovädersnatt kommer Babette till byn. En fransk krigsflykting som arbetskraftsinvandrar och får tjänst hos systrarna som hushållerska. Affärerna går stadigt bättre, för mig oklart hur eller varför, men kanske handlar det om ränteavkastning och snillrika kapitalplaceringar. Och att Babette är skicklig på att både pruta i fiskboden och lura sig ifrån betalning i servicebutiken på hörnet. Ytterligare tid går, och efter 14 år av osjälvisk givmildhet vinner Babette på franska lotteriet. 10000 franska franc. Det blir till att ställa till med fransk gourmetmiddag och injicera lite kontinentalt kolesterol i det torftiga danska blodomloppet. Och det är väl i och med den här middagen som filmen går in i det som den verkar vara mest känd för. En delikatessrulle helt enkelt. Och det är ju en fröjd att följa råvarornas väg från leverans via tillagning till servering. Sju rätter, den ena läckrare än den andra. Sektmedlemmarna är initialt svårt skeptiska till att låta sig njuta av vare sig det ena eller det andra vid denna häxsabbat, men allt eftersom särskilt glasen fylls på börjar det surra och röra lite på sig. Lorens är tillbaka efter alla dessa år (efter en mycket intressant dialog med sitt eget yngre jag) och tar sig märkbart belåten genom menyn. Utöver att identifiera äkta sköldpaddssoppa, specifik blinivariant och vaktel i sarkofag, och utöver att återkommande pinpointa både olika vinsorter och årtal, ja utöver detta så lyfter han en klase vindruvor från fruktfatet och utbrister: "Åh, vilka häääärligaa druvor!". En fullblodsnjutare, den där Jarl Kulle. Han håller ett middagstal också; tema livsval, fruktan, nåd och rättvisa. Mycket uppskattat, och hela församlingen har liksom luckrats upp och börjat lätta lite på spänningarna. Lorens tar återigen farväl i hallen, men nu med orden: "I vår sköna värld är allt möjligt". Sekten dansar Bergmanskt ut i natten och runt livgivande brunnen under den svarta stjärnhimlen. Babette blir kvar, istället för att återvända till Paris. 

Ja, det finns så oerhört mycket att tycka bra om med den här filmen. Det lite milda akvarellfotot i början som övergår till mer intensiva oljemålningar. Stillsamma pianomusiken i fonden. Det precisa, avslappnade agerandet. Den enorma underliggande humorn blandat med existensens tröskande. Lorens resa från uppgiven ungtupp till försonande ålderman. Hur Lorens och Babette aldrig ses, men är så nära varandra vid middagen; han berättar om henne från sin tid i Paris, utan att veta att det är hon som är i köket. Matlagningsscenerna och uppläggen. Jag blir helt upprymd bara av att tänka på filmen. Helt klart topp 5 hittills i projektet. Fiskade upp novellen av Karin Blixen (skriven under pseudonymen Isak Dinesen) från Stadsbibliotekets magasin, och kan konstatera att i princip det enda som skiljer är att handlingen i filmen är förlagd till danska kusten i stället för den nordnorska i boken. 

Litet sidospår för egna minnet: precis när Babette har anlänt till byn och systrarna läser brevet från Papin så flikas det helt plötsligt in en tecknad bild på en avrättningsscen (som illustrerar det som står i brevet). Det är enda gången det sker i filmen. Gör mig inget, men känns lite underligt, eller åtminstone anmärkningsvärt.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Plötsligt händer det! Filmen jag så länge har väntat på. Är det projektets toppfilm hittills? Kanske, kanske inte. Svårt att säga eftersom allt tycks vara så relativt hela tiden. Helt klart är att Babettes Gästabud är en fantastiskt fin film, med så mycket stillsamt djup, sakral och profan på samma gång, blygsam men med en botten som skapar en helt ljuvlig resonans i både handling, karaktärer och foto. Höjdpunkten är ju inte helt oväntat själva gästabudet med en meny bestående av Amontillado, Blinis demidoff, Sköldpaddsoppa, Veuve Cliquot, Cailles en Sarcophage, Clos Vougeot och mycket mer. Allt tillagat och serverat av den franska mästerkocken Babette (utsökt gestaltad av Stéphane Audran), i byn endast känd som hembiträdet som flytt från Frankrike efter Pariskommunens fall. Gästerna är de återhållsamma och gudfruktiga byborna och de stillsamma pastorsdöttrarna som huvudpersoner. Det är varmt, roligt, fyndigt, litterärt, konstnärligt. Det är en betraktelse över tron och kärleken men också en njutningsfull hyllning till livet.

