Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Francie (Eamonn Owens) har en överdjävlig barndom. Pappan super, spelar trumpet och drar fram livbältet när det ska uppfostras. Mamman går in i psykbryt och maniskt bakande innan hon begår självmord. Francie rymmer hit och dit, pratar med sig själv, med sin bästa kompis Joe, med jungfru Maria och utsätts för prästeliga övergrepp på anstalt. Det börjar koka över för Francie och han blir mer och mer utåtagerande. Svordomar, våld, vandalisering, mobbning och trakasserier. Pappan dör soffdöden och Francie får smaka på elchocker för att lugna sig. Istället slaktar han en kompis mamma som varit på honom hela filmen. Och han på henne. Till sist bränner han ner sitt hus och hamnar, om jag fattar det rätt, bakom lås och bom tills han är vuxen och ska slussas ut via halvvägshem. Då spelas han av Stephen Rea, som i filmen spelar försupne trumpetpappan. Skillnaden är att han nu har färgat håret orangeaktigt. Vad är grejen med det? Inte hårfärgningen alltså, utan att Rea spelar sonen som vuxen? Är det att han har blivit/kommer bli som sin far? Fattar inte.
Själva historien känns väldigt intressant, men jag skulle hellre velat se en mer lågmäld approach. Francie är så intensiv och Tommyochannikatommyig att jag knappt kan bärga mig. Det står i vägen för mig, och jag inser att det är min förlust, men jag har nån issue med barnskådisar som tömmer hela magasinet.
Själva historien känns väldigt intressant, men jag skulle hellre velat se en mer lågmäld approach. Francie är så intensiv och Tommyochannikatommyig att jag knappt kan bärga mig. Det står i vägen för mig, och jag inser att det är min förlust, men jag har nån issue med barnskådisar som tömmer hela magasinet.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Comicvinjett till Mack The Knife. Passande. Fin a-haövergång till verkligt foto. Vad finns mer att säga? Det är Irland, 60-tal och Kalla kriget. Filmen tar socialbänksrealismen till en helt ny nivå. Vad menar jag med det? Socialbänksrealism? Francie är en störig och skrikig värstingunge med en deprimerad och labil mor och en alkoholiserad pappa. Francie flyr till en fantasivärld där han kan spela ut hela registret och det blir allt annat än trevligt. Jag fick bra känsla från början med den skruvade handlingen och så, men sen blir jag mest irriterad. Jag gillar det oväntade och osentimentala, det mörka och våldsamma men det är något med intensiteten som gör att jag ledsnar. Sinéad O'Connor dyker upp i en märklig roll som jungfru Maria. Ingen Oscar för den prestationen i alla fall.
No comments:
Post a Comment