Originaltitel: The Sixth Sense (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV3 hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: En film som är lika bra, kanske bättre, när jag vet twisten. Planteringar och förklaringar genom hela filmen som kittlar i närheten av de Mementoerogena zonerna. Bruce Willis klockren som återhållsam barnpsykolog. Haley Joel Osment (som vi senast såg som sonen i Forrest Gump) är klassiskt viskande och ögonbesvärad, levererande den odödliga, härmade och parodierade repliken "I see dead people". Vad finns det mer för sådana repliker? "Play it again, Sam", från Casablanca (som visserligen aldrig sägs, men förknippas med filmen). "ET phone home" från E.T. Och så vidare. Kom gärna med fler förslag, alla ni som inte läser det här. Pulsen skuttar ibland när det glider förbi, skuggor, antydningar, ljud. Men hur kan den gömda kameran i flickans sovrum plötsligt börja zooma? Och så blir jag lite, men bara lite besvärad på slutet när det ska lämnas så vackert. Visst, det är urtypen för gengångarhistorier, att de odöda äntligen ska få ro. Helt ok. Har inga förslag på ett annat slut. Känner mig bara lite besvärad. Än mer besvärad blir jag när jag ser att Donnie Wahlberg spelar den inbrytande före detta patienten Vincent Grey i början av filmen. Såg inte det. Alls.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: "I see dead people". Pojken Coles (Haley Joel Osment) framviskande replik som sammanfattar hela filmen på det kusliga, läskiga, spännande sättet. Men filmen är så mycket mer än bara en spökhistoria. Fokus ligger snarare på det känslomässiga dramat, relationerna mellan pojken och hans mamma, pojken och psykologen samt psykologen och hans fru. Och så slutet. Det oväntade, oförutsägbara slutet. Man kunde tro att en sån här film med ett sånt här slut endast kunde ses en gång. Tvärtom. Bruce Willis är psykologen Malcolm Crowe som i början skjuts av en före detta patient och vars äktenskap därefter blir tyst och kallt. Han plågas av sitt misslyckande men tar sig an pojken Cole som, som sagt, ser döda människor. Willis gör en av sina bästa roller som den dämpade Crowe och pojkens mamma, Toni Collette, är oerhört trovärdig i sin karaktär när hon bemöter sin ovanlige son med ilska, förvirring och kärlek. Det här är M. Night Shyamalans bästa film. Vad jag vet.
Originaltitel: Cool Hand Luke (1967) IMDb Wikipedfia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Paul Newmans blå falkögon svetsar sig genom rutan in i mina lite bakispupiller. Varmt och svettigt där på landsbygden i Florida, där fångarna får rensa diken och tjära vägar. Newman spelar Luke Jackson som sätter sig upp emot allt som kommer i hans väg. Han är ingen grov brottsling - har åkt dit för att sabotera parkeringsautomater - men han är en seg rackare. Stryk får han så det stänker om det av Oscarvinsten Dragline (George Kennedy) och får spendera ett otal nätter "in the box". Äggätartävling, 50 stycken på en timme - får mig att må illa på riktigt. Rebell i bojor känns inte helt olik Gökboet, både Nicholson och Newman bryts ner totalt av den auktoritärfascistiska ledningen för respektive tvångsinrättning. Å andra sidan finns det ju likheter med en hel del fängelsefilmer i fråga om att hitta vänner och skaffa sig respekt hos medfångar och väktare. Ibland upplever jag Rebell i bojor en aning segdragen, men för att vända helt på den steken så hoppar jag en meter upp i luften när jag plötsligt hör den knaggliga rösten i introt till Guns n´ Roses förstaspår på Use Your Illusion 2; låten Civil War. Fängelsechefen uppenbarar sig och det är på gränsen till obehagligt att slungas tillbaka så många år, så många medlyssningar och upprepningar och plötsligt bländas av ursprunget, själva urscenen blottlagd med nyslipad och blänkande skalpell. Mycket, väldigt överraskande och överväldigande. Nå, en splended söndagsrulle, tillika kebab.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Rebell I Bojor är vid första anblicken en machohistoria om en ensam man som gjort till sin livsuppgift att trotsa systemet, var som helst, till vilket pris som helst. Systemet slår dock tillbaka, hårt och brutalt. Paul Newman är den obstinate och antiauoktoritäre småbrottslingen Luke som i fängelset möter på motstånd, både från de övriga internerna och från fängelseledningen, men som själv blir en auktoritet, en ikon för frihet och möjligheter, en kristusgestalt om man så vill. Fotot fångar den svettiga södern på ett snyggt sätt och även om filmen emellanåt känns lite väl lång så finns det en hel del minnesvärda scener som håller intresset uppe.
