Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: TV-bolaget UBS lider av låga tittarsiffror, och med två veckor kvar på jobbet lovar nyhetsankaret Howard Beale (Peter Finch) inför rullande livekameror att begå självmord i direktsändning nästkommande vecka. Publiktillströmningen blir exceptionell, och här nånstans, efter en halvtimme börjar jag oroa mig för att detta ska vara hela filmen. Oron visar sig vara obefogad, då detta bara är insteget till en svarthumoristisk beskrivning av hur jakten på tittare och reklampengar innehåller krokar av cynism, överlikgående, otrohet, brutna vänskapsband, fräna lögner och bittra sanningar. Beale får en egen show där han kan trumpeta ut all sin ilskna vrede och få nationens befolkning att primalskrika ut sitt livsmissnöje genom fönstret. ”I´m as mad as hell, and I´m not going to take this anymore”. I bakgrunden florerar en sierska, en ekumenisk frihetsarmé, nån slags bekännelsepräst om jag minns rätt - och det underbara är att man inte får reda på nästan någonting om dessa inslag i TV-hysterin.
En av de finare scenerna tycker jag är när den bedragna och på vippen att bli lämnade hustrun (Beatrice Straight) skriker och gråter sig till ett avstånd till sin man, för att när det har lugnat sig en smula möter honom i ett tillfälligt kav lugn och en försäkran att hon inte kommer ge upp honom så lätt. Ja, jag tycker att hon gör den bästa prestationen i hela filmen med den rolltolkningen.
Avrättningsslutet i fyra delar på skärmen knyter an till början där fyra olika skärmar visar nyhetsuppläsare. Väldigt intressant rulle så här 40 år efter att filmen gjordes och dagen efter valet i USA, där hela valrörelsen ju handlat mycket om attacker, hot och löften via TV. När vi började det här projektet var Bush den yngre president. Vi har tagit oss genom två mandatperioder med Obama och kommer eventuellt se både en och två nya amerikanska presidenter svära eden innan vi gör bokslut.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jag var två år när den här filmen gjordes. Jag har ingen aning om hur TV-branschen såg ut då. Antar att jag till och med var för liten för att titta på Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag minns Boktipset. Doktor Snuggles. Jalle, Julle och Hjulius. Jag minns de östeuropeiska animationerna. Professor Balthazar. Ofarliga och tillrättalagda. Men vad vet jag vad som pågick bakom kulisserna. Och vad vet jag vad som egentligen drog mig till TV:ns magiska värld. Jag skulle kunna skriva något om att Network var före sin tid, att det är en häcklande framtidsvision om en rutten bransch där de moraliska gränserna ständigt flyttas. Men det mest intressanta med Network är inte skildringen av giriga producenter och profiterande TV-bolag utan hur den blir en obehaglig spegel. Vi som tittar. Vi som gång på gång återvänder till de rörliga bilderna. För att underhållas, bli tröstade, för att äcklas och fascineras. Vi som föder denna industri genom vår passivitet. En anonym massa. Det är vi som är de egentliga centralfigurerna i detta skådespel (även om både Dunaway och Holden gör helt okej insatser). Mot bakgrunden av det amerikanska presidentvalet, TV-bolagens tarvlighet och det journalistiska spelet så känns filmen mer aktuell än någonsin. Det är sällan en film har varit så vältajmad.
No comments:
Post a Comment