Nr 834: Sátántangó

Originaltitel: Sátántangó (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En djävulsk tango i 12 steg. Till en början helt magnifikt fängslande, särskilt när jag inser att tredje steget - där doktorn antecknar vad som sker utanför fönstret - är samtida med första steget - med Futakis otrohetsvisit. Det doktorn ser har tittaren redan sett, fast inifrån sovrummet. Där nånstans är jag uppe på en rak femma. Det oerhört långsamma och närgångna berättandet. Människor och djur som släpar sig fram i ett aldrig upphörande regn. Väntar på och önskar sig nåt bättre. Och Irimias kan erbjuda detta, bara byborna öppnar sina hjärtan. Och sina plånböcker. Då kommer allt bli bättre. På sikt. Irimias är en falsk profet, en ulv i fårakläder. Och vad ska han egentligen med dynamiten till, som han beställer? Spränga hela "nya farmen"?
Steg för steg framåt och bakåt i historien. Lilla kattplågerskan Estike möter doktorn utanför puben både i slutet av steg 3 och i steg 5. Då har hon redan smygtittat in i festlokalen där de vuxna dansar satanstangon. Är det därför hon väljer att råttgifta sig själv till döds? Hon ser vad hon har att vänta sig? Berättarrösten säger att hon ser nåt slags samband mellan föregående dagars händelser, och hon blir typ lugn av det. Väldigt mystiskt och obegripligt. Pretentiöst, kanske man skulle kunna kalla det. I steg 6 får man följa satanstangon från insidan, inne i puben. Riktig firmafestfeeling med baguettebalansering på huvudet. Där ser man flickan Estike i fönstret, smygittande in. Således tänker jag att stegen överlappar och överstegsfintar varandra hela tiden. Början är slutet, mitten är början, slutet är nära. Turkarna kommer! Steg 8 och 9 innehåller samma händelser men från olika perspektiv. Flocken förflyttas, mot Almas, ny by ska byggas, levas i. Regn regn regn. Drömsekvens, berättarröst beskriver de olika karaktärernas drömmar när de ligger och sover i nåt slags ödehus. Också en för mig skavande scen, den hade jag klippt bort direkt om jag fick, vilket jag inte får. Överlag hade jag klippt bort en hel massa övertid. Sitter och funderar lite på hur det kan tänkas vara en slags härskarteknik, en nästan sadistisk sådan, som regissörer kan använda sig av. Att dra ut på det. Att låta en scen pågå i flera minuter efter att den, i alla fall för mig, är död. "Det här är mitt trademark, jag kan 'tvinga' dig att titta på mina enormt långa tagningar". I vissa falla tycker jag det är skönt, det blir som en andningspaus efter att det har hänt mycket. Men i vissa fall undrar jag ju bara om han glömt att trycka på stoppknappen. Och därför sjunker mitt betyg en aning.
Men jag kommer aldrig glömma upplevelsen av att titta på den här rullen. Det tog en hel dag, med avbrott för lunch, kaffe, promenad och handling och två allsvenska fotbollsmatcher. Just ja, det var det jag tänkte på när jag kollade fotboll, och jämförde med filmen. En spelare kan ju briljera, visa upp sitt fantastiska register av finter, ryck och dribblingar. Men om de inte leder till nåt, inte resulterar i framgång för laget, så är de bara intressanta i sig, och då måste de vara spektakulära för att hamna på en topplista på YouTube. Om jag jämför med filmen så är de där extremt långliggande särskilt avslutande scenpartierna en snubbe som, efter att han dribblat av två personer och kommit fri mot mål, vänder om och springer tillbaka för att dribbla av alla andra spelare också. Oj vad han dribblar och fintar. Samma fint, låt säga överstegaren för att knyta ihop med mitten av inlägget (raggadish). Och innan han är klar har domaren blåst av för halvtid och alla går in i omklädningsrummet och tar en banan och pustar ut, men dribbelsnubben är kvar ute i mittcirkeln och snurrar upp avbytarna som värmer upp. Båda lagens.
Steg 11 visar nåt slags putsande manusskrivande. Filmens karaktärer beskrivs på skrivmaskin av två kontorsnissar. Vilka är de? Vem har skrivit grunden? De undertecknar med Irimias, ulven. Är det han som försett dem med uppgifter? Vad ska de med dem till? När de är klara stoppar de in pappren i ett skåp, kanske arkiv vad vet jag, släcker och går hem. En dag på jobbet.
Steg 12 är sista steget, och det heter "Cirkeln sluts". Då fantiserar jag ju så klart om att nu kommer förklaringen, upplösningen, nu visas pusslet i sin helhet. Inte riktigt. GW-doktorn kommer hem från sin spritskaffarluff och sätter sig och börjar supa och anteckna. Då hör han de kyrkklockor som utgör en scen i början av filmen. Han ger sig av till ruinen och där står en mer eller mindre galning och slår på metall och  ropvarnar att "Turkarna kommer!" Doktorn går hem och börjar anteckna den väderobservation man fått höra i början av filmen. Men är vi då i början av filmen, eller är detta efter alla händelser vi sett? Oklart för mig. Cirkeln vidöppen. Mer av en liggande åtta, och det är ju egentligen inte alls dåligt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Sju och en halv timmes imponerande poetiskt drama och svart komik uppdelat i tolv delar. Det är långa fantastiska tagningar (många över tio minuter), inga onödiga eller överflödiga klippningar. Det är långsamt, långsamma åkningar eller statisk kamera, närbilder som stannar kvar. Både i bilden och i minnet. Inget andligt eller sentimentalt. Varje del överlappar varandra i tid, rum och perspektiv. Det är lager på lager. Det är inte alldeles tydligt exakt när och var händelser sker men klart är att det hela utspelar sig under några få dagar på och omkring ett kollektivt jordbruk där karaktärerna liksom lever i limbo. I väntan. Vi kommer så nära personerna att vi börjar engagera oss i deras handlingar som nästan tycks fullständigt självklara. Allt är nedlagt och djuren går omkring lite sporadiskt. Över hela härligheten faller ett aldrig sinande regn. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet som faller på förtorkad jord, som förvandlar spår till myr och klipper av vägen till staden. Futaki vaknar till ljudet av klockor..."
Del 1: En otrohetsaffär. Tal om att lämna. Att dela på pengarna och dra. Ryktet går om Irimias återkomst.
Del 2: Staden. En blåsig gata. Irimas och hans följeslagare har vinden i ryggen. Överenskommelse med polisen.
Del 3: En doktor spanar i kikare över farmen. Noterar sina iakttagelser, röker och dricker sprit. Blir fullare och fullare. Spriten tar slut. Måste ut och fixa mer.
Del 4: Farmens pub. Ryktet sprider sig om Irimias återkomst.  Den Jesusliknande figuren som både skrämmer och lockar.
Del 5: En flickas blick, avlägsen, kanske uppgiven. Hon plågar sin katt, känner sig plötsligt överlägsen. Dödar katten med råttgift, tar den under armen och går mot sin egen död. Kanske ett svagt leende genom regnet.
Del 6: Farmens pub. Spontan fylledans till dragspelsmusik. Satans tango.
Del 7: Flickans död samlar människorna. Irimias håller tal. Ber om allas pengar. Det kommer att ordna sig. En ny farm någon annanstans.
Del 8: De flesta lämnar. Irimias löften om något bättre. Det packas och flyttas, slits och släpas, bärs och dras. Till slut framme i vad som verkar vara ett övergivet och nedgånget slott. 
Del 9: Staden. Irimias och hans följeslagare äter och planerar.
Del 10: Irimias hämtar människorna i slottet. Han pratar och pratar. En viss bristande tillit uppenbarar sig.
Del 11: Staden. En regnig och blåsig gata. Irimias och hans följeslagare har vinden i ryggen. Polisstationen. Karaktärsbeskrivningar. Nedskrivet vittnesmål. Av vad? De trasiga och tragiska karaktärerna från farmen.
Del 12. En läkare har hittat hem med spriten. Han bygger för sitt fönster och börjar skriva, berätta. "En oktobermorgon före de första dropparna av det långa höstregnet...". Cirkeln sluts.

