Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.
Roberts betyg: 4Kommentar: Varmt, franskt foto. Gaspard Manesse känns tryggt pålitlig i rollen som Julien Quentin - en förmodat ung Louis Malle. Visst är replikerna ibland utomordentligt teatrala, men för det mesta sugs jag in i historien och tror på den. Jag tycker det är skönt att det inte blir för mycket nazikrut; istället en känsla av oförstående. Den ungdomliga förvirringen - varför förs de bort? Vad är en jude? Som idag. Varför terrorisera? Vad är en muslim? Kallt på skolan, elda för värme. Algebran följer med ner i källaren när flyglarmet skriker. Chaplinfilmen The Immigrant visas för de frusna barnen. Komedi mitt i misären. Skrattet som en vän som skrattet. Lätt fernissat med barnets förmåga att knyta band med vem som helst. Ju mindre man vet, desto större famn. Slutet lika tragiskt som väntat. En istapp som till slut faller.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Louis Malles varma och tragiska film är tydligen ett självbiografiskt avsnitt av sin barndom på en katolsk internatskola i det tyskockuperade Frankrike. Han ger en intensiv sinnesbild av ungdomlig vänskap, misstänksamhet och skuldkänslor i skuggan av 40-talets krig och antisemitism. Det är trovärdigt, skarpt och utlämnande. I fokus står Julien, som förmodligen är en ung Louis Malles, och den relation han utvecklar med en av de nya pojkarna på skolan, Jean. Julien upptäcker att Jean är på skolan under falskt namn och förvirringen som långsamt övergår i förståelse över varför skolans lärare gömmer judiska barn är både smärtsam och skuldbelagd. Slutscenen måste ha influerat slutscenen i Döda Poeters Sällskap.
No comments:
Post a Comment