Originaltitel: Sex, Lies And Videotape (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En tidig independentfilm - som i det här fallet innebär att den hade en jämförelsevis låg budget och distribuerades av Miramax Films, som ett knippe år senare köptes upp av megajätten Disney och tryckte ur sig den superpopulära Pulp Fiction. Även en tidig Steven Soderbergh som senare regisserade Traffic.
Ett par har det torftigt på alla plan. Hon låser sig, avskärmar, äcklas. Han knullar hennes syster. In kommer kilen, hans gamle skolpolare, numera impotent. Han filmar gärna kvinnor som berättar om sina sexuella erfarenheter och fantasier. Hon luckras upp och börjar känna efter, han finner sig längre och längre in i lögnens återvändsgränd. Kilen myser i sin spartanska lya. Till slut briserar bomben med bekännelser, jobbspark och byte av tjej.
Mycket avskalad och skön dialog som är det största bidraget till den nerv som kryper genom filmen. Men det som är en film som handlar om det som finns under ytan, skär sig aldrig ner under huden, ner till artärerna och skelettet. Den stryker liksom omkring uppe på skinnet och pekar och säger: så här kan det gå. Och det är bra, men det blir aldrig grymt - lite tvsoffemys över det hela..
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Steven Soderberghs debutfilm skrevs på åtta dagar, filmades på fem veckor och hade en budget på 1,2 miljoner dollar. Boken säger att detta var filmen som fick den breda publiken att lockas av små independentfilmer. Amy MacDowell gör sin första huvudroll som den svala, perfekta men sexfrånvända hustrun och hon gör det bra. Laura San Giacom spelar den framfusige systern som knullar hennes egoistiske advokatmake, Peter Gallagher. In i dessa minst sagt spända relationer dyker plötsligt advokatens mystiske barndomskompis upp, spelad av James Spader. Skynket faller, lögner luckras upp, sanningar manifesteras. Det är en förhållandevis enkel och modern historia som framför allt bärs upp av den spänstiga dialogen och skådespelarinsatserna men den rör sig för det mesta bara på den polerade 80-talsytan för att det ska bli riktigt spännande.
Originaltitel: Cléo de 5 á 7 (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ännu en sån där fransk nya vågenrulle som jag inte kan ta till mig på det sätt som jag tror att det går att ta till sig en sådan film. Jag tror helt enkelt att jag har för lite sånt kött på benen. Underliggande den ytliga och nästan i realtid berättade historien om en kvinna som väntar på sitt cancerbesked ska det ska ju handla om existensialism och feminism och annat som intresserar mig oerhört, men jag får inte grepp om det. Snyggt med stumfilm i filmen och färg och svartvitt blandat i början. Left bank film, vs Right Bank film. Antar att det handlar om vilken sida av floden Seine?
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Den franska nouvelle vague har helt klart sina starka sidor. Det här är dock inte en av dem. Det riskerar, som ofta i den här genren, att bli lite för pretentiöst. Vi får följa sångerskan Cléo (Corinne Marchand) under ett par timmar när hon väntar på resultatet från en läkarundersökning. Hon går på gatorna kring Gare de Montparnasse, sitter på café med väninnor, träffar en soldat på permission. Social realism på ett svalt franskt sätt. Men jag lyckas aldrig känna något. Den färglagda inledningsscenen när Cléo sitter hos en spådam är snygg.