Nr 779: Död Man Lever

Originaltitel: Seconds (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Paranoida, förvrängda inledningsbilder - ett oönskat, utslitet ansikte. Myrstacksmyllret på tågstationen, alla dessa varelser och jag är en av dem. Bankjobb, trist rådgivning, en utflyttad dotter, sporadisk kontakt. Min fru väntar i hemmet, väntar och väntar. På mig, på oss, på islossningen som aldrig kommer. Döda kyssar, separata sängar. En lapp trycks i min hand just innan tåget tar mig dit jag inte vill, en hastig möjlighet ut, en adress, en väg, en riktning. 34 LAFAYETTE ST. Tvekan, kanske nästa gång. Jag får ett samtal från min döde vän. Det finns en chans att börja om. Ett företag, en summa pengar, ett kontrakt. Jag drogas, iscensätts, filmas, utpressas - jag går med på det. 30 000 dollar, en låtsad hotellrumsbrand och transport till kirurgen. Ny kropp, ny plats, nytt liv. Jag är konstnär i Malibu. Jag sketchar och går strandpromenader. Jag har betjänt istället för fru som ansar rosorna. Jag har riktig frihet. Men samma inre tyngd. En dag sitter hon där, på stranden. Nora. Hon frågar havet, hon lever, hon funderar och berättar. I varje människa en nyckel som väntar på att vridas om, låsa upp, befria. Vi åker på fruktbarhetspartaj i vildmarken kring Santa Barbara. Ringdans och druvtramp. Vin och blockflöjt. Stomp those grapes! Folk klär av sig. Jag är ovillig, motvillig, rationell. Påklädd och stel. Plötsligt släpper jag taget, bejakar ruset. Då inträffar den riktiga förlösningen, livet börjar om, på nytt. Född igen i det där kletiga druvkaret, skriker mig in i min nya värld. Fest, glädje, dans, möten, berusning. Lyckan och harmonin blir kortvarig. Snart är jag dekadent, missnöjd även i detta nya, fria, obegränsade. Rör mig genom nya trånga folkmassor, dricker för mycket, börjar prata om mitt hemliga förflutna, bryter tystnadslöftet. Ventilen. Jag åker och hälsar på min fru, min änka. Hon vet inte vem jag är, men hon vet vem jag var. Hon kan äntligen berätta, nu när jag är död. Jag var alltid upptagen med att lyssna inåt, jag levde som en främling i mitt eget hem. Jag försökte säga något, men förblev tyst. Vi levde våra liv i ett artigt celibat, i ett stillestånd, en vapenvila. Jag får höra detta, och jag hör att det stämmer, att det var jag, att det fortfarande är jag. Jag vill ha ännu en ny chans att börja om. Företaget erbjuder, men motprestation krävs. Kan jag föreslå någon? Vet jag någon som vill börja om? Vill jag sponsra? Jag misstänker att det bara kommer fördröja min process. Jag vill födas om nu, direkt. Jag vägrar sponsra, jag vill ha direkt service. Milda leenden, jag läggs på brits, spänns fast, något är fel. En präst, för mycket folk. Sista smörjelsen. En kraniumborr aktiveras. Jag ser mig själv på en strand med min lilla dotter på axlarna. Runt oss springer en hund. Havet i vågor in mot strandkanten. Vi är på väg bortåt. Allt är enkelt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ett erbjudande han inte kan motstå. Att lämna sin känslomässigt fattiga tillvaro och få börja om. Ett nytt liv i en ny kropp. Någon annanstans. "Företaget" kan erbjuda detta och han går med på det. Det trista banktjänstemannalivet med en fru i sängen bredvid kan nu bli ett minne blott. Han lägger sig under skalpellen och vaknar upp som bohemisk konstnär på västkusten. Rik och fågelfri. Strandvilla. Det är fancy parties och hippiefester men inuti finns samma tomhet kvar. Han vill tillbaka. Det här är en en riktigt bra kafkaartad berättelse som förstärks av en fantastisk kamerateknik och ett obehagligt soundtrack. Från den första klaustrofobiska tågstationsscenen till det perfekt utmejslade slutet så finns hela tiden en skruvande känslan av obehag. 

Nr 768: Den Stora Olympiaden: Del 1: Nationernas Fest och Del 2: Olympisk Ungdom

Originaltitel: Olympia (1938) IMDb IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: OS-propaganda! Ett suggestivt och romantiskt förflutet från grekiska pelarruiner, statyer som får liv, perfekta kroppar börjar mäta sig med varandra, kastar och springer, hoppar och tar i från tårna. Det är glittrande, sensuellt och anatomiskt fulländat. Eldfacklan springs genom Europa till Olympiastadion i Berlin. Alla dessa nationer! Alla dessa flaggor som det viftas med! Och över alla flaggor, en enda stor gemensam, den olympiska, den förenande! Alla dessa människor i olika färger! Alla får vara med. Och vad roligt alla har, vad vänliga alla är mot varandra, även efter förluster och misslyckanden. Alla dessa olika grenar i vilka alla dessa närmast perfekta människor tävlar. Det kastas diskus, spjut och slägga. Det springs olika distanser med eller utan hinder - individuellt eller som samlad nation, det hoppas olika höjder med eller utan hjälpmedel, det simmas olika distanser på olika sätt. Och på läktaren sitter en lite pirrig Hitler och ser Jesse Owens gräva guld efter guld. Vad märkligt det måste sett ut för Adolf, nåt som inte riktigt stämmer där med hans världsbild. ”Han måste fuska, jag vet bara inte hur”, kanske han tänkte, fast förmodligen på tyska då. Första filmdelen avslutas med paradgrenen - maraton. Nåt varv inne på stadion och sen ut i Berlin. Till en början inga problem, men sen kommer solen, asfaltshettan, till och med skuggorna ser varma ut. Vatten, kollaps, sjukvård. En japan vinner på 2.29. Innan maratonloppet har hela filmen utspelats inne på stadion, i och med långloppet öppnas portarna till världen utanför. Jag tänker på Gökboet, fisketuren i den, ventilen som släpper ut det uppbyggda trycket inifrån sjukhuset. En kort visit i en annan verklighet och sen tillbaka igen. En val går upp och andas.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop. 

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Leni Riefenstahl fick lite stålar av Adolf Hitler för att göra en film om de olympiska spelen i Berlin 1936. Propaganda kan man tänka vilket det säkert också var. Bara inledningsscenerna ger en känsla av arisk överlägsenhet. Det är svepande bilder av grekiska kvarlevor från antiken, dramatisk musik som samtidigt är nostalgisk, Knossos statyer som reser sig ur rök och damm och övergår i muskulösa, graciösa, vita, fulländade män och kvinnor. Och så den heliga olympiska elden som vi får följer genom antikens Grekland till nazismens Tyskland. Men all politisk propaganda till trots så fick Riefenstahl olympiska kommitténs guldmedalj för filmen så sent som 1948 då det nazistiska imperiet sedan flera år hade fallit. 
Den stora olympiaden är fysik och rörelse, prakt och dramatik. Riefenstahl skapar nästan konstnärliga, poetiska och repititiva mönster av kroppar i rörelse. Spänningsskapande genom slowmotion var väl inte särskilt vanligt vid den här tiden, eller? Det är publikbilder, jubel och hejaramsor. Glädjen finner inga gränser.
Första delen avslutas med det stora mästarprovet - maraton. Även här märks filmskaparens skicklighet i hur vi får följa löparna med både fast och rörlig kamera. Löpare som tröttnar, kollapsar, faller i armarna på de hjälpande sköterskorna. Sedan närbilder på den enskilda atleterna när de närmar sig stadion. Först in på stadion är japanen Kitei som plockar hem sträckan på 2.29.
Andra delen börjar i likhet med första delen som en hyllning till den atletiska kroppen. Badande män. Bastu och björkris. Disciplinära gymnastikövningar i OS-byn. Men vad fan gör kängurun där? Sedan fortsätter filmen med de mer disciplinära och estetiska idrotterna. det är gymnastik, segling, fäktning, simhoppning, boxning, hästpolo och mycket mer. Dessutom får vi bevittna pentathlon, modern femkamp, med grenarna terrängritt, pistolskytte, terränglöpning, simning och fäktning. Det känns som att femkampen var något förbehållet militärer med alla gradbeteckningar hit och dit.
Den stora olympiaden liknar verkligen inget annat jag har sett. Det är så nära perfektion man kan komma med tanke på den primitiva utrustning som användes. Dock tappar andra delen kraftigt vilket gör att totalbetyget sjunker.

