Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: Supporterföreningarna till Östersunds FK, Malmö FF och AIK (alternativt BK Häcken, alternativt IF Elfsborg) möts i brutala uppgörelser förlagda till den japanska landsbygden på 1500-talet. Första borgen - Swedbank Arena - utryms på grund av bengaler och bangers. Här gör Tobias Sana en fin insats som förste spjutkastare. De blåvita Ultras blir förargade och beger sig mot andra borgen - Friends Arena - där det blir holmgång och slagsmål med gulsvarta Black Army. Insmugglade knivar och svärd viner över bänkraderna. Efter fighten tar de en nudelsoppa tillsammans och bestämmer sig för att ta sig upp till tredje borgen - Jämtkraft Arena - där rödsvarta Falkarna som bäst håller på att planera nästa discotifo. Det blir fullt ställ på B-plan, alla möter alla och till slut ryker det bara lite skoningslöst ur resterna av Restaurang Hörnsparken. Då lyser himlen upp i ett hologram, fram på den svarta nattskivan över A-läktaren träder Bill Shakespeare med en döskalle i ena handen och tre pilar i den andra. Över Norra Stå uppenbarar sig Akira Kurosawa och inom kort utkämpar de båda giganterna en hänsynslös debattbattle i mittcirkeln på A-planens snöpudrade konstgräs. Kindberg utdömer remi - alla lika - varpå alla inblandade åker upp på Stadsdel Norr och kör en studiecirkel i "hur du bedrar även dina närmaste”. Brutus finns med på länk.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Efter ett misslyckat självmordsförsök fem år tidigare gör mr Kurosawa revansch med en storslagen pjäs. Med lite ekonomisk hjälp från fansen vill säga. Lucas och Spielberg. Eller om det var Coppola. Nåväl, Kurosawa ägnade 10 år åt att göra varje scen i storyboarden som målningar. Tillsammans med Emi Wada designade han dessutom alla 1 400 rustningar som används i filmen. Och så regisserade han naturligtvis. Det är fan inte illa pinkat av en 75-åring. I likhet med Blodets Tron så är även Ran byggd på ett verk av Shakespeare. Här är det Kung Lear som är förlagan. Det går ont för härskaren Hidetora efter att han har delat upp sina ägor mellan sönerna. Plötsligt är han inte välkommen någonstans och det konspireras åt alla möjliga håll. Det är liksom alla mot alla. Lite som att spela Risk. Farsan själv vandrar runt på berg och slätter som en vålnad, plågad av samvetskval och felaktiga beslut. Det kan inte vara lätt tänker jag. Ran är long-shot och det är wide-screen och det är dramatiskt så det visslar om kimonon. Och det är inte alldeles lätt att hänga med i familjedramat men det blir å andra sidan aldrig tråkigt. Den ena och egentligen enda krigsscenen, dramatiskt ackompanjerad av tystnad, är en filmisk pärla. Arigatō Akira.
No comments:
Post a Comment