Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: George (Montgomery Clift) börjar liftande vid vägkanten i vit t-shirt och tar sig med hjälp av en tweedkostym in i sin farbror fabriksmagnatens lilla baddräktsimperium. Vid löpande bandet träffar han och börjar mot alla regler umgås med arbetarAlice (Shelley Winters). De blir ett förutsägbart par, där de slående gnistorna lyser med sin frånvaro. In i leken skrider istället den magnesiumbländande kändismissen Angela (Elisabeth Taylor) som det skvallras om på tidningssidorna. George och Angela omfamnar - utan att Alice vet om Angela och utan att Angela vet om Alice - en djup förälskelse och vilja att spendera resten av sina liv tillsammans. Det är närgånget och teleobjektivt intima kyssar och löften om evig kärlek. I samma veva avslöjar Alice att hon är gravid. George blir inte helt överlycklig av beskedet och börjar mer eller mindre ofrivilligt att umgås med tankar på att dränka Alice för att bli av med bekymret. Dubbelspelet och slalomåkningen når sin kulmen i en ranglig eka på en öde sjö, där både George och Alice plurrar, och exakt vad som händer sedan lämnas åt tittarens fantasi. Dock var det sista gången vi såg Alice i livet. Rättegång följer. George pressas, förnekar men döms till döden. Angela gör ett sista besök i cellen och bedyrar sin kärlek till George, som börjar sin sista vandring mot elektriciteten. Ett olyckligt slut.
En Plats I Solen är en sådan där pärla som helt plötsligt bara ligger där i det vardagliga ostronet. En fantastiskt välgjord film med Clift och Taylor som det vackraste och mest strålande par jag nånsin sett på film. Det blir liksom aldrig drypromantiskt, det känns hela tiden naturligt och lite vemodigt. Tre personer som stöts mot varandra och försöker hantera en kärlek som blir omöjlig på olika sätt. Stunderna av obekväm tystnad varvade med längtansfull åtrå, fångade på så exakt avstånd av den stilla, iakttagande kameran. Bildövergångarna som flyter in i varandra som ett slags vattenbroar. Filmen rör sig in i mörkret som ett magnetskenat nattåg och det vibrerar så där avlägset i rälsen långt efter att det passerat.
Regissören George Stevens började som fotograf och gjorde mer lättsamma rullar, men efter att ha tjänstgjort under andra världskriget med att filmdokumentera bland annat landstigningen vid Normandie och stängningar av koncentrationslägren ägnade han sig därefter åt mer djuplodande arbete. Det här är definitivt en topptiofilm av alla vi sett hittills, och den är väl värd sin plats. I boken.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: En fantastisk pärla på alla sätt vilket också Oscarsregnet vittnar om. Ett melodram som blandar klass och kön på ett trovärdigt sätt utan att tappa det romantiska underhållningsdramat som naturligtvis måste finnas i en amerikansk blockbuster från 50-talet. George Eastman (Montgomery Clift) kommer från fattiga förhållanden där den djupt religiösa familjen livnär sig som musicerande gatupredikanter. Han söker lyckan i stan och finner sig snart i ett komplicerat triangeldrama. Vid sin farbror fabrikägarens löpande band inleder han ett förbjudet förhållande med arbetarflickan Alice (Shelley Winters) men det dröjer inte länge förrän han inviteras till farbrorns finare salonger där han träffar den självsäkra och vackra Angela (Elizabeth Taylor). Det blir en kärleksaffär som slutar olyckligt för alla. Samtliga karaktärer är omsorgsfullt gestaltade. George är en rörande och naiv figur som vill göra gott i livet, Alice är den desperata och svartsjuka flickan som vill ha ett gott liv medan Angela är den förföriska lycksökerskan som lever det goda livet. Regissören George Stevens kombinerar det intima och sensuella fotot med starka kontraster och med ett bra tempo, en stark dialog och en intim berättelse så är filmen är mycket fin överraskning. En amerikansk tragedi heter romanen som filmen bygger på och boktiteln i all sin enkla tydlighet fångar essensen av filmen. Det är sällan en Hollywoodfilm från den här tiden smärtar och engagerar så som En plats i solen.
No comments:
Post a Comment