Nr 731: Stroszek - Balladen Om Bruno S

Originaltitel: Stroszek (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Inledande fjuttibrall i institutionscellen, och sen flyter den ena smått märkliga men helt naturliga scenen efter den andra förbi. Hallickarna i bierstugan. Dragspelandet på innergården - Bruno en berättarteknisk mästare med handsignaler och röstlägen. Interiör: sunkig lägenhet i Berlin, en liten gråspräcklig man spelar Månskenssonaten på ett ostämt piano, Bruno intill rökande en cigarett, var är Eva, hon kommer nog. Det för tidigt födda barnets gripreflexer. Bilverkstad i Railroad Flats: Clayton drar ut en tand på sig själv med hjälp av en tång. Tractor Wars - som tornerspel. Exekutiv auktion av mobila huset med snabbtungade utroparen, ortsbefolkningen på plats för att bevittna, som forna tiders avrättningar, forna tiders i denna del av världen, nutida i andra delar och framtida i nån del man kanske inte trodde var möjlig. Slutscenen helt fantastisk med sittliften, den runtkörande brinnande bilen och indianen som står på parkeringen och undrar vad som pågår. Polisen över radion: ”we can´t stop the dancing chicken”.
Balladen om Bruno S känns som ett fönster, en reva in till nåt annat, nåt verkligt. Som att befinna sig på livets bakgård, utstött bland ruttnande torrdass och trådiga tvättlinor, utan möjlighet att ens vilja ta sig därifrån. Brunos blick på samma gång oändligt långt borta och fullkomligt närvarande. 

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland dyker det upp människor som liksom är omöjliga på något sätt. Original där originalitet är ett alldeles för litet ord. Personer där begreppet mänsklighet får ett helt nytt liv. Som gestaltade karikatyrer av sig själva. Bruno Schleinstein är en sådan person som jag blir alldeles bländad av. En marginaliserad gatumusikant som levde en stor del av sitt liv på institutioner. Regissören Werner Herzog upptäckte hans kvaliteter och tog hona under sina vingar. I Balladen Om Bruno S specialskrev han en roll åt just Bruno S - en kåkfarande gatumusikant, glad i alkohol och förtjust i den prostituerade Eva. Med i sällskapet är den äldre grannen Scheitz. Trötta på det brutala livet i Berlin beger de sig för att söka lyckan i USA. Eva drar med en lastbilschaffis och Scheitz blir galen. Allt slutar med att Bruno, de de små signalernas mästare, tappar greppet totalt. Det är skoningslöst och briljant, overkligt men fullkomligt verkligt. Tydligen var det den här filmen Ian Curtis från Joy Division såg just innan han tog sitt liv. 

Nr 730: Kvinnan I Sanden

Originaltitel: 砂の女 Suna no Onna (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Universums riktning är erosion. Det ständigt pågående, aldrig upphörande sönderfallet. Sisyfos går sandgrop och det grävs för glatta livet, för överlevnad. Mannen som likt en insekt blir nedlockad i gropen, till den ofrivilliga meningslösheten. Kvinnan som behöver hjälp med skyfflandet, annars begravs huset, det är bara att hugga i, stegen är uppdragen. Oerhört svartvitt och tätt och kornigt, som en extended version av Wicked Game med Chris Isaak och Helena Christensen. De omgivande pådrivande byborna, ritualerna, tvånget, plikten och fortplantningen in i de skiftande dynerna. På slutet dyker valfriheten upp som en liten lök på laxen. Äh, jag stannar här och gräver vidare.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Känner mig generös idag. 4+ är ett bra betyg med tanke på att många av nattscenerna var av så dålig kvalitet att jag fick gissa mig till vad som hände. Men bortsett från det så är Hiroshi Teshigaharas existensiella berättelse ett litet mästerverk. En klaustrofobisk marsdröm som hittar den perfekta balansen mellan dröm och verklighet, eller mellan realism och metafor om man så vill. En insektsamlare (Eiji Okada) gör en studieresa till ett avlägset ökenlandskap men missar hemresan. Istället blir han erbjuden att övernatta hos en kvinna (Kyoko Kishida) vars hus ligger i botten av en sanddyn. På morgonen efter är stegen som han kom nerför borta och han blir informerad av byborna om att han måste stanna och hjälpa kvinnan att skotta undan den ständigt rinnande sanden. Den ensamma kvinnan behöver en man i huset. Mannen försöker göra några misslyckade försök att fly men med tiden tycks han mer och mer acceptera sin situation. När kvinnan blir gravid och byborna tar henne till läkaren så finns en möjlighet för honom att lämna sin situation. Det gör han inte. Det fins naturligtvis solklara referenser till myten om Sisyfos, ett meningslöst arbete som aldrig tar slut, men filmen kan även ses som kommentar till familjelivet som en källa till både fångenskap eller frigörelse beroende på hur man ser det. Det är såna här tillfällen som gör att man överhuvudtaget håller ut i detta projekt.  

Nr 700: Fifflaren

Originaltitel: The Hustler (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Vinna eller förlora? Talang och karaktär. Leva låta leva, leva låta dö. Äh, jag stöter upp på högstanivån, det är ju ändå nr 700. Blytung öppning och underbart att inte få se sista stöten i första blåsningen; så elegant och välredigerat. De frysande jazzvinjetterna, de inrökta biljardhallarna med halta inventarier, de rutinmässiga beställningarna i baren om det finns nån. Rökningen över duken och sittandet på bordskanterna går dock bort - det var strängt förbjudet när jag hängde i liknande miljöer för evigheter sedan. Likaså minns jag förbudet mot masséstötar som återfinns men inte efterlevs i den här rullen, men det var inte överallt det gällde.
Inte helt olikt Rocky i långdistansmötet mellan Fast Eddie (Paul Newman) och Minnesota Fats (Jackie Gleason). Sekonder på sidorna, ge inte upp, har du fått nog? Och så sitter Piper Laurie där helt plötsligt, känd från Twin Peaks, sitter där och visar sig ha ganska ordentliga bekymmer med alkoholen. Lika som med Fast Eddie, och lika barn leka bäst även om det också sägs att opposites attract. De stänger in sig själva och varandra i ett litet utrymme med wisskykhyssar och ömsom älskar ömsom grälar. Fantastiskt bra spel mellan Newman och Laurie. Bara att njuta och tro på allt som sägs, allt som görs. Lite Vem Är Rädd För Virginia Wolf, men budgetstyle. På picknickfilten känns det meta när Fast Eddie beskriver känslan av flow i vissa situationer, när allt bara går av sig självt, jockeyn på hästen och nerver ända ut i kön som en förlängd arm. Jag tänker att just för att Newman har precis den förmågan som skådis kan han leverera den scenen så trovärdigt och beskriver egentligen sig själv där och då. Brutna tummar, men Piper stannar som en textrad ur Time av Waits; ”she said she´d stick around until the bandages came of”. Piper hela tiden utsökt balanserande mellan nyktert förälskad, tipsy mollstämd och berusat dekadent. Så slutar hon på badrumsgolvet och sista duellen är ett faktum.
Fifflaren är en sån där film som jag bara vill ska fortsätta, även om den kanske blir en smula långdragen på sina ställen. Biljardscenerna är fantastiskt fräscha och säkert har det mycket att göra med att regissören Robert Rossen själv verkar ha varit i så att säga branschen, och att legenden Willie Mosconi är inblandad i närbilderna. 25 år senare kom The Color Of Money med Newman som en äldre Fast Eddie och Tom Cruise som den yngre och hungrige arvtagaren Vincent Lauria. Den såg jag säkert tjugo gånger när den kom och nu blir det till att se om den ikväll. Och så funderar jag på att köpa ett biljardbord.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Okej. Sista filmen för i år. Nummer 700. Jag känner mig mottaglig, öppen och generös. Skulle jag ha sett den vid ett helt annat tillfälle med helt andra förutsättningar skulle den kanske ha stannat på en 4 eller 4+. Men nu är det som det är. Det är en riktigt bra film med utmärkta rollprestationer. Paul Newman som Fast Eddie, en stöddig fifflare i biljardsvängen. Piper Laurie som den deprimerade och försupne skönheten Sarah. Det är välregisserat med ett fantastiskt foto, särskilt drabbningarna vid biljardborden. Scenerna mellan Newman och Laurie skapar en sån där fin nerv som man längtar efter att få se. En kärlek lika vacker som omöjlig. Bitterhet, cynism, svek och dekadens men det hela känns väldigt trovärdigt och finkänsligt. Fifflaren får mig att längta till biljardborden. Det är bra tror jag. En riktning för det nya året kanske. Gott slut.

