Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.
Roberts betyg: 2+Kommentar: Vad är det egentligen för version vi har fått tag på? Chaplins voice over och pistolknallar i en film från 1925. Dessutom är den kortare än utlovat. Efter lite forskning ser jag att det finns en re-release från 1942 med just dessa ingredienser. Alltså har vi per defintition sett fel film. Igen. Hur ska vi hantera detta?
Det jag tycker är bra i den här filmen är skoäteriet, särskilt tillagningen och uppläggningen av dojan. Geväret som följer Chaplin är nice. Det tiltande huset på slutet känns ok, men inte alls lika välgjort som Keatons bästa grejer. Resten är bara en gröt, seg och tomtig. Bevare mig väl. Varför i hela fridens namn ville han bli ihågkommen för den här filmen? Då skulle han ju vara glömd för länge sen.
Men det var väldigt vad grinig jag var idag då. Scenen med gaffeldansen är ju ganska rolig också.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Den lille luffaren prövar lyckan som guldletare och naturligtvis utsätts han för diverse prövningar innan lyckan står honom bi. Chaplin sa själv att det är denna film han helst ville bli ihågkommen för. Inspirationen hämtar han från tragiska guldletarhistorier som han presenterar med sin egen personliga komik. Här finns svälten, ensamheten och kylan men aldrig på ett särskilt intressant sätt. Chaplins clownliknande karaktär försöker förvisso sudda ut gränsen mellan tragedi och komedi och visst är det häpnadsväckande miljöer som filmen utspelas i men det blir lite för mycket fars för att bita tag ordentligt. Några scener stannar ändå kvar som klassiska. Skokoket när svälten blir för påtaglig och guldgrävarstugan som blåser över berget och balanserar på avgrundsranden är Chaplin när han är som bäst.
No comments:
Post a Comment