Originaltitel: Deconstructing Harry (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Författaren Harry Block (Woody Allen) ska till sitt gamla universitet från vilket han en gång blev utkastad, men som nu är i stånd att hedra honom. Hedra. "Jag ska ju bli hedrad", säger Block gång på gång. Allen är lika gnällig, hyperintrovert och självrannsakande som vanligt (eller som i de andra fall jag sett honom, exempelvis Annie Hall). På ett mycket smart och underhållande sätt får man följa Blocks relationer och uppbrott genom andra karaktärer som han skrivit om i böcker. Bland många pärlor finns Robin Williams som är out of focus och döden som hälsar på hos fel person. Kirstie Alley som jag mest känner till från kultserien Skål gör också en lysande insats som Blocks före detta - och minst sagt frustrerade - fru. En stjärnspäckad skådislista och ett grymt bra manus - det är fan roligt på riktigt flera gånger. Antingen börjar jag bli gammal, eller så var jag bara på Allenhumör. Kanske både och - förmodligen så.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Woody Allen är, i sin 27:e film, på ett riktigt bitskt humör när han på sitt sedvanliga neurotiska sätt lämnar ut sig själv genom karaktären Harry Block, en medioker författare som skapat sig ett namn genom att omgestalta sitt liv och sina relationer i sina romaner. Att vi kastas mellan filmens verklighet och romanernas fiktion gör att Harry Bit för Bit blir en slags metafilm där Allen spelar sig själv i filmen som spelar sig själv i böckerna. Komplicerat? Egentligen inte. Det är lätt att snabbt komma in i berättartekniken och sedan hänga med i svängarna. Och det är faktiskt vansinnigt roligt även om det kanske är som Harry/Woody själv uttrycker det: "Jag har överdoserat på mig själv".
Originaltitel: Sweet Smell Of Success (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: New York. Storebrorsan och tidningsmagnaten J.J Hunsecker (Burt Lancaster) vill italienskamaffianskydda sin lillasyster från en enligt Hunsecker olämplig snubbe. Någon halvviktig person nämns inte på rätt ställe vid rätt tillfälle och tidpunkt. Det uppstår irritation. Med hjälp av spalter och kontakter sprids lögner och tricksas tricks, det spelas dubbelspel och stjäls tjuvknep, erbjuds mutor och rufflas ruffel och bågas båg. Ovanpå det en dialog kpistpepprad med så snabba oneliners att one ibland hamnar långt efter liners. Men helt klart underhållande. Kanske är det inte meningen att man ska skratta åt dialogen, och kanske är det just därför man gör det.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Efter de brittiska Ealingkomedierna Massor av whisky och Ladykillers försökte sig Alexander Mackendrick på en Hollywoodkarriär med denna bittra berättelse om de smutsiga spel som pågår bakom tidningskolumnerna i 50-talets New York. Det är något helt annat än det vi tidigare sett av denna regissör. Inte nödvändigtvis bättre men något annat. Manusförfattarna har gått helt bananas där varannan replik är långsökta och obegripliga metaforer i ett rasande tempo. Det är faktiskt lite kul och gör filmen till någonting jag aldrig tidigare har sett. Kul är också att den hårdkokta polisen Kello är inspirerad av samma snut som Gene Hackman porträtterar i The French Connection. Allt hänger ihop och närmare än man tror. För övrigt så är ju den fisken fyra dagar gammal så den köper jag inte....