Nr 680: Eldflugornas Grav

Originaltitel: 火垂るの墓 Hotaru no haka (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Eldflugan, denna bioluminicerande skalbagge, som symbol för livets förgänglighet. En storebror och en lillasyster i en skyddsrumsgrotta i närheten av Kobe 1945. Jag antar att de amerikanska eldbomberna som strategiskt släpps över trä- och halmhusen är en replik på vad vi såg i Härifrån Till Evigheten? Om det sägs det inte mycket i filmen. Nån gång bara nämns ”amerikanerna”. Det är överhuvudtaget inte mycket krig i denna, som det står lite överallt, ”antikrigsfilm”, förutom flygbombssekvenserna. Regissören själv, Isao Takahata, menar att det inte finns något alls i filmen som är antikrig. Men vad vet han. Istället säger Takahata i en intervju att han är förvånad över att storebrodern Seita inte fick mer kritik av publiken med tanke på hur han väljer att hantera svårigheterna som uppstår i och med bombningarna. Han vill inte hjälpa till med arbete, inte med hushållet och när hans moster (eller faster?) uppmanar honom att skärpa till sig lämnar han tillsammans med sin lillasyster och flyttar in i en grotta. Där fortsätter de leva som om det inte var nån ko på isen, säljer döda mammans tyger för att få pengar, och när tygerna är slut börjar Seita istället stjäla mat från de lika utsatta grannbönderna. Maten före moralen. Men maten räcker inte, och till slut är lillasyster Setsuko så undernärd att hon börjar hallucinera och blir allt svagare. Hon dör i grottan och Seita kremerar hennes kropp i en fantastiskt fin scen där dag blir kväll blir natt och Seita lägger de små benresterna i en karamellburk som har hängt med genom hela filmen. Kort därefter dör även Seita på en tågstation och som jag förstår det möts de båda syskonen efter döden och allt får färg igen.
Eldflugornas Grav är oerhört vackert sorglig. Syskonens tillvaro som liksom hela tiden rör sig mot utmattning, utarmning. Storebroderns frustration hos läkaren när han inte får hjälp att hjälpa sin allt svagare lillasyster. De mjuka, nästan vattenfärgiga bilderna. Helt klart en favorit i animégenren.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: En film som gör ont. Som sätter sig som en hulkning i halsgropen redan från början. Och där blir den kvar. Animationen är ljuvligt vacker men känslomässigt påfrestande. Sentimental men uppriktig. Otäck men ärligt levande. Med döden hängande som mörka skyar. Japan 1945. Krigets tysta offer. De föräldralösa barnen. Samma som idag. Den här upplevelsen glömmer jag aldrig.

Nr 659: Nema-Ye Nazdik

Originaltitel: کلوزآپ ، نمای نزدیک‎‎, Klūzāp, nemā-ye nazdīk (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Robert på Bio Capitol i Göteborg och Jimmy på internet på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av de filmer i projektet som jag gärna vill tycka bättre om än vad jag faktiskt gör. Det är definitivt ett intressant grepp; de som var med om händelsen är efteråt med och dramatiserar den. Och ibland i rättegångssalen blir det brännande när Sabzian utvecklar syftet med sina avsikter att utge sig för att vara regissören Mohsen Makhmalabaf. Men jag vet inte, det känns mest ganska utdraget tycker jag. Han har ju knappt gjort något. Han fick pengar till en taxi, under falskt namn. Jag förstår ju att själva gärningen kanske inte är det viktiga här, men det blir liksom lite uppblåst kan jag känna. Men fint berättat med cut ups och början till slutet först. Och så det lite underliga med slutet på motorcykeln, att ljudet har redigerats bort för att Sabzian tydligen omöjliggjorde för Makhmalabaf att leverera sina tänkta repliker. Ja, säga vad man vill, men säg inte vad du vill.
Jag leker med intrycket att både Man Bites Dog och David Holzman´s Diary springer i samma manege som Close-Up, men att Close-Up hamnar en bit på efterkälken.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland smäller det bara till när man minst anar det. Alla så kallade docufictions, dokumentärer, dramadokumentärer eller vad det nu kan finnas för något spetsas till på ett aldrig liknande sätt i den här filmen. Berättelsen handlar om hur den fattige mannen Hossein Sabzian plötsligt börjar presentera sig som den stora regissören Mohsen Makhmalbaf, (som bland annat har gjort filmen Gabbeh) och lyckas lura sig in i en familj med löfte om att han ska göra en dokumentär om dem. Han får pengar och vänskap men till slut väcks misstankarna och han polisanmäls. Det blir en rättegång där Sabzian åtalas för bedrägeri. I en lång rättegångsscen får vi höra hans berättelse om hur han genom sitt enorma filmintresse ville vara Makhmalbaf, att han ville bli sedd, uppskattad, betydelsefull och att det till slut inte ens var en roll han spelade utan hur han faktiskt kände sig som den store regissören. En intressant plot som hade varit tillräckligt intressant även om den inte hade hänt på riktigt. Nu är det ju en verklig händelse och ännu mer intressant blir den genom att vi vet att de som spelar i filmen är personerna som själva var med om händelsen. Inte bara Sabzian själv, utan även familjen Ahankah som anmälde honom för bedrägeri. I filmen medverkar även Abbas Kiarostami som har regisserat hela spektaklet och jag frågar mig samma sak som jag gjort många gånger tidigare i det här projektet - vad är på riktigt? Det här blir liksom meta-meta på ett alldeles fantastiskt sätt och jag kommer på mig själv att skratta flera gånger för att det är så bisarrt. Här har "bedragaren", de "bedragna", journalister och regissören Makhmalbaf själv faktiskt ställt upp på att dramatisera, återberätta eller bara presentera den händelse de själva var med om. Nema-Ye Nazdik testar på ett nytt sätt gränserna för vad som är sant, det är en hyllning till filmkonsten och filmens ödmjuka och förlåtande stil är mina ögon helt underbar.

