Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Inledande fjuttibrall i institutionscellen, och sen flyter den ena smått märkliga men helt naturliga scenen efter den andra förbi. Hallickarna i bierstugan. Dragspelandet på innergården - Bruno en berättarteknisk mästare med handsignaler och röstlägen. Interiör: sunkig lägenhet i Berlin, en liten gråspräcklig man spelar Månskenssonaten på ett ostämt piano, Bruno intill rökande en cigarett, var är Eva, hon kommer nog. Det för tidigt födda barnets gripreflexer. Bilverkstad i Railroad Flats: Clayton drar ut en tand på sig själv med hjälp av en tång. Tractor Wars - som tornerspel. Exekutiv auktion av mobila huset med snabbtungade utroparen, ortsbefolkningen på plats för att bevittna, som forna tiders avrättningar, forna tiders i denna del av världen, nutida i andra delar och framtida i nån del man kanske inte trodde var möjlig. Slutscenen helt fantastisk med sittliften, den runtkörande brinnande bilen och indianen som står på parkeringen och undrar vad som pågår. Polisen över radion: ”we can´t stop the dancing chicken”.
Balladen om Bruno S känns som ett fönster, en reva in till nåt annat, nåt verkligt. Som att befinna sig på livets bakgård, utstött bland ruttnande torrdass och trådiga tvättlinor, utan möjlighet att ens vilja ta sig därifrån. Brunos blick på samma gång oändligt långt borta och fullkomligt närvarande.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Ibland dyker det upp människor som liksom är omöjliga på något sätt. Original där originalitet är ett alldeles för litet ord. Personer där begreppet mänsklighet får ett helt nytt liv. Som gestaltade karikatyrer av sig själva. Bruno Schleinstein är en sådan person som jag blir alldeles bländad av. En marginaliserad gatumusikant som levde en stor del av sitt liv på institutioner. Regissören Werner Herzog upptäckte hans kvaliteter och tog hona under sina vingar. I Balladen Om Bruno S specialskrev han en roll åt just Bruno S - en kåkfarande gatumusikant, glad i alkohol och förtjust i den prostituerade Eva. Med i sällskapet är den äldre grannen Scheitz. Trötta på det brutala livet i Berlin beger de sig för att söka lyckan i USA. Eva drar med en lastbilschaffis och Scheitz blir galen. Allt slutar med att Bruno, de de små signalernas mästare, tappar greppet totalt. Det är skoningslöst och briljant, overkligt men fullkomligt verkligt. Tydligen var det den här filmen Ian Curtis från Joy Division såg just innan han tog sitt liv.
No comments:
Post a Comment