Originaltitel: French Connection (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Gene Hackman igen, som vi såg nyss i Avlyssningen. Även
i denna rulle spelar han en smått besatt person - polisen Jimmy
"Popeye" Doyle - och nu handlar det om drogpolisarbete på New Yorks
bakgator. En marseillefransk storleverans av heroin smugglas in till The
Big Apple, och Doyle är på det som en fluga på socker. Riktigt bra jaktscen där Doyle jagar ett tåg. Enligt regissören William Friedkin på kommentatorspåret är det Hackman själv som kör bilen, det är riktig trafik och stuntbilarna som smäller in i Hackman gör det inte med mening. Hur mycket sanning det ligger i allt det vet man ju inte, men skit samma, det är en bastuhistoria, en grej man drar på uteserveringen, nåt att berätta för barnbarnen. Historien byggs skickligt upp med lite skuggning och småbeslag i början, för att eskalera till hyperavancerad fotförföljning av den franska knarkbossen - med klimax i tunnelbanan där Doyle blir grundlurad av den snabbsteppande "Frog 1". Slutet med det dolda skottet känns långsökt. Antingen skulle man skippat skottet och haft med de förklarande eftertexterna, eller så skulle man haft med skottet men struntat i eftertexterna. Nu känns det där skottet som en helt annan film med andra överenskommelser med publiken. Alla andra skott i filmen har varit synliga och träffande/missande sina mål. Men rakt igenom bra tempo och trovärdig acceleration både i handling och hos skådisar, särskilt Hackman. Hela fem Oscar och ytterligare tre nomineringar. Både regissören Friedkin och fotografen Owen Roizman var med på Exorcisten. En helt annan film.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Lagens Våldsamma Män är en klassisk amerikansk snutfilm med hårdkokta snutar och hisnande biljakter. Den alkoholiserade polisen Jimmy "Popeye" Doyle (Gene Hackman) försöker stoppa en knarksmuggling organiserad av den franske företagaren Charnier (Fernando Rey). Konflikten och kontrasterna i filmen illustreras dels genom kampen mellan snuten på gatunivå och överklasspampen samt mellan New York, en stad i förfall och det behagliga Marseille. Filmen håller genomgående ett högt tempo som ständigt tycks accelerera. En av de bästa scenerna är den katt och råtta-lek som Charnier utsätter "Popeye" för när han helt lurar bort honom på tunnelbaneperrongen. En både smart, rolig och överraskande episod. Kuriosa: Filmen är baserad på en verklig händelser där New York-polisen Eddie Egan, vars smeknamn var just Popeye, lyckades lösa upp en knarkhärva 1961. Egan har förresten en liten roll i filmen, som Doyles handledare Simonson och är även inspiration till filmen Segerns Sötma.
Originaltitel: Ghostbusters (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Tre parapsykologer vid Columbia University i New York får sparken och startar eget - en spökjägarbisniss som till en början går vidunderligt trögt, men får bra skjuts efter en lyckad spökfångst på ett hotell. Efter det anlitas de av en kvinna som har spöken i kylen. Det hela växer till en fråga om New Yorks vara eller inte vara, i jakten på the Gatekeeper och the Keymaster och fan och hans moster. Det sparas inte på krutet när det gäller specialeffekter i den här filmen. Och det är det som höjer den. Från de försiktigt svävande böckerna i början till marshmallowkaskaderna i slutet, där de numera fyra spökjägarna står med sina fallosslangar och kissar laser i kors.
Bill Murray spelar som vanligt i en helt egen division och Ray Parker Jr levererar den odödliga frasen "Who you gonna call? Ghostbusters!".
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ni kan historien... Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis spelar tre suspekta parapsykologer som av universitetet har låtit sig hållas, marginaliserade och kanske lite förlöjligade (vilket de i och för sig lyckas ganska bra med själva), men som slutligen får sparken, startar egen spökfirma, får förstärkning av Ernie Hudson, räddar New York från undergång och hyllas som hjältar. I bakgrunden finns också en liten kärlekshistoria mellan Murray och Sigourney Weaver som aldrig riktigt hinner utvecklas innan hon blir besatt av någon förhistorisk ande som bosatt sig i hennes kylskåp. Det kryllar av minnesvärda scener och trots sina snart 30 år på spöknacken, trots den ibland låga humornivån, trots den emellanåt taffliga tekniken så är det en klassiker med stort K. I kölvattnet kom sedan ett par mindre intressanta uppföljare och några animerade TV-serier.