Nr 652: Och Tranorna Flyga

Originaltitel: Летят журавли, Letat zjuravli (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Första filmen i nya hemmet och vilken rulle att öppna med! Förutom det enormt befriande i att utgångspunkten är civila relationer i krigstider, och förutom att Tatiana Samoilova är fantastisk i rollen som hopplöst kvarlämnad ekorre så är den största behållningen med den här filmen kameraarbetet. Jag har en ny idol, och han heter Sergey Urusevsky. Minst sagt innovativa vinklar, makalösa lösningar i till exempel trapphuset och en slags förhistorisk steadicam i folkmassetagningarna och vid fältslagen. Detta i kombination med en redigerare från himlen, Mariya Timofeeva, gör att man bara häpnar flertalet gånger. Enda sovjetiska filmen som vunnit Guldpalmen i Cannes. Underbar start på ölivet!

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: I rysk filmtradition talar man tydligen om före och efter Stalins död. Efter andra världskriget och under slutet av Stalinismen begränsades de stora filmbolagens möjligheter. Ekonomisk ödeläggelse och rädsla verkar ha varit orsakerna. Efter Stalins död 1953 såg man däremot en pånyttfödelse av den sovjetiska filmkonsten och fyra år senare kom Och Tranorna Flyga. I min värld en helt obekant film. Michail Kalatozovs film om kärleksparet som skiljs åt strax innan krigsutbrottet är en vågad berättelse, inte för att den skildrar krigets konsekvenser för det civila samhället, utan mer för att den inte hyllar den sovjetiska storslagenheten och den ryska krigsmaskinen. Bara det är ett tecken på att nya tider var möjliga för den sovjetiska filmen. I centrum står Veronika, helt ljuvligt porträtterad av Tatiana Samoilova, som blir lämnad av Boris när han drar till fronten. Hemmavid går livet vidare men där tidigare referenspunkter plötsligt har upphört. I kriget finns inga hjältar, ingen ära. Det finns bara ett liv som pågår, val som görs för att överleva, för att gå vidare. Men det mest häftiga med den här filmen är det hisnande och fantastiska kameraarbetet som jag sällan har skådat. Hur gör han Urusevsky? De visuella effekterna är fullt närvarande och extremt tydliga men på ett sådant fint och balanserat sätt så att de aldrig tar över för sin egen skull. Det är sublimt och explicit på samma gång. En underbar pärla som sticker ut på ett alldeles säreget sätt.

Nr 648: Paris, Texas

Originaltitel: Paris, Texas (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Radarparet Wim Wenders och Robby Müller slår till igen. Efter lite Rainman-vibbar (fåordig, nyss funnen åker bil med brorsan för att förstnämnde vägrar flyga) återförenas Travis (Harry Dean Stanton) med sin son Hunter (Hunter Carson) efter fyra år isär. Ingen vet varför Travis har varit borta, och under tiden har hans bror och dennes fru tagit hand om Hunter. Mamman till Hunter är även hon spårlöst borta. Långsamt och med baby steps börjar Travis och Hunter närma sig varandra, bland annat med hjälp av gamla Super8-filmer, där även Hunters mamma Jane (Nastassja Kinski) figurerar. Det hela går bra, tills Travis bestämmer sig för att leta upp Jane. Travis tar med sig Hunter till Houston. Vid en bank-drive in hittar de Jane och följer efter henne till hennes arbetsplats på en peep showklubb. Hunter får vänta i bilen och inne i vad som blir ett slags biktbås med en ruta emellan dem berättar Travis och Jane, som det verkar för första gången, för varandra hur deras förhållande från början var fantastiskt för att med tiden barka åt skogen och sluta i total katastrof, vilket gjorde att de båda drog åt varsitt håll. Oerhört bra scener där med spegelglas och lågmälda röster genom telefonlurar och mikrofoner. Ytterst intimt avstånd. När luften är rensad lämnar Travis av Hunter hos Jane och drar vidare i livet. Jag blir oerhört provocerad av det slutet. Vad fan, liksom. Men det kanske är bra, att bli provocerad. Jag kan liksom inte identifiera mig med Travis beslut överhuvudtaget, annat än som en flyktig tanke när det är som djävligast, eller i alla fall bara som en tanke. Men att göra verkstad av det, att lämna sitt barn som man nyss connectat med efter att ha lämnat det en gång tidigare, utan någon av för mig synlig anledning annan än ren egoism känns halvfett. Tur att det bara är film. Sånt där händer inte i verkligheten. I verkligheten mår alla bra efter ett tag och blir vänner och ihop igen. Och Hunter blir en fin människa, demokratisk, tolerant, solidarisk och vidsynt. När han blir vuxen hjälper han andra i samma situation. Han blir socialarbetare, låter bygga en liten ranch där på tomten i Paris, Texas där Travis och Jane kan badda sina sår och hitta tillbaka till varandra.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Två och en halv månad senare. Kanske trodde jag att den skulle landa i mig, formulera sig själv på något klokt sätt. Men det är fortfarande lika svårt, kanske ännu svårare, att kommentera Paris, Texas. En roadmovie om längtan. En oförutsägbar historia om familj som enas, eller splittras. Om ett samhälle som förenar, eller alienerar. Om en vandring från ett hem, eller mot ett hem. Wim Wenders förenar sin europeiska estetik med amerikansk filmkonvention och till Ry Cooders ödesmättade gitarrtoner och Robby Müllers underbara landskapsfoto placeras vi direkt i filmens handling. En man, Travis, kommer gående genom Texas utan att vi vet varifrån han kommer och utan en vilja att sluta gå. Där har vi filmens driv. Dess lugna tempo. Jag lutade mig tryggt tillbaka i soffan med vissheten att det här kommer bli bra. Mot slutet av filmen med spegelglas i ett peepshow-bås som skiljer Travis från Jane får vi hans historia. Och hennes. Och berättelsen som letat sig fram genom ökenlandskap, små och stora städer, genom sydstater till västkust och tillbaka igen, genom den amerikanska drömmen och mardrömmen fastnar i mig i det där båset. Till sorgen, uppgivenheten och försoningen. Det är rörande men samtidigt alldeles perfekt balanserat. För mig hade filmen kunnat få sluta där. Med ett tomt bås. Någon som väntar. Ett barn någonstans. På ett hotellrum.

