Nr 360: Sjätte Sinnet

Originaltitel: The Sixth Sense (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV3 hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En film som är lika bra, kanske bättre, när jag vet twisten. Planteringar och förklaringar genom hela filmen som kittlar i närheten av de Mementoerogena zonerna. Bruce Willis klockren som återhållsam barnpsykolog. Haley Joel Osment (som vi senast såg som sonen i Forrest Gump) är klassiskt viskande och ögonbesvärad, levererande den odödliga, härmade och parodierade repliken "I see dead people". Vad finns det mer för sådana repliker? "Play it again, Sam", från Casablanca (som visserligen aldrig sägs, men förknippas med filmen). "ET phone home" från E.T. Och så vidare. Kom gärna med fler förslag, alla ni som inte läser det här. Pulsen skuttar ibland när det glider förbi, skuggor, antydningar, ljud. Men hur kan den gömda kameran i flickans sovrum plötsligt börja zooma? Och så blir jag lite, men bara lite besvärad på slutet när det ska lämnas så vackert. Visst, det är urtypen för gengångarhistorier, att de odöda äntligen ska få ro. Helt ok. Har inga förslag på ett annat slut. Känner mig bara lite besvärad. Än mer besvärad blir jag när jag ser att Donnie Wahlberg spelar den inbrytande före detta patienten Vincent Grey i början av filmen. Såg inte det. Alls.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: "I see dead people". Pojken Coles (Haley Joel Osment) framviskande replik som sammanfattar hela filmen på det kusliga, läskiga, spännande sättet. Men filmen är så mycket mer än bara en spökhistoria. Fokus ligger snarare på det känslomässiga dramat, relationerna mellan pojken och hans mamma, pojken och psykologen samt psykologen och hans fru. Och så slutet. Det oväntade, oförutsägbara slutet. Man kunde tro att en sån här film med ett sånt här slut endast kunde ses en gång. Tvärtom. Bruce Willis är psykologen Malcolm Crowe som i början skjuts av en före detta patient och vars äktenskap därefter blir tyst och kallt. Han plågas av sitt misslyckande men tar sig an pojken Cole som, som sagt, ser döda människor. Willis gör en av sina bästa roller som den dämpade Crowe och pojkens mamma, Toni Collette, är oerhört trovärdig i sin karaktär när hon bemöter sin ovanlige son med ilska, förvirring och kärlek. Det här är M. Night Shyamalans bästa film. Vad jag vet.