Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: En häpnadsväckande historia om krigsfångar som gräver tunnlar. Ju mer jag efterforskar, desto mer inser jag att filmen skiljer sig en hel del från den så kallade verkligheten, trots bedyrandet från filmskaparen i början av rullen. Men så ska det väl vara, dikt och verklighet är en oöverträffad kombination. Nästan tre timmar, varav kanske två inne i lägret och en utanför, när fångarna på olika sätt försöker ta sig vidare med tåg, buss, kapade flyg och stulen motorcykel. Steve McQueen gjorde inte bara sina egna stunts (förutom det stora hoppet över taggtråden), utan hoppade även in som tysk förföljare, vilket i filmens underbara värld innebär att han i vissa sekvenser faktiskt jagar sig själv.
Scenerna nere i tunnlarna med småvagnarna är en av behållningarna med filmen - i alla fall jag får en känsla av att ”ja, så där såg det nog ut, så där höll de nog på”. Kan inte ha varit lätt för Charles Bronson som tydligen led av klaustrofobi på riktigt. Jordsmugglingen i byxorna användes senare i Nyckeln Till Frihet. Richard Attenborough gör en ärrad dubbelgångare till Lars Ulrich. Samme Attenborough som regisserade Gandhi, vilket jag inte hade en tanke på under filmens gång. Kul att Jamie var med också. Han gav den en rak trea.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Tre tunnlar ska ta de brittiska och amerikanska fångarna ut ur ett tyskt fångläger under andra världskriget. Tunnlarna får namnen Tom, Dick och Harry. Det ska bli den största rymningen någonsin. Och det framgår med all önskvärd tydlighet redan i inledningen när en högre amerikansk officer gör klart för tyskarnas Luftwaffe att det är varje officers plikt att försöka rymma. Det som förvånar mig mest är hur de överhuvudtaget kunde bygga dessa tunnlar utan upptäckt. Det känns som att fångarna fick leva ganska mycket sitt eget liv i lägret, hade fester och levde rätt gott. Jag tänker att det beror på att de var officerare och att dessa enligt någon slags hederskodex ska behandlas väl. Men jag vet inte. Den första halvan ägnas åt livet i lägret, planering, byggande och några halvhjärtade rymningsförsök. Allt presenteras i familjevänlig och lättsam technicolor. Det är matinékänsla. Därför blir jag överraskad när en fånge i plötslig ångest försöker klättra över taggtråden och kallblodigt skjuts ner av vakterna. Andra halvan av filmen, efter The Great Escape, får vi följa de som lyckas när de sprids åt olika håll. Även här skaver det lite när tyskarna, efter tillfångatagandet, avrättar 50 personer. Det passar liksom inte in i filmens underhållande format. För övrigt finns det inte en enda kvinna som har replik i filmen.
No comments:
Post a Comment