Nr 641: Man Bites Dog

Originaltitel: C'est arrivé près de chez vous (1992) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Länge sen jag drog till med ett riktigt högt betyg, men känns det så så känns det så. Fyra filmskolestudenter bestämmer sig för att göra en film, och det blir en film om att göra film. Huvudkaraktären Ben är en sociopsykotisk vardagsmördare som både slumpvis och snillrikt tar sina offer av daga. Ett filmteam följer honom för att till en början bara dokumentera hans förehavanden, men efter ett tag blir de indragna (alternativt släpper in sig själva) i handlingen och börjar hjälpa till med mördandet. Till slut är de sponsrade av Ben och bistår honom i allt.
Man Bites Dog är brutal med sina svartvitkorniga och grafiska mord, men framför allt är den brutalt komisk med några riktigt minnesvärda scener; exempelvis när Bens filmteam träffar på ett annat filmteam nere i en källare, som uppenbarligen är ute i samma ärende. Detta filmteam använder dock videokamera, medan Bens team har riktig film. Avrättning följer. Lika lustigt när kameran och ljudet inte är på samma ställe, och man får följa en regidiskussion i ett trapphus. Det är så oerhört skickligt fångat och nöjer sig inte med en skakig kamera för att ”efterlikna” en dokumentärfilmsinspelning. Alla Bens utläggningar om allt och inget; han är expert på allt från arkitektur till kärlekspsykologi. Regissören vid bordet som vid två olika tillfällen gråtande bedyrar att resten av filmen ska göras till minne av de ljudtekniker som blivit dödad i tjänst; en blinkning till trummisdöden i Spinal Tap.
Jag upplever att filmen aldrig hade funkat om inte huvudkaraktären spelats av Benoît Poelvoorde. Precis som jag upplever att The Office inte funkar utan Ricky Gervais, eller Guns n`Roses inte funkar utan Axl. Ibland står stjärnorna rätt och Man Bites Dog är en uppfriskande misär mitt i livet.
Originalpostern (den som är på bild i detta inlägg) med en napp byttes ut mot en med löständer i övriga världen. I Sverige totalförbjöds filmen. Really?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Man Bites Dog är en mycket märklig historia. Filmad i svartvitt med skakig handkamera och utan pålagt ljud eller någon musik liknar den en dokumentär i sitt format. Handlingen kretsar kring Ben (Benoît Poelvoorde), en narcissistisk seriemördare, som överallt följs av ett filmteam som dokumenterar allt han gör. Till och med hjälper honom bli av med liken. Ben är alldeles uppenbart galen medan filmskaparna framställs som naiva åskådare. Det känns som att filmen på något sätt vill kommentera relationen mellan en sensationslysten publik och en överdriven våldsjournalistik. Åskådaren placeras direkt i handlingen. Och bidrar till och med till skapandet av den. Men till skillnad från Henry - En Massmördare så finns det ett underhållande och emellanåt komiskt lager i filmen. Obehaget i de extrema våldsskildringarna fördunklas tyvärr av den bisarra presentationen. Ändå en intressant film som skiljer ut sig.

Nr 548: Gudfadern Del II

Originaltitel: The Godfather Part II (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Coppola fick arbetsro efter de stormiga konflikterna under första farsan. Och det känns i bilderna, i tempot, i storyn. Inte samma desperation. Det känns som en helt annan slags film, i alla fall berättartekniskt, med återkommande flashbacks från Italien och den unge Vito. Som för att ge tittaren en vidare förståelse för den första filmens mycket snävare händelseförlopp. De Niro kommer in och regerar. Ett mycket mer komplext drama, med trådar hit och dit. Maktspel, förräderi, ryggstick och lögner. Michaels (Pacino) inombordare går på full speed, men i ett slags svart tystnad. Han blir mer och mer hänsynslös och kall. Hämnd och heder, heder och hämnd. Till slut sitter han där, ensam på en bänk. Och bara väntar på att det ska komma en trea, vilket det gjorde, typ fjorton år senare, och den såg vi fastän den inte var med i boken, och där ska den stanna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Det är första gången en uppföljare får en Oscar för bästa film. Och ytterligare fem skulle det bli för Gudfadern Del II. Och den är minst lika bra som ettan även om den inte överraskar mig lika kraftfullt som första filmen gjorde. Vito Corleone är död och sonen Michael (Al Pacino) har tagit över som familjens överhuvud. Filmen pendlar mellan hur den unge Vito Corleone (Robert De Niro) kommer till USA och börjar sin kriminella bana och hur Michael, den nya Don Corleone, tillskansar sig alltmer makt samtidigt som han kämpar för att göra sina affärer lagliga.  Det är en mörk historia där Michaels konflikt med sin egen familj ställs på sin spets. Slutet slår det mesta. Den samvetstyngde, melankoliske, Michael bakom fönstret som sänker huvudet vid ekot av hans beordrade skott mot broderns huvud i en eka i Lake Tahoe. Just där, just då, känner jag att film inte kan bli så mycket bättre. Men vad vet man.

Nr 537: Sagan Om Konungens Återkomst - Härskarringen

Originaltitel: The Lord Of The Rings - The Return Of The King (2003) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Jaha. Sista filmen. Extended edition, vilket alla tre filmerna har varit, och det är ju egentligen inte de som är med i boken, men ibland får man leva på kanten. Över fyra timmar således, vilket ibland känns lite, men det är aldrig någon större fara. Historien knyts ihop i samma bombastiskt färgrika och effektfulla stil som de två föregångarna. Och slutdelen i boken är bortrationaliserat i filmen, vilket faktiskt känns ganska naturligt. Det är liksom en självklar peak i och med ringen i elden, och att fortsätta med ett närmast nytt äventyr som det ju är i boken hade nog känts lite utdraget. Allt som allt är de här tre ringenfilmerna en ljuvlig filmupplevelse och de har en sådan fullkomligt självklar plats i boken oavsett vad man tycker om genren. Det har jag fått lära mig. Alas!

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Inledningsvis får vi veta Gollums historia och hur han först kom över ringen som nu har hamnat i Frodos ägo. Den besvärande och beräknande Gollum som nu leder Frodo och Sam in i Mordor med en enda avsikt - att själv komma över ringen. Konungens Återkomst, den tredje och längsta filmen (ca fyra timmar extended version) sätter punkt för ringentrilogin och äventyret avslutas lika storstilat som det började. Slaget på Pelennors fält framför den vita staden Minas Tirith, ringens upplösning på Domedagsbergets branter och därefter kröning och hemfärd. Historien om Härskarringen är utan tvivel ett filmhistoriskt mästerverk och det svårt att uppleva något liknande i den här genren. 

Nr 536: Sagan Om De Två Tornen - Härskarringen

Originaltitel: The Lord Of The Rings: The Two Towers (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Jag kan bara säga en sak: Gollum! Helt klart en topptrefavorit alla kategorier när det gäller filmkaraktärer. Så rolig, så gullig, så hemsk, så otäck, så mänskligt odjurig. Så klurig, så falsk, så border line, så modig och tvivlande, rädd och överraskande. Och rösten! Är det något som sitter kvar efter den här filmen, förutom alla lysande specialeffekter, storslag och musik - då är det Gollum. Jag älskar Gollum.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Äventyret fortsätter. Efter att Brödraskapet har upplösts får vi nu följa tre parallella historier. Frodo och Sam fortsätter ensamma mot Mordor, endast i sällskap av den förrädiske Gollum. En varelse så djupt förälskad i ringen, sin precioussss, att han gör allt för att komma över den. De andra hobbitarna har blivit kidnappade av orcher men hamnar till slut bland levande träd. De tre omaka musketörerna; människan Aragorn, dvärgen Gimli och alven Legolas hamnar bland Rohans hästfolk och leder tillsammans med kung Théoden ett gigantiskt slag vid Helms klyfta. Trots att det händer väldigt mycket i andra filmen så tappar den dock fart. Aldrig så det blir tråkigt eller långsamt men det känns att den är lite av en transportsträcka mot tredje filmens upplösning.

Nr 535: Sagan Om Ringen - Härskarringen

Originaltitel: The Lord Of The Rings: The Fellowship Of The Ring (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Oh, så trevligt! Äntligen ser vi Ringenfilmerna. Och jag har nyss läst böckerna, på originalspråk, och för inte så länge sedan var jag på Nya Zeeland och vandrade längs Mount Dooms västsida. Innan vi började titta var jag skeptisk, eftersom jag i minnet hade förra upplevelsen av filmen, för kanske 10 år sedan, då jag inte alls gillade den. Men nu, med böckerna färska i huvudet och en möjlighet att hänga med i detaljhandlingen, är det riktigt spännande och imponerande att kolla. Jag gillar allt; balansen mellan specialeffekter och historieberättande, skådespeleriet, karaktärerna, musiken, miljöerna (som ofta stämmer väldigt väl överens med hur jag föreställt mig dem när jag läste böckerna) - allt är en väldigt fint avvägd rätt, dock serverad i en aning stora portioner; med det menar jag längden. Ibland försvinner energin lite i olika replikskiften, men inte alls på det sätt jag hade befarat, då böckerna är späckade med hither and thither och oändligt många högtidliga samtalspassager. Så filmen vinner över boken, och det ska bli ett sant nöje att fortsätta titta på de resterande två delarna. Alas!

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Med väldigt höga förväntningar känns det tveklöst som att ringentrilogin är en av det här projektets stora upplevelser. Ambitiöst och storslaget rakt igenom. Peter Jackson har gjort en Tolientolkning nästan skrämmande lik böckerna, åtminstone bild- och upplevelsemässigt. Det är ett epos som innehåller allt en bra saga ska innehålla; rätt och fel, gott och ont, ljus och mörker, magiska miljöer, vackra landskap, allt rikligt kryddat med visuella effekter som stundtals tar andan er en. Brödraskapet med hobbiten Frodo i spetsen ska föra Härskarringen till den enda plats där den kan förstöras, mörkrets rike Mordor. Från alvernas magiska skogar till dvärgriket långt under bergen, kämpandes mot orcher, troll och vålnader. Ständigt sökande skydd från mörkrets härskare Saurons allseende öga. Ringen har en skrämmande makt över de som kommer i dess närhet och splittrar till slut Brödraskapet. Härskarringen är spännande och skrämmande och en fantastisk början på en underbar resa i Tolkiens värld.

Nr 511: Ubåten

Originaltitel: Das Boot (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Klaustrofobiskt och spännande. Realistiskt har jag ingen aning om, men tydligen tyckte inte författaren till boken som filmen bygger på det. Upp och ner, brytande havsytan jag vet inte hur många gånger. Alarm! Den gastkramande djupmätaren. Skäggen som växer, moralen som sjunker, vattnet som forsar och radarn som blippar. Sänkbomber, torpeder, eldsvådor, flatlöss, panikattacker (den där Johannes såg inte ut att må så bra), cynism, lort och hemlängtan. Ingen steadicam, även om det verkligen ser ut så, vilket innebär att fotografen Jost Vocano måste haft ett smärre helvete - utrustad med hjälm och diverse andra kroppsskydd inuti den där ubåten med de snabba rörelsesekvenserna som bjuds på i filmen. Tydligen hade han någon liknande variant, men mindre, kanske en sådan Erik Edlund bär med sig lite överallt? Tre och en halv timmes sardinlåda med ett slut som inte direkt luktar Hollywood. Nästan alla dör, känns det som. Sådant är kriget, även under ytan.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ubåten är ett fascinerande mästerverk. Filmen är byggd på krigskorrespondenten Lothar-Günther Bucheims memoarer. I filmen gestaltas han av den tyske motsvarigheten till Bruce Springsteen, rockmusikern Herbert Grönemeyer, åtminstone är karaktären byggd på denne korrespondent. Det där med verkliga händelser och så vidare är ju väldigt relativt. Filmen är nästan uteslutande inspelad i uppbyggda skalenliga ubåtar. Nästan hela budgeten gick åt till dessa och då känns det ju bra att man kunde återanvända dem i Jakten På Den Försvunna Skatten. Vidare spelades filmen in helt utan ljud eftersom det tydligen var omöjligt att banda ljudet inuti en ubåt. Fascinerande eftersom ljudmässigt är filmen en upplevelse i sig. Den klaustrofobiska känslan är obehagligt påträngande genom hela filmen. Jag kommer på mig själv med att spänna mig så jag blir alldeles trött. Det krävs enormt mycket av både skådespelare, regissör och fotograf att lyckas skapa och behålla spänningen under tre och en halvtimme, särskilt med tanke på att man endast har några få kvadratmeter till sitt förfogande. Ubåten är en av de mest spännande, rent av fysiskt påfrestande, krigsskildringar jag har sett. Det tyska technoprojektet U96 plockade upp det karaktäristiska ledmotivet och sopade hem ravefesterna i början av 90-talet. 1-2-3-Techno.

Nr 501: Pulp Fiction

Originaltitel: Pulp Fiction (1994) IMDb WIkipedia
Filmen sågs på Bluray på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Episk kultrulle. Musiken, oförglömliga scener, dialogen. Travoltas storstilade come back. In medias res. Bibeln. Knarket. Väskan. Smart, så smart och klurigt och välplanerat. Men också väldigt tomt på innehåll, vid en lite närmare titt. Det är en fingertoppsdipp ner i popgangsterland. Oerhört underhållande, men föga berörande. Komiskt och skrattretande. En enorm ballong som blåses upp, blåses upp, jag väntar på smällen, smällen som ska avslöja ansiktet bakom masken bakom masken bakom masken. Kommer ingen smäll. Finns inget ansikte. Finns bara mask. Inte för att det är så bara.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Projektet går över gränsen. Krönet. Halva inne. Det firas stort med inbjudna gäster och en stjärnspäckad film som har en välförtjänt plats i boken. Pulp Fiction följer upp De Hänsynslösa och den levererar minst i nivå med debuten. Den karaktäristiska dialogen, det hänsynslösa våldet, referenser från när och fjärran, machomännens komedi. Och en väska med glänsande innehåll. Vad är det egentligen i väskan? Tarantino är en smart rackare även om det finns några missar i filmen. Han lägger pussel med scenerna utan att förvirra tittaren. Början med slutet. Slutet i början. Och han gör en riktigt snygg film. Ett populärkulturellt landmärke. En film värdig projektets halvtid.