Nr 301: Soluppgång

Originaltitel: Sunrise: A Song Of Two Humans (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Stadens lockrop håller på att trassla till det ordentligt för det svalnande lantbrukarparet på landet. En häftig romans mellan bonden och kvinnan från civilisationen leder till ett oanständigt förslag från kvinnan; dränk din fru och följ med mig in till stan. Sagt och gjort, men ute i båten på den sista färden får mannen kalla fötter och skonar sin fru (som har den vassaste hjälmbenefrisyren nånsin). Hon är dock fortfarande livrädd när de kommer in till stranden så hon hoppar på första bästa spårvagn som kommer glidande nedför berget. Mannen följer efter och de försonas på väg in till staden. Slut på den första, bittra delen. Inne i staden på tivoli är bondparet nu så nyförälskade att de tas för nygifta. Mannen köper blommor och paret pussas och kramas mest hela tiden. En packad griskulting får väl stå som bästa symbol för nyfiket rus. På en frisersalong brusar bonden upp och bluffknivar en snubbe som flirtar lite med hans fru. När kvällen kommer är det dags att segla hem. Var båten kom ifrån är det väl bäst att blunda för. Ute på vattnet driver en riktig partyflotte förbi, med eld och sång och dans, men då är jag så skönt vaccinerad mot oväntade inslag att jag bara diggar det. Och när man mest anar det kommer blixt och dunder och storm. Frun ramlar överbord som var tänkt från början, mannen tar sig in till land efter hjälp. I buskarna smyger kvinnan från staden som tror att allt gått enligt planerna. Hon får sig också en dos av den milt sagt labile bonden som försöker strypa henne innan folket ropar att de har hittat kvinnan till havs, flytande på en av de flytbojar av gräs som mannen lagt i båten tidigare. De var ämnade för honom, men nu fick istället frun användning för dem. Så nära kan det vara mellan liv, död, kärlek och hat. Frun kvicknar till efter en sängvisit, bonden är lycklig över att ha henne i livet och kvinnan från staden försvinner tillbaka till neonljusets och bergochdalbanornas rike. Slutsats; ett nattdopp är aldrig fel för frisyren.
Till skillnad från större delen av de stumfilmer jag sett lider den här rullen inte alls av temposänkningar till följd av för långa klipp eller evighetsskyltar med tre ord i repliken. Tvärtom är det ett mumsigt flöde av bilder och klipp som rinner förbi. Särskilt i början känns det väldigt mycket "Mannen med filmkameran" med spårvagnar och båtar och människor som rör sig in i varandra från olika riktningar. Lager på lager. Historien är pekboksenkel att följa men alls inte tråkig. Mycket övertygande spel av särskilt mannen (George O´Brien) och ett bevis på ypperlig bredd av den tyske expressionisten, regissören F.W Murnau, som vi tidigare bekantat oss med både i Nosferatu och Kärlekens ö. Murnau dog 1931 och begravningen besöktes av endast nio personer. Men en av dem var Greta Garbo. Så skulle man lämna.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: F.W. Murnau känner vi igen, bland annat genom det söderhavska kärleksdramat i Tabu - Kärlekens Ö. I Soluppgång berättar han återigen en kärlekshistoria, bedrägligt enkel men ändå skönt framställd. Det unga paret på landet slås isär genom fresterskan från staden. Mannen (George O´Brien) är beredd att ta livet av sin fru (Janet Gaynor) genom dränkning men hindrar sig själv i sista stund. Istället flyr den förtvivlade frun och en jakt börjar som tar det unga paret till staden där de återförenas i nyförälskelsens vackra melodi. På vägen hem i båten händer då det ofattbara - en storm kastar frun över bord och drunkningen tycks vara ett faktum. Men se, flyter hon minsann inte i land och vaknar till liv... Fresterskan (Margaret Livingston) som smyger omkring i buskarna lämnar besviket landsbygden och det unga paret lever lyckliga i alla sina dagar. Undertiteln En sång om två människor ger en fin beskrivning av detta kärleksdrama, denna ballad med lyckligt slut. Jag gillar tempot som gör att man lyckas behålla spänningen och drivet i handlingen. Det omständliga tuggandet som finns i många stumfilmer klarar sig den här filmen helt utan. Enkelheten, de snabba klippen och ett skönt foto gör Soluppgång till ett fint uppvaknande.