Nr 299: De 39 Stegen

Originaltitel: The 39 Steps (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Waldemars Hage 5 i Oslo

Roberts betyg: 3

Kommentar: Spiondrama i tider när James Bond inte ens var påtänkt. Inte alls en dumrulle, men för mig håller det inte riktigt när de centrala delarna raserar mer än håller uppe. Förklaringen på titeln på slutet känns verkligen som något man skulle kunna reklamera än idag. Även den nationella hemlighet som memorerats av Herr Minne och lirkas fram känns lite utspädd. Jakten på den ofrivilligt indragne mordmisstänkte Richard Hannay (Robert Donay) som flyr från London till Skottland med tåget The Flying Scotsman är visserligen spännande, men också stundtals surrealistisk - hur kan de efterföljande hela tiden veta var Hannay befinner sig? Har han en sändare planterad på sig? Som jag förstår det har Hitchcock frångått ursprunsmanuset (boken De 39 stegen av John Buchan (1915)) på flera ställen eftersom det var osannolikt. Varför inte då gå hela vägen och göra det sannolikt?
I övrigt vimlar det av hyperklassiska små scener som hör spioneri till: 
* kyssa en främling för att få förföljarna att springa förbi
* gå med i parad för att beblanda sig med folkmängd och komma undan
* bli skjuten i hjärttrakten men räddas av en helig och hård bok
*sitta handklovsihop med en argbigga som sen får reda på att du är en hyvens rackare
* gömma sig bakom ett vattenfall
* låtsas vara gifta för att få gemensamt rum på hotell
* bluffa att ha en pistol i jackfickan
Affe gör sin traditionella cameo några minuter in i filmen och slänger skräp framför en buss och visst måste väl mördarens hopp från teaterbalkongen på slutet vara en passning till Lincoln? Men varför? Det vet man aldrig.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Hitchcocks höghastighetsrulle är både underhållande och överraskande. Det är mord, konspirationer och tempofylld action som skulle passa i vilken modern film som helst. Naturligtvis har filmen en hel del falluckor och är sådär överdrivet dramatisk som bara svartvita mellankrigsfilmer kan vara men det är lätt att förlåta. Hela intrigen går ut på att avslöja filmens titel och det är spännande hela vägen till avslöjandet då det faller platt och ridån går ner. Hitchcock ägnar sig kanske lite väl åt förenklade lösningar men underhållningsvärdet väger över och De 39 Stegen är definitivt en film som platsar bland de 1001 filmerna.