Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Kommentar: Svartvitt om svart och vitt. Två ihopkedjade fångar med varierad hudfärg i den amerikanska södern rymmer från en dikeskörd fångtransport. För att undkomma pådraget behöver de samarbeta, motvilligt. De försäkrar att de bara hjälper varandra för egen vinnings skull. Med tiden övergår den självcentrerade flykten till teambuilding. Känslomässiga band stärks. Personen bakom ansiktet, människan under huden. När bojorna väl kapats är de båda kanske mer fästa vid varandra än någonsin tidigare, men väljer ändå att fortsätta på varsin väg; den ene med nyfunna kvinnan, den andre genom träsket mot tågspåret. Efter upptäckt lurendrejeri väljer dock den ene att rädda den andre ur sörjan, med livet som insats. Döden i armarna, vid sidan av rälsen.
Väldigt bra idé, och kanske lite väl tydligt skådespeleri från särskilt Poitier. Det är sådana oerhörda rörelser, miner och repliker. Flodsekvensen var nog bäst. Huvudet i stocken. Klonk.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Trots sina hyllningar och filmpriser så kanske jag inte håller Kedjan som en av de allra bästa filmupplevelserna men det är onekligen en film som kedjar sig fast. Kanske är det också lite för mycket effektsökeri när man låter de två fångarna på flykt, en svart (Sidney Poitier) och en vit (Tony Curtis) sitta fastkedjade vid varandra under större delen av filmen. Men skit samma. Det är en snygg och effektiv bild av det amerikanska rashyckleriet. De två tvingas genom varandras ständiga sällskap in i ett spel där de stereotypa rollerna ifrågasätts och omkullkastas. Vissa scener är dessutom ljuvligt skildrade; lergropen och flodräddningen till exempel. Så symboliska, välgjorda och effektfulla. På en bondgård blir de äntligen fysiskt fria från varandra men inte ens den den vita kvinnans kärlek till den vita mannen lyckas skilja dem åt. Det är fint och hoppfullt på nåt sätt.
No comments:
Post a Comment