Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: 11 månader efter att vi såg Dr. Jäkel Och Mr. Hyde är det dags för Jerry Lewis att dyka upp igen. Om han kändes minst sagt enerverande i den förra rullen så är han totalt motsatsen i denna. Lugn, avslappnad, trovärdig. Läste nånstans att han sagt att han ”bara spelade sig själv”. Det räckte långt tycker jag. Men dominanten är givetvis Robert De Niro som fullständigt äger den här filmen i egenskap av suveränt spelad psykopathuvudroll, och för att utan honom skulle det här förmodligen ha slutat i katastrof. Början är väldigt intressant och anmärkningsvärt välklippt i scenerna efter första mötet mellan De Niro och Lewis. Inte en kaksmula ges bort gratis, utan man får hänga med själv i svängarna i vad som är fantasi, framtid och verklighet. De Niro drömmer sig bort in i det som förhoppningsvis komma skall, men som förmodligen inte alls kommer hända; han står och övar repliker framför spegeln igen som i Taxi Driver. Han fantiserar om en grandios upprättelse med ursäkta och tack för allt du gett oss, förlåt för att vi inte såg din storhet. Och han vill hemskt gärna få lite tid av Jerry Lewis. Hemskt hemskt gärna.
Men efter nån halvtimme eller kanske halvvägs in i filmen tycker jag den tappar allt mer. Vart ska detta ta vägen? Hur kommer knorren bli? För det kan väl inte bara fortsätta så här? Jo, det kunde det tydligen, med eskalering i form av stalking, kidnappning och livesänd medioker ståupprutin och fängelse och sen var det slut. Inte ens alla felsägningar och varianter av Ruperts namn känns roliga till slut, det blir överarbetat, första och andra var roliga men vid sjunde suckar jag. Jag saknar brännhettan, men vet inte vad den skulle bestå av. Och det är verkligen en helt värdelös avslutning på ett tyckande om en film.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Det har varit födelsedagar och som traditionen bjuder så byter vi filmer med varandra, jag och Robert. Den här gången blir det under Göteborgs filmfestival på ett trångt café i Haga. Lemon pie och kaffe. Taffligt inslagna paket. 20 frågor. Ny film? Gammal? Byggd på verklig händelse? Känd skådespelare? Manlig? Har regissören med många filmer i boken? Osv. Till slut kan vi notera att det är samma film som ligger i våra respektive paket. En märklig och underhållande situation men kanske inte så otrolig med tanke på att urvalet börjar begränsas mer och mer.
Jag har liksom utgått från ett King Of Comedy är baserad på en verklig historia men ingenting tyder på det. Istället är det en svart kommentar på en cynisk och överdriven kändiskultur. Robert De Niro gör en intressant tolkning av wanna be-komikern Rupert Pupkin, ensam, missförstådd, marginaliserad och faktiskt ganska obehaglig. Däremot inte alls lika övertygande som mästarprestationerna i Taxi Driver och Tjuren Från Bronx. Hans antagonist är lustigkurren Jerry Lewis som här spelar den superkände och superarrogante programledaren Jerry Langford som får dras med den påträngande Rupert tills saker och ting verkligen går överstyr. Jag har svårt att helt få grepp och filmen och känner liksom att den skaver på ett inte helt angenämt sätt. Rollprestationerna är inte särskilt övertygande och det blir inte särskilt engagerande. Småtrevligt tidsfördriv på tåg helt enkelt.
No comments:
